KOMMENTARER: TRYGVE SÖDERLING

Fångad av en stormvind

Av en slump, eller kanske nödvändighet, har Sara Ehnholm Hielms och Staffan Bruuns böcker denna höst en gemensam nämnare.

Bägge beskriver (bland mycket annat) katastrofala perioder i två centrala finlandssvenska institutioner under 2000- och 2010-talet.

I Bruuns Mitt liv på HBL berättas om en chefredaktör för Hufvudstadsbladet som under 2002–08 bränner miljoner på resultatlösa projekt.

I Ehnholm Hielms Och hjärtat, det var mitt berättas om en chef för Söderströms förlag (senare Schildts & Söderströms, S&S) som under 2008–14 bränner miljoner på resultatlösa projekt.

I Bruuns bok berättas dessutom om en VD för KSF Media som under 2014–16 bränner miljoner på resultatlösa projekt.

De tre episoderna hänger ihop. För det första är Hbl:s ägare Konstsamfundet (KSF) också delägare i S&S. Ansvaret för vanskötseln faller på KSF:s ledning och i sista hand på Christoffer Taxell.

För det andra är chefen med miljonförlusterna i alla tre fallen samma person.

För det tredje vittnar Bruun och Ehnholm Hielm, på var sitt sätt, från var sitt håll, om införandet av samma uppskruvade ”förnyelse”-tänk, där journalisternas respektive förlagsredaktörernas egen bransch- och yrkeskunskap sattes i andra hand. I det nya tänket ansågs deras kunskaper och professionalism vara ett hinder för fantasin.

Samtidigt som kärnverksamheten skars ner startades det ena våghalsiga projektet efter det andra: månadsbilagan Volt, finskspråkiga läromedel och mycket annat.

Alla projekten havererar. Jakten på lönsamhet var inte lönsam.

För projekten anställdes dyra konsulter, nya tjänster och chefsposter inrättades, samtidigt som ’vanliga’ anställda fick sparken.

De som fanns kvar kommenderades till ”utvecklingsseminarier”, försågs med elektroder på huden för att mäta stressnivån, skolades i mindfulness och levde i ständig oro för sin egen anställning.

Att ett fungerande arbetsklimat och erfarenhetskapital förstörs är sorgligt. Att miljontals euro av fondmedel kastas i putten är också sorgligt – pengar som kunde ha använts för sitt egentliga ändamål.

I den amatörexperimentella ivern tycks konsulter, seminarier, projekt och chefer ha fått kosta vad som helst – Bruun nämner KSF Medias Barbro Teirs förvärvsinkomst på 240 000 euro under 2016, året hon avskedades från sin VD-post (i april).

Bruun och Ehnholm Hielm är förstås parter i målet – bägge har på eget initiativ lämnat KSF-båten – men bägge har också upplevt tidigare epoker och kan jämföra med den chockterapi som stormvinden Teir innebar för deras arbetsplatser.

Förnyelse behövs. Men man får intrycket att den digitala revolutionen försatte KSF:s ledning i ett paniktillstånd. På annat sätt går det inte att förstå att så mycket existerande kompetens kördes ner till förmån för ”framtidsprojekt” utan framtid.

De två böckerna ger intrycket att Hbl och Söderströms under den här tiden hade fungerat bättre (åtminstone inte sämre) helt utan chef.

Borde ledare för en rik kulturinstitution som KSF själva ha ett hum om hur kulturfältet fungerar? Tydligen har styrelsen låtit sig duperas av nyliberala slagord och gåpåig entrepenörsanda. Annars hade den knappast om och om igen utnämnt samma ”dynamiska” chef till ledande poster.

En symbol för den nya attityd som stormade in: när Bruun en dag behöver en bok i Hbl:s bibliotek, uppbyggt sedan 1864, hittar han bara tomma hyllor. Alla redaktionens böcker har förts till avstjälpningsplatsen.

Trots stora skillnader mellan Bruuns och Ehnholm Hielms böcker – den ena rappt reportage, den andra essäer med litterär verkshöjd – är deras beskrivning av KSF:s ledarproblematik samstämmig. Hur kunde det bli så fel? Kan vi, kan KSF lära något av misstagen? Vi saknar en plattform för objektiv, metodisk diskussion kring finlandssvenska institutioner. Bruuns och Ehnholm Hielms böcker ger viktiga pusselbitar till en historia som aldrig kommer att skrivas, en debatt som aldrig kommer att föras.

6. 9. 2018