Nr 1–2 • 2025

Publicerad 9.3.2026

På nätet 4.4.2026

Utflykter i tid, rum och tanke

Finlandssvensk essäistik 2025

I  ljuset av de många kriser som numera avlöser varandra glömmer man lätt hur omvälvande något varit. Covid-19-pandemin var en sådan vändpunkt som nu genljuder ur många perspektiv i essäistiken. Åldrande är ett annat återkommande tema, liksom krig, klimatkris och sorg – men också bitande samtidskritik, motstånd och alternativ konfliktlösning. Den finlandssvenska essäistiken bjuder tanken välbehövligt motstånd.

Samtidskritik och självreflektion

Ulla-Lena Lundbergs Saker som gör det lättare att dö är en polemisk samling skrifter. Lundberg är framför allt känd som lyriker och Finlandiabelönad romanförfattare, men hennes rikliga produktion omfattar även reseskildringar, facklitteratur och hörspel. 

Titeln på den senaste essäsamlingen ger en fingervisning om att författaren inte är helt nöjd med samtiden. Mycket riktigt bjuds det på besk kritik av samhällsutvecklingen. Lundberg skriver att hennes perspektiv radikaliserades under covidpandemin, som politiker enligt henne hanterade ”drakoniskt”. Hon tycker sig hitta en gemensam nämnare i de förskjutningar som skett över tid i olika företeelser, nämligen att de alla på olika sätt ”illustrerar rörelsen bort från rättssamhället mot ett kontrollsamhälle”. Detta exemplifieras utöver pandemihanteringen även av sådant som bankers kundkontroll, datorisering och artificiell intelligens, men också, kanske mer otippat, miljörörelsen. 

Den sistnämnda anklagas särskilt för att ha blivit en religion för de rättrogna – och visst, det finns problematiska sidor av både miljörörelsen och tongångarna i offentligheten. Men Lundberg slungar sin storslägga så vilt kring sig att man som läsare närmast blir perplex. Medan den tidiga miljörörelsen enligt henne arbetade hårt och nådde resultat, ägnar sig dagens miljörörelse bara åt undergångsretorik och skuldbeläggande. Budskapet: naturen läker nog, vårt eget perspektiv är obetydligt kort i jämförelse med naturens och dessutom går mänskligheten inte under bara för att individuella människor drabbas. Någon kunde tycka att det inte låter särskilt trösterikt.

Sedan passar hon på att själv måla upp ett undergångsscenario i spillrorna av ett kärnvapenkrig.

Beskrivningarna av världen som den såg ut (eller luktade) för dryga halvseklet sedan är däremot ofta fantastiska. Kloaklukten i närheten av Åbo, stanken – eller doften – av nafta, exkrementer som guppade i havet efter färjetrafiken. Jag tänker på hur Peter Englund återskapar svunna tiders ljudlandskap i Om tystnadens historia (2003), förstås med skillnaden att Lundberg talar om det självupplevda.

Den riktigt stora käpphästen i boken är emellertid digitaliseringen, som enligt henne medför både besvär för individen och tilltagande övervakning av medborgarna. Inte heller här är hon helt fel ute, även om det blir lite väl mycket kverulans på bekostnad av analysen. Men visst är Lundberg ofta rolig, ibland dräpande, och det finns också pilar som träffar rätt.

Samtidskritik är grundtonen även för Malin Kiveläs Naturhaverierna, trots att bokens tre essäer är skrivna i en helt annan anda. Allt börjar när Kivelä förbereder en text där hon, pådriven av tilltagande oro för klimatkrisen, vill tala om naturen och människors förhållande till den, men utan det som hon uppfattar som samtalets gängse skuldbeläggande ton. Av en händelse råkar hon få syn på ett fotografi av den polska biologen och skogsaktivisten Simona Kossak på en orientalisk matta och på en säng intill henne en stor hund och ett enormt vildsvin. Det här blir Kiveläs slumpmässiga ingång till temat. Hon besöker den polska urskog där Kossak bodde, skaffar katt trots tidigare skepsis mot husdjur, plöjer civilisationskritisk litteratur från Henry David Thoreau via ”Unabombaren” Ted Kaczynski och vidare till Finlands egen Pentti Linkola, han som flörtade med ekofascism. Och så surfar hon.

