Nr 1–2 • 2025

Publicerad 9.3.2026

På nätet 4.4.2026

Brassaï (Gyula Halász): Façades, Rue de l’Hôtel de ville, 1932

Modiano, Brassaï
och nattens Paris

Letade födelsedagspresent till en av sönerna häromdagen och hittade inte mindre än två olika samlingsvolymer med romaner av Modiano. Båda innehöll ett tiotal texter och den ena behöll jag, ja, efter att ha betalat dem då. Den kallas Paris des jours et nuits (2024, Gallimard), ungefär Dagens och nattens Paris, och ges ut i en serie med samtida författarskap. 

De gör ofta så, fransmännen, de ger ut fina mjuka böcker som innehåller ungefär tusen sidor text på bibelpapper och ibland får de med ett helt författarskap. I Modianos fall fanns det alltså redan två volymer. 

* * *

Urvalet i den volym jag behöll är förstås ingen slump för Patrick Modiano (f. 1945) arbetar dag och natt för att bli färdig med den här staden. Nej, inte bli färdig med, för att komma åt den och dess invånare. För att få en skymt av dem innan de slinker iväg i någon smal passage, försvinner in i en portgång, lämnar baren det ögonblick du tittar åt ett annat håll. 

Jag vet inte hur många små tunna romaner jag läst av honom, absolut inte alla, kanske tio? Och jag minns bara innehållet i några av dem lite klarare. Resten flyter ihop till en värld, Modianos värld, där den skrivande personen ofta är en ung man som hamnat i Paris av någon oklar anledning. Han får tag i en vindskupa att bo i genom ett slumpartat möte på en bar, han blir förtjust i någon söt och mystisk flicka på en annan bar. Om de har ett förhållande, vilket de väl oftast inte har, men om, så är det kyskt. Han sover på soffan i ett annat rum, i ytterligare en annan lägenhet som någon tredje hyr och som man är på väg att lämna. Det är därför ljuset kommer från en naken glödlampa i taket. Någon går igenom en pianoaffär på bottenvåningen för att komma vidare till sin tillfälliga bostad. Det finns ibland något oklart farligt eller kanske sedelbuntar och sen finns inget alls. En väska som deponeras hos berättaren och som han aldrig öppnar. Innehållet är perifert, ligger i berättelsens utkant, strax bortom det nåbara, lite som historien själv, det mesta händer utanför ramen? Men ett hot finns där – kanske just därför. Och något som också alltid finns är spår. Telefonnummer och listor, adresslappar och kataloger. Den som har lämnat detta efter sig är försvunnen. I en bok, har glömt vilken, har berättaren en enorm samling gamla telefonkataloger i ett par koffertar som han reser runt med, så tunga att han inte kan rubba dem. För att få dem nedför trappan då han flyttar knuffar han dem och de faller dundrande ned. 

Jag har ibland funderat på om det är praktiskt möjligt? 

Men det visar i vilket fall på Modianos intresse för, nästan besatthet av just data. 

Modiano letar med andra ord, oklart efter vad. Jag skulle nog påstå att han gör det oavbrutet, att han ser det som sin uppgift, och att han oftast gör det i Paris. 

En återkommande scen är hur berättarens pappa någon gång under kriget i det ockuperade Paris klarar sig ur en polisbuss där han samlats in tillsammans med andra lite på måfå. Eftersom han är jude har det förmodligen större betydelse för fortsättningen än om han bara hade varit papperslös och utan egentlig försörjning. 

Nu är han både jude och papperslös, hans öde hade varit beseglat om han hade blivit kvar i den där bussen. Han hade blivit skickad ”österut”, till nazisternas dödsläger i Polen. Som många framför allt icke-franska judar blev under ockupationen. 

Ungefär så ser Modianos värld ut i mitt minne, och som värld är den tydlig. Grå gator, adresser och barer, en udda skara med ofta rysk- och engelskklingande namn eller smeknamn. Voilà. Här rör vi oss, och försvinner så ned i en tunnelbanenedgång. Borta. 

* * *

L’allumeur de becs de gaz, rue Emile Richard (Lykttändare, rue Émile-Richard), ca 1931. © Estate Brassaï Succession – Philippe Ribeyrolles 2026

I den här boken jag nu har i mina händer finns ungefär i mitten en kort liten text om fotografen Brassaïs bilder. Brassaï (1899–1984) blev känd för sina foton från 1930-talet som också gavs ut i en bok, Paris de nuit. Nattens Paris. 

Här ser vi nattens folk. Halvvärlden. De prostituerade av båda könen, kabaréerna, barerna, blickarna och kyssarna. Par, gärna mot en spegel som gör rummen större och människorna mer gåtfulla. Allt mot svart bakgrund, i glödlampornas sken. 

Colonne Morris dans le brouillard (Morris-reklampelare i dimman)

Men här tornar också staden själv fram genom dimman, en belyst reklampelare, majestätisk som en oceanångare, eller trädskuggorna mot fängelset La Santés ointagliga murar. Ett par som hånglar i en portgång, eller en prostituerad fet kvinna snett bakifrån i helfigur med flyende profil – lika majestätisk hon som reklampelaren. 

* * *

När Modiano väljer ut ett tjugotal bilder av Brassaï och skriver om dem, har natten bleknat. Men bara litegrann. Han börjar med att konstatera att Brassaï aldrig fuskar med ljuset. Han hittar ett ställe där ett skyltfönster eller en metronedgång lyser upp gatan. Ljuset är vitt och skuggan svart, ansiktena vita och ofta sminkade.

La grosse Claude et son amie, au Monocle (Tjocka Claude och hennes väninna, på Le Monocle), ca 1932 © Estate Brassaï Succession – Philippe Ribeyrolles 2026

Couple d´amoureux dans un petit café parisien, Place d’Italie (Förälskat par på ett litet parisiskt café, Place d’Italie), ca 1932/ca 1970. © Estate Brassaï Succession – Philippe Ribeyrolles 2026

Fumeuse d’opium au chat (Opiumrökare med katt), ca 1931 © Estate Brassaï Succession – Philippe Ribeyrolles 2026

Modiano skriver att han kan se många av bilderna inom sig, som en sorts inre filmvisning, och jag antar att de bilder han valt att skriva om tillhör de bilder han har där inne. En del av dem känner jag igen från mitt inre, av Brassaï upplysta mörker, men många är nya.

Här är det foton på människor Modiano känner igen, eller tror sig känna igen. Eller kanske människor som han skulle kunna känna – om så vore. En varietéartist vars minimala scen han har besökt som barn, eller fotografen han skriver en lång text om som under sommarmånaderna hade sin försörjning i den flotta badorten Deauville, men som kom hem till Paris under hösten och då stod i sin slitna kostym och sina trasiga skor vid Porte de Clignancourt. Den lille Patrick gick förbi honom tillsammans med sin mamma då de besökte loppisen, som fortfarande ligger kvar där, strax utanför stan. 

Men han skriver också om den hårda tid som var trettiotalet, och om de många konkurserna, listade i en tidning. Och han hittar två skokartonger med brev som människor skickat till en kontakt som borde ha förmedlat dessa brev. Men som aldrig gjorde det. Det handlar om livsavgörande beslut, som att någon till slut vill flytta till Paris för att leva med den här andra personen, trots familjens motstånd. Eller någon som fortfarande väntar på Paul på en adress vars telefonnummer hon också meddelar. Det handlar om människor som älskar och som vill bryta upp och förändras – och om deras brev som aldrig kom fram men som en författare hittar i sitt eviga sökande efter spår många, många år senare. 

Bilden Modiano skriver fram är snarlik den Brassaï fångar i svärta. Men ljuset är mjukare. Här finns en gråskala och nyanser, här finns gryningen och skymningen också. Liksom barnen, graffitin och hundarna. 

Eller är det bara något jag tänker? 

För sådan är min bild av Modianos värld – den är framskriven i blyerts, i gråtoner. Inte med kolets eller tuschets mörker. Modiano skriver, och suddar och skriver igen. Han skissar fram sina motiv. Låter dem förändras under romanens och dagerns gång. 

* * *

Gemensamt har de dock staden som ram och som stadga. Allt förändras? Ja, kanske. Men Paris långsammare än vi människor. Denna enorma ansamling av kalksten bär oss på broar över vatten och genom gator. Över platser och torg och genom gränder. Genom tiden, genom ljuset och mörkret. 

Och hos både Brassaï och Modiano känner vi fortfarande igen oss. När vi möter deras blick, genom deras verk, ser med deras ögon för ett ögonblick, så får vi en sorts snabb påminnelse om att just nu är det vi som vistas här, lever här, går och älskar här. Blixtsnabbt upplyst i mörkret, eller med ett par penndrag på en tidningssida – som ett klotter i marginalen.

KARIN STENSDOTTER
författare bosatt i Paris

Escalier de la Butte Montmartre (Trappa på Montmartre-kullen), ca 1937 © Estate Brassaï Succession – Philippe Ribeyrolles 2026

I samma nummer: