Rumänsk dagbok i antisemitismens tid

År 2005 beslöts i FN och EU att en internationell minnesdag skulle hållas för Förintelsens offer (Holocaust Memorial Day). Datum sattes till den 27 januari, dagen då portarna till Auschwitz öppnades 1945. Det som hände där, det maskinella mördandet av människor, var det mest extrema uttrycket för judehatet. För att minnas Förintelsen har man i många länder tagit fasta på de överlevandes berättelser och med tiden har ett slags kollektivt minne skapats – det är genom vittnesmålen som minnet skall hållas vid liv. Vittnesmålen har spelat en viktig roll i historieskrivningen, särskilt när ifrågasättande röster börjat höras.

Långsamheten i Europa att ta till sig det som hände kan illustreras av Primo Levis skildring Se questo è un uomo (1947, svensk övers. Är detta en människa? 1988). Levi skrev texten omedelbart efter att ha återvänt från lägret Monowitz (en del av Auschwitz) 1945. Han var egentligen inte författare utan kemist men han kände att om detta måste han berätta. Boken refuserades av flera förlag, bland dem det stora Einaudi (som först 1958 insåg bokens värde). Levis bok utkom 1947 på ett litet förlag, De Silva, och av de 2 500 exemplaren förblev ettusen osålda. Stämningen i Italien och även resten av Europa var – ”om detta vill vi inte höra”. Förstörelsen och lidandet i krigets Europa överskuggade det specifika brottet – judeutrotningen.

Med tiden har Auschwitz blivit en symbol för nazisternas antisemitism och de rasuppfattningar som propagerades i Hitler-Tyskland. Men judar samlades ju in över hela Europa och även om tyska SS-trupper var närmast maniska i sin människojakt när de ockuperade andra länder, deltog också lokala myndigheter med listor och uppsamling, liksom enskilda personer vilka villigt angav sina grannar. Denna aktivitet grundade sig på ett djupt rotat judehat, starkare eller svagare manifesterat i olika länder.

Ett avslöjande dokument om antisemitism och nationellt judehat i ett europeiskt land – Rumänien – har nyligen blivit tillgängligt på svenska. Det handlar om den dagbok som författaren Mihail Sebastian, själv jude, förde under åren 1935–1944. Originalutgåvan publicerades 1996 (Jurnal 1935–1944) och nu har bokförlaget h:ström – Text & Kultur tagit på sig att tillsammans med översättaren Inger Johansson ge ut det mäktiga verket (649 s.): Mihail Sebastian, Dagbok 1935–1944.

Det värdefulla med Sebastians verk är de omedelbara iakttagelserna av det som försiggår omkring honom samt hans privata reflektioner (kännetecknande för en dagbok). Sebastian berättar inte i efterhand och han berättar inte för någon publik, vilket skiljer hans vittnesmål från många andra.

Mihail Sebastian (egentligen Iosif Hechter), född 1907, umgås i de främsta litterära kretsarna i Bukarest i sin egenskap av uppburen dramatiker och författare. Han möter antisemitismen redan bland vänner och bekanta som tjänstvilligt ställer sig till regimens förfogande sedan makten övertagits av en nationalistisk yttersta höger (Mircea Eliade får en ambassadtjänst i Portugal, E. M. Cioran en post i Paris). Dagboken visar hur Sebastian steg för steg förlorar sin position, ingenting publiceras, pjäserna tas ur repertoaren och han kommer alltmer att befinna sig i limbo – som jude kan han när som helst arresteras och tvingas att tillsammans med andra olyckliga fördrivas mot Transnistrien i dödsmarscher igångsatta av den rumänska militären. I samband med ett försök till statskupp i januari 1941utbryter en pogrom i Bukarest, ett blodbad där judar lemlästas och mördas bestialiskt och egendom slås sönder. ”All denna meningslösa grymhet vars enda syfte är att skada och förhåna för blotta nöjet att skada och förhåna…” skriver Sebastian. Ute på stan blir han vittne till hur judar bespottas och förnedras – ”folknöjet framför andra”. Under år 1941 kringskärs judarnas livsmöjligheter successivt. ”Förtrycket etableras i ett slags serier”, skriver Sebastian. Påbud följer på påbud och snart är den rumänska staten ”ett enormt antisemitiskt maskineri”. Vissa krav liknar plundring (sänglinne och bolster samt manskläder skall lämnas in i enorma mängder), judiska fastigheter exproprieras. Judarna får inte besöka kaféer, inte besöka varandra, de får inte hissa den rumänska flaggan, de måste bära den gula sexuddiga stjärnan och så vidare. De uttas till tvångsarbete – i januari 1942 tvingas judarna röja snön på Bukarests gator. I februari måste Sebastians mor avskeda flickan som hjälpt henne i hemmet – judar får inte ha tjänstefolk. Samtidigt med vardagstrakasserierna pågår hotfulla krav – judiska församlingen skall erbjuda staten avsevärda summor i ”lån”. När diktatorn Antonescu ingått en pakt med Hitler och kriget med Sovjetunionen börjar fylls rumänska tidningar av judehat (27.6.1941 ”Judepacket till arbetsläger!”). Sebastian ser plakat på stan där ”bolsjevismens herrar” framställs som karikerade judar (röd kaftan, tinninglockar, kippa, hammare och skära). Hitlers kamp mot den ”internationella judendomen” i Moskva har sina allierade i Rumänien.

Även om de rumänska judeförföljelserna inte är lika systematiska som i Tyskland är tiden som skildras i Sebastians dagbok en tid av skräck och osäkerhet och överlevnaden kan många gånger bero på slumpen. Hur många deporterade judar som går under i det erövrade Transnistrien vet ingen – Sebastian möter förtvivlade släktingar i Bukarest som letar efter sina närmaste.

Så sent som i april 1944 träffar Sebastian en person som ett år tidigare erbjudits att bli en sorts viceguvernör för Transnistrien. Finansministern som kommit med förslaget menade att ”det är en unik möjlighet för vår imperialism. Transnistrien är den första erfarenheten av kolonisering i den rumänska historien. Vi kan plantera skog i hela Transnistrien och på det viset se till att vi slipper nordosten och snöstormarna en gång för alla.”

Till skillnad från många i hans omgivning är Sebastian mycket klarsynt och ser hur hela denna tid präglas av en stor lögn. Den 5 februari 1943 skriver han:

Möjlig essärubrik: ”Om lögnens fysiska realitet”. Syftet skulle vara att visa att lögnen, hur godtycklig den än är, växer, förgrenar sig, organiserar sig, blir system, får konturer, stödjepunkter, och hur den vid en viss ytterligare stegring kommer att ersätta fakta, själv omvandlas till fakta och börja utöva ett oavvisligt tryck, inte bara på den andra världen utan också på den som är upphov till lögnen.

I sin dagbok skildrade Sebastian antisemitismens fysiska realitet i den vardag som han levde i under kriget. När allt äntligen var över och han klarat sig blev han den 29 maj 1945 – på väg att hålla en föreläsning om Balzac (vars Comédie humaine tröstat honom under krigsåren) – överkörd av en lastbil. Han kunde inte ana att hans land snart åter skulle vara fånget i en ny lögns fysiska realitet.

BARBARA LÖNNQVIST