Under en period i sitt sökande dras Kivelä till någon sorts ”ursprungsliv”, ett liv ute någonstans i den ”riktiga” naturen bortom det moderna och urbana. Men inser att till och med Thoreau bodde knappa två kilometer från närmaste stad och förde hem byket åt sin mamma att tvätta. Bland annat den feministiska vetenskapsteoretikern Donna Haraway får hjälpa henne att kritisera romantiseringen av det vilda naturlivet. I bokens sista essä är det Kiveläs egen kropp som står i fokus, först genom åldrande och sjukdom som hon varit helt oförberedd på, sedan genom en återupptagen surfhobby.

Det är pockande läsning; textens karaktär förändras flera gånger när författaren får fatt på nya trådar och byter spår. Det som börjar som en biografi över Kossak blir småningom en besatthet med ”vildmännen”, de där civilisationskritikerna, och stannar sedan upp inför invändningar och nya insikter. Texten är på många sätt både sprudlande uppmärksam och underfundig. Men någon gång gränsar den till det koketterande på ett sätt jag har svårt att sätta fingret på. Kanske handlar det om den nästan halsstarriga vägran att dra några slutsatser? Jag säger det här trots att jag uppskattar det fördomslösa i Kiveläs sätt att kasta sig in i sina frågeställningar. Men även om man inte slår fast en slutgiltig Sanning med stort S måste man någonstans våga ge uttryck för tentativa sanningar (inom citationstecken, om man så vill), försöka ge röst åt ett perspektiv som får nötas mot andras perspektiv. För samtal är väl det som mest av allt när sanningssökande. Möjligheten till invändningar är trots allt inte en svaghet hos en idé, utan det som gör att idén kan växa. Kanske är det därför jag själv ser gemensamt skapande som den viktigaste vägen framåt – sådant som tillsammansodlingar, kooperativ, utbildningsstrejkerna som drog genom landets stora universitet under föregående stora nedskärningsvåg – inte för att det här är ”handling” som står emot ”tänkande” utan för att det gemensamma görandet skapar rum där tänkandet kan växa när olika människor och olika idéer möts.

I Tatjana Brandts sprakande porträtt av den redan på sin egen tid världskända filosofen Jean-Jacques Rousseau slår det gnistor när livet och tänkandet skaver mot varandra. Även denna bok, Drömmaren Rousseau, eller: Om frihet, fantasi och den omöjliga konsten att leva i ett samhälle har recenserats tidigare i Nya Argus (nr 7–8/2025) så jag ska inte uppehålla mig vid den. I stället nöjer jag mig med att konstatera att några punkter i Conny Svenssons recension understryker hur Brandts särskilda läsart på ett hisnande sätt levandegör text och historia. Enligt Svenssons omdöme är det mesta i Rousseaus skönlitterära produktion sentimentalt och hans kanske mest kända roman, Émile, en bisarr produktion med tanke på att den formuleras som en handbok i uppfostring (av pojkar), samtidigt som Rousseaus egna barn alla lämnades till hittebarnshus med ökänt hemska förhållanden, något även Brandt påpekar. Men detta till trots lyckas hon fånga såväl vitaliteten i många av Rousseaus skrifter som mångtydigheten och motsägelserna i hans liv – utan att försöka förminska den förra eller bortförklara de senare. Just den här förmågan att gå i dialog med Rousseau – i tidigare verk också med till exempel Fjodor Dostojevskij och 1700-talsförfattaren Frances Burney – är vad som gör Brandt så oemotståndlig.

Den enda gång jag lite hajar till i texten är när Brandt verkar beskriva fantasi och konstnärlighet som något nästan övervärldsligt. Det är då Rousseau är i färd med att författa sin så kallade andra avhandling, där han kritiserar samhällets träldom och ojämlikhet och kontrar med sin egen ”naturmänniska”. Brandt säger att han ”tänker som en författare”, och otvivelaktigt har Rousseau både inlevelseförmåga och fantasi. Men som David Graeber och David Wengrow hävdar i sin lilla tegelsten med den oblyga titeln Början på allt – en ny historia om mänskligheten (2021, på svenska 2022), var det kanske inte bara fantasi som drev honom. Tvärtom var han troligtvis bekant med den kritik som amerikanska ursprungsfolk formulerat om europeiska samhällsförhållanden via franska och spanska missionärer i koloniserade områden; mycket av det Rousseau säger om sin samtids brister menar Graeber och Wengrow kan härledas till den utifrån kommande kritiken. Det här förminskar förstås inte Rousseaus tänkande, men understryker kanske det dialogiska också i fantasin.

