Malko Linge och kalla kriget

Gérard de Villiers spionromaner, med tyngdpunkt på den svenska utgivningen i Hemligt uppdrag

När den franske författaren Gérard de Villiers avled 2013 var han Frankrikes mest lästa författare. Uppgifterna varierar något, men hans romaner om den österrikiske spionagenten Malko Linge har sålt någonstans mellan 120 och 150 miljoner exemplar världen över.

Gérard de Villiers föddes i Paris 1929 och började tidigt att arbeta som journalist. När James Bonds skapare Ian Fleming avled 1964 föreslog hans förläggare att han borde ta över stafettpinnen. Han antog utmaningen och publicerade den första boken om Linge året efter. Hans arbetskapacitet var enorm och han gav ut fyra böcker per år fram till 2007 då han övergick till fem böcker per år. Utgivningen följde alltid samma mönster: två veckors resande på de platser där handlingen skulle utspelas följt av sex veckors skrivande. Totalt skrev Gérard de Villiers tvåhundra böcker om Malko Linge med La Vengeance du Kremlin (2013) som grande finale. Ett trettiotal av dem publicerades på svenska mellan 1970 och 1980 av B Wahlströms Bokförlag, varav merparten i serien Hemligt uppdrag.

Malko Linge

När läsaren möter huvudpersonen Malko Linge för första gången i Illdåd i Istanbul (1970) är han 42 år gammal. Det är en ålder han kommer att behålla genom samtliga romaner. Världen omkring förändras medan han själv förblir intakt. Han är född 1926 i Österrike och växte upp i skuggan av andra världskriget. Under ett av sina första uppdrag i Farornas gräns (1971) befinner han sig i Wien i ett utsatt läge och upplever plötsligt saknaden av sin barndomsstad:

Vart hade Offenbachs glada Wien tagit vägen? Han kom ihåg hur Wien såg ut 1948 då stan var en enda stor ruinhög och Kärntnerstrasse bestod av en enda lång rad trasiga skyltfönster. Nu flödade neonljuset. Operan hade öppnats igen och stan hade återfått sin Wiener Schmah, sin gamla charm. Men själv skulle han dö.

Malko Linges yrkeskarrär är intimt förbunden med den politiska situation som uppstod under kalla kriget. Han är anställd av den amerikanska underrättelsetjänsten CIA och arbetar alltså på västmakternas sida men har inga politiska motiv. Syftet för honom är rent ekonomiskt: att med hjälp av inkomsterna från CIA restaurera det familjeslott i österrikiska Liezen som han själv bor i tillsammans med sin flickvän Alexandra. Slottet är beläget precis på gränsen mellan Österrike och Ungern med följden att en del av godset hamnat på det sovjetkontrollerade Ungerns sida, något Linge avskyr: ”Slottet skulle ha varit ett paradis om inte ungrarna hade gjort den stora parken till ett kommunistiskt område”. Här syns det tydligt hur kalla krigets tudelade logik har en omedelbar inverkan på romanens huvudperson.

CIA tilldelar Linge särskilt besvärliga uppdrag som man inte klarar av på egen hand och inte vill sammankopplas med. Omständigheten att han är prins gör att många dörrar öppnas för honom. Det sägs uttryckligen ”att han inte är en vacker man”, men hans världsvana, charm och guldbruna ögon (som skiftar i grönt när han ser rött) gör att hans kvinnliga förbindelser är otaliga. Han är dock ingen kraftkarl och är inte beroende av att vara beväpnad. Våld är förvisso utmärkande i böckerna, men är inte hans främsta styrka. Det som fäller avgörandet är hans intelligens, sociala förmåga, språkkunskaper (han kan ett tjugotal) och ett extremt gott minne. Dessutom har han alltid hjälpare som bidrar till att uppdragen går i lås. I sina mörka stunder känner han sig emellertid också utnyttjad av sina uppdragsgivare:

Han var egentligen bara en sorts katastrofreserv som man gav hopplösa uppdrag. En dag skulle han själv vara det hopplösa fallet. Man skulle tömma en whisky till minnet av hans kvarlevor och inom en månad skulle han vara glömd.

