Kommentarer: Johan Ekman

Demokratin:

en oumbärlig följeslagare på vägen mot ett bättre samhälle

Den västerländska liberala demokratins institutioner har sedan den stora finanskrisen 2007–08 varit under hård press. Konspirationsteorier, falska nyheter, främlingsfientlighet och nationalism har vunnit terräng bland människor som länge varit missnöjda med status quo. Missnöjet har främst utnyttjats av populister som lovat representera folket mot eliter som de säger bär ansvaret för de flesta oförrätter. De mest synliga triumferna för populismen var brexit och valet av Donald Trump till USA :s president. Både Trump och arkitekterna bakom brexit red slugt på den här vågen av diffus folklig vrede som riktade sig mot eliter de själva tillhörde. Samtidigt har båda fallen visat, att populismen inte lyckats leverera resultat för en stor del av dem som sätter sitt hopp till den. Fallet Trump, som kulminerade i ett ifrågasättande av ett tydligt valresultat, var i klass för sig. Trumps misskötsel av covid-19-pandemin bidrog till att hundratusentals människor, med tonvikt på dem som var i en socioekonomiskt svagare position, dog. Massiva skattesänkningar för de rikaste accentuerade ojämlikheten i samhället. Industrijobben kom inte hem från Kina. Repression av och retoriken mot minoriteter blev värre.

När det gäller brexit, förefaller det ekonomiska priset bli högt. Finanssektorn som utgör hela 7 procent av Storbritanniens BNP, vilket som en jäm­förelse är 40 procent mer än i Tyskland, förlorar sin friktionsfria tillgång till EU. Till detta läggs den ekonomiska förlust som slutet på den fria rörlig­heten innebär. Lågavlönad arbetskraft, som inför mer intäkter än bortfall för ekonomin, är en klar förlust för ett land där servicesektorn är så viktig. Bank of England räknar att den kumulativa kostnaden för brexit under de kommande 15 åren blir mellan 4 och 10 procent av BNP. Listan kunde fortsätta.

Både Trump och brexit är exempel på hur lätt det går att exploatera folkligt missnöje om inte mot­parten har ett konkret, positivt alternativ att erbjuda. Därför är det viktigt att fråga sig hur marknadsekonomin och den liberala demokratin levererar det den lovar : rätt till hälsa, trygghet, frihet och självförverkligande. Och hur det ska ske i ett debattklimat förgiftat av ”sociala” medier, som kontrolleras av några enorma företag med intresse att förvandla inte bara vårt beteende, utan också vårt tänkande, till marknadsvaror.

Den vilsenhet som råder i västvärlden har också att göra med det som skedde när den stora berättelsen om en ideologisk kamp mellan totalitär statssocialism och demokratisk kapitalism upphörde efter det kalla krigets slut. Det triumftåg av demokrati och välstånd som utlovades blev dessvärre inte av. Istället verkade det som om vi plötsligt levde i en allt mer individualistisk värld där teknokrater och storföretag dominerade det möjligas horisont. Trots att ekonomiska ojämlikheter mellan länder minskade, upplevde många i västvärlden att deras framtid grumlades av ekonomisk osäkerhet. Samtidigt stärktes de auktoritära tendenserna i Ryssland och Kina.

Terrorism, krig och instabilitet präglade också stora delar av världen, inte minst Mellanöstern och många afrikanska och latinamerikanska stater. Det andra Irakkriget var inte bara en mänsklig katastrof, utan blev också för många ett bevis på att det kalla krigets segrare USA inte representerade demokrati och frihet, utan snarare en ny form av cynisk imperialism.

>Konflikter och ekonomisk misär har också spillt över i flyktingströmmar, som i sin tur leder till att människor i yttersta nöd exploateras av opportunistiska politiker. Och för att göra allt värre, måste vi finna akuta svar på klimatförändringen. I den här hopen av utmaningar som vi hela tiden bombarderas av i ett konstant nyhetsflöde, kan det lätt kännas som om det enklaste vore att bara kapitulera inför ”händelser” istället för att forma framtiden. Det kan också förefalla enkelt att finna tröst i fantasier om ett mytiskt förflutet då allt var enklare och bättre. Men trots strukturerna som omger oss, går det att välja annorlunda.

