Konfucius, kvinnorättskämpar och den kinesiska statsmakten

Staty av Konfucius Foto: Pixabay

 

Under Xi Jinpings tid som Kinas ledare har statsmakten genomfört de första tillslagen mot kvinnorättskampen under kommunistpartiets styre. Parallellt har statsmakten blåst nytt liv i filosofen Konfucius och på bred front grundat Konfuciusinstitut världen över. Men statsmakten tar inte avstamp i Konfucius självständiga idé, utan reproducerar prekonfucianska normer och lämnar litet, om något, utrymme åt kollektivet att förändra sina värderingar, konstaterar statsvetaren Gordana Malešević.

Vid grundandet av Folkrepubliken Kina förband sig kommunistpartiet att arbeta för ett jämställt samhälle. 1950 förbjöds månggifte och en ny äktenskapslag infördes, som tillät även kvinnor att ta ut skilsmässa. Den jämställdhetpolitik och attitydförändring som partiet genomdrev under förra århundrade har stärkt kvinnors ställning och ökat kvinnors deltagande på de flesta områden, men under detta århundrade har statsmakten underminerat och försvagat kvinnors ställning i samhället.

De normer som partiet nu förmedlar genom skolan, statsägda medier och organisationer går i en mer auktoritär riktning och befäster traditionella könsroller och patriarkala värderingar. Detta har lett till att lärare uppmanat pojkar i mellanstadiet att skriva under ett avtal där de lovar att ”uppföra sig som en riktig man”, att skolledningar skapat mellanstadieklasser med ämnen som datorlagning, fysik och kampsport för endast pojkar samt startat sommarläger med mottot ”vi tar fram mannen i pojken”. Samtidigt har unga kvinnor vittnat om att universitetsledningar avkrävt dem, men inte unga män, skriftliga löften om att inte ha sexuella relationer före ingånget äktenskap. Därtill har kvinnorättsaktivister – som med stöd från Allkinesiska kvinnoförbundet hade genomfört kampanjer för en lag mot våld i hemmet och planerade att genomföra en kampanj mot sexuella trakasserier i kollektivtrafiken – arresterats.

De nu världskända feministerna Li Tingting (tidigare Li Maizi), Wang Man, Wei Tingting, Wu Rongrong och Zheng Churan levde och verkade i olika provinser på fastlandet när de togs från sina hem av polisen natten till den 7 mars 2015 och fördes till ett häkte i Beijing. De släpptes efter 37 dagar och senare fastslog domstol att något brott inte kunde styrkas. Enligt inhemska historiker och sociologer var arresterandet av de fem feministerna första offentliga nedslag mot kvinnorättskampen under kommunistpartiets styre.¹⁾

Parallellt har statsmakten blåst nytt liv i filosofen Konfucius – som under den maoistiska tiden ofta uppfattades som elitisk – och på bred front grundat Konfuciusinstitut världen över. Med hjälp av dessa kultur- och språkinstitut, som finns i flera nordiska länder, vill Kinas statsmakt skapa en global samsyn kring sin värdegrund och sin världsbild. 

Konfucius, född år 551 före vår tideräkning, må ha varit banbrytande med det som anses vara hans självständiga idé: att varje människa och grupp bör sträva efter kontinuerligt lärande och moralisk utveckling genom hela livet och på så vis bidra till en ökad harmoni. Men i sin människosyn var han framför allt en traditionalist, särskilt på områden som gäller kvinnans roll. 

Idén att underordna kvinnan i relation till mannen fanns i rit- och etikettreglerna som praktiserades under Konfucius uppväxt. De omfattar kvinnans tre lydnadsrelationer (hon ska lyda sin far, sin make och, som änka, den äldste sonen) och fyra dygder (att agera moraliskt och försynt samt vara vältalig och flitig). Konfucius införlivade dessa rit- och etikettregler i sin levnads- och utvecklingslära, i vilken han låter grunden förbli en fråga om varje människas sociala plats i en hierarki som utgår ifrån fem relationer: Mellan överhöghet och underordnad, far och son, make och maka, äldre bror och yngre bror och mellan vän och vän. Enligt denna sociala hierarki ska den underordnade visa respekt gentemot den i högre position och den med större makt ska visa hänsyn och välvilja gentemot den som har mindre.