Omständigheten att han är en adlig person som arbetar inom underrättelsetjänsten och även är utbildad av CIA, gör att han har många likheter med Jan Guillous spionhjälte Carl Gustaf Gilbert Hamilton. Likt honom får han ta emot så många ordnar att de är svåra att räkna. Det är högst troligt att den franskättade Guillou både känner till de Villiers böcker och lånat drag av hans huvudkaraktär.

Upplägget i romanerna följer i stort sett samma mönster. Efter en dramatisk öppningsscen i ett främmande land kontaktas Linge av CIA och reser omgående med flygbolaget SAS via Köpenhamn till sina uppdragsgivare i USA. På ett blixtinkallat möte tilldelas han ett uppdrag endast han är mäktig. Inom kort anländer han till den stad där operationen ska utföras och tar in på stadens dyraste hotell. Där packar han upp sina sex alpackakostymer, ställer fram ett fotografi på slottet i Liezen och häller upp ett glas av sin favoritvodka Krepkaia. Han tar kontakt med sina vanligen två hjälpare och när dessa kontakter verkställts startar romanens egentliga händelseförlopp. Hjälparna är helt avgörande för uppdragets genomförande och ofta slutar det illa för dem. Vidare träffar han två kvinnor, varav den ena kommer att stötta honom medan den andra vill se honom död. För det mesta förekommer en explicit tortyr- och sexscen och efter en dramatisk slutuppgörelse flyger Linge iväg efter fullbordat uppdrag. Ibland allvarligt skadad, ibland inte.

Gérard de Villiers har en unik förmåga att hålla spänningen vid liv och är en mycket effektiv berättare som skyr alla longörer. Detta utan att tappa substansen i det storpolitiska skeendet eller förlora närvarokänslan i miljöerna. Det är uppenbart att han aldrig vill bli tråkig och i de svagare romanerna verkar huvudknepet vara att öka antalet våld- och sexscener. I de sena romanerna under 2000-talet förändras det sparsmakade berättandet något, bland annat av anledningen att vissa historier breder ut sig över två volymer.

I det franska originalet heter bokserien om Malko Linge SAS. Namnet avspeglar hans adliga börd: Son Altesse Sérénissime (Hans Höghet). Troligen var namnet omöjligt att använda för en svensk publik på grund av namnlikheten med flygbolaget SAS. Annars är det Linges favorit bland flygbolagen i de tidiga böckerna. Namnet nämns så ofta och med sådana superlativer att man misstänker att de Villiers fick ekonomiskt stöd. Det bör påpekas att detta skedde under den tid då flygmarknaden fortfarande var reglerad och SAS hade ett exklusivt rykte och serverade mat omnämnd i den gastronomiska sammanslutningen La Chaine des Rôtisseurs.

Enligt den amerikanske journalisten Robert F. Worth hade Gérard de Villiers i synnerhet två litterära förebilder. Dels den italienske journalisten Curzio Malaparte, känd för sin roman Kaputt från 1944 (vars öppningsscen utspelas på prins Eugens Waldemarsudde i Stockholm). Dels den franske författaren Georges Arnaud, vilken skrev flera populära äventyrsböcker på 1950-talet. de Villiers ville annars inte ens kalla sig författare: ”I don’t consider myself a literary man. I’m a storyteller. I write fairy tales for adults. And I try to put some substance into it”.

”The atmosphere of a city. You can not invent it”

Ett viktigt särdrag i Gérard de Villers romaner är den starka närvarokänslan i de miljöer han skildrar. Att han själv besökte platserna han skrev om är givetvis en avgörande faktor. Enligt den franske författaren Alexandra Schwartzbrod var dessa besök mycket grundliga. Han studerade kulturella förhållanden, lärde känna lokalbefolkningen och granskade ingående varje gata eller restaurang som skulle behandlas. I Brottsplats Bahamas framträder detta tillvägagångssätt på ett utmärkt sätt när den mordhotade Angelo Genna försöker fly till en kyrka i Nassaus utkanter där han tror att friheten väntar:

