Märkt av elden

Om Ivan Cankars författarskap

Den slovenska författaren och dramatikern Ivan Cankar (1876–1918) räknas som Sloveniens största prosaförfattare och dramatiker genom tiderna och därtill som en ledargestalt för den slovenska modernismen. I Nya Argus 7/2019 ingick min översättning av kortnovellen ”En speciell sorts kastanj”. Kapitlet ur romanen Hiša Marije pomočnice (1904) (Barmhärtighetssystrarnas hus), som i det tryckta tidskriftsnumret (Nya Argus 11–12/2019) ligger intill denna essä, ger en annan ingång. Hur man än kommer i kontakt med Ivan Cankar och hans författarskap lyckas han med varje nytt verk visa upp ett helt annat ansikte än det man först blivit varse. Han hade en mycket mångfacetterad personlighet och levde under en föränderlig tid i ett Centraleuropa i upplösning.

Ivan Cankar tecknad av Ann-Sofie Öman

 Ändå är alla de olika ansiktena hela tiden omisskännligt sanningssägaren Ivan Cankars: de stora ögonen, som ser allt och genomskådar alla former av hyckleri; de stora öronen, som hör allt och uppfattar alla nyanser hos särskilt de falskt klingande rösterna; och inte minst den yviga mustaschen – och så själva gestalten: inte det minsta imponerande i storlek, men rak i ryggen med ett stolt högburet huvud och en energisk utstrålning som hos en unghund som har hundrastgårdens lek och stoj inom syn- och lukthåll. 

Han var dessvärre självdestruktiv i sitt leverne. Förutom att han var storrökare såg han alltför ofta med stor melankoli djupt i flaskan, men det var han långt ifrån den enda av de tolv barnen i familjen Cankar som gjorde. De hade en barndom som präglades av extrem fattigdom och utsatthet; de fick aldrig något skyddsvaccin mot livets kalldrag.

Med tiden klingade den för hans yngre dagar så typiska energiska utstrålningen av, det ser man på de fotografier som finns kvar. Han tillskrivs följande citat: ”När jag ska bli staty, vill jag ha en där jag sitter ned. Jag orkar inte stå.” Det blev som han ville, i hemstaden Vrhnika finns en staty där han sitter ned. Men hans förakt för bigotteri och svek liksom hans humanism och tro på den renhjärtade människan höll för trycket. De tålde både rök och krök.

Ivan Cankar lämnade efter sig ett stort antal verk av olika längd i olika genrer, med eller utan satirisk udd, med en stor variation på teman och perspektiv, med stilistiska uppvisningar, en mångfald av olika karaktärstyper och inte minst en enorm medkänsla med allt levande, människa såväl som djur. Han var både tidstypisk och före sin tid och tycks ha haft en högkvalitativ konstnärlig, intellektuell och samhällskritisk urkraft som motor. Trots den stora produktionen var Ivan Cankar bara 42 år när han dog. 

I sitt hemland Slovenien har Cankar i hög grad profilerats genom två verk: den politiska kortromanen Hlapec Jernej in njegova pravica från 1907, det enda av hans verk som finns utgivet på svenska – Drängen Jernej¹ – och en självbiografisk kortnovell, eller skiss, med titeln ”Skodelica kave” (En kopp kaffe) från 1910.

Ur litterär synvinkel är dessa två verk inte hans främsta. Lite krasst kan man hävda att Ivan Cankar genom dem har blivit och blir utnyttjad för att sprida två ideologier: socialismen-marxismen och katolicismen. Socialismen genom att Drängen Jernej, som har översatts till många språk, uttrycker krav på inflytande för arbetare – i romanen handlar det specifikt om lantarbetarna; katolicismen och dess föreställning om hur kvinnor ”ska” vara eftersom ”Skodelica kave” ger en bild av stereotypen ”den goda modern”. Hela skissen mynnar dessutom ut i en djup känsla av skuld, också den typisk för katolicismen.

Två grundpelare

Socialismen med dess jämlikhetskrav är förvisso en av grundpelarna i Cankars identitet och personlighet. Han gick under en tid in för att bli politiker för det socialdemokratiska partiet och ställde upp i valet till parlamentet i Wien år 1907, men han blev inte vald. Cankar skrev Drängen Jernej under själva valkampanjen. Romanen, eller valmanifestet, slutar med att Jernej bränner upp den gård som han tomhänt kastas ut från efter ett helt liv som lantarbetare där.