He-Yin Zhen var en av sin samtids främsta Konfuciuskännare och författare till ett feministiskt manifest, som publicerades 1907 i den kortlivade feministiska tidskriften Tianyi och föregicks av essäerna ”Gällande frågan om kvinnors frigörelse”, ”Gällande frågan om kvinnors arbete”, ”Ekonomisk revolution och kvinnors revolution”, ”Om kvinnors hämnd” samt ”Om kvinnors antimilitarism”. De finns alla översatta till engelska i The birth of Chinese feminism: Essential texts in transnational theory (Columbia University Press, 2013).

He-Yin var kritisk mot det hierarkiska fundamentet i Konfucius levnadslära och hans sexistiska uttalanden. Hon grundade Föreningen för återställandet av kvinnors rättigheter och uppmanade kvinnor och män att frigöra sig från ”de sociala lärornas och lärda pedanters makt”, att värdera söner och döttrar lika, uppfostra dem utan diskriminering samt kämpa för monogama äktenskap. Konfuciuskännaren He-Yin Zhen var även insatt i andra världsdelars historia och historieskrivning, och till skillnad från andra samtida teoretiker var He-Yin mindre upptagen av nationens framtid och mer av kuvandet av kvinnor som ett världsomspännande fenomen. Hon problematiserade ämnen som kön och makt och hävdade att ”dåtid och samtid skapar en kontinuerlig upprepning av nedärvd och obönhörlig orättvisa”, en teori som 50 år senare av Annales-skolans Fernand Braudel (historiker och sedermera ledamot i l'Académie française) kom att kallas la longue durée – föreställningar som delas av kollektivet, inte är helt medvetna och förändras långsamt.

Bland de nedtecknade uttalanden som tillskrivs Konfucius och återfinns i boken Lunyu, som skrevs efter Konfucius död – det vill säga samlade citat av vad Konfucius sade, vad hans lärjungar sade och korta beskrivningar av hur han levde och undervisade – står det i kapitel 17 paragraf 25: ”Mästaren sade: Endast kvinnor och moraliskt svaga människor är svåra att handskas med. Låter man dem komma nära, blir de obstinata; håller man dem på avstånd, tar de illa upp”.

Enligt Ann Pang-White, professor i filosofi, grundare av Institutionen för asiatiska studier vid University of Scranton och redaktör till boken Chinese philosophy and gender (Bloomsbury, 2016), är detta uttalande svårare att förstå som icke-sexistiskt än andra.

I Feminist encounters with Confucius (Brill, 2016), avhandlar Pang-White boken Lunyu, varnar för alltför långtgående tolkningar av Konfucius sexistiska uttalanden och säger att han varken skrev några texter specifikt om kvinnor eller formellt undervisade kvinnor. Enligt Pang-White finns det många betydelsefulla kvinnor genom historien som inte har förminskats. Som exempel nämner hon författarna till Nu sishu, ”De fyra böckerna för kvinnor”. Det vill säga historikern Ban Zhao (född år 45), ”De lärda systrarna” Song Ruoxian och Song Ruozhao (födda år 761 och 763), kejsarinnan Wen Ren-Xiao (född 1361) och ”Sedlighetsänkan” Wang (född 1480).

Nu sishu, ”De fyra böckerna för kvinnor”, finns översatta till engelska, spänner från första århundradet till 1600-talet och användes, liksom ”De fyra böckerna”, som obligatorisk kurslitteratur i examinationssystemet för anställda av det kejserliga Kina från 1313 till 1905 och ger en djupgående inblick i filosofi, historia och litteratur skriven av kvinnor.

Enligt Ann Pang-White visar ”De fyra böckerna för kvinnor” att kvinnor har haft tillgång till utbildning och kontakt med omvärlden samt att kvinnors betydelse för samhällsutvecklingen har erkänts genom historien. Därtill konstaterar Pang-White att det problematiska med Konfucius levnads- och utvecklingslära till övervägande del kan härledas till kvinnans underordning i relationen mellan maka och make. Hon menar att denna relation har politiserats genom historien och är kritisk mot de forskare som inte gör skillnad på Konfucius lära som filosofi och i politiserad form.

Filosofiprofessorn Pang-White går inte på hur kvinnans underordning i relationen mellan maka och make har satts i system av statsmakten, men folkbokföringen, välfärdssamhällets ryggrad, är ett exempel. Mannen var hushållets överhuvud i hushållsregistreringssystemet som formade relationen mellan det kejserliga Kina och familjerna, och är hushållets representant i folkbokföringssystemet som infördes 1958.

I enlighet med folkbokföringslagen får alla hushållets medlemmar idag ett eget uppehållstillstånd och en egen folkbokföringsbok, men det är genom maken (eller äldste sonen, makens bror, makens far…) som födsel, dödsfall, skolgång, anställning med mera förs in i folkbokföringsboken, och det är genom representanten som hushållet får tillgång till sociala tjänster. Ett liknande folkbokföringssystem tillämpades i Sydkorea, men byttes ut 2004.

Lanyan Chen, docent, välfärdsexpert och författare till Gender and Chinese development: Towards an equitable society (Taylor and Francis, 2008), menar att folkbokföringssystemet begränsar kvinnors möjligheter att själva besluta vilken samhällsservice de vill efterfråga och hur de vill nyttja den. Chen anser att det gör mer skada idag – efter att statsmakten vid införandet av marknadsekonomin har lättat på reglerna för var i landet det är tillåtet att söka arbete – än under planekonomin. Hon ger kvinnor på landsbygden vilkas makar har flyttat för att söka arbete i storstäderna som ett exempel. Chen säger att makarna levde och arbetade sida vid sida under planekonomin och således kunde påverka varandra i familjens beslutsprocesser, medan kvinnorna nu är i händerna på männen i makens släkt och därmed har mindre möjlighet att påverka sin och sina barns utveckling.

Sarah Mattice är docent, expert på kinesisk filosofi och jämförande filosofi samt författare till Metaphor and Metaphilosophy: Philosophy as Combat, Play, and Aesthetic Experience (Lexington Books, 2014). I Feminist encounters with Confucius har Mattice undersökt Konfucius rolletik – tankar om varje människas sociala plats – i relation till våld i hemmet. Hon konstaterar att Konfucius idéer om harmoni, tillsammans med de moraliska exemplen i Lunyu, och det faktum att det saknas exempel som tyder på att våld eller antydan till våld accepteras, ger stöd åt arbetet mot våld i hemmet.

Det tycks som att de kinesiska kvinnorättskämparna,²⁾ genom tiderna, har tagit avstamp i det som är Konfucius självständiga idé i hans levnads- och utvecklingslära – att varje människa och grupp bör sträva efter kontinuerligt lärande och moralisk utveckling genom hela livet och på så vis bidra till en ökad harmoni. Medan Kinas politiska ledning, med Xi Jinping i spetsen, har valt att inte ta till sig filosofens självständiga tanke. Istället slår den ned på kvinnorättskampen och reproducerar närmast förstenade prekonfucianska patriarkala normer genom sitt folkbokföringssystem, och på så vis lämnar lite, om något, utrymme åt kollektivet att förändra sina värderingar.

GORDANA MALEŠEVIĆ

En tidigare version av denna artikel ingick i
Nya Argus 5-6 / 2018 under rubriken
"Konfucius, feminister och den politiserade sexismen i Kina".

---