Angelo hoppade av bussen och fortsatte in mot slumkvarteren där han för tillfället bodde. Han kom fram till resterna av den mur som en gång i tiden hindrade de svarta från att ta sig in i Nassaus vita kvarter. Från skuggan av de stora träden kom han ut i den stekheta solen. Efter femtio meter var hans gråa kostym genomblöt. Han hade en halv kilometer att gå och varje steg förde honom närmare en säkrare tillvaro. Han gick utmed en lång hibiskushäck med guldgula blommor, men den gav ingen skugga. I hörnet av Bernard Road stannade han för att dricka en Coca-Cola. Långt borta mot Culberts Bay skymtade han det koboltblå havet. Flera bilar passerade och han vände ryggen mot gatan. Det vore illa om han blev upptäckt just nu. Så han betalade och fortsatte på vänstra sidan av Soldier Road. En stor blå fluga surrade som ett jetplan över honom.

Närvarokänslan är påtaglig under Angelo Gennas flykt genom slumkvarteren i Nassau. De förfallna husen, den kvävande värmen och de precist angivna gatunamnen ger avsnittet en autentisk prägel. Gérard de Villiers har själv påpekat att det är omöjligt att skildra en stad enbart med fantasins hjälp: ”the atmosphere of a city, you can not invent it”. Du måste ha varit där och gjort regelrätta fältstudier.

En annan sak som kännetecknar de Villiers miljöskildringar är de kulturella och historiska lärdomar man kan dra av dem. I citatet ovan får läsaren veta att Nassau haft ett apartheidliknande system mellan svarta och vita. Det framkommer på ett gestaltat sätt genom de kvarvarande resterna av den mur som Genna passerar. Det är ett direkt resultat av författarens lokalkännedom. Överhuvudtaget är de Villiers bra på att använda sina upptäckter (gator, hotell, kyrkogårdar, restauranger etc.) och integrera dem i romanernas händelseförlopp. För honom gjorde detta skrivandet enklare: ”It’s much easier to write on fact than on invented facts: everything fits necessarily because it’s true. I write what Americans call factions, fiction based on fact”.

Ras- och klassmotsättningar är något som den högerpolitiskt orienterade Gérard de Villiers ofta återkommer till. Ett av de främsta exemplen på den tendensen är när Malko Linge besöker ön och stadsdelen Aberdeen i Hårda bud i Hongkong (1971):

Aberdeen var Hongkongs kräftsår. I den lilla dyiga hamnen på södra sidan av ön trängdes tre- fyratusen djonker. Tätt sammanpackade bildade de ett mörkt gytter där fattiga flyktingar försökte överleva på det enda de ägde – några ruttna plankor som för var dag sjönk allt djupare i den stinkande dyn. Ingen hade på allvar försökt ta reda på vad invånarna levde av i detta miniatyrsargasso. Prostituition, stöld och organiserat tiggeri hörde till de anständigaste sysselsättningarna. Då och då fiskade man upp lik fulla av knivhugg – eller foster halvt uppätna av råttor. Några rika kineser hade lagt en elegant flytande restaurang mitt i detta eländets och fattigdomens högborg. Där kunde rika utlänningar utan risk rysa inför den mänskliga kloak som omgav dem, samtidigt som de njöt av importerade svalbon från Shanghai.

Skillnaden mellan rik och fattig är framträdande i denna episod värdig Honoré de Balzac. Avståndet är långt till det Hongkong som i dag är ett ledande finansiellt centrum och rankas som en av världens dyraste städer. Närvarokänslan är även här extremt påtaglig där sönderfall och misär dominerar. Så är också fallet i den svaga Skuggad av döden (1972), där Malko Linge befinner sig på uppdrag i Danmark och besöker ett nedgånget Nyhavn i den danska huvudstaden. I slutet av 1960-talet var dagens pittoreska turistfälla (planlagd på 1600-talet med hjälp av svenska krigsfångar) ett område med ytterst tvivelaktigt rykte med många sjömanskrogar. Det är för övrigt den enda gången ett nordiskt land figurerar i romansviten. Annars framgår det i en av böckerna att Linge hade ett av sina första uppdrag i Stockholm. Den som känner för att skriva en prequel till Hemligt uppdrag kan då beredas mycket nöje. Arbetsnamnet kunde vara ”Sammanbrott i Stockholm”. 1987 utgavs annars La Madone de Stockholm i originalserien, troligen tillkommen med anledning av mordet på Olof Palme.

