Nr 1–2 • 2025

Publicerad 9.3.2026

På nätet 4.4.2026

En bok behöver inte
vara en yxa

Finlandssvensk prosaöversikt 2025

Det är många som tänker att vi idag lever i en särskilt turbulent och våldsam tid. Litteratur är ett av botemedlen mot denna vanföreställning. Våld, konflikt, psykiskt lidande och krossade liv hör hemma i alla de tider som skildras i årets finlandssvenska litteratur. 

Andra världskriget

Andra världskriget har fortsättningsvis en stark närvaro i den europeiska litteraturen – så även i den finlandssvenska. Karin Collins Där jag har min hjärtans kär är den tredje delen av författarens Hangötrilogi. Den skildrar en handfull människor som återvänder till Hangö 1941, efter att de sovjetiska trupperna med tyskarnas hjälp fördrivits från staden. En moderlös pojke och hans farföräldrar, en ung kvinna på väg ut ur en ogenomtänkt förlovning, en smugglare och hans flickvän på väg mot ett mer respektabelt liv. Gediget bakgrundsarbete kombineras med sympatiska personporträtt och lättillgängligt tilltal. 

Ann-Luise Bertell fortsätter sitt Österbottensberättande med Skuggas, där en gård – mot slutet av fortsättningskriget, i husbondens frånvaro – får förstärkning i form av en sovjetisk krigsfånge som visar sig komma från det avlägsna Ukraina. Här finns en berättelse som de flesta av oss inte har hört förut. Tyvärr blir romanen lite för centrerad kring begäret som växer fram mellan den rågblonda medelålders bondmoran Rut och den unga, mörka och stiliga fången Anton, och det hela kulminerar i en förutsägbar erotisk eruption bakom ladan.

Kristoffer Albrechts Språkvetaren är kanske årets stora överraskare: en tjock, välskriven och väl underbyggd läsroman, med ett oväntat perspektiv, skriven av en i stort sett okänd författare, utkommen på ett mindre förlag. Titelns språkvetare växer upp i en borgerlig familj i 20-30-talets Riga och landar i Helsingfors för vidare studier i finskugriska språk, bara för att vid krigsutbrottet upptäcka att han inte kan återvända hem. Både Albrecht och Bertell understryker den arbetsinsats som dessa uppdiktade utlänningar – ukrainaren och letten – av nödtvång men villigt gör för Finland i krig. Det är svårt att inte läsa dem även som inlägg i dagens debatter om migration i osäkra tider. 

70-tal

Två av årets starka romaner lyfter fram det fredliga 1970-talet som en tid av turbulens och våld. I Sista paret ut av Mia Franck håller ett äktenskap på att ta slut. Skilsmässor blir under denna tid allt vanligare, mycket på grund av kvinnors stärkta position i arbetslivet och framväxande nya idéer om äktenskapets mål och mening. Romanens par tycks dock fullständigt sakna referensram för det som sker dem, och samhällets domslut talar om den förvirring som snabba förändringar för med sig. Även det fysiska våldet blänker till.

I Monika Fagerholms Döda trakten / Kvinnor i revolt träffar vi en ung kvinna som hittar sin väg till litterärt skrivande medan tidningarna rapporterar om Baader-Meinhof-ligans öden. Även hennes väninna från sommaren tycks ha varit inblandad i brottslig vänsterradikalism… Som alltid är Fagerholms skrivande mångbottnat och handlar om många ting på samma gång. Här blir skildringen av våldet delvis ett redskap för frågor som handlar om konstnärskapet. Hur skriver man innan man upplevt något, innan man har ett eget, moget språk? Hur omvandlar man andras upplevelser? Hur tränger man igenom de lager av manér, upprepningar, masker, floskler och tystnader som utgör vårt språkande. (Svar: man tränger inte igenom, man brukar dem, man tar dem i besittning.) Boken största risktagning är de långa passagerna ur den fiktiva aspirerande författarens kommande roman, avsiktligt skrivna för att simulera en ung ovan skribents alster. De kunde med fördel ha varit mycket kortare, nu riskerar de att bli block som man helst bara vill bläddra förbi.