Mellan kontinenter

Titeln på Peppe Öhmans Livet & USA kräver knappast någon förklaring, och samtidigt täcker den in så mycket att lite av varje kan avhandlas i bokens många, korta avsnitt. Upptakten är Öhmans längtan bort från Finland, vilken via studier slutligen tar henne over there och till solindränkta Kalifornien. Även om de personliga inslagen emellanåt blir väl pratiga finns det något sympatiskt i ambitionen att presentera USA ur ett vardagsnära perspektiv. Varken vapenvåld, abortmotstånd eller dyra hälsovårdsförsäkringar lär ha gått någon förbi här hemma, men därifrån är steget långt till faktisk kännedom om det amerikanska samhället. Bokens största problem är emellertid att den serverar ganska ytliga små infosnuttar om just sådant som vapenvåld och höga försäkringskostnader.

Det här tangerar svårigheten att skriva om ett land vars kultur och politik vi i Norden på många sätt marineras i, och oavsett egna erfarenheter dessutom ofta har åsikter om. Förvisso finns det också genuint intressanta inslag i boken – som att åtal kan vara ett sätt att klara ekonomin i ett land utan nämnvärd social trygghet eller att bekanta kan ge tips på hur man skjuter ihjäl inbrottstjuvar utan att själv bli mordmisstänkt (!). Men helheten blir dessvärre ett ytskrap med oklar mottagare.

Kanske är uppdraget att försöka beskriva och begripliggöra Ryssland tacksammare, eftersom vårt jättelika grannland varit betydligt mer okänt än amerikansk kultur och, inte minst av språkliga skäl, mer otillgängligt för många av oss. Hur det än är med den saken har Anna-Lena Laurén i många år klarsynt rapporterat inifrån Ryssland, tills den hårdnande repressionen efter det fullskaliga ryska anfallet på Ukraina tvingade henne att lämna landet. Medan kriget pågår finns ingen försoning är ett urval av dagstidningskrönikor publicerade sedan inledningen av den fullskaliga ryska invasionen i februari 2022. Boken recenserades i Nya Argus nr 7–8/2025 av Marcus Prest, vars uppskattning jag i stort delar. När jag nu läser om texterna, vänds min egen uppmärksamhet emellertid snarare mot den blick – allas vår, utifrån – som försöker förstå Ryssland. Laurén fokuserar på ryssar och den ryska offentligheten, i någon mån också på Ukraina, för att förstå det som sker med samhället i skuggan av kriget. Men indirekt återspeglar analyserna förstås den referensram som omvärlden tolkas genom, nämligen det USA-ledda västs så kallade demokratiska värderingar. När nu USA slutgiltigt kastat masken så att inte ens Europa kan bortse från det, tvingas Europa konfrontera de illusioner som vävts kring dessa värderingar, samtidigt som själva värderingarna blivit viktigare än någonsin.

Ukrainakriget diskuteras även av Marcus Lindqvist, likaså journalist. Fokus i Slaget om Ukraina är elva av de mest avgörande striderna under de tre första åren av Rysslands fullskaliga invasion. Precis som Lauréns bok är den här inte alldeles lätt att slå upp – i början av invasionen hade jag, liksom säkert många andra, svårt att överhuvudtaget läsa något annat än om kriget, men allt eftersom det dragit ut på tiden, förödelsen fortsatt och alltfler liv spillts utan någon ljusning i sikte har det blivit svårare och svårare att uthärda nyheter om situationen. Medan Lauréns texter tog läsaren tillbaka till det som utspelade sig i det ryska samhället under de första krigsåren, riktar Lindqvist i stället blicken mot de faktiska striderna på marken, ibland i luften eller till havs. Det blir en hel del tekniska redogörelser för sådant som vapen, styrkeförhållanden, strategier, väderlek. 

Boken ger en god överblick över hur kriget utvecklade sig under de här åren, med start i vad Ryssland avsett som ett ”blixtanfall” mot Kyjiv. Försöken att skildra händelseförloppen ur enskilda soldaters perspektiv, närmast väl för att levandegöra texten, kontrasterar emellertid mot teknikaliteterna. Lindqvist uppger att berättelserna i stora drag är autentiska även om inte alla detaljer gått att verifiera. Bland annat baserar de sig på intervjuer och vad Lindqvist vet att är realistiskt. Påståenden om vad personerna i fråga känt eller tänkt framstår dock ibland mer som fiktionalisering än dramatisering. Men kanske kan de konkreta livsöden som tas upp åtminstone tjäna syftet att göra de soldater vars liv offrats för Ukrainas framtid till något mer än en osynlig massa.

