KOMMENTARER: JOHAN C.-E. STÉN & IKA ÖSTERBLAD

Boken till heders!

En dialog om läsning

Johan C.-E. Stén: En av det gångna årets ljuspunkter i Finland är nyheten att bokförsäljningen har gått relativt bra, trots en svacka under våren. Man frågar sig vad det kan bero på. De som läser tryckta böcker gör det kanske till och med mer än vanligt nu under pandemin, och då biblioteken i praktiken är stängda anlitar man boklådorna eller nätbokhandeln. Försäljningen av e-böcker har vuxit stadigt under de tio senaste åren. De har sina goda sidor och en växande skara hängivna anhängare. Räcker det som förklaring ?

Det visar sig att bokförsäljningens senaste uppsving till stor del förklaras med ljudböcker. Dem kan man ladda ner och lyssna på i sina hörlurar när som helst, på arbetsresorna, hemma eller i butiken. Människors vardag sägs nuförtiden vara så hektisk (varför?), att ljudböcker rent av kan vara den enda möjligheten att få tid till att ”läsa”. Ljudböcker har vissa fördelar för den som klarar av att koncentrera sig på flera saker samtidigt, men också betydande nackdelar, såsom ett mycket begränsat utbud och ett beroende av efemär teknologi. De tryckta böckernas fördelar är allom bekanta : att i egen takt och när som helst kunna återgå till en bok och att i sinnet, utan en uttolkares hjälp, ”känna på” orden och uppväcka författarens tankevärld. Dessutom tjusar oss boken med sin fysiska utformning på ett helt annat sätt än exempelvis en e-bok. För författare har ljudböcker åtminstone hittills varit en besvikelse, då en såld ljudbok ger märkbart mindre ersättning än en vanlig bok på papper. Också upp­läsarna ska få sin del av kakan.

Ljudböcker utgör bara en av de teknologiska utmaningarna för läskulturen i stort. Idag kämpar dagstidningar – det har för övrigt gått 250 år sedan de första ”Tidningar” utkom i Åbo – om en plats i solen i en allt mer fragmenterad och digitaliserad audiovisuell värld. Först kom läsplattorna, sedan de små oundgängliga hjälpmedlen, smarttelefonerna, med vilka man inte bara kommunicerar och gör betalningar, utan också navigerar, söker information och följer med medier, inte minst de sociala. Det ytliga, spontana och flyktiga ersätter nästan oförmärkt det grundliga, genomtänkta och bestående. Mitt enkla råd är att ta boken till heders igen.

Ika Österblad: Instämmer emfatiskt vad gäller läsning av längre texter. Själv är jag uppvuxen med ljudböcker i form av radioföljetongen i Sveriges radios P1, tjugofem minuter högläsning varje vardag ( jfr BBC Radio 4). Vi har i åratal ätit lunch till följe­tongen, kroppslig och andlig spis på samma gång.

Frågan är om ljudboksformatet i sig med nödvändighet sparkar pappersboken av banan. Jag ser (hör) ljudboken som ett bra komplement. Vissa text­er gör sig inte som ljudböcker, till exempel bildberättande verk eller sådana som gärna läses långsamt och med upprepning. Tillika handlar det om lässättet: för den notoriska snabbläsaren spelar det ingen roll om hen läser eller lyssnar, hen stannar ändå inte upp för att begrunda och läsa om.

Uppläsarens röst, tonfall och diktion kan jämföras med pappersbokens formgivning. Typografi för örat. Båda är på gott och ont: både formgivningen och uppläsningen kan repellera eller tvärtom göra upplevelsen bättre. Jag skulle kunna nämna mer än en bok som jag tyckt bättre om att lyssna på än att läsa – då jag alltså har gjort bäggedera – eftersom de var förträffligt inlästa.

Men alltså, det där med koncentration, helheter, långa berättelser, där har du en klar poäng. Det är en form av rikedom att ha möjlighet att läsa långa artiklar, essäer, romaner, försjunka i en diktsamling. Och att dessutom tillåta sig att återvända till samma verk för att upptäcka dem ur det nya perspektiv man har den andra (och n : te) gången. Detsamma kan göras med filmer och tv-serier, som så klart kan vara givande och fulla av nyanser de också. Men sinnet är aktivt på ett annorlunda sätt när man läser, den medskapande akten mera muskulös. Att lämna läsningen därhän är sannerligen att avstå från något. Boken till heders, således!

JS: Att sia om bokens öde är svårt. Sannolikt finns den kvar ännu länge för att locka kunder till bok­lådorna. Men de elektroniska komplementen kommer troligen att växa. Först försvann matriklarna, katalogerna, encyklopedierna och historikerna in i nätet. Vad är nästa ? Man tänker på radion : den har inte försvunnit trots tv, internet med mera.