Det storpolitiska skeendets betydelse

Avgjort störst betydelse i Gérard de Villiers spionromaner har det storpolitiska skeendet.

Få författare torde ha eller haft en sådan inblick i internationell underrättelseverksamhet. Hans kontaktnät efter nästan femtio års resande världen över var jättelikt. Detta var givetvis betydelsefullt för hans författarskap. En som till fullo förstod detta var den franske filosofen Bernard-Henri Lévy:

Most intellectuals in France despise de Villiers – and yet to me this guy is the best journalist around. His reports from areas of political conflict – such as his account of the non-capture of Karadzic in one of his last novels – are more detailed and precise than what I read in the newspapers. (The Guardian 3.2.2007)

Lévys ord väger tungt då han under trettio års tid engagerat sig i utrikespolitiska frågor i sitt författarskap och även varit rådgivare åt president Jacques Chirac. Den bok av de Villiers Lévy syftar på är antagligen Le Dossier K (2006).

Uppdelningen mellan ett väst- och östblock efter andra världskriget dominerar de böcker som ingår i Hemligt uppdrag. Lika lojal som Malko Linge är mot sina uppdragsgivare inom CIA är Gérard de Villiers mot västvärlden och kampen mot kommunismen. Det finns ett belysande fotografi av honom taget i Angola i början av 1980-talet. Det togs i samband med en av hans researchresor när han marscherar tillsammans med en grupp militärer från den angolanska befrielsegruppen UNITA. Till skillnad från den kommunistiska organisationen MPLA hade UNITA stöd från USA i enlighet med kalla krigets världsbild. Det är rimligt att anta att de Villiers tilläts delta i UNITA:s göranden genom sin lojalitet med västmakterna. I kraft av sina böcker – som nådde en stor läsekrets – fick han inte bara en unik inblick i deras arbetssätt, utan blev även ett verktyg för USA och västvärlden.

I Hemligt uppdrag äger det storpolitiska skeendet rum världen över i länder som Irak, Turkiet, Brasilien, USA, Thailand, Venezuela, Jordanien och Mexiko. Att motverka kommunismen är det självklara målet och det är slående hur ofta Linge får bekämpa den kinesiska kommunismen i de böcker som i original utkom mellan 1966–1969. Så är bland annat fallet med Skuggspel i San Francisco (1971), Blodigt spel i Burundi (1971) och Hårda bud i Hongkong. Detta är sannolikt ett resultat av den kulturrevolution som den kinesiske ledaren Mao Zedong inledde 1966.

När Malko Linge anländer till den amerikanska västkusten i Skuggspel i San Francisco går en våg av prokommunistiska demonstrationer genom staden. Det som oroar CIA är inte att många av demonstranterna är studenter och andra med vänsterpolitisk inriktning, utan att flera av dem är tidigare antikommunister som gjort en helomvändning och nu begår våldsbrott i kommunismens namn. Man misstänker att en avancerad hjärntvätt ligger bakom. Via ett krypterat dokument på kinesiska leder spåren till den högt belägna kyrkogården Sällhetens Trädgård i San Franciscos östra delar. Det länge obegripliga kodnamnet Operation osynlig övertalning får där sin förklaring. Under golvet i kyrkogårdens balsameringslokal hittas avancerad film- och klipputrustning som använts i lokala TV-sändningar för att manipulera invånarna. Tillvägagångssättet är att klippa in en avvikande bild i var tjugofemte bildruta. En har texten ”Bränn ner det ruttna amerikanska samhället” och en annan ”Trotsa det gamla samhällets alla lagar”. Metoden är hämtad från den numera starkt ifrågasatta tekniken subliminal advertising, framtagen av den amerikanska reklambranschen i slutet av 1950-talet. Senare tester har visat att tekniken inte är användbar för textmeddelanden, utan möjligen för bilder av exempelvis ett temärke som mottagaren redan känner till. Denne måste dessutom känna sig törstig.