I Sven-Erik Klinkmanns Cowboydrömmar vänds uppmärksamheten åter till USA och västern som en föreställd sinnebild för den amerikanska historien, med allt vad det innebär av cowboyer, äventyrlig expansion västerut och en manlighet koncentrerad i ensliga, självrådiga män i ett vilt och farligt ökenlandskap. Även Klinkmanns verk har tidigare recenserats i Nya Argus (Nalle Valtiala i nr 7–8/2025). Och kanske krävs det en konnässör för att ta till sig boken. Visserligen brister inte Klinkmann i kunskap, ämnet avhandlas heltäckande och systematiskt i kapitel om centrala inslag i genren, såsom Hämnaren, Platsen eller Lagen. Utströsslade i texten finns också pärlor av insiktsfulla betraktelser, inte minst om kön, rasism och etik. Men åtminstone för den oinsatta framstår delar av boken som förhållandevis långa redogörelser för och jämförelser på detaljnivå av allt från regissörer, skådisar, statister och musikskapare till filmernas innehåll.

Fascism och flanörer

Jag ska medge att en viss skepsis inställde sig när jag först hörde om forskningsprojektet bakom Finlandssvensk antifascism. Politik, debatt och litteratur 1920–1950, en antologi redigerad av Anders Ahlbäck, Matias Kaihovirta och Ylva Perera. Det har nämligen ibland funnits en tendens inom det finlandssvenska att vilja framhålla sina förtjänster och tona ner mindre smickrande företeelser, såsom vurmen för rashygien under det förra tjugotalet. Men att skriva om antifascism betyder förvisso också att dryfta fascismen, och visst tvättas det en del byk i volymen. Begreppet antifascism används medvetet i bred bemärkelse för att utöver den mer välkända socialistiska antifascismen även inkludera borgerligt fascismmotstånd. I bokens tolv texter avhandlas bland annat fascismkritik i dagspressen, arbetarrörelsens förhållningssätt till fascism och antifascism, arbetarkvinnors kamp mot fascismen och det borgerliga fascismmotståndet inom Svenska folkpartiet. Splittringen bland Finlands svenskspråkiga minoritet var alltså stor, men just minoritetspositionen något som användes på flera fronter för att mobilisera antifascistiskt motstånd. 

Inte minst de interna striderna inom SFP i en text av Kasper Braskén är högintressant läsning med tanke på regeringskonstellationen i dag ungefär hundra år senare. Striderna under tidigt 1900-tal exemplifierar hur sköra historiens trådar kan vara. Lappoanhängare inom partiet försökte utmanövrera rörelsens kritiker, såsom Ernst von Born, ur partiets ledning. Det var på några röster när att de lyckats förhindra von Born från att ställa upp i riksdagsvalet – om de hade lyckats skulle historien ha kunnat se annorlunda ut. Även den "mikrofascism" Perera dryftar i sin text om Mirjam Tuominen är en angelägen fråga – nämligen hur fascism inte enbart handlar om politiska massrörelser utan även om det frö till fascism som finns inom och mellan människor. Ett annat tema som särskilt kan intressera Nya Argus läsare är tidskriftens roll som organ för liberal antifascism under 1930-talet.

Bokens upplägg är avgjort akademiskt med metoddiskussioner, avgränsningar och omfattande notapparater, och samtliga artiklar är skrivna av forskare i historia och litteraturvetenskap. Flertalet texter är ändå flyhänt författade utan att tyngas av alltför mycket jargong och innehållet tveklöst värdefullt såväl för att förstå de historiska förloppen som för att navigera samtidens ideologiska strider. Dock förundras jag över att ingen av de texter som dryftar borgerlig antifascism som en allmän kamp mot ”ytterrörelser” verkar problematisera att vänster- och högerradikala slentrianmässigt slås ihop. De högerradikala ville trots allt avskaffa demokratin medan de vänsterradikala ville allas jämlikhet – vilket man ibland glömmer när man läser historien retrospektivt i ljuset av Sovjet.

