Dagsaktuell bok om nationalismens återkomst – med tvivelaktig agenda

En populär och alltmer spridd uppfattning (särskilt bland vänsterintellektuella) är att det nationalkonservativa och främlingsfientliga uppsvinget i världen är en direkt följd av den så kallade globaliseringen och fullföljandet av det nyliberala projektet. Besvikna arbetare i västvärlden röstar därför i protest på Marine Le Pen, Donald Trump, Jimmie Åkesson med flera, påstås det. Debattörer och politiker som Åsa Linderborg (Proletären 18.5.2018), Pär Wirtén (Dagens Arena 4.11.2018), Martin Klepke (Arbetet 7.2.2019) och Carl Schlyter (Dagens Nyheter 14.2.2019) förfäktar med emfas att detta är ett faktum ingen kan blunda för. Därför riktas kritik mot Emmanuel Macron i Frankrike och mot januariöverenskommelsen i Sverige mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet, Miljöpartiet och Liberalerna. Visar vi inte förståelse för de grupper som sympatiserar med främlingsfientliga partier och möter deras krav kommer situationen att bli än värre, heter det. Synsättet har även stöd bland skribenter med andra politiska förtecken. Till exempel vill Merete Mazzarella se ”en konstruktiv dialog med de anständiga populisterna” för att bromsa nationalkonservatismens framfart (Hufvudstadsbladet 20.1.2019) medan Joel Halldorf söker lösningar hos den demokratiske socialisten Bernie Sanders och i moderatledaren Ulf Kristerssons liberalkonservatism (Expressen 11.2.2019).

I den nyligen utkomna boken The Nationalist Revival. Trade, Immigration, and the Revolt against Globalization (2018) instämmer den amerikanske författaren och journalisten John B. Judis i den kören. Orsakerna till nationalismens återkomst står enligt honom att finna i förändringar inom den västerländska ekonomin och politiken under 1970-talet och särskilt under den globalisering som tog fart på 1990-talet och nådde sitt klimax under den ekonomiska kris som inträffade 2007–2010, kallad The Great Recession. Den utvecklingen (med ökad frihandel och öppnare gränser) gjorde många människor i USA och Europa mottagliga för nationalismens lockrop då man upplevde att hemländernas konkurrenskraft försvagades och att deras sätt att leva (”way of life”) var hotat. Judis hävdar att många av dem är direkta offer för den globaliserade ekonomins ojämlika resultat.

Medan storstadsområden blomstrade och befolkades av högutbildade människor har mindre städer som var beroende av tillverknings- och gruvindustri gått i motsatt riktning. Nedskärningar och nedläggningar av fabriker skapade vad de brittiska statsvetarna Robert Ford och Matthew Goodwin i Revolt on the Right. Explaining Support for the Radical Right in Britain (2014) har kallat left-behinds, vilka ser sig som förlorare i jämförelse med sina landsmän. Man skyller därför sin livssituation på frihandeln, migrationen och den politik som förs i Washington och Bryssel. De röstar i hög grad på Donald Trump och Marine Le Pen eller på partier som UKIP, Alternativ für Deutschland och Fidesz.

Ett snarlikt synsätt återfinns i statsvetaren Justin Gests bok The New Minority. White Working Class Politics in an Age of Immigration and Inequality (2016). Gest visar hur den ekonomiska tillbakagången under globaliseringen även får sociala följdverkningar. I de mindre samhällena Dagenham och Barking utanför London – där Fordfabrikens en gång 40 000 anställda numera har reducerats till 2 000 – har det fackliga intresset minskat och de i huvudsak vita arbetarna har varken råd att gå på puben eller se matcher med det lokala fotbollslaget. Många anser att man har blivit en vit minoritet bland immigranter från hela världen och där nästan ingen längre talar engelska. Enligt Judis är det precis dessa människor som stöder Brexit och dras till den konservativa nationalismen.