Unga män

Inte mindre än tre av årets romaner kretsar kring grupper av unga vuxna där någon (en man) hamnar snett. Magnus Selanders Vi som blev kvar skildrar insjuknande i psykos och hämtar insikt från författarens erfarenhet inom mentalvården. I Mattias Wingrens Oförlåten, förlagd i universitetsmiljö (“Fäsala”/Uppsala), besöker vi de mörkare sfärerna av manlighet på nätet, och det begås ett överraskande brott. I Martin Högstrands Sommarens nätter var våra jagar huvudpersonen sina drömmar in i ett ambitiöst vuxenliv, men för alla vännerna går det inte lika väl. Uttrycksmässigt är böckerna olika; språkligt upplever jag Högstrands som mest genomarbetad. Selanders bok har en bra story och ett chosefritt berättande, men den myckna dialogen känns inte alltid helt naturlig. Wingrens bok, å sin sida, visar på litterär begåvning, men texten hade mått bra av att få mogna. Perspektivbyten mellan huvudkaraktärerna och mellan första och tredje person, samt bruket av dialog, ger en levande textur, men skapar samtidigt oklarheter i textens perspektiv och karaktärsskildring. Slutet finner jag också något otillfredsställande, otillräckligt underbyggt. 

Där Högstrand (f. 1978) skildrar sin egen ungdoms sena 90-tal, kan Selanders (f. 1990) och Wingrens (f. 1995) böcker ses som inlägg i dagens samtal om psykisk ohälsa bland unga och (den unga) manlighetens kris. Tematiskt och geografiskt (Åland-Uppsala) ligger alla tre böcker så nära varandra att detta i sig kunde vara ämne för en magisteruppsats i litteraturvetenskap. 

Äldre män, Åbo

Axeln mellan Åbo och Österbotten har en bestående plats i den finlandssvenska litteraturen, så även 2025. Peter Sandströms åldrande huvudperson i romanen Glory Days åker från Åbo till Jakobstad för att fira sin mors hundraårsdag: en tillsynes oändlig taxiresa där chauffören visar sig vara en bekant figur från Åbos underground-kulturscen. Som helhet är romanen ojämn och åtminstone för denna läsare blir taxiresan en transportsträcka i dubbel bemärkelse. På sina ställen, särskilt i den absurdistiska barndomsskildringen (tänk Loranga, Mazarin och Dartanjang för vuxna), är boken dock lysande: tvärsäker, hudlös, och handlös på samma gång. 

Henrik Janssons huvudperson i Jag åkte för att träffa min syster är en medelålders man, som gör motsatt resa, från Vasa till Åbo, och lyckas bättre med sitt uppsåt än Sandströms motsvarighet: inte bara med att träffa systern, utan även att återknyta kontakten med sin lilla dotter och komma underfund med delar av sin egen barndom. Litterärt är boken en förutsägbar, jämn Jansson.

Ytterligare en Åboroman, delvis förlagd till skärgården och Stockholm, är Mikael Lagströms Finns det någon sanning. En ung och så småningom allt äldre man från Åbo, hans relationer till ett par (härliga) rödhåriga systrar utgör bulken. Ett tyskt spår från andra världskriget vävs in i berättelsen och man undrar hur detta ska kunna sys ihop. Lagerström skriver inte så illa, men ju längre man läser desto oklarare blir det varför denna bok behövde komma till och varför den behövde bli så lång. 

Tom Sandqvists Rucklaren och räven, som utspelar sig i Östra Nyland, bär en viss släktskap med Sandströms och Janssons tematik och värld: män, kraftigt alkoholbruk och minnen. Två bröder i pensionsåldern träffas i en studiecirkel bestående av vänner. Den äldre fastnar i ett överlångt lärt föredrag om “det sköna”, som står i bjärt kontrast till den egna kroppens förfall, och barndomens våld och brustna omsorg. Rucklaren och räven är till stora delar en stark, krävande litterär text, som belönar läsarens envishet och tålamod. Som helhet försvagas den av de insprängda överlånga essäistiska passagerna – “föredraget”. Som illustrationer av den äldre broderns tanke- och önskevärld fungerar de bra, men de saknar i denna helhet den självständiga bärkraft som kunde ha motiverat avsnittens längd. Problemet är besläktat med det jag påtalade hos Fagerholm ovan. 