En ovanlig och högintressant bok i Hemligt uppdrag är Brännpunkt Bagdad (1972). I den strider Malko Linge förvisso mot det kommunistvänliga Baathpartiet, men bokens verkliga hjältar är de kurder som hjälper honom. Handlingen kretsar kring en fritagning av en irakisk-amerikansk medborgare från det ökända Baakoubafängelset, beläget i öknen utanför Bagdad. Länge ser uppdraget ut att misslyckas, men tack vare ett samarbete med en kurdisk gruppering under ledning av den beslutsamma och självständiga kvinnan Gule (även kallad Svarta Pantern) lyckas operationen. Detta amerikanskt-kurdiska samarbete i Mellanöstern kan påminna om hur kurdiska YPG och YPJ (vilka ingick i den USA-ledda alliansen Syrian Democratic Forces) spelade en avgörande roll för att driva ut terrorgruppen Islamiska staten ur syriska Raqqa i slutet av 2017.

Efter murens fall 1989 blir inriktningen i bok-serien om Malko Linge av naturliga skäl annorlunda. Den internationella terrorismen hamnar i fokus efter attacken mot World Trade Center i New York 2001 och ett flertal böcker utspelas i Nordafrika och Mellanöstern i samband med att den arabiska våren inleddes 2010.

Gérard de Villiers har genom åren haft en närmast kuslig förmåga att förutse politiska händelser av stor betydelse. I Le Complot du Caïre (1981) beskrivs hur en islamistisk grupp mördar Egyptens president Anwar Sadat ett år innan det skedde i verkligheten. En Mellanösternexpert med stor kunskap om Syrien har kallat de Villiers förmåga för profetisk och exemplifierar med hur han i Le Chemin de Damas (2012) skildrar en attack mot en av den syriska regimens kommandocentraler nära Bashar al-Assads presidentpalats i Damaskus. En månad senare inträffade den i verkligheten på ett mycket likartat sätt. Det bör samtidigt framhållas att de Villiers profetior inte alltid infrias. I Sauve-qui-peut à Kaboul (2013) planeras ett attentat mot president Karzai och i Le Chemin de Damas ett annat mot president al-Assad, något som ännu inte har inträffat.

Den kanske mest spektakulära roman Gérard de Villiers har skrivit är La Liste Hariri (2010), vilken handlar om mordet på Libanons tidigare premiärminister Rafiq Hariri. Robert F. Worth ägnade åratal åt att undersöka bakgrunden till mordet och när han jämförde sina efterforskningar med de Villiers bok fann han till sin förvåning att denne hade mycket detaljerad information om hur mordet gått till. Mordet hade länge varit ett mysterium och orsaken okänd för alla journalister. Den lösning som de Villiers torgför och som har kommit att bli den etablerade är att mordet utfördes på beställning av den syriska regimen och verkställdes av libanesiska Hizbollah. de Villiers satt också inne med ännu ett trumfkort: en förteckning över samtliga namn på de som var inblandade i kuppen samt en beskrivning på hur vittnen systematiskt hade eliminerats. När Worth konfronterade de Villiers med uppgifterna visade det sig att han sedan många år varit god vän med en av de högst uppsatta underrättelseofficerarna i Libanon. Enligt de Villiers hade han – liksom många andra på liknande positioner ingående i hans nätverk – ett outtalat syfte med att läcka informationen: ”They always have a motive. They want the information to go out. And they know at lot of people read my books, all the intelligence officers”. Till skaran som regelbundet brukade läsa hans böcker hörde även de franska presidenterna Valéry Giscard d’Estaing, Jacques Chirac och Nicolas Sarkozy.