På samma sätt som i den brittiske journalisten David Goodharts inflytelserika arbete The Road to Somewhere. The Populist Revolt and the Future of Politics (2017) delar Judis upp medborgarna i dagens västerländska samhällen i grupperna somewheres och anywheres (därimellan finns även inbetweeners). De förstnämnda återfinns i mindre städer och på landsbygden. De är lågutbildade och har ofta bott på samma plats sedan födseln och har ingen önskan att flytta därifrån. De senare är högutbildade, bor i storstäder, har en internationell utblick och kan tänka sig att flytta ofta och i princip bo var som helst. Judis utmönstrar dock uttrycket anywheres till förmån för cosmopolitans. Detta eftersom han helt riktigt konstaterar att det framför allt är de större städerna som lockar denna grupp.

Uppdelningen mellan somewheres (starkt påminnande om de left-behinds som Ford och Goodwin tar upp) och cosmopolitans är också något av grundbulten i Judis arbete. Han betonar dock att den starka motsättningen mellan dem måste få en lösning. Ansvaret för det är däremot inte ömsesidigt: ”But for that to happen, the anywheres or cosmopolitans will have to exhibit greater understanding of what is driving many of their compatriots to support people lika Trump or Orban”.

Kansker ligger det något i detta, men vänsterliberalen och den tidigare socialisten Judis har en förbluffande lättsinnig inställning till de amerikaner och européer som uttrycker främlingsfientliga åsikter och röstar på högerradikala partier. Den inkännande hållning han hyser för dessa grupper får heller ingen motsvarighet hos de så kallade kosmopoliterna. Här påminner han starkt om svenska vänsterintellektuella som Göran Greider (Aftonbladet 1.1.2019), Åsa Linderborg (Aftonbladet 2.2.2019) och Pär Wirtén (Expressen 28.1.2019), vilka på ett okritiskt sätt ställer sig på de så kallade Gula västarnas sida (uppfattas som en fransk variant av left-behinds eller somewheres) och försvarar många av Sverigedemokraternas väljare som endast varande proteströstande arbetare. Om man nu på allvar vill ställa sig på arbetarklassens sida och önskar återinföra klassperspektivet eller rent av klasskampen i den politiska debatten vore det klädsamt om man inte gjorde det på de mindre bemedlades bekostnad (asylsökande och migranter).

För Judis är det också självklart att nationalismen i grunden är någonting bra. Favorituttrycket är här national sentiments. Dessa känslor förefaller i de närmaste vara naturgivna och han gör gällande att många människor idag är ”nationalists in their hearts”. Det gör att man känner mer för sina landsmän än för människor från andra länder, påstår han och citerar med gillande en passage ur den brittiske statsvetaren David Millers bok On Nationality (2003): ”In acknowledging a national identity, I am also acknowledging that I owe special obligations to fellow members of my nation that I do not owe to other human beings”. Detta synsätt kritiseras enligt Judis av många kosmopoliter på etiska grunder. De framhåller istället att man i ett nödläge bör erbjuda hjälp oavsett nationstillhörighet. Judis avfärdar den invändningen abrupt: ”Maybe they should in some ideal world, but they simply don’t”.

Överhuvudtaget har Judis ett kausalt och materialistiskt sätt att förstå sitt ämne och den del av arbetarklassen han behandlar i boken. Dragningen till den mer radikala nationalism dessa människor hyser förstås inte som ett aktivt val, utan är endast produkten av den enligt Judis misslyckade globaliseringen, vilken enligt honom inneburit att exempelvis kinesiska företag har konkurrerat ut de amerikanska på ett orättfärdigt sätt och även gjort att miljontals människor har migrerat till USA och ”tagit” amerikanska jobb.

För att överbrygga motsättningen i USA mellan de så kallade somewheres och cosmopolitans är det särskilt migrationspolitiken som står i fokus för Judis. Han anser att den illegala invandringen bör upphöra och medborgarskap erbjudas till de cirka elva miljoner som nu befinner sig i USA. Dessutom bör den reguljära migrationen reduceras och möjligheten till familjeåterförening minskas. Prioritet ska likt Kanada och Sverige ges till utbildad arbetskraft. Några förslag eller krav på den amerikanska arbetarklassen att förändra sina levnadsvillkor genom att flytta eller utbilda sig saknas helt.

Även i fallet med Europa har Judis en liknande agenda vad gäller migrationen. I kapitlet ”The Disunited States of Europe” framhålls i en historisk överblick att det länge var emigrationen som var det vanliga mönstret, men att det efter andra världskriget skedde ett skifte mot arbetskrafstinvandring. Undertecknandet av Genèvekonventionen 1951 gjorde att stora flyktinggrupper kom från Afrika och Asien och enligt Judis skapade det segregerade områden samt orsakade hög brottslighet i exempelvis Skandinavien. Trots detta togs ytterligare steg för att öppna gränserna inom EU. Först genom Dublinavtalet 1990 följt av Maastrichtfördraget 1993 och Schengenavtalet 1995. Den utvecklingen är för Judis förklaringen till det starka missnöje många har uttryckt inom EU. Judis stödjer sin argumentation på omständigheten att högerradikala Front National fick femton procent av rösterna i det franska presidentvalet 2015.

På detta följde EU:s expansion österut, vilken Judis är negativt inställd till. Dels var det en provokation mot Ryssland, dels skapade den ytterligare migration till väst och därmed grogrund för nationalkonservativa partier i bland annat Ungern, Polen, Tyskland, Storbritannien och Nederländerna. För Judis var dessa protester ”grounded in genuine grievances, but in the hands of nationalist politicians, they descended into vilification”.

Även om Judis distanserar sig från nationalkonservatismens ytterligheter innebär det att han återigen friskriver de som röstar på dessa partier från moraliskt ansvar. De verkar för honom endast reagera på yttre stimuli och handlar därefter. Ansvaret står alltid att finna någon annanstans och det är återigen en yttre faktor (globaliseringen) som bär den största (och enda) skulden.

Underförstått i Judis resonemang om det sönderfallande Europa han frambesvärjer är att migrationen i hög grad är av ondo och likt de förslag han lyft fram för USA bör den begränsas och försvåras. Att EU och dess medlemsstater sedan många år (och även innan de stora flyktingströmmarna från bland annat Syrien 2015) redan bedriver en sådan politik med full kraft och planerar att öka den ytterligare verkar ha gått honom förbi.

John B. Judis avslutar sitt arbete med att presentera ett reformistiskt förslag som på ett strukturellt plan kan komma tillrätta med de problem han menar har uppstått genom globaliseringen. Frihandel och öppna gränser vill han ersätta med en internationalisering som innebär att suveräna stater arbetar mer tillsammans, ”in which they cede part of their sovereignity to international or regional bodies to address problems they could not adequately address on their own”. Av den anledningen anser han att Donald Trump borde försöka reformera de internationella institutioner, avtal och samarbeten han nu hotar med att lämna eller redan har lämnt.