Ytterligare en antologi återfinns under titeln Gå ihop – om gåendets betydelse i våra liv, redigerad av Mio Lindman, Rita Paqvalén och Susanne Österlund-Pötzsch. Essäerna rör sig, bokstavligt och metaforiskt, i omväxlande men mestadels urbana miljöer, flera av dem i Helsingfors. Utgångspunkten är att gåendet inte kan betraktas som något ”neutralt” utan precis som alla mänskliga aktiviteter är förankrat i vandrarens liv och samhällskontext. Som Kirsi Saarikangas och Tuomas M S Lehtonen säger i sin artikel: ”Rummet och omgivningen ter sig olika beroende på hur vi rör oss i dem och ur vilket perspektiv vi iakttar och förnimmer dem”.

I de sinsemellan mycket olika texterna försöker skribenterna var och en på sitt sätt konkret skildra detta att gåendet aldrig bara är en så att säga tom färdsträcka mellan olika punkter utan en del av olika meningssammanhang. Som att man kan strosa, promenera och flanera men har man bråttom kanske man hastar; man kan ge sig ut på pilgrimsfärd eller utforska omgivningen på naturpromenader, vandra i berg eller gå i demonstrationståg. I flera av texterna framhålls hur gående alltid är en sinnlig erfarenhet där omvärlden luktar, ljuder, genljuder, pockar på en. En synnedsättning kan göra att världen känns otydbar, ben som sviker en leder till ändrade planer. Medan man går händer det dessutom saker, som att man träffar bekanta, hör ekon i gångtunnlar, minns bortgångna släktingar på gravgårdar eller känner hur tankarna klarnar. På ett mer övergripande plan vägleds människors steg av sådant som stadsplanering och kommersiella intressen men även hälso-, miljö- och kriminalpolitik, den sistnämnda exempelvis som bakgrund till queer cruisingkultur under tider av förbud mot homosexualitet. Det här är den typ av frågor som förtjänstfullt tematiseras i bokens tolv essäer. 

Resonemangen vecklar ut sig genom skribenternas egna vandringar i olika miljöer, vilket gör att de mestadels förankras i faktiska sammanhang och meningshorisonter – låt gå för att en del promenader mest tjänar som språngbräda för yvigare reflektioner kring tidslighet och rumslighet. I en del texter ligger stort fokus även på humanistiska metoder och begrepp (utzoomning och inzoomning, samtidighet). Här skulle jag ha önskat att skribenterna hade stannat upp något inför de egna favoritbegreppen och lite utförligare förklarat vilket arbete de egentligen gör – vad betyder det till exempel att säga att man är samtidig med jordens förhistoria, vad belyser det att säga så eller vilka förståelser öppnar det upp för?

Mosaiker av konst, liv, sorg, förlåtelse

Merete Mazzarellas senaste bok I skrivande stund är en sorts essäistisk dagbok där varje kapitel omfattar en månad. Formatet ger rum för reflektioner i alla riktningar och former, vilket verkar vara det sätt att skriva som Mazzarella föredrar. Visserligen håller sig betraktelserna löst kring vad som redan länge varit hennes mesta tema, ålderdom och åldrande, men under den rubriken ryms ungefär lika mycket som ett människoliv överlag rymmer. Under det år som boken omspänner, med start i slutet av 2023, avhandlas allt från den finska regeringens avvisningslag, kriget i Ukraina, religion och samtidens tillstånd mer allmänt till hennes och maken L:s dagliga rutiner, åkommor, familjesammanhang och läsning. 

Berättandet ligger onekligen för Mazzarella och hon återger inte bara egna anekdoter utan även vänners och vänners vänners. Detta kan låta krystat men blir det egentligen inte eftersom hon har en förmåga att väva ihop associationer och infall till betraktelser man gärna tar del av eller låter egna tankar växa fram ur. Vida beläst som hon är kan hon dessutom, med lika delar eftertanke och lågmäld humor, knyta an till en mångfald av författare och tänkare – allt från 1700-talsfilosofer och ryska klassiker till samtida svenska idéhistoriker och unga forskare – och koppla de små iakttagelserna om vardagen till stora frågor om livet och världen. 

Däremot blir de bestående spåren av läsningen färre, inte för att texten saknar värde (många reflektioner är som sagt insiktsfulla), utan för att ämnena är så många och brokiga att man knappt hänger med.