Lyckligtvis ser vi också lite ljus vid horisonten. Den mörkaste midvintern verkar åtminstone tillfälligt ha passerat, och det finns nu ett momentum att omforma historien i en mer progressiv riktning. När Donald Trump försökte ifrågasätta valresultatet i USA, lyckades han trots allt inte behålla greppet om makten.

Det var få som trodde att den moderate demokraten Joe Biden skulle representera en solstråle i mörkret. Givetvis hoppades många att han skulle stabilisera läget i väntan på något bättre, men den odynamiske Biden verkade inte representera någon stor förändringspotential. Och ännu vet vi inte hur det kommer att gå. Men Biden har överraskat genom en ekonomisk-politisk u-sväng och det finns tecken på att hans administration försöker förpassa nyliberalismen till historiens sophög. Hans ekonomiska politik, som innefattar ett massivt stimulans- och investeringspaket, går att jämföra med Lyndon B. Johnsons välfärdsprojekt på 1960-talet. Utåt talar Biden om en återgång till multilateralism, vilket är välkommet. Givetvis handlar det också om amerikanska maktanspråk som fått sig en törn under Trump, men internationell politik grundar sig per definition alltid också på realism. Och utan en politik som ämnar minska på motsättningarna både i och mellan stater, växer risken för konfrontationer som kan leda till väpnade konflikter. Biden-­administrationen har också föreslagit att multi­nationella bolag ska beskattas enligt en internationell överenskommelse samt reglering för att komma åt skatteparadisen. Det sistnämnda kanske främst för att motverka nationella skatter riktade mot amerikanska bolag, men i kombination med en internationell miniminivå på företagsskatten kan det vara en god grund för en skattekompromiss mellan USA och Europa som är betydligt mer gynnsam än nuläget.

Tyvärr har Biden-administrationens ambitionsnivå bara delvis matchats av EU. EU :s återhämtningsfond är ett för Europa stort men i själva verket ekonomiskt relativt blygsamt instrument för att genom investeringar och stimulans sätta igång den ekonomiska tillväxt som behövs för att garantera vårt framtida välstånd. Det behövs mer investeringar också efter coronapandemin. Investeringarna kan gott göras med pengar lånade av centralbanken om de kombineras med en plan att – som Internationella valutafonden IMF föreslagit – beskatta de största egendomarna, och genom Bidens föreslagna internationella skattereform. Därtill borde EU och monetärunionen EMU reformeras så, att en gemensam ekonomisk, industri- och socialpolitik kunde fungera mer effektivt över gränserna. Det är givetvis svårt i ett läge där EU :s trovärdighet är låg, inte minst efter debaclet med vaccinupphandlingen som med rätta väcker vrede hos medborgarna. Européerna vill med sina välfärdsstater ofta framstå som det humanare kapitalistiska alternativet till USA. Nu om någonsin vore det rätt läge att visa att så verkligen är fallet : varför inte ha som målsättning att överträffa USA i att komma ur pandemin som en mer ambitiös och progressiv kontinent än innan viruset slog till ?

Mänskligheten har verktyg att bekämpa stora problem och en majoritet vill att de ska bekämpas. Och ett av verktygen för att uppnå det är just demokratin. Den ger ett redskap att organisera sig mot dem som vill sko sig på majoriteten, och demokratisk reformism kan skapa en förändring till det bättre inom ett förutsägbart institutionellt ramverk. Det i sin tur förutsätter att vi själva kräver och skapar förändring som en del av ett demokratiskt kollektiv istället för att vänta på att någon kommer med ett till synes enkelt svar på problemen. Demokratin är en oumbärlig följeslagare på vägen mot ett bättre samhälle.

