En lyrikers lugn

Om ostördhetens poetik hos Caj Westerberg

Caj Westerberg har varit ett förgrundsnamn i finsk lyrik i ett halvt sekels tid, men inte på svenska. Uppvuxen på två språk har han glimtat till med dikter på svenska också i sin tidigare utgivning – ända sedan 1978, tror jag. I fjol trädde han fram stort, med två lyrikband fyllda med tolkningar till svenska av egna dikter. Det ena heter Mörker och ljung. Där ingår samlingarna Ataraksia (2003) och Yönmusta, sileä (2011) och mellan dem en kort förmedlande svit i svenskt original, som har gett samlingen dess namn. Den andra och större volymen är En den klaraste klang, som rymmer ett urval från åren 1968–2016. Det är varken ett finlandssvenskt förlag eller författarens gängse finska, Otava, som har gjort detta. Utgivare är den litterära mångkamparen Leevi Lehtos egensinniga on demand-förlag ntamo; för övrigt debuterade Lehto som poet samma år som Westerberg.

Till vidpass en femtedel består urvalsvolymen av samma dikter som Mörker och ljung, här finns alltså en ansenlig överlappning. Mörker och ljung betecknas av sitt upphov som en enhetlig komposition. Detta kan erinra om Björlings sätt att komponera samlingar: att sammanställa dikter på nytt sätt var för denne att skapa ny dikt.

Ett spår att läsa längs läggs ut i titeln till samlingen från 2003, Ataraksia, som till stor del bygger på resemotiv från Grekland. I en prosadikt sker det med namns nämnande:

Silvergröna glittrar olivträden. Byarna är av sten. Binas byar är av trä och vax. Styrd av den ursinniga chauffören och den Heliga Gudsmodern kör bussen längs serpentinvägen ned mot Sparta. Radbanden klirrar. Vad är Ataraxia? Snön på Taygetos dras över med blått, solen sjunker bakom berget. De förbirusande eukalyptusträdens kilskrift går inte längre att tyda.

Ja, vad är ataraxi? Bokstavligen är det grekiska för o-upprördhet: själens ro och sinneslugn, ett ogrumlat avklarnat tillstånd. Hur man finner detta läge är en viktig fråga för många skolor i antik filosofi, inte minst bland epikuréer, pyrrhoniker och stoiker. Man anar att Westerbergs intresse för frågan är etiskt, att det inte enbart eller ens i främsta rummet handlar om dess poetiska potential. I dikten är busschaufförens ur-sinne ataraxins motsats. Ursinnet uppbalanseras av vad radband kan förmå, pater noster och mater nostra; passagerarnas läge är prekärt. Över olivträden, byarna och Taygetos vilar däremot ett lugn, serenitet. I detta lugn har människan ingen del annat än genom att åse det, hon pilar fram alltför snabbt. Hon tror att det är kvällningen som gör naturens bok svårläst, men det är bara hennes egen brådska. Det är samma förvända syn på tingen som i Edith Södergrans dikt ”Ingenting”. Där talas om skenornas flykt men det är tåget som rör sig.

Hos Westerberg meddelar sig naturen oupphörligt:

Oavbrutet
 askens luftiga,
  ljusfyllda prat.

Den beständigaste författaren är havet. ”Krusningens vackra skrift.” Eller: ”Hela kvällen / högläser landtungan vers efter vers havets / i kaskader vältrande skrift.” Och en ganska lång och besinnande dikt om – bland annat – en blindbroms, musik, granit och ärlighet finner sin naturliga slutkadens i havet:

I ett tungt vinande versmått andas havet,
en gammal blind rapsod.
Och även ur dess strofer har ord redan vittrat.
I våra händer
på väg att bli allt skörare, upplösas i fragment
självaste havet,
havet.

Den ataraktiska tanken om ostördhet synes i Westerbergs lyrik framför allt vara ett program för öppenhet, mottaglighet, för intensiv närvaro utan någon agenda. Och det är i naturen denna närvaro tas i bruk, som en form av läskunnighet. Faktiskt fanns redan i Reviirilaulu (1978) en dikt som utgör ett slags facit. Handfast men utan namns nämnande talar den om ataraxi. Dikten återfinns i En den klaraste klang och hör till den handfull i boken som översatts av Bo Carpelan (och visst kan Westerbergs lyrik någon gång, exempelvis i ”Innergård”, intill förväxling likna Carpelans):

Om inte människan störs,
om hon inte har störts,
väljer hon rätt,
alltid.

Om människan störs,
om hon har störts,
väljer hon fel
och störs.
Eller rätt. Eller
avstår att välja.

En störd människa
är som ett fågelbo övergivet
Man har närmat sig det på något sätt oförsiktigt
Det har störts.