Jag betvivlar inte att ljudboken har många fördelar. Barnboken Kaninen som så gärna ville somna lär vara en hit som ljudbok. Och visst säljs det tryckta böcker, i Sverige och väl också i Finland i synnerhet deckare. Alla nya författare vill ju se sina första alster främst på papper.

På faktabokssidan som ligger mig närmast har e-boken åtminstone den goda sidan, att man i en pdf lätt kan söka ord och namn. När jag har beställt böcker elektroniskt på Springer har jag fått e-boken på köpet. Jag får också royalty för varje sålda exemplar av min internationella monografi, men ingenting för motsvarande e-bok eller nedladdade bokkapitel. Den spökar tyvärr som piratkopia på nätet.

Som den teknologiskeptiker jag är ser jag ändå den tryckta boken som det enda som blir kvar. System och format förändras. Bäst är ändå babyloniernas lertavlor. De har hållit mer än 4000 år.

IÖ: Det tycks mig som om vi har två ganska olika spår här. Det ena handlar om beständigheten hos det skrivna : vad kan arkiveras för framtiden ?

Det andra handlar om vad som händer med mänskorna när läsvanorna förändras. De långa berättelserna är inte bara långa, de är också mång­facetterade, mångskiktade, korsrefererande, konstruerande, fantiserande… Man kan argumentera att allt det här går att hitta, om än i annorlunda skepnad, om man tillägnar sig en mosaik av blogg­inlägg, tiktok-klipp, kvitter och statusuppdateringar, intressanta inte minst för att de härrör sig från fler röster. Men det är tydligt att går något förlorat i det spontana och flyktiga : en rikhaltighet och fyllighet hos själva språket. Och språket – det här är förstås en hel vetenskap och framför allt filosofigenre i sig – har betydelse för vad mänskan är och kan vara, för förmågan att föreställa sig, förställa sig, förkovra sig, förvirra och förvirras.

Vad skulle det betyda för vår arts särdrag om den långa texten försvann ur de flesta mänskors liv ?

Kanske ett samhälle med större tyngd på praktiskt förnuft och mindre abstrakt analys. Mystik och fantasi skulle ta sig andra uttryck, kanske mer lika våra föregångares, innan skriften – eller helt nya vägar som bygger vidare på det som finns i vår samtid. Mycket beror förstås på hur den långa texten försvinner : av en teknologisk kollaps eller av att berättelserna övergår i flermodala, interaktiva upplevelser. Redan nu är den aktiva medskaparen ofta spelare i stället för läsare.

Ruggigt nog är det lätt att i stället föreställa sig ett samhälle där läsningen begränsats av makt­anspråk. Där hierarkier befästs genom vem som äger det skrivna ordet, vem som kan och får läsa och skriva, vem som behärskar språket och härskar genom det. Skrivandet, det ska vi inte heller glömma, gör det möjligt att utveckla långa resonemang som åtminstone för de flesta vore otänkbara, bokstavligen (!), utan skriften att ta spjärn mot. Tendenser kan skönj­as i samtida segregerade samhällen där vissa skolor fostrar högpresterande elit och andra värker ur sig närapå illiterat underklass. Vilka verktyg för inflytande står sedan till buds för de sistnämnda ?

Eller vi kan tänka oss en postapokalyptisk mänsklighet som av någon anledning förlorat möjligheten att effektivt mångfaldiga, sprida och bevara långa texter. Skulle det blottlägga nya skillnader mellan mänskor ? De flesta har lättare att minnas sådant de läst än sådant de hört, men den som har ett gott minne för det hörda skulle befinna sig i en bättre position (också : dyslektikernas revansch), och de som kan resonera långt och abstrakt utan att skriva skulle ha fördel därav. Kanske skulle situationen mana fram nya kommunikationsformer och en återuppväckt insikt om kroppsspråkets vikt.

Berättelser påverkar hur vi tänker och handlar, men förhållandet mellan mänskor och till övrigt liv på jorden blir knappast per automatik bättre ju längre texter vi sysselsätter oss med. Vi värderar förmågan till analytiskt tänkande högt, men den är inte enbart av godo. En utveckling i en helt annan riktning, en mer allmändjurisk tradition med glesare abstrakta ramverk, skulle inte med självklarhet vara sämre (eller bättre), bara annorlunda.

Nu har jag visst skrivit iväg mig rätt långt från bokförsvarets position… I en bok skulle det gå att knyta ihop det hela, jag lovar.

3.3.2021