Nya Argus temanummer om demokrati är alltså mycket tidsenligt. Numret ger en mångsidig översikt av både teoretiska, historiska och praktiska frågeställningar som berör den liberala demokratin. Givetvis förblir många frågor obesvarade, men vi hoppas att numret kan fungera som diskussions­underlag för en bredare samhällelig debatt om demokratins tillstånd och framtid.

Pär Stenbäck presenterar en global översikt av demokratins utmaningar och utsikter. Stenbäck hör också till de liberaler som i egenskap av författare och samhällsdebattör kritiskt granskat de hot som demokratin står inför, inte bara på grund av agens från antidemokratiska partier, utan också som ett resultat av problem inbyggda i den demokratiska kapitalismen. Till dessa svagheter hör växande inkomstklyftor och ett svalt intresse för nya former av demokrati.

Fredrik Lång ger sig däremot in på en tidsresa från antikens Aten till nuet och avslutar den genom att parafrasera Karl Marx. Filosoferna, som hittills strävat efter att förändra världen, säger Lång, bör nu koncentrera sig på att bevara den från en ekologisk katastrof. Hur det här ska ske är en enorm fråga för en liberal demokrati som inte är ett slutmål i sig, utan en specifik punkt på utvecklingens tidsaxel.

Ett demokratinummer kan givetvis inte bortse från den franska revolutionens inverkan på vår tid. Martina Reuter skriver om hur revolutionen förde med sig upptäckten av mannen som könsvarelse. Reuter hävdar att det var den mest banbrytande insikten Olympe de Gouges fick när hon granskade vad som krävdes för att beslutsfattande organ verkligen ska vara representativa. ”Kvinna, vakna upp” var de Gouges uppmaning till sina medsystrar innan hon leddes till giljotinen.

Hur viktig är känslan av delaktighet för att demokratin ska fungera ? Finns något sådant som ett samhälle kvar, eller är vi bara en samling atomiserade individer ? Georg Boldt berättar hur den ny­liberala epoken inneburit ett ständigt eroderande av den demokratiska delaktigheten, men också om hur nya sätt att engagera människor utvecklats. Ett sätt att engagera människor är via medborgarsamhällets organisationer och i Finland har vi en stark tradition av föreningsliv. Föreningar har länge utgjort en viktig del av medborgarsamhället och många av oss har erfarenhet av att påverka samhället via dem. Dan Sundblom frågar sig i sin essä hur medborgarsamhället ska fortleva i det brytningsskede samhället befinner sig i.

Mio Lindman, å sin sida, tar sig an den deliberativa demokratins utmaningar i en essä som går till en av den demokratiteoretiska debattens kärnor. Hur ska våra samhällen klara av ”oförmågan av att vara överens” och i själva verket stärkas av den oförmågan ? Den frågan har varit akut inte minst i och med Donald Trumps presidentskap i USA. Oscar Winberg förklarar i sin artikel hur problemet med demokratins tillstånd i USA varken är polariseringen eller Trump i sig, utan snarare det republikanska partiet och högerstrateger som länge utgått ifrån ett totalt ifrågasättande av motpartens legitimitet, vilket nu kulminerat i att partiet börjat ifrågasätta legitimiteten hos själva demokratin.

Temanumret granskar också det för Finland historiskt, kulturellt och geopolitiskt intressanta Ryssland. Jukka Mallinen har en livslång erfarenhet av att observera och kritiskt granska Ryssland. I den aktuella essän skriver Mallinen om varför Rysslands enda framtidshopp står att finna i liberal demokrati.

Nya Argus redaktion hoppas läsupplevelserna i tema­numret engagerar till debatt också i kommande nummer. Är det något resonemang du som läsare vill bygga vidare på eller kritisera, hoppas vi att du fattar pennan och skriver om det i Nya Argus. Vi passar också på att tacka Stiftelsen Tre Smeder för det ekonomiska understödet för temanumret, samt övriga finansiärer av och prenumeranter på tidskriften.

19.4.2021