Aktuell in i det sista

Förmågan att beröra politiska ämnen med stor aktualitet var något Gérard de Villiers behöll även mot slutet av sin författargärning. Förutsättningen för händelseförloppet i den sista romanen från 2011, La Vengeance du Kremlin, är Rysslands utveckling mot ett repressivt och nationalistiskt samhälle under Vladimir Putins styre. I boken har Ryssland inrättat en specialenhet inom den militära underrättelsetjänsten GRU, vilken har till uppgift att tillintetgöra oppositionella hot. I likhet med den äldre organisationen SMERSH gäller det speciellt regimkritiker utomlands. Den som i romanen utsätts för detta är den ryske oligarken Boris Berezovskij, vars självmord i Ascot utanför London 2013 skedde under oklara förhållanden. Berezovskij bedrev en hård kamp för att misskreditera och även avsätta Vladimir Putin efter att ha hamnat i onåd hos honom. I La Vengeance du Kremlin är självmordet i själva verket iscensatt på ett infernaliskt sätt som här inte ska avslöjas. Malko Linges uppgift blir att försöka avslöja den ryska konspirationen.

I boken såsom i verkligheten finns det en nära förbindelse mellan Boris Berezovskij och den brittisk-ryske dubbelagenten Aleksandr Litvinenko, som mördades på en restaurang i London 2006 med hjälp av det radioaktiva ämnet polonium 210. Det är en händelse som troligen inspirerat de Villiers att skriva La Vengeance du Kremlin. Det spekuleras i romanen att Litvinenkos mord var ett misstag och att den egentliga måltavlan var just Berezovskij. Den sistnämnde har i verkligheten varit misstänkt för att ha varit den som förgiftade Litvinenko.

Huruvida det skulle existera en specialenhet inom GRU likt den i de Villiers roman är förstås svårt att leda i bevis. Däremot verkar det belagt att det var Ryssland som beordrat mordet på Litvinenko. I januari 2016 fastslog en domarledd brittisk undersökning att mordet utfördes av två ryska agenter. Det ansågs också sannolikt att den ryska säkerhetstjänsten låg bakom och att mordet godkänts av Vladimir Putin. Detta allvarliga ämne aktualiserades på nytt i mars 2018 då den engelsk-ryske före detta dubbelspionen Sergej Skripal och hans dotter Julia Skripal förgiftades med ett nervgift på en restaurang i engelska Salisbury, något som ledde till en diplomatisk kris mellan Ryssland och England samt en rad andra länder. Ryssland förnekar all inblandning, men det har konstaterats att nervgiftet har ryskt ursprung.

Ur en nordisk synvinkel kan det vara värt att i detta sammanhang beröra de mord som utfördes på en svensk och en finsk man i Ugandas huvudstad Kampala i februari 2018. Den finske mannen hittades död på ett hotellrum i Kampala och anledningen till besöket var att han tillsammans med den finske ex-ministern Suvi Lindén skulle marknadsföra produkter för det finska vapen- och säkerhets-företaget Patria. Både finländaren och svensken (en man i fyrtioårsåldern verksam i den internationella säkerhetsbranschen) befann sig i Uganda på inbjudan av den ugandiska säkerhetstjänsten ISO. Även svensken avled på ett hotellrum samma dag som den finske mannen. Den toxologiska undersökningen visade att insektsgift var dödsorsaken. Den ugandiska polisen betraktar båda dödsfallen som mord. Man kan med fog fråga sig varför svensk media – till skillnad från finsk – knappt har berört ämnet. Instinktivt får man känslan att man har lagt locket på av okänd anledning. Hade Gérard de Villiers alltjämt varit i livet kunde detta ugandiska mysterium mycket väl ha utgjort underlag för en ny roman. Avancerade giftmord är även en återkommande företeelse i hans verk.

La Vengeance du Kremlin blev alltså Gérard de Villiers sista roman. Den nästföljande boken var tänkt att utspelas i Mali och han hade avslutat två veckors rekognoseringar på plats. Boken blev emellertid aldrig avslutad då han avled i sitt hem i Paris den sista oktober 2013. Hans hustru har eftertryckligt lovat att ingen i familjen – eller annan person – kommer att färdigställa den eller axla hans mantel genom att fortsätta ge ut böcker om Malko Linge.

PETER BERGLUND