Lösningen för att balansera den globaliserade ekonomin hittar han hos de ekonomer som med Michael Pettis i spetsen har föreslagit ett återupplivande av John Maynard Keynes förslag under Bretton Woods-förhandlingarna 1944 och 1945. Tanken var då att skapa en internationell valutaunion som kunde straffa de länder som uppvisade stora över- eller underskott i sin handel. Keynes idé slopades dock till förmån för den amerikanska dollarn som garant, vilket fungerade så länge den var knuten till ett bestämt värde i förhållande till guld. Detta upphörande 1971 och sedan dess flyter de flesta valutor fritt men med den amerikanska dollarn som världens valutareserv. Pettis har torgfört sina idéer i The Great Rebalancing. Trade, Conflict, and the Perilous Road Ahead for the World Economy (2013) och mer koncentrerat i en artikel från 2014 med titleln ”Are We Starting to See Why It’s Really the ’Exorbitant Burden’” (carnegieendowment.com). Den grundläggande tanken är att motverka risken för obalans i världens ekonomier genom att återinföra en disciplinerande åtgärd, till exempel en valutaunion i stället för att den amerikanska dollarn ensam ska bära denna orimliga börda, något den enligt Pettis inte längre uppfyller. De stora skillnaderna i handelsbalansen ligger bland annat bakom USA:s dispyter med Japan på 1980-talet och med Kina under 2000-talet samt med dagens handelskrig mellan USA och Kina. Tanken med en gemensam valutaunion är spännande även om man kan fråga sig om det verkligen är realistiskt med en återreglering av världens ekonomier och det speciellt i en tid då nationella särintressen har tagit överhanden.

Judis sätter även sitt hopp till den grekiske nationalekonomen och politikern Yanis Varoufakis nybildade parti DiEM25 (The Democracy in Europe Movement 2025). Varoufakis tar avstånd från Brexit och vill förbättra ett splittrat EU genom att göra det mer demokratiskt, något han till exempel torgför i artikeln ”A New Deal to Save Europe” (www.project-syndicate.org) från 2017. Partiet har en tydligt vänsterintellektuell och reformistisk inrikning och stöds av bland andra Noam Chomsky, Antonio Negri, Julian Assange och James K. Galbraith. DiEM25 bildades 2015 och ställer upp i Europaparlamentsvalet 2019.

Få böcker kan hamna så rätt i tid som John B. Judis The Nationalist Revival. På ett begränsat utrymme (160 sidor) redogörs på ett förtjänstfullt sätt för nationalismens återkomst i USA och Europa och den vill med konstruktiva förslag hitta lösningar som mildrar de värsta avarterna. Framställningen är väldisponerad och språket glasklart.

Ändå är det med besvikelse och stigande irritation man lägger boken ifrån sig. Det största problemet är den underdåniga inställningen till de grupper ur arbetarklassen som röstar på de nationalkonservativa partierna, något som redan nämnts. Varför ska man öka inflytandet och visa förståelse för grupper som sprider främlingsfientliga åsikter? Det kommer ovillkorligen att leda till att man flyttar fram positionerna för främlingsfientlighet och rasism. Redan genomförda steg i den riktningen är också avskräckande. I Ungern och Polen har det inneburit att demokratin ifrågasätts med inskränkningar i pressfriheten och minoriteters rättigheter som följd och i Danmark, Norge och Finland har Dansk Folkeparti, Fremskrittpartiet och Sannfinnländarna utövat ett skadligt inflytande på respektive lands migrationspolitik. I Sverige har Sverigedemokraterna fyllt en liknande funktion då etablerade partier som Socialdemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna har närmat sig de främlingsfientliga partiernas program.

Skräckexemplet är dock Danmark. Man har förutom en rad repressiva åtgärder för att minska invandringen nyligen genomfört ett beslut som innebär att man tänker fängsla avvisade migranter på den själländska ön Lindholm. Frågan har drivits av just Dansk Folkeparti och den danska regeringen röstade ja till förslaget i december 2018. Ön används idag för att testa djur som kan bära på smittsamma sjukdomar och innan den kan tas i bruk ska alla byggnader saneras eftersom de kan vara förorenade av djursjukdomar som mul- och klövsjuka, svinpest och rabies. Anläggningen beräknas tas i drift 2021.

För Judis verkar det ibland dessutom räcka med att de grupper ur arbetarklassen han sympatiserar med känner sig förfördelade och hotade av människor från andra länder. Upplevelsen framstår som viktigare än de faktiska omständigheterna. Det är för mig obegripligt. Det är i sig ett bakvänt sätt att resonera och det påminner till exempel om den upplevelse Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson har anfört när han kände rädsla vid det första mötet med icke-svenska människor i sin hemort på 1980-talet. På fråga om det verkligen fanns en hotbild och något att vara rädd för blev svaret detta: ”Nej. Kanske inte. Men jag upplevde det så”. Förvisso ska man ta alla människors oro på allvar, men om den inte har någon faktisk grund bör den givetvis avfärdas i likhet med andra falsarier och vanföreställningar.

