KOMMENTARER: BARBRO HOLMBERG

Varför läsa?

Det är genom dikten, det skrivna som glädjen börjar infinna sig. Om inte hos den som skrev, så hos den som läser.

Så formulerar sig Gungerd Wikholm i sin berörande presentation av den peruanske poeten César Vallejo. Kan man säga det vackrare? Hennes essä är en hyllning inte bara till poeten utan också till själva läsandet som ett av livets absoluta glädjeämnen. Någonting för vår tid att ta till sitt hjärta?!

Leif Salmén har valt att – con brio – uppmärksamma Giuseppe Tomasi di Lampedusas stora roman Leoparden. Året är 1860, Don Fabrizio, Prins av Salina, har ”inrättat sig i den tillsynes orubbliga feodala ordning som råder i De Bägge Sicilierna”. Samtidigt har Garibaldis trupper landstigit på Sicilien och inlett upproret mot kungen av Neapel. Den sicilianska aristokratins dagar är räknade.

Ann-Sofie Öman introducerar en hos oss mindre känd slovensk författare: Ivan Cankar (”Sloveniens motsvarighet till August Strindberg”) och hans milt sagt oroande och kusliga berättelse En speciell sorts kastanj från år 1917.

Vad är det som gör att ett skådespel – och i all synnerhet en komedi! – återuppstår på scenen, gång efter gång, från ett århundrade till ett annat? Diana Webster presenterar Richard Brinsley Sheridans tidlösa, på 1700-talet skrivna succépjäs The School for Scandal och ger oss en initierad och underhållande förklaring till varför det förhåller sig så.

Därefter möter vi tre författare som har det gemensamt att de dras till det mer eller mindre groteska: Alfred Döblin, Elsa Grave och Mare Kandre.Ralf Andtbacka skriver om Alfred Döblins roman Berlin Alexanderplatz, Ann-Christine Snickars om Elsa Graves Slutförbannelser och Marit Lindqvist om Mare Kandres Bübins unge.

Franz Biberkopf, huvudperson i Berlin Alexanderplatz – bekant från både film (Günter Lamprecht!) och teater – är bland annat cementarbetare, dråpare, hallick och tukthusfånge. Ralf Andtbacka beskriver honom och hans förehavanden från sommaren 1927 till slutet av år 1928, tre år före nazisternas maktövertagande i Tyskland. Storstaden Berlin som Babylon är i blickpunkten, liksom Biberkopf ”som vill vara anständig. Men ödet vill något annat”. Det gäller att överleva. Läs Andtbackas inträngande analys!

Den svenska författaren Mare Kandre och hennes roman Bübins unge presenteras av Marit Lindqvist, som ville slutföra en avhandling ”om det mörka flickskapet i Kandres författarskap … om jaget som en mörk syster till Alice” (i Underlandet). ”Men nej, det blidde ingen avhandling, det blev den här artikeln i stället”. Oroande läsning, ta del av den!

Och ännu värre: under rubriken Som en ritual mot kylan presenterar Ann-Christine Snickars Elsa Graves Slutförbannelser, ”en modern dödsmässa” där ”kameran panorerar över den slutliga avskrädeshög som världen blivit”. Men, säger Snickars, ”liksom de bibliska profeterna anstränger hon sig för att få varningen att gå fram.”

Till sist möter vi en nulevande algerisk författare, Kamel Daoud, som i sin bok, Fallet Meursault, öppnar en dialog med en klassiker – Albert Camus Främlingen. Han hävdar att den ”arab” som aldrig namnges, som mördas av huvudpersonen i Camus bok, var hans äldre bror, en sorg som modern aldrig kommit över. Det vill Kamel Daoud genom sitt skrivande gottgöra.

”Mamma dog i går”, det är öppningsrepliken i Camus Främlingen. ”Mamma lever än idag” – kontrar Kamel Daoud. Läs Eva Odrischinskys fina analys!

Oväntat får jag ett extra bonus i handen, ett överraskande sammanträffande: Carita Backström tar i sin essä ”Vägar till språket” avstamp just hos Kamel Daoud, för att göra en utflykt i Nordafrika, i berättandets, alfabetens och skriftens konst. Vilken är det egna språkets plats i förhållande till kolonialmaktens? Hur lever de sida vid sida? Konkurrerar de med eller berikar varandra? Vilka spår lämnar de i skönlitteraturen? Jag ger sista ordet åt Kamel Daoud: ”Jag skriver på franska som jag förhåller mig till som en älskare, inte som en före detta koloniserad”.

Vi önskar Nya Argus läsare mycken läsglädje i sommar!

26.6.2019