Att mångkonstnären Tove Janssons hela familj var konstnärlig är känt – föräldrarna illustratör respektive skulptör medan den ena brodern liksom Tove skrev och tecknade och den andra främst gjorde sig känd som fotograf. Musiken i Janssons liv har det däremot skrivits mindre om. När sångerskan och skådespelerskan Emma Klingenberg fick uppdraget att utarbeta ett konsertprogram med Tove Janssons visor växte det ut till en hel bok om musiken i Janssons liv. Detta är min målarsång. Tove Jansson och musiken är en färgsprakande historia som kronologiskt följer Tove genom livet från barndomens balalajka och de första trevande dansstegen till en livslång kärlek till dansgolvet, stormande kärlekssånger, ekivoka visor till vänner, hennes och partnern Tuulikki ”Tooti” Pietiläs omfattande musiksamling och, slutligen, till den musik Tove själv valt ut till sin begravning. 

Det är alltså inte en sångbok: noterna till visorna, merparten tonsatta av Tove Janssons långvariga samarbetspartner Erna Tauro, finns inte med. I stället är det musikens plats i hennes liv som skildras, och Tove får ofta själv kommentera musiken och skapandet i citat hämtade ur brev, anteckningar, tv- och radiointervjuer eller hennes och partnerns egna inspelningar på C-kassetter. Texterna åtföljs av skisser, teckningar, målningar och familjefotografier sammanställda till en njutbar helhet. Det finns också stoff att hämta för den som liksom jag varken bebott Mumindalen sedan barnsben eller är särdeles musikalisk. En och annan protestsång finns med, likaså blå mumintroll i en japansk animation där de slogs och levde rövare. Intressantast är kanske ändå det stycke finländsk queerhistoria som Klingenberg tecknar av Tove och Tooti som levde tillsammans under en era då homosexualitet fortfarande var kriminaliserat i Finland. Också visor på temat erbjuds; särskilt festlig är ”Stora Mymmelsången”, en mycket explicit tungvrickarsång, troligtvis avsedd för privata sammankomster för ”mymlor” och ”spöken”, alltså homosexuella. Tove Jansson hade själv bevarat sången för eftervärlden, halvt undangömd och försedd med påskriften ”Glatt oanständigt”.

I Tre öar – mamma, pappa och jag tecknas den Janssonska släkten i dystrare nyanser. Här vecklar Sophia Jansson ut de mörka trådarna i sin familjehistoria. Jansson är alltså Tove Janssons brorsdotter och förvaltaren av Moomin Characters, numera en mångmiljonbusiness. Att boken rönt sådan uppmärksamhet torde bottna lika mycket i kontrasten till en föreställd muminidyll som den mer allmänna suktan efter kändisfamiljers hemliga liv.

Det litterära hantverket är emellanåt lite svajigt och särskilt ingången, ett besök på Tonga dit fadern Lars ”Lasse” Jansson sägs ha velat emigrera, känns något konstruerad. Titelns övriga öar är Ibiza, där Sophia Jansson bodde sina första vintrar, och en semesterö i Pellinge skärgård där familjen tillbringade somrarna. Men de egentliga öarna i berättelsen är förstås Jansson själv, mamma Anita ”Nita” Lesch som tidigt försvann ur Sophias liv och så pappan, hennes självklara trygghet men också han av allt att döma oförmögen att tala om det svåra. Boken blir Janssons försök att reda ut mycket som är okänt om föräldrarna och att närma sig smärtpunkten, modern som kort efter försvinnandet dog i sviterna av ett skenande alkoholmissbruk. 

Här finns trots allt något väldigt drabbande. Berättelsen i sig är förstås tragisk, men just att språket och berättandet inte är så slipat gör det rörande i sin nakenhet. Ur brev och gamla dagböcker börjar Jansson nysta upp omständigheter hon dittills varit omedveten om: nedärvda trauman såsom utomäktenskapliga barn, föräldralöshet och såriga relationer till mammor. Det är samtidigt otaliga finländares berättelse från en tid då det var både socialt och praktiskt svårt med barn utom äktenskapet, de sociala trygghetssystemen var begränsade och det framväxande industrisamhället visserligen gav många nya möjligheter men många andra föll emellan. 

De vuxna Janssönerna visar sig inte ha varit omedvetna om Nitas problem, men uppenbarligen handfallna inför hur de skulle hantera dem och prata om det med ett barn. Alternativet blev tystnad. Tre öar är ändå ingen rasande uppgörelse med det förgångna, snarare ett försök till förståelse och försoning. 