Föräldrar: gamla och döda

Åldrande mödrar med demenssjukdom utgör temat för två böcker. Otrygg (Förlaget M) är den finskbördiga rikssvenska musikern Anna Järvinens självbiografiska roman, där berättarjagets processande av mammans demenssjukdom kompliceras av dotterns livslånga upplevelse av otrygghet i relationen mellan dem. Texten består av skissartade korta avsnitt, i vissa fall daterade med årtal, allt mellan 1981 och 2024, med mycket igenkännbarhet och kontaktyta för en läsare av samma generation. Innehållsmässigt är det ändå något självupptaget, ältande och lite gnälligt över boken. Vad är denna jagberättares egentliga problem, och varför ska jag som läsare engageras av det? Att litterärt gestalta det oförlösta och oförsonade hör – särskilt när det är självupplevt – kanske till en författares svåraste uppgifter, och här upplever jag att den konstnärliga processen inte är fullgången. 

Mary Kuusistos När jag lyfter ner din bild fattas en bit av väggen utgör i sin tur en positiv överraskning, inte minst då bokens pamflettartade utformning och grälla omslag ställer förväntningarna lågt. Här ligger fokus på kommunikationen mellan dottern och modern som fortgår men omformas då minnet och verklighetsuppfattningen sviker. Boken kretsar kring en av vår samtids centrala livsfrågor. Allt fler av oss lever så länge att vi drabbas av minnessjukdom: på vilka sätt fortsätter våra liv tillsammans när det sker våra anhöriga eller oss själva?

Det ska sägas att mitt omdöme om dessa två böcker inte är rent formmässigt, utan även sammanhänger med en vuxenblivandets och åldrandets etik och estetik som blottläggs i läsningen: en förväntning om att vi senast i medelåldern emotionellt blir våra egna vårdnadshavare och släpper taget om de banala oförrätter som begåtts mot oss av våra föräldrar. 

Ett exempel på en sådan mognadsprocess möter vi i Svanhopp. Roman om död far (Nirstedt/Litteratur) av Ålandsbördiga Sebastian Johans. Denna bok är en känslig och skickligt komponerad berättelse om en far som inte klarade av familjelivet, som fastnade i missbruk och insjuknade psykiskt, men som också var en mångbegåvad person och en kärleksfull förälder. Barndoms- och ungdomsskildringen växlar med scener från en terapimottagning, där den vuxna sonen ständigt misslyckas med att verbalisera den försoning och acceptans som han upplever och som genomsyrar själva berättelsen. Kanske kan detta även läsas som en antiterapibok?

Utan tvivel hade Johans uppdrag varit svårare om han velat berätta en historia om utebliven försoning eller om berättelsen hade gestaltats mer självbiografiskt.

Noveller

Årets starkaste novellsamling, Mårten Westös Den hemliga staden, består av Helsingforsnoveller i Runar Schildts anda. Berättelserna utspelar sig mellan 1970-talet och nuet; människorna och platserna är igenkännbara och hantverket gediget. Det helgjutna intrycket störs dock av den inledande novellens klämkäcka ungdomsspråk, som fastnat i författarens egen ungdom trots att det är vår nutid som skildras. Här tycker jag att en redaktör borde ha ingripit, eftersom denna detalj helt i onödan skämmer helhetsintrycket. 

Lotta Frantz Förbindelser skildrar människor på en liten ort, löst sammanlänkade via bekantskaper. Formatet hanterar hon skickligt, och tar fram flera roliga karaktärer. Vissa av porträtten skulle ha mått bra av mera kärlek. Den ensamstående mamman som “blev kvar” på orten, “inte blev något”, försörjer sitt barn i ett låglönejobb och dricker skumpa på helgerna med sin tjejkompis, blir något av en misogyn stereotyp, trots den oväntade slutklämmen. 

I Nalle Valtialas Projekt Prince Edward Island och andra berättelser (Litorale) är det titelnovellen som lämnar ett mer bestående intryck. Författaren eller hans alter ego, en över 80-årig man, reser till Kanada för en ensam cykeltur i L.M. Montgomerys och Anne på Grönkullas spår, medan han tänker tillbaka på en ensidig förälskelse i en nyligen frånskild kvinna som är ung nog att vara hans barnbarn. Novellen är en säregen blandning av något sympatiskt och något otäckt, med en definitiv nyans av ofredande i huvudpersonens stjärnögda uppvaktning över generationsgränserna. 

Den fjärde novellsamlingen i årets utgivning, Benita Backas-Anderssons Falken, utmärker sig med naturskildring och med skildring av en människas döende, men boken ger ett helhetsintryck av hopplock ur skrivbordslådan.