Kristendomen var en annan grundpelare. Under sin uppväxt var han korgosse i den katolska kyrkan, förutom att hans mor var en djupt troende katolik. Håll bilden av Jesus som slänger ut månglarna ur templet i minnet. Det kunde ha varit Ivan Cankar, sådant var hans kristna patos.

Det är inte förvånande att Drängen Jernej blev en favorit hos den jugoslaviska kommunistregimen och ”Skodelica kave” hos de katolska dignitärerna. Men skissen kan också uppfattas som att Cankar ifrågasätter den katolska idealbilden av den självuppoffrande modern, genom sin beskrivning av hur han belastas med ett nära nog kroniskt dåligt samvete för hur han utnyttjade moderns välvilja. Han sårade henne dessutom sedan djupt genom att först inte ta emot hennes offer, det han av en nyck har begärt: en kopp i kaffe i ett hem där det inte fanns mat för att stilla mer än det värsta av en ständigt gnagande hunger, ofta med majsgröt – polenta. Han avvisar sin mor när hon glädjestrålande kommer till sin älskade son med det han har begärt. ”Stör mig inte”, säger han när hon kommer med en kopp rykande kaffe som hon kanske har lyckats få låna bönor till av en granne eller fått på kredit hos handlarn.

En fint illustrerad version av »Skodelica kave« gavs ut i augusti 2018. Tillsammans med illustratören Peter Škerls bilder får berättelsen en dimension som både förhöjer och till en viss grad frigör dess konstnärliga värde. Men inte ens i denna helt moderna tolkning finns moderns perspektiv med, inte ens i förbigående. Det kunde exempelvis ha funnits med en bild som visar hennes lösning på problemet - hur och var fick hon tag i kaffebönorna. Det är fortfarande mycket enögt.

I hans hemland ställde man sig under hans livstid i allmänhet frågande till det han skrev. Kanske kan valen av Drängen Jernej och »Skodelica kave« också förklaras med att man letade upp det man kunde relatera till och sympatisera med – och som man kunde ha användning för. Slovenerna är ofta pragmatiska opportunister.

Rent allmänt ansågs Cankar under sin livstid hetsa de unga, särskilt med sina pjäser, vilket självfallet inte föll i god jord hos särskilt det konservativa katolska etablissemanget.

Modern

Cankar beskriver även i andra berättelser hur han sårar sin mor, som är den karaktär som har blivit föremål för flest analyser i Slovenien. I Mater je zatajil/Greh (Han förnekade sin mor/Synd), först publicerad år 1902, går modern en solig vinterdag till fots i snömodden hela vägen från hemorten Vrhnika till sin son, med pengar och kläder. Sonen, som i berättelsen har namnet Jože (faderns namn), studerar på reallinjen i Ljubljana – det är en promenad på 20 kilometer. Cankar gick själv denna väg till fots många gånger. När modern kommer fram, klädd som den fattiga bondkvinna hon är i bland annat ett par leriga herrstövlar och en stor kjol, känns han inte vid sin mor inför skolkamraterna, han skäms över hennes fattigdom.

Modern förekommer i ett stort antal av hans många självbiografiska subjektiva skisser från uppväxtåren. För många slovener har detta totala kvinnoporträtt blivit synonymt med Cankars kvinnosyn. Exempelvis hävdar den slovenska akademikern Irena Avsenik Nabergoj, som är knuten till den Slovenska vetenskaps- och konstakademin SAZU (Slovenske akademije znanosti in umetnosti) och doktorerade på Ljubljana universitets teologiska fakultet år 2015 (hennes magisterexamen från 1998 avlade hon på den filosofiska fakulteten), i sin bok Ljubezen in krivda Ivana Cankarja (2005) (Kärlek och skuld i Ivan Cankars liv och verk) att eftersom modern, hans kvinnoideal, bara har andliga egenskaper och saknar sexuell dragningskraft, blir hans öde att ständigt söka en illusion; en kombination av andlighet och sexuell dragningskraft är enligt Avsenik Nabergoj inte möjlig.

Men det finns många olika slags kvinnor både i Cankars prosa och i hans pjäser, och han skildrar kvinnor ur två perspektiv: så som det är och så som det kunde vara. Porträtten av modern tillhör kategorin så som det är: realism. 