Konst och liv analyseras också i Utan konsten inget liv. Elin Danielson-Gambogi 1861–1919 som handlar om en av de främsta finländska företrädarna för realismen. Danielson-Gambogi tillbringade större delen av sitt liv i Italien där även hennes biograf Salla Leponiemi, som är konsthistoriker, är bosatt. Leponiemi tecknar ett gediget porträtt av en viktigt men delvis bortglömd konstnär som började måla tidigt och trots svårigheter banade sig en väg. Som många andra sekelskifteskonstnärer sökte hon sig till Frankrike där hon bland annat tog intryck av realism och naturalism, genom hela livet hennes främsta uttrycksformer. Hon är i dag särskilt känd för landskapsmålningar och för sina porträtt särskilt av kvinnor, under hennes egen tid uppfattade som ”opassande” eftersom de varken motsvarade de nationalromantiska idealen eller anständighetskraven på kvinnor. Danielson-Gambogi tillbringade flera perioder i en konstnärskoloni på Åland dit särskilt många kvinnliga konstnärer sökte sig. Hon var även samtida med konstnärer som Albert Edelfelt och Helen Schjerfbeck, som i likhet med henne räknades till de främsta under sin tid men vilkas namn till skillnad från hennes gått till historien. Att hon aldrig riktigt slog igenom i Finland var ett resultat av omständigheter, inte minst ledde en äktenskapskris och makens psykiska ohälsa till ett avbrott i det konstnärliga arbetet just när hon stod på randen till genombrott. Leponiemi gör en grundlig och välskriven levnadsteckning, i översättning av Camilla Frostell, där hon även analyserar konstnärens konstsyn liksom ett flertal verk och placerar dem i sin historiska kontext samtidigt som hon engagerat skildrar villkoren för kvinnliga konstnärer kring förra sekelskiftet.

Kortessäer och facklitteratur

I Hannu Salmis Åbo i lågor. Minnen från branden 1827 flammar både eldslågor och känslostämningar. Nästan tvåhundra år efter själva katastrofen vet vi förstås hur det gick, men får i boken följa förloppet kronologiskt och beskrivet ur enskilda nyckelpersoners perspektiv. Salmi, professor i kulturhistoria, har nogsamt rekonstruerat händelserna sådana de kan utläsas ur källor såsom rättsprotokoll, brev, memoarer och dagböcker. I habil översättning av Tobias Pettersson skildras händelseförloppet från och med själva branden, via utredningarna av eventuella skyldiga och vidare till mediala och kulturella efterdyningar.

Släckningsarbetet försvårades av att många stadsbor var borta på marknad, och av ogynnsamma väderförhållanden. En stor del av staden totalförstördes, inklusive otaliga stadsbors hem, men också ovärderligt kulturarv såsom universitetsbibliotekets samlingar och domkyrkans inredning. I spillrorna av den förstörda staden riktades anklagelsens finger mot den gård där branden brutit ut. Genom en ödets nyck ville det sig att tjänstefolket där fick bära skulden i många årtionden, om inte århundraden, när rykten spreds om talgskirning på gården. Bränder i tätbebyggda trästäder där man eldade dagligen för såväl uppvärmning som matlagning var inte ovanliga, men som Salmi konstaterar: ”En så exceptionell olycka tycktes kräva en förklaring utöver det vanliga.” Även om misstankarna skingrades i en rättegång blev det ryktena som hann först ut i världen; eftersom den lokala pressen satts ur spel skedde det främst via privata brev som återgavs av dagstidningar ute i världen.

Förloppet skildras med ett synnerligen målande språk och här finns mycket som smeker en knutpatriot på precis rätt sätt, trots att katastrofen förstås ledde till att Åbo över en natt upphörde att vara landets säte för bildning och religion. Förbi flimrar även hämndlystna hot, ett mordförsök och mångahanda människoöden – sällan är facklitteratur så här fängslande.

I en kortessä i Ellips serie lilla e diskuteras litterär kvalitet, ljudbokens frammarsch och förlagsverksamhetens förändrade förutsättningar av Tapani Ritamäki, långvarig förlagsredaktör och litteraturkritiker. Nothing beats a good book? är en ödesmättad lägesöversikt, blandad med reflektioner kring slitningarna mellan lönsam förlagsverksamhet och litterär kvalitet. Kanske är det orimligt att avkräva en kort essä lösningar på de utmaningar som en hel bransch och faktiskt hela samhället står inför. Men nog känns det lite tröstlöst att inte ens se någon riktning utpekad.