Kort format

Ellips förlag excellerar bland de mindre förlagen med en genomgående omdömesgill, kvalitativ och modig utgivning, som upprätthåller en nödvändig bredd inom finlandssvensk lyrik, experimentell prosa och essä. Ur skörden 2025 faller två av deras böcker in prosakategorin, båda ur förlagets serie “lilla e”, med till det yttre ostensivt anspråkslösa små häften.

Hilda Kahras Området; stort som en navel, ungefär, består av miniatyrnoveller som ofta tar fasta på vardagsföremål som människor brukat och lämnat spår på. Texten förverkligar en tydlig konstnärlig idé, men lyckas för denna läsare inte riktigt transcendera den övergripande känsla av solkighet som vidlåder de brukade tingen. Ingrid Weckströms För att berätta måste man bli någon annan är däremot för mig en av årets stora läsupplevelser, av orsaker som jag inte helt kan sätta fingret på, utöver det enkla: att språket är skimrande. Från en liten flickas samvaro med farfar rör vi oss bland annat till ett sjukhus med terapisessioner, en bokhandel med en liten drake och ett konstigt bakrum, en barnkammare vid läggdags, där sagoberättaren vecklar ut mjukiselefantens öron och berättar vidare för den när barnet har somnat. Registret och logiken är drömmens, det undermedvetnas och skapandets. Ned i allt det skiftande och oförklarliga dyker huvudpersonen Sara, och simmar med allt fastare tag mot ett eget uttryck. 

Även Stefan Hammaréns XXX landar på prosasidan om gränsen mot prosadikt. Här kapitulerar dock min läsförståelse och den goda viljan tar farväl. Jag finner boken ogenomtränglig, men önskar lycka till åt den som vill försöka.

I kortare prosaformat ingår också Wilhelm Nielsens Norrskenet ser på oss, en lättläst bok för (unga) vuxna. Berättelsen är sympatisk och handlar om vardagliga men omvälvande ting: ett förhållande som tar slut och en ny kärlek, svek och tillit, att hitta sin plats. Litterärt är lättläst en knepig kategori, eftersom den saknar längre traditioner och måste arbeta med begränsade medel: snäv vokabulär, korta, enkelt uppbyggda meningar och frekventa radbyten. Samtidigt är det en oerhört viktig kategori som tjänar stora grupper: ovana läsare, dyslektiker, invandrare och läsare med intellektuell funktionsvariation. Nielsens bok bygger på vardaglig igenkännbarhet och tar sig också an svåra frågor om relationer, men saknar de estetiska ambitioner som man som kritiker gärna skulle se mera av även i denna kategori.

Populärlitteraturen

Schildts & Söderströms förefaller göra en medveten satsning på populär- eller genrelitteratur, förra året representerad av tre helt olika genrer. Janne & Johnny Ramstedts Det femte budordet är en helt ok deckare i Helsingforsmiljö, med stereotypa personer: den tuffa lite yngre kvinnliga polisen, den äldre ex-polisen som är varm och intelligent under den karga ytan. Michaela von Kügelgens Sommar på Villa Hilda är menlös feelgood om två människor som efter motgångar i det vanliga livet träffas i ett “sommarparadis” i Stockholms skärgård. Textens dynamik påminner lite om populära böcker för barn i slukaråldern. Spännande element varvas i snabb takt med små behagliga presenter: en dramatisk ordväxling, kanelsnurror, någon blir sjuk, marängtårta, ett missförstånd, hemliga kyssar, en motgång på jobbet, luftigt nybakt surdegsbröd. Den ständiga gratifikation som texten tycks helt inriktad på har inget att göra med språk eller ens innehåll, utan frammanas genom en kavalkad av behagfulla bilder och små, ofarliga dramer. 

Yvonne Karstens Invaderad. Projekt människa del 2. är någon form av dystopisk science fiction och en produkt av förlagets egen skrivtävling. Den sistnämnda kunde också ha passat (bättre?) för målgruppen ungdomar eller unga vuxna. I vuxenprosakategorin besväras jag mera av den tunna karaktärsskildringar och den ryckiga “spännande” handlingen. 

I sammanhang av en prosaöversikt finner jag det svårt att säga så mycket om dessa böcker eftersom de i stort sett saknar det konstnärliga uppsåt och den vilja att uttrycka sig, som tycks mig grundförutsättningen för ett litterärt verk. Jag hoppas att dessa böcker fyller sin inkomstbringande funktion för förlaget och en läsfrämjande funktion för allmänheten. En bredare diskussion kunde med fördel föras om den konstnärligt ambitionslösa populärlitteraturens roll inom förlagen: hur påverkar den förlagens ekonomi och försäljning, redaktörskap, förväntningar på annan litteratur, marknadsföring, och den läsande allmänheten. Det finns både risker och möjligheter här, och också olika vägval med konsekvenser för hur det litterära fältet formas. I S&S utgivning förefaller det finnas ett tydligt produkttänk kring dessa böcker, med relativt lågt ställda förväntningar på både form och innehåll. 

Berättarglädje

I årgången ingår en hel del böcker som varken är drivna litterära verk eller kommersiella produkter, men som uttrycker en oförställd berättarglädje. Lars Strangs Blodsband om en pojke och ung man på 1600-talet och Mayvor Palmborgs Elsa från Nilssonsbacken, förlagd till 1900-talet, skildrar båda smått sagolika österbottniska klassresor. Litterärt når de inte upp till den nivå som skulle förväntas på de större förlagen, men båda genomsyras av ett uppfriskande engagemang i de öden som gestaltas. Samma chosefria vilja att berätta finns också i Vägen till Samarkand, Synnöve Mansikkaniemis roman om sin mors barndom och ungdom. 

Toni Brandts Söder om söder om söder skildrar den fiktiva Stockholmsförorten Finland i en stil som tycks hämta inspiration från buskis, Socker-Conny och bastukvällar med pojkarna. Slutresultatet är renhjärtat och övervägande fnissigt. Dagen då prinsessan Victoria gifte sig och dagen efter, av Roy Michelson, präglas av alkoholindränkt och bakfullt kringdrivande i Stockholm. Budfågeln av Lena Svedjeholm är en otäck historia om våld, skuld och hemsökelse, stundtals träffsäker i beskrivningen av våldsoffrets oförmåga att hävda sin rätt. Han kallades Översten av Gerd Forss och Mikael Forss handlar om radikalisering i en dystopisk snar framtid. Resultatet är medelmåttigt, men man får en känsla av att författarparet har haft roligt när de skrev. Även Dick Karlssons Ristad i hav skulle jag räkna in bland böckerna som springer ur en lust att berätta, även om han skrivit in en författarpersona (sig själv?) som hemsöks av skrivandets vånda. 

Ett uttryck för berättarglädje men även dramaturgisk skicklighet är Bengt Ahlfors Aska och akvavit, en romanformad omskrivning av en mycket finlandssvensk familjekomedi från 1999 (uruppförd 2000). Boken ger en kvälls trevlig läsning, men det blir oklart vad romanformen tillför i detta fall.

Jag ställer mig frågan om varför jag har lättare att förhålla mig till alla dessa brokiga böcker, än till de avsiktliga populärlitterära genreprodukterna. Utan tvekan har det något att göra med avsikten eller ansatsen. Utan en artrik, växlande undervegetation av uppriktigt, varierat skrivande finns ingen litteratur. Genreprodukter kan ofta vara bättre än det som springer ur denna undervegetation, i bemärkelsen språkligt bättre, dramaturgiskt mer genomtänkta, proffsigt utförda och välredigerade. Genrelitteraturen har också påverkat romankonsten på olika sätt, och det finns förstås en stor mängd enastående genrelitteratur, som kan läsas och bedömas på samma villkor som vilken roman som helst. Det är heller inget fel på att skriva och läsa litteratur som ren underhållning. Men de rena genreprodukterna påminner lite om invasiva arter i vår flora. Mera av dem blir mera av detsamma: flera tuffa men varmhjärtade f.d. poliser, flera framgångsrika kvinnor som efter motgångar befinner sig på romantiskt grönbete. En typ av tanke- och gestaltningsmässig ytlighet eller tomgång ingår i dessa böckers uppdrag, och kan därför inte nödvändigtvis bedömas som en brist hos en enskild bok. De hör på ett irriterande sätt hemma i boktipsens snarare än litteraturkritikens värld.

Årets misstag

Läser man en hel årgång med prosaböcker utgivna på ett språkområde är det oundvikligt att det även kommer emot böcker som man verkligen ogillar. Två av dessa är i princip välskrivna och välredigerade, men tradiga och meningslösa.