Detta kan – utom kanske bilden av fågelboet på slutet – låta alltför mycket som ett tänkespråk för att kunna generera poesi. En dikt med närbesläktad tankegrund från tidigt 1980-tal visar att så inte är fallet. Den börjar så här: ”Det finns / ingen väg. / Bakom är den tillryggalagda vägen. / Framför breder horisonten alltid ut sig / i alla riktningar. / I den närvarande stunden är mitt sinne fritt, / jag sätter mig nu här / på en dyngrästuva, i rätt tid / lyfter ur gräset / lärkan. / Och stiger, / stiger, / jag följer den / med min blick / min hörsel / envetet / längs hela / dess / vindeltrappa.” Så följer dikten lärkans seglats ner, och dess fria fall tills fallskärmen utlöses; när en annan lärka lyfter reser sig också diktjaget och går: ”Det vore för mycket att vara lärka två gånger i rad.” Ett diktjag har öppnat sig för lärkans flykt och blivit lärka, en gång.

Ataraxi låter så fint att det kan vara skäl att ta fram dess skuggsida. Det gjorde Carl-Erik af Geijerstam en gång, i boken Tankemöten (1992). Han beskriver där Epikuros strävan som ett ”avvärjande pansar mot alla pilar men också en frambesvärjare av milda makter och lugna vatten”, men frågar så: ”Men vill jag alls denna oberördhet annat än som daglig erövring? Måste man inte få erfara denna upplösning av inre positioner för att alls veta om sig själv? Och fanns inte denna vågrörelse också för Epikuros, denna eviga förlust och återvinning? Upprördhet är just ett tecken på att man lever.”

Caj Westerberg redogjorde en gång i epost till mig (6.4.2003) för sin väg till begreppet ataraxia. Det var i Anthony Cronins biografi över Samuel Beckett han stötte på det. Cronin citerar ur en anteckningsbok för Whoroscope, Becketts första tryckta verk (1930): ”The stoics aspired to Apathia, the repression of all emotion and the Epicureans to Ataraxia, freedom from all disturbance.”

Jag hade antecknat detta citat i min anteckningsbok, som jag hade med mig till Grekland, där diktsamlingen så småningom började gestalta sig. Då fann jag ordet Ataraxia ur min anteckningsbok. Där är titeln! konstaterade jag. Jag tycker om ordet i och för sig. Också om det att för de flesta betyder titeln först ingenting. Den har ingen poetisk eller semantisk belastning.

Ataraxin förekommer hos Beckett också i en av hans mer absurda romaner, Watt (1953). Där har den karaktären av vad man kunde kalla en heltäckande frånvaro av behov. Här bör det bli sagt att en av Becketts nyare och mest hängivna tolkare till finska är just Westerberg. Hans översättning av Watt utkom 2006; en tolkning av romanen L’Innommable är aviserad för denna höst. Beckett figurerar också på andra sätt hos honom. I Mörker och ljung ingår en för den oinvigde gåtfull beskrivning av en vallfart till en plats och ett hus, daterad Ussy-sur-Marne 16.4.2001. Texten är ett slags hommage till Becketts enkla gömställe i Ussy utanför Paris, byggt som han uttryckte det ”i leran vid Marne”.

Det finns ett beckettskt drag i Westerbergs utveckling som lyriker. Det handlar inte om mörksyn eller misantropi men om minimalism, sammanpressbar i devisen att mindre är mer. Avskalning pågår, och om landskapet faktiskt är ett själstillstånd (Amiel) kan själen sägas ha sökt sig till kalare trakter. Han bor sedan länge på Kökar, där naturen är mer märkbar än på de tidigare westerbergska orterna Borgå, Helsingfors och Dalsbruk.

Många av hans lyriska strategier och mer expansiva motiv har lämpats överbord genom åren, eller slipats ner. Den hårda kärna som är kvar är naturbilden, som gärna också innerst i bilden själv talar om hur den är fångad, om exponeringen. Det handlar ofta om att rabbeenckellskt se och återbörda. Sällan görs det med ett stilleben, fotografiskt eller ens frammålat, även om han kan utvinna mycket ur frusna bilder. En bild av en vågkam i stillhet – signerad Westerbergs grafikerhustru Marjatta Nuoreva – som pryder omslaget till Mörker och ljung kan kanske läsas som en japonistisk fingervisning om hejdad rörelse. Men minst lika vanligt är det med en tidslinje dragen mellan två bilder, t.ex. så här:

Isens grå zoner,
grått vatten. Vassens ockra.
När molnen skingras
simmar kniporna i en gyllene ström.

Tidslinjen med två bilder, som här i skiftet från grått till gyllene, kan också tas ut stort. Man kan exempelvis ge hela skapelsen på ett bräde. Westerberg har aldrig varit en som släggar fram sin lyrik så där som en Diktonius, men han kan skapa samma starka formatspänning mellan bilderna som en Diktonius kunde, i sitt mottagliga, öppna modus. Diktonius kunde komprimera fixstjärna och martall i samma bildseende, eller se en nyfödd nebulosa i varats pärtkorg. Hos Westerberg rensas bär:

Inne i
den miljarder ljusår
stora explosionen
sitter du
vid solens dörr,
rensar bär.

Avslutningsvis har läsaren en undran gällande ataraxi. Kan det ha fallit ur poetens minne att han uppenbarligen hade skrivit poesi ur ataraktiskt perspektiv redan ett kvartssekel innan han hade ett namn att sätta på saken? Säkert inte. Ofta infinner sig filosofisk nomenklatur långsamt och motvilligt. Och en poet med öppet och ostört sinne ska väl kunna skriva själv, semantiskt obelastad.

CLAS ZILLIACUS