Även i serien Värt att veta utkom det några häften 2025. Propaganda skriven av kommunikationsforskaren Mats Bergman, Arktis av Alexandra Middleton som doktorerat inom företagsadministration och ekonomi samt Straff, skriven i samarbete mellan Heidi Jokinen och Pia Slögs, experter inom restorativ rättvisa respektive teologisk etik och religionsfilosofi. Alla är i någon mening informativa men formatet är koncist och frestelsen att klämma in alltför mycket är stor. Särskilt i Middletons översikt av den arktiska regionen går det undan när de arktiska folkens traditionskunskap, klimatkrisens effekter, det geopolitiska läget och olika framtidsscenarier ska avhandlas, och slutsatserna om att situationen kräver balans mellan olika intressen (regionens befolkning, ekonomiska intressen, omvärlden) känns något platta. Bergmans tema, propaganda, är kanhända mer avgränsat med tanke på att det handlar om ett begrepps historia, förskjutningar i användningen och jämförelser med närliggande termer. Särskilt intressant är avsnittet om tobaks- och mjölkpropaganda; den förra i hur den anknöt till den spirande kampen för kvinnors frigörelse och den senare i sitt kulturella inflytande genom att mejeribranschen fritt fick inpränta sina påståenden om mjölkens oumbärlighet för hälsan i många generationer av skolbarn. – Jokinens och Slögs introduktion till straffteori utmanar läsaren på ett mer direkt sätt. Också här handlar det om en översikt, men en som ifrågasätter djupt rotade föreställningar om nödvändigheten av straff där den retributiva (bestraffande) rättvisan jämförs med den mer brottsofferfokuserade restorativa (reparatoriska) rättvisan, det rättvisesystem som används av många ursprungsfolk. Texten får en viss spänst av att läsaren på detta sätt dras in i texten och utmanas att tänka större: 

Röster höjs som kräver snabba lösningar och stränga straff. [...] Hämndlystenheten skymtar fram mellan raderna [...]. Även politiker i maktposition talar om hårdare straff och straff för allt yngre personer. Argumentationen går att känna igen från klassiska straffteorier om vedergällning. Man straffar för att förövaren ska få sitt. Risken finns att kriminalpolitiken inte styrs av en strävan efter ett tryggare samhälle utan av andra motiv. Då ser inte samhället framåt med hjälp av innovativa idéer utan blicken riktas bakåt.

BE NORDLING

• Bergman, Mats. Propaganda (Värt att veta). Svenska litteratursällskapet i Finland | Appell.
• Brandt, Tatjana. Drömmaren Rousseau. Eller, om den omöjliga konsten att leva i ett samhälle. Förlaget M. 
• Finlandssvensk antifascism. Politik, debatt och litteratur 1920–1950. Anders Ahlbäck, Matias Kaihovirta och Ylva Perera (reds). Svenska litteratursällskapet i Finland | Appell.
• Gå ihop. Om gåendets betydelse i våra liv. Mio Lindman, Rita Paqvalén och Susanne Österlund-Pötzsch (reds.) Scriptum.
• Jansson, Sophia. Tre öar. Mamma, pappa och jag. Förlaget M.
• Jokinen, Heidi och Slögs, Pia. Straff (Värt att veta). Svenska litteratursällskapet i Finland | Appell
• Kivelä, Malin. Naturhaverierna. Förlaget M.
• Klingenberg, Emma. Detta är min målarsång. Tove Jansson och musiken. Förlaget M.
• Klinkmann, Sven-Erik. Cowboydrömmar. Nostos.
• Laurén, Anna-Lena. Medan kriget pågår finns ingen försoning. Förlaget M.
• Leponiemi, Salla. Utan konsten inget liv. Elin Danielson-Gambogi 1861–1919. Översättning: Camilla Frostell. Svenska litteratursällskapet i Finland | Appell
• Lindqvist, Marcus. Slaget om Ukraina. Schildts & Söderströms.
• Lundberg, Ulla-Lena. Saker som gör det lättare att dö. Förlaget M.
• Mazzarella, Merete. I skrivande stund. Schildts & Söderströms.
• Middleton, Alexandra. Arktis (Värt att veta). Svenska litteratursällskapet i Finland | Appell.
• Ritamäki, Tapani. Nothing beats a good book? Ellips.
• Salmi, Hannu. Åbo i lågor. Minnen från branden 1827. Översättning: Tobias Pettersson. Svenska litteratursällskapet i Finland | Appell.

I samma nummer: