Paradox, polyfoni, dialektik

Den funktion som poesin får hos dessa författare är att moderera ideologiskt tänkande, dekonstruera enkla svar, problematisera handling och passivitet och ge perspektiv på massans dynamik och socialt engagemang. Jag upplever att deras dikter framför allt uppmanar till ett ansvarsfullt tänkande, på individ- och samhällsnivå.

Så lyder avslutningsorden i Anna Möller-Sibelius bok Dikt och ideologi. Gösta Ågrens, Lars Huldéns och Claes Anderssons 1960–70-talspoesi.

Slutord blir lätt lite högstämt generaliserande, inte sällan på ett sätt som kan eka lite tomt, men så icke i Möller-Sibelius fall. Här vaskas beskrivningen fram som en följdriktig liten aha-upplevelse ur de 345 sidor man tagit del av och låter det hela falla på plats som en träffande beskrivning både av de tre poeterna och av det hon tar fram och diskuterar.

Därmed sagt att Möller-Sibelius bok är en givande och intressant studie. Huvudnyckeln till den hittas redan i titeln. Med tanke på bilden av tidsperioden hade det nämligen legat nära till hands att välja ”Dikt och politik” eller ”Dikten och samhället”. Författaren pekar också inledningsvis på hur unga oppositionella högljutt avkräver konsten ett vänsterideologiskt samhällsengagemang, samtidigt som ”lyrikens lämplighet för just den uppgiften ifrågasattes av poeterna själva”. En del lämnade i det läget poesin, medan andra ”stimulerades till genreförnyande kreativitet” och poesin överlag fick anledning att ”ställa en rad metapoetiska frågar och se över sina premisser.”

Förenklat och tillspetsat kan frågan sägas ha varit: kan dikten ta politisk ställning och bedriva samhällskritik – och fortfarande vara poesi? Om detta fanns det definitivt olika åsikter och det hela var svårtacklat också för den som ville skriva samhällsengagerat, vilket samtidigt innebar att vidga poesins motivkretsar och låta den spegla människors liv och vardag i den moderna mångfasetterade verkligheten. Det främsta jämförelseobjektet för debattörerna var förstås den rådande traditionen, med dess dominerande inriktning på natur- och centrallyrik, den typ av poesi som de unga drastiskt vänder sig mot till exempel i den stora modernismdebatten i Vasabladet 1965.

Nu väljer alltså Anna Möller-Sibelius titeln ”Dikt och ideologi” och vidgar därmed fältet. Genom att dra in flera ideologier i bilden, blir det lättare (eller överhuvudtaget möjligt) att placera de tre poeterna inom samma ramar och närma sig dem ur någorlunda samma vinkel. För också om det finns många beröringspunkter och de lugnt kan hänföras till samma litterära generation, så finns det också avsevärda skillnader.

Men även med ett vidare begrepp kvarstår motsättningen. Som sin centrala utgångspunkt anger författaren således ”att det finns en kreativ motsättning mellan ’dikt’ och ’ideologi’, och de associationer som dessa begrepp innefattar, och att de tre poeterna tacklar konflikten på olika sätt”. Och vidare: ”Själva poängen är alltså att följa hur Ågren, Huldén och Andersson hanterar företeelser som de två begreppen dikt och ideologi täcker, hur de förstår dessa och använder dem och vilka förändringar de undergår.”

För var och en av dem vaskar hon fram ett centralt begrepp som anger den ”lösning” de kommit fram till och använder som centralt verktyg. Dessa möter man omedelbart i avsnittsrubrikerna: ”Gösta Ågren: paradoxalitet, Lars Huldén: polyfoni och Claes Andersson: dialektik”. Vad gäller Ågren och Andersson är valet föga överraskande. Det finns knappast en beskrivning av Ågrens poesi där hans paradoxer inte tas upp, och det dialektiska greppet hos Andersson – med Pentti Saarikoski som utpekad inspiratör – uppmärksammades tidigt. Det innebär inte att genomgångarna är skåpmat, långt ifrån. Möller-Sibelius sysslar inte med tunnelseende, utan lyfter fram många olika perspektiv och aspekter.

Då är polyfonin hos Huldén betydligt mindre uppmärksammad och en intressant betoning i sammanhanget. Den innebär alltså att dikten ger röst åt en mångfald av personer, där ingen röst eller ideologi ges företräde och poetens egen röst mer eller mindre försvinner i mängden. Forskaren betonar också starkt Huldéns skepsis, hans misstro mot olika ideologier, vilket hon bland annat visar genom att granska hans sätt att lyriskt behandla den kristna respektive nationella diskursen. Huldéns skepsis gäller också den ”betoning av det subjektiva jagets upplevelser som bortser från poesin som en kommunikationsakt” – också det alltså ett element i modernismkritiken.

Smått remarkabel, och i sin tillspetsning kanske också smått djärv, är den grundläggande betydelse för hans poesi som Möller-Sibelius tillskriver Huldéns status av språkforskare. I den avslutande sammanfattningen heter det:

Han närmar sig verkligheten som ett språk, för det som uttalas kan imiteras, granskas, parodieras och överhuvudtaget sägas något om. Språket är en spegel som visar på ytan och inte på något underliggande förborgat djup – om ett sådant djup finns är det knappast åtkomligt. Dikt skrivs mera av tomhet än av hjärtats fullhet, men den tomheten har sin legitimitet och sitt intresse.

På motsvarande sätt lägger hon stor vikt vid Claes Anderssons läkarutbildning och jobb som psykiater. Hon lyfter fram både det naturvetenskapliga perspektiv som han använder för att ”på ett nytt sätt” skriva in kroppsligheten i vår lyrik och i ännu högre grad psykiatrin, som ligger som grund för Anderssons behov och vilja att solidarisera sig med och ge röst åt samhällets utslagna och som via den antipsykiatri han omfattar går hand i hand med samhällskritiken.

Vad gäller Gösta Ågren finns ingen sådan yrkesbaserad ingång att tillgå. Redan på 60-talet blev han så kallad fri författare. I jämförelse med de två andra ter sig Ågren som något av en grubblare och sökare, som tidigt (han debuterade som 19-åring) brottades med de stora existentiella frågorna och i sin hängivna medkänsla och gärna högstämda ton kan verka höra till en annan tid, också om han på många sätt delade tidens värderingar och samhällskritik. Men ”han närmar sig etiska och politiska frågor med en passion som avviker från sextiotalets gestaltning av vardaglig maktlöshet”, noterar Möller-Sibelius.

Till bilden av Ågrens 60- och 70-tal hör också att han efter sin tolfte diktsamling strök sin publiceringslista och förklarade att Molnsommar (1978) skall betraktas som hans egentliga debut. Det har författaren klokt nog bortsett från och faktum är att Ågren också före det var en etablerad och ganska uppskattad poet med sin givna plats vid sidan av till exempel Huldén och Andersson. En annan sak är att hans bästa diktsamlingar har kommit ut efter den behandlade perioden, men det gäller också för Andersson, även om han ju som sextitalistisk portalfigur är starkt förknippad med perioden. För den tio år äldre Huldén kan tvärtom 70-talet ses som något av en höjdpunkt (?), med samlingar som Herdedikter, Läsning för vandrare, Heim/Hem och J.L. Runeberg och hans vänner.

I en intervju för Yle har Anna Möller-Sibelius berättat att Ågren nog berett henne de största svårigheterna. I sin genomgång har hon mycket riktigt blivit tvungen att konsultera en hel del filosofiska och idéhistoriska källor för att få korn på hans utveckling och hans speciella blandning (eller balansgång) mellan till exempel materialism och idealism, kollektiv och individ. Om hans bruk av paradoxer skriver hon: ”Ågren ’löser’ dilemmat med diskrepansen mellan ideal och verklighet genom paradoxen som grepp eller kanske snarare bejakar dess olöslighet, men finner i stället nya lyriska möjligheter att hantera problemet.” Hon lyfter också fram att den tidiga poesin är oumbärlig för att förstå Ågrens tankar om ”idealism, utveckling, kärlek, individen, massan med mera”.

Som läsare är man glad att hon gjort sig denna möda. Det har blivit en spännande och insiktsskapande resa, om också av nödtvång lite snårig ibland. För den någorlunda insatta har den också mest nytt att komma med. Hela boken är förstås ett omistligt bidrag med tanke på framtida forskning, men det gäller alldeles särskilt för Ågren-avsnittet.

Möjligen är det också det avsnitt som ger den mest ”fullständiga” bilden, eftersom det i hans fall är svårt att vaska fram en tydlig profil och därmed utesluta andra sidor. Syftet med boken är ju nämligen inte att ge några heltäckande beskrivningar av poeternas produktion under de två decennierna. Snarare kan man tala om tematisk studie – om också en bred sådan – eftersom det är titelns motsättning som styr infallsvinklarna, valet av sektorer att zooma in och vilka enskilda dikter som diskuteras. Då blir det naturligt nog en hel del element och aspekter som faller utanför.

Det som hade varit intressant att ta del av är mera direkta jämförelser mellan poeterna, typ använder Huldén och Andersson parodin på samma sätt, eller på vilket sätt skiljer sig språkkritiken åt hos de tre? Helhetsintrycket är dock att forskaren är långt mera mån om att visa hur poeterna skiljer sig åt – nästan så att hon skapar egna nischer för dem – än hur och var de möts. Men allt ryms inte med och allt kan man inte få och det man får är verkligen mycket nog. Dikt och ideologi är en viktig och välkommen bok.

BROR RÖNNHOLM