Det finns en titellös självbiografisk skiss där gossen Ivan manipuleras av sin syster att stjäla torkade päronskivor ur ett låst skåp. Den ingår i novellsamlingen Moje življenje (Mitt liv) från 1920. När modern upptäcker tilltaget pekar systern ut Ivan som den skyldige. Systern är ett helt annat slags kvinna än modern. Det är som om olika kvinnors och flickors kontrasterande beteende drev fram ett behov hos honom att utforska vad en kvinna egentligen är och vad hon skulle kunna vara. Men det är något som Irena Avsenik Nabergoj inte verkar vilja se. Hon gör exempelvis ingen analys alls av romanen Gospa Judit (Fru Judit) från 1904 – se längre fram i texten – med dess porträtt av en mycket modern och frigjord kvinna, trots att hennes bok anges omfatta hela Cankars författarskap. Attraktionskraften i den stereotypa katolska myten om den goda modern tycks bli hennes akademiska samvete övermäktig.

Platon och andlighet

Två stora utställningar anordnades år 2018 i Ljubljana i samband med 100-årsminnet av hans bortgång: en på kongress- och konsertcentret Cankarjev dom (Cankars hem), där fokus låg på att sätta in Ivan Cankars verk i ett litterärt europeiskt sammanhang, och en på Stadsmuseet, Mestni muzej, där tonvikten låg på det självbiografiska och den tid som han levde i.

Utställningen på Cankarjev dom, med professorn vid Ljubljana universitet Janko Kos, född 1931, som kurator, placerade merparten av Cankars verk i samma fåror som de allra största verken i Europa. Janko Kos hävdade i utställningskatalogen att en längtan efter det andliga har en dominerande plats i Cankars verk. Kos, som länge har räknats som landets Cankar-kännare, uppgav vidare att hans verk visar inflytande av tre ledande europeiska filosofer: Platon, Karl Marx och Friedrich Nietzsche, och att Platons dualistiska distinktion mellan den fysiska och den andliga verkligheten påverkade Cankars syn på kärlek, skönhet och konst. Uttryck för människans längtan efter det andliga är ett tema som finns i alla hans större verk, enligt Janko Kos.

Den ryska realismen var, enligt Kos, en annan inspirationskälla med dess uttalade psykologiska, andliga och moraliskt analytiska orientering parat med ett genomgående kristet etos. Emile Zola (1840-1902) och Henrik Ibsen (1828-1906) tillsammans med Jens Peter Jacobsen (1847-1885) och Maurice Maeterlinck  (1862-1949) var andra förebilder som omnämndes. Han lyfte även fram att Cankars modernistiska roman Nina från 1906 (ett av flera kvinnoporträtt) publicerades fyra år före Rainer Maria Rilkes (1875-1926) Malte Laurids Brigges anteckningar – den roman som anses vara den första tyskspråkiga modernistiska romanen.

Av de slovenska författarna ägnade Cankar särskild uppmärksamhet åt Sloveniens stora poet France Prešeren (1800-1849). Bland annat övade han sig i konsten att skriva sonettkransar, en av Prešerens specialiteter. Cankar skrev tidigt, år 1890, en essä om poeten Anton Aškerc (1856-1912), som senare beskrev Cankars skrivande som ett genuint vin: »Det flödar från hans själ likt en källa under en klippa.«

”Elfte skolan under bron”

Vrhnika är en rätt sömnig landsortsstad väster om Ljubljana, på vägen mot den kända Postojnagrottan och Sloveniens medelhavskust. Floden Ljubljanica har sin källa i Vrhnika. Ljubljanica och dess flodstränder gav gossen Ivan så rika erfarenheter och upplevelser att han kallade barnens tillhåll under en bro över Ljubljanica för den ”elfte skolan under bron” (den slovenska skolan omfattade tio årskurser inklusive gymnasiet). Där menade han att han fick de riktigt avgörande kunskaperna, det var livets skola. En gång höll han på att drunkna, men en dräng räddade honom. Den drängens betydelse för Cankars författarskap har jag inte sett att någon har behandlat, men faktum är att det finns flera verk där en dräng eller drängar spelar en viktig roll. Trots att han föredrog den elfte skolan utomhus var Ivan Cankar en mycket duktig elev i den vanliga inomhusskolan.

Huvudbiblioteket i Vrhnika är förstås namngivet efter Ivan Cankar, de är stolta över bygdens stora son. En skojig detalj är att staden har runda offentliga papperskorgar av metall där en silhuett av Ivan Cankars mustiga mustasch har skurits ut som dekoration. Denna mustasch-silhuett förekommer också i andra sammanhang, bland annat erbjuder bagerierna en mördegskaka med samma form.

Kritisk

Ivan Cankar hade sin mest kreativa period i Wien 1898–1909. Där kunde han se sitt hemland och sina landsmän på avstånd. Han kritiserade öppet de privilegierade och ledande samhällsskikten inte bara i Slovenien utan också i det österrikisk-ungerska imperiet. Han kastades i fängelse i en vecka år 1913 för att ha agiterat mot Österrike-Ungern vid en föreläsning i Trieste där han uttryckte sitt motstånd mot ett kulturellt samgående mellan de sydslaviska folken. En gemensam politisk plattform, ja, men inte en kulturell. Slovenien måste få bevara sin kultur och sitt språk, ansåg Ivan Cankar. Han ville inte alls ha Österrike som överhuvud. Han sade: ”Pustimo Avstrijo v njenem lastnem dreku!” (Låt Österrike ta hand om sin egen skit!)

Ivan Cankar skrev ofta om konstnärens roll i samhället, inte bara i sin prosa utan även i pjäserna, där hans politiska synpunkter kanske starkast kom till uttryck. Ett fint exempel är den djupbottnade farsen Pohujšanje v dolini Šentflorjansk (Skandal i Sankt Florian-dalen), som av många anses vara mer aktuell i dag än när den gavs ut år 1908. En huvudfråga är: Vem är det egentligen som är syndare? I pjäsen är Djävulen en rollfigur som har problem. ”Jag kom för att vilseleda, men jag befarar att jag har blivit vilseledd” respektive ”Jag ville ta över dalen, men jag ser att den redan är min” är repliker som levereras av en desillusionerad Djävul.

En intressant detalj med tanke på bränderna i Ivan Cankars liv (mer om dem längre fram) är att dalen har fått namn efter det katolska helgonet Sankt Florian, som är brandmännens helgon. Det finns en brandstation i nära nog varenda slovensk by och de flesta har en stor väggmålning av Sankt Florian. Ivan Cankar valde inte detta helgons namn av en slump – dalen är Slovenien.

Debutbok bränd på bål

I samband med 100-årsminnet av Ivan Cankars bortgång gavs det ut ett flertal böcker om Ivan Cankar, med ett mer eller mindre förutsägbart innehåll. En bok som inte var förutsägbar för slovenerna själva, men kanske desto mer naturlig för oss som tagit oss an Ivan Cankar med den utomståendes perspektiv, var essäsamlingen Ivan Cankar: eseji o največjem (Ivan Cankar: essäer om den störste) av kulturjournalisten Marcel Štefančič. Han är en av mycket få slovener som öppet har vågat uttrycka tvivel på det urval av verk av Cankar som tillhör slovenernas obligatoriska läsning i skolan och därmed allmänbildningen.

Štefančič inleder sin essäsamling med det bokbål som drabbade Cankars första bok, diktsamlingen Erotika, först utgiven 1899. Det var den katolska biskopen i Ljubljana som köpte upp de då 700 kvarvarande exemplaren av förstaupplagans 1 000 och lät bränna dem. Diktsamlingen ansågs osedlig, men det var nog mer den moraliskt frisinnade attityd som kom till uttryck i vissa av dikterna som upprörde än detaljerade erotiska skildringar, som helt saknas. En av de fräcka dikterna, Ne vstajaj, ne vstajaj! (Ligg kvar, ligg kvar!), består av de ord diktens jag säger till kvinnan han idkar älskog med när hon har svårt att koncentrera sig på kärleksakten och ömsom kikar bort mot vaggan där hennes lilla barn ligger och sover, ömsom kastar räddhågsna blickar mot sovrummets dörr, orolig för att hennes man när som helst ska kliva in. Diktjaget försöker lugna henne: ”Ligg kvar, ligg kvar, det är ingen där, lillen sover och din man sitter i baren och super!” 

Det var naturligtvis provocerande för katolikerna som håller familjen, den goda modern och kvinnans dygd för minst sagt heliga – åtminstone i teorin, vilket är Ivan Cankars hela poäng. Här finns nog den direkta orsaken till det raseri som antände bokbålet. Det var förmodligen av samma skäl som Irena Avsenik Nabergoj avstod från att analysera romanen Gospa Judit i sin bok om Ivan Cankar mer än hundra år senare: Judit var en gift kvinna som hade älskare och därmed bröt mot starka katolska tabun.

Vilken inverkan bokbålet hade på Cankars fortsatta författarskap är svårt att avgöra. Men det återkommande temat konstens och konstnärens roll i samhället ställs ofta i relation till begreppet moral i hans verk.

Cankar och kvinnorna

Ivan Cankar hade olika slags relationer till många kvinnor, bland annat en, som det verkar, helt platonisk sådan till den första kvinnliga slovenska författaren som försörjde sig på att skriva: Zofka Kveder (1878–1926). Cankar, som var den första slovenska manliga författaren som försörjde sig på att skriva, inte bara stöttade och uppmuntrade henne i hennes författargärning. Han skickade dessutom sina manuskript till henne och bad henne kommentera dem.

Den nyligen bortgångna slovenska skribenten Peter Kolšek gav under 2018 ut en bok om Ivan Cankar och kvinnorna med titeln Reci tvoji roki, da jo poljubljam (Säg till din hand att jag vill kyssa den). Han nämner dock bara i förbigående Zofka Kveder, som under en period spelade en viktig roll i Cankars liv. Kolšek citerar dock i sin bok ur ett brev som Cankar skrev till henne. Av citatet framgår tydligt att Cankar betraktade Zofka Kveder som en jämlike, men det uppmärksammar inte Kolšek.

Zofka Kveders roll i Cankars liv fick överlag liten uppmärksamhet under 2018. Det har säkert sin grund i att Kveder var feminist och därtill frispråkig, hon skildrade mycket emanciperade kvinnor. Men det skrämde inte Cankar – han gjorde detsamma i Gospa Judit, den roman som Irena Avsenik Nabergoj bortser från.

Rakt på sak

Cankars bakgrund och uppväxt i en av de allra fattigaste familjerna i Vrhnika gjorde att han egentligen aldrig hade något att förlora. Han kunde vara frispråkig och gå rakt på sak utan särskilda hänsyn. Det gjorde han i Erotika och han fortsatte trots bokbålet att uttrycka sig lika ohämmat.

Men det var en helt annan brand som blev det stora förödande slaget för familjen Cankar i Vrhnika, vilket Marcel Štefančič också uppmärksammar i inledningen av sin bok. Familjens hus brann upp år 1879, vilket ställde dem allihop bokstavligt talat på bar backe. Pappan Jože Cankar var skräddare men inte en särskilt framgångsrik företagare – det var svåra tider. Branden och hans misslyckanden som affärsman drev honom att lämna sin familj, där Ivan var det åttonde barnet av tolv. Men innan fadern övergav dem hade han varit med om att starta ett slags läsecirkel i Vrhnika och hans kärlek till litteraturen förmedlade han inte minst till sonen Ivan. 

På gymnasiet i Ljubljana fick Ivan Cankar ny litterär stimulans genom två hemliga litterära sällskap – hemliga eftersom det inte var tillåtet med litterära sällskap på skolan. Han kunde studera vidare bland annat genom stipendier.

Kusinen Izidor

Det finns andra intressanta personer i Ivan Cankars släkt, på pappans sida. En kusin till Ivan Cankar, Izidor Cankar (1886-1958), blev en mycket framgångsrik kulturpersonlighet och diplomat. Även Izidor Cankars far gjorde personlig konkurs, men Izidor blev bortadopterad till en släkting till modern. Izidor Cankar studerade som ung vid prästseminariet i Ljubljana, där även Ivan Cankars bror Karel utbildade sig till präst. Efter Ivan Cankars död tog Izidor Cankar ansvar för en första utgåva av kusinens samlade verk.

Ivan Cankars mor, Neža, var analfabet. Hon kunde inte läsa och skriva förrän hon hade fått lära sig konsten av sina barn. Med honoraret för Erotika kunde Cankar betala begravningskostnaderna för sin mor. Hon gick bort i september 1897 och det var ett hårt slag för honom. Detta tema – hur en man förändras efter sin moders död – finns i hans satiriska pjäs Hlapci (Drängar), utgiven 1910.

Det faktum att Ivan Cankar aldrig gifte sig har av vissa tillskrivits den nära relationen till modern, men det finns andra möjliga förklaringar. Hans ständiga brist på pengar, trots goda honorar (han gav ibland bort sina pengar), måste ha spelat en stor roll. Ett planerat bröllop med Štefko Löffler i Wien sköts upp gång på gång på grund av brist på pengar. När han väl fick råd ville han inte längre gifta sig, trots att bruden redan hade fått sin brudklänning.

Flickor och kvinnor

Grundidén till romanen Hiša Marije pomočnice hämtade Cankar i det verkliga livet. I Wien var han inneboende hos familjen Löffler, där det yngsta barnet var en obotligt sjuk flicka som flyttades till ett sjukhem där hon senare avled. Det kapitel ur romanen som publiceras här intill visar inte bara Cankars karakteristiska och stora medkänsla. Här ser man också prov på hans litterära kreativitet när han gestaltar den blinda flickan Tončkas sinnesintryck. Han uppfann en berättarteknik för att skildra hennes upplevelser genom att fokusera på hennes hörsel- och känselintryck och inte minst hennes undermedvetna bilder.

Just denna roman röner allt större uppmärksamhet i akademiska kretsar där man anlägger moderna perspektiv på handlingen och karaktärerna. Vissa vill ha det till att Cankar skildrar de vuxna kvinnorna på ett klichéartat sätt, att de är stereotyper. Men Cankar var förutom prosaförfattare även dramatiker – och en dramatiker målar gärna med bred pensel när birollerna ska karakteriseras. Dessa fyller mer en funktion för pjäsens handling än utgör porträtt av levande människor.

I Hiša Marije pomočnice fungerar nunnorna, barmhärtighetssystrarna, som ett slags kloner av den katolska föreställningen om den vårdande, självuppoffrande kvinnan-modern, som inte är hjärna utan bara hjärta. Syster Cecilija i romanen fungerar som den kloka goda modern, men hon är inte intellektuell eller politisk. De övriga kvinnorna i romanen, och därtill i stort sett samtliga män, är slavar under sin sexualitet, sin egosim och sina laster. Men Cankars skildring av de sexuella övergreppen mot flickorna, och även av lesbisk kärlek, uppfattades vid utgivningen som pornografi, trots en – igen – total avsaknad av pornografiska detaljer. Han fick åter ta emot stor kritik för osedlighet. Den tyske författaren Thomas Mann lär ha sett till att romanen översattes till tyska.²

Samma roman inspirerade år 2008 den slovenska regissören Silvan Omerzu att sätta upp en dramatiserad version av berättelsen där flickornas roller gestaltades av dockor i naturtrogen storlek tillverkade av trä. Dockorna och annan rekvisita från föreställningen, som gavs på Mladinsko gledališče (Ungdomsteatern), fanns med i Ivan Cankar-utställningen på Cankarjev dom.

Provocerande

Bland annat den hårda kritik som Hiša Marije pomočnice fick drev Cankar att skriva romanen Gospa Judit, som gavs ut senare samma år. I den skapar han ett kvinnoporträtt som var minst lika provocerande för det katolska slovenska samhällets moral som debuten, diktsamlingen Erotika. Den brevväxling mellan Zofka Kveder och Ivan Cankar som finns bevarad visar att han visste att en kvinna kunde vara mer än hjärta, känslor – och sexualitet. Hon kunde dessutom vara både intellektuell och självständig och hans brev visar att han uppskattade en sådan kvinna. Kanske var Zofka Kveder ett slags inspirationskälla till Gospa Judit. Det fanns en kvinna i Wien som också kan ha varit en förebild: Olga Kunster. Den apokryfiska bibelberättelsen om den starka och politiska Judit kan ha varit en annan.

Cankar besvarade den hårda kritik som Hiša Marije pomočnice fick med ett långt förord till Gospa Judit. Det blir ett slags försvarstal för konstnärens rätt att skriva vad han eller hon vill utan moraliska hänsyn.

Den slovenska litteraturvetaren och bibliotekarien Silva Belšak skriver just nu på en doktorsavhandling om Ivan Cankar vid universitetet i Maribor. Jag bad henne om en kommentar. Hon valde att lyfta fram ett citat ur förordet till Gospa Judit, där det framgår med vilket allvar han betraktade konstnärens roll i samhället: »Inte ens i sina drömmar kan konstnärerna få ett grepp om hur betydelsefull deras uppgift är och hur stort deras ansvar är, inför Gud och inför människan.«.

En intressant magisteruppsats om samma roman skrevs av Alenka Mirkač vid Maribors universitet år 2005. I den finns ytterligare en tolkningsmöjlighet: att karaktären Judit i ett satiriskt perspektiv kan tolkas som en representativ bild av Ljubljanas bourgeoisie.

Mirkač gör dessutom en jämförelse med Ivan Cankars kvinnoporträtt av Francka i romanen Na klancu (På backen) från 1902. Det porträttet har som grund, enligt Mirkač, »den i Slovenien på en kristen värdegrund speciellt utformade myten om den goda modern«. För den romanen fick Ivan Cankar god kritik. Mirkač menar att Ivan Cankar skapade Judit som en motpol till Francka: »Med henne (Judit) krossade han den etablerade romantiska myten om kvinnan...”

Maktens män

Ivan Cankar var även skicklig på att se och skildra maktens män. Ett bra exempel finns i form av fadern i den blinda flickans berättelse i Hiša Marije pomočnice. Typen finns rikligt representerad även i pjäserna, med all säkerhet en direkt följd av hans uppväxtvilllkor där okänsliga män med makt styrde och ställde med familjen Cankars liv och livsvillkor.

Det är inte ovanligt att barn utsätts för sexuella övergrepp i Cankars verk. ”… pedofili är en pandemi i Cankars verk, något vardagligt och maniskt, tvångsartat, likt guldfeber”, skriver Marcel Štefančič i sin essäsamling. Grunden till förekomsten av sexuella övergrepp är inte känd. Klart är att de tolv faderlösa barnen och deras mor måste ha varit utlämnade. Pedofili, brutal aga, självmord bland barn och barnprostitution, en stor konsumtion av starksprit och vardagligt partnervåld (läs hustrumisshandel) var allmänt förekommande under Cankars tid, inte minst i ”det glada” Wien. Romanen Hiša Marije pomočnice ligger ur den synvinkeln nära realism-naturalism, men det är ett verk laddat med symboler, expressionism, dekadens och tekniska grepp av impressionistisk karaktär.

Under 2018 publicerade Silva Belšak en artikel i tidskriften Časopis za zgodovino in narodopisje, nummer 1–2, som bland annat handlar om första världskrigets inverkan på Ivan Cankar. Krigets ohyggligheter påverkade honom djupt, vilket novellen ”En speciell sorts kastanj” vittnar om. Den finns i den ur litterärt konstnärlig synvinkel kanske mest intressanta novellsamlingen Podobe iz sanj (Drömbilder) från 1917. Första världskrigets fasor är ett dominerande tema bland berättelserna, en del av dem gränsar till surrealism och fantasy.

Belšaks artikel tar även upp förekomsten av bildkonst i hans texter. Ivan Cankar visade själv tidigt prov på konstnärliga anlag, vilket var en av anledningarna till att han fick stipendium för studier till ingenjör i Wien, den tidens centraleuropeiska metropol. Det kulturella och intellektuella utbudet i Wien blev emellertid en alltför stark frestelse och han hoppade av utbildningen redan efter ett år. I Wien blev Cankar förtrogen med socialism-marxism och han ägnade sig flitigt åt litteratur- och språkstudier samt besök på teatrar och konstgallerier. Han skrev dock inte in sig som student igen. Senare i livet skulle han under en tid arbeta som anställd - ett av de få »riktiga« jobb han hade - för tidningen Die Information i Wien.

Illustration av novellsamlingen Podobje iz sanj (Drömbilder). Från Cankar-utställningen i Ljubljana 2018.
Foto: Ann-Sofie Öman

Bildkonst

I sin artikel visar Silva Belšak hur flera etablerade stora slovenska konstnärers liv finns skildrade i Cankars prosa. Bland dem finns en av de största slovenska impressionisterna Ivan Grohar (1867-1911), men också den mer modernistiska och existentialistiska Jožef Petkovšek (1861-1898), som kom från en ort strax utanför Vrhnika.

I skissen »Petkovškov obraz« (Petkovšeks ansikte) från år 1914 använder Cankar en målning av Jožef Petkovšek, Doma (Hemma), som utgångspunkt. Denna målning, som gavs ut som frimärke under Jugoslavientiden, hänger numer på Nationalgalleriet i Ljubljana – Narodna galerija. Det finns ett brev bevarat från 1914 där Ivan Cankar som en veritabel konsthandlare erbjuder tre målningar av Jožef Petkovšek till försäljning, bland annat målningen Doma. Ivan Cankar var en av de första som såg Petkovšeks storhet som konstnär. Han hade uppenbarligen inget emot rollen som konsthandlare.

De slovenska impressionisterna, vars verk vid den här tiden var av mycket hög kvalitet, hade en gemensam utställning i Wien år 1904 som Cankar besökte. Han blev så imponerad att han skrev om utställningen för den slovenska litteratur- och konsttidskriften Slovan. Han utsåg Rihard Jakopič (1869-1943), Ivan Grohar (1867-1911) och Matija Jama (1872-1947) till sina favoriter.