Det bör också inskärpas att det finns oändligt många som har det betydligt värre än vita arbetare i USA och Europa. Boken har även en stor svaghet i det att ingenting förstås ur migranternas perspektiv och att det inte verkar existera någon värld utanför den västliga. Kina och Japan nämns förvisso, men endast i negativa termer som ett hot mot den amerikanska ekonomin.

Judis sätt att ställa två ytterligheter mot varandra (frihandel och öppna gränser gentemot den inskränktaste av nationalism) är också väldigt förenklat. Mellan denna konstruerade dikotomi träder Judis in och föreslår en tredje vägens politik. Det är ett effektivt grepp, men världen är inte så polariserad och svartvit till sin karaktär och den legitimerar dessutom stora gruppers främlingsfientliga åsikter. Det är en ytterst tvivelaktig teknik påminnande om den som till leda används av ledarskribenter i dagspressen och andra så kallade opinionsbildare, dvs människor som har betalt för att uttrycka dessa åsikter.

Till skillnad från en av nationalismens skarpaste kritiker – den litauiske författaren och människorättsivraren Tomas Venclova – märks det att den Chicago-födde Judis aldrig har levt i ett land som har varit ockuperat av främmande makt. Även Venclova kan likt Judis se ett värde i nationalismens främjande av det egna landets språk, sedvänjor och kultur (i meningen litteratur och konst), men tar skarpt avstånd från den inskränkta och främlingsfientliga nationalism som med ny kraft har drabbat Litauen efter frigörelsen från Sovjetunionen. I den förstnämnda meningen kan nationalismen berika vår värld. Tyvärr leder den dock ofta till motsatsen, konstaterar Venclova i Magnetic North från 2017: ”Nationalism only too easily degenerates into a suprematist world view, xenophobia, and condoned criminality. Democracy gives voice to nationalism, among other ideologies, but nationalism is hardly conductive to democracy”.

Enligt Venclova bör grundregeln i ett demokratiskt samhälle därför alltid vara denna: ”Never place the interests of one’s own nation above human rights” (Forms of Hope, 1999). Det kan låta som en självklarhet, men John. B. Judis, liksom svenska intellektuella och debattörer som Joakim Ruist (Göteborgs-Posten 9.3.2016), Alice Teodorescu (Göteborgs-Posten 9.4.2016), Hanif Bali (Svenska Dagbladet 15.10.2017) och förvånande nog Göran Greider (Aftonbladet 7.3.2016) samt den på ytan humane författaren Patrick Kingsley (The New Odyssey, 2017) anser på fullt allvar att asylrätten – alltså möjligheten att söka skydd från till exempel krig – bör dras in eller begränsas. Det är den sköna nya nationalistiska värld vi nu lever i där till och med vänsterdebattörer vill inskränka rättigheterna för de som är i störst behov av hjälp till förmån för de som redan har tak över huvudet, mat på bordet och fri sjukvård.

Avslutningsvis bör det med kraft slås fast att man inte löser problemen med ökad främlingsfientlighet och rasism genom att gå dess utövare till mötes. Man bör tvärtom motverka dem så långt det bara är möjligt. Detta även – för att låna en formulering av Tomas Venclova från ett anförande hållet i Zagreb 1995 med anledning av det jugoslaviska inbördeskrigets fasor – ”if it may lead to conflict with one’s national authorities or, worse, with the opinion and emotions of the popular majority” (Forms of Hope, 1999). Mothårs, inte medhårs, bör således vara vår tids melodi i kampen mot rasism och nationalism.

PETER BERGLUND