Ett annat bildkonstnärligt medium, tecknad serie, används för att skildra Ivan Cankar och hans liv i »Ivan Cankar: podobe iz življenja« (Ivan Cankar: bilder från livet) från 2018. Textförfattare till seriealbumet är Blaž Vurnik, som också var kurator för Ivan Cankar-utställningen på Mestni muzej, med Zoran Smiljanić som illustratör. Som lite filmintresseerad kan jag inte låta bli att se seriealbumet som en första version av ett slags storyboard. Det är bra att tuta och köra för den regissör som känner sig mogen att anta utmaningen. Förhoppningsvis blir det en regissör som vågar lyfta hans olika kvinnoporträtt och samarbetet med Zofka Kveder.

Värdshusrum

Det kringflyttande som familjen Cankar tvingades till efter branden, bland annat bodde de i övergivna stall, tycks ha blivit ett mönster för Ivan Cankar. Han hade aldrig ett eget riktigt hem, han var ständigt inneboende eller bodde på värdshus. Ett av de mer permanenta boendena var i ett värdshusrum på berget Rožnik intill Tivoli park i Ljubljana, där han bodde 1910–1917. Där finns i dag en rekonstruktion av hans rum, som fungerar som museum.

Ivan Cankar uppgav själv att det var en mycket lycklig tid i hans liv, men det är inte hela sanningen. Han betalade inte för sig och kom i konflikt med ägarna. Folk kom dit för att titta på kändisen Ivan Cankar, kvinnorna beundrade honom och männen ville bjuda på ett glas. Han hade långt ifrån alltid arbetsro, det kunde bli dramatiska scener när han försökte värja sig – Ivan Cankar hade humör. Det kom också konstnärsvänner på besök, bland dem karikatyrtecknaren och kanske bästa vännen Hinko Smrekar (1883-1942) och poeten Oton Župančič (1878-1949), som Ivan Cankar delar grav med på den stora gravplatsen Žale i Ljubljana tillsammans med poeterna Dragotin Kette (1876-1899) och Josip Murn (1879–1901). De räknas som de fyra stora modernisterna. Konstnärsparet Ferdo Vesel (1861-1946) och Ivana Kobilca (1861-1926) tillhörde också umgängeskretsen. Fredo Vesel, som också fotograferade, tog porträttfoton på Ivan Cankar.

I Vrhnika har man inrett det hus som uppfördes på samma plats där det uppbrunna huset stod till ett museum. Mittemot finns en mindre kyrka med namnet Sveti Lenart – Den heliga Lenart. Cankar skrev år 1915 en självbiografiskt baserad roman med titeln Grešnik Lenart – Syndaren Lenart. Syndaren är förstås Ivan Cankar själv. Den gavs ut först efter hans död, år 1921.

Ivan Cankar måste ha burit på enorma skuldkänslor. Han hade ett till synes outtömligt behov av att bekänna sina synder i litterär form – den katolska bikten omsatt i författarskap. Men bekände han verkligen allt? Ibland kan man ana att det finns något större bakom alla bekännelser och skildringar av livets skuggsida, kanske ett lika stort mörker som det karaktären Tončka möter i sitt undermedvetna.

Det finns en annan intressant titellös skiss i Moje življenje där han får en rejäl slant av en ung präst i kyrkan. Det är en peng som bränner i fickan. Han köper genast söta dadlar för hela slanten, men de bränns även de; han slänger bort dem och gossen Ivan kommer tomhänt hem till sin fattiga mor. Här kan finnas en ledtråd, med tanke på avslöjandena om pedofili inom den katolska kyrkan, men det blir naturligtvis bara en spekulation.

Förutom prosa, poesi och dramatik skrev Ivan Cankar även essäer och till och med som 16-åring en dikt för barn: »Pes, maček in miši« (Hunden, katten och mössen). Barndikten var hans första publicerade litterära verk och den publicerades i en tidskrift för barn, Vrtec, utan något honorar. Han skrev under pseudonymen Prepiračev (Bråkmakaren). Dikten dramatiserades och uppfördes som en dockteaterföreställning i regi av Boris Kononenko i Vrhnika under jubileumsåret 2018. Bland essäerna har samlingen Bela krizantema (Vit krysantemum) från 1910 en framträdande plats. Ivan Cankar-utställningen på Mestni muzej hade just den vita krysantemumblomman som symbol.

ANN-SOFIE ÖMAN

---