Lotta Ilona Häyrynens Jag vill inte tänka på döden men jag vill tänka på dig är en kort roman bestående av brev som huvudpersonen, en kvinna i 30-årsåldern, skriver till två män: den trygga, lämpliga sambon, samt den betydligt äldre, gifta älskaren, som hon drömmer om och träffar i smyg. Kanske har någon läst detta manus som en fräsch berättelse om kvinnans “okonventionella” begär, eller begär efter att bli begärd. Dessvärre är upplägget stereotypt och berättarens ovädrade navelskådande, förstärkt av den monologiska brevformen, hinner trots det korta formatet bli oändligt tröttsamt. Den omvandlingsprocess där materialet blir litteratur tycks ha uteblivit, kanske just för att författaren är en kulturskribent som även utan större process kan leverera flyhänt, till synes fungerande text. 

Malin Slottes Reservplatsen bygger i sin tur på en humor som jag inte alls får grepp om. En socialt och omdömesmässigt fullständigt hopplös och allmänt osympatisk ung litteraturstudent kommer in på en skrivarutbildning på reservplats och gör konstant bort sig i både sina egna och andras ögon. Det blir dessvärre inte roligt eller träffande, utan bara utdraget otrevligt och besvärande: som en trubbig huvudvärk med ett lätt illamående till.

Två av årets böcker borde inte alls ha publicerats i föreliggande form. Kerstin Lindströms En ödesdiger augustinatt ska vara “en ruskig Hangöhistoria”, men utmärker sig endast genom oförklarliga radbyten efter så gott som varje mening. Har ingen lektör eller redaktör vidrört detta manus? Nine Selanders Blind tiger skildrar en underground-nattklubb dit folk tar sin tillflykt under covid-tiden. Idén är inte alls dum, men innehållet är halvbakt och språket ännu långt ifrån läsvärt.

Svårkategoriserade: en saga, två favoriter
och en slutkläm

Tre av årets böcker har jag inte lyckats placera in i de löst sammanfogade kategorierna ovan. Den första är Karin Erlandssons Den klaraste källan i ensligheten, en liten kompakt saga för vuxna, genomlyst av en alldeles egen stämning. Dess källa har något att göra med den förnöjsamhet och inbördes kärlek som präglar familjen i bokens mitt, och det snudd på naivistiska berättargreppet. Paradoxalt nog vänder sig Erlandssons starka skrivrutin och erfarenhet av spännande barn- och ungdomsböcker till bokens nackdel. En bra bit in i romanen får jag plötsligt känslan av att nya spännande vändningar är tillagda bara för att upprätthålla en tät populär- eller ungdomslitterär händelserytm, som får läsaren att vända blad. Det hade varit till fördel om författaren vågat luta sig tillbaka och utforska vuxenprosans möjligheter till stiltje och subtilare inre eller mellanmänskliga skeenden. 

En av mina favoriter i utgivningen 2025 är Quynh Trans När andra njuter som handlar om en mor och hennes tonårsdotter i en svensk småstad. Romanen är inte lika omedelbart tilltalande som Trans debut. Skillnaden ligger kanske delvis i att författaren har stigit ut ur debutromanens självbiografiska bekvämlighetszon, och söker sig fram. Det finns i boken element av något hårt och kyligt, samt en liten anstrykning av något skrivarskolemässigt: som om nya dramaturgiska insikter inte helt har integrerats med författarens uttryck. I detta avseende ser jag en viss likhet med Erlandsson: en typ av synlig, ofullständigt internaliserad yrkeskunskap. Med detta sagt är Trans bok en mycket speciell roman, med ett helt eget sätt att se. Lögn, förställning, svek och våld utgör här delar av en vardaglig verklighet, som också rymmer lika delar av vänskap, omsorg och god mat. Varken det goda eller det ondare föregås av trumvirvlar. Som läsare hålls man på sin vakt: vad är det som händer? Vilka är dessa människor? Vad har de gjort? Vad kan de göra?

Robert Åsbackas De oförlösta vinner mitt informella personliga pris för bästa roman. Jag måste erkänna att jag förbisett Åsbacka som författare, efter en sval kontakt med Orgelbyggaren (2008) för många år sedan. De oförlösta är ett skickligt iscensatt småstadsdrama i tidigt 1900-tal, i avsiktlig retrostil. Ett halvt dussin människor möts och går om varandra på några gator och ett torg: en försupen läkare, en reserverad bokhandlerska, en förtegen matros, en öppenhjärtig finbagerska, en tafatt provisor och en nyfiken men välvillig tant. Först efter läsningen lär jag mig att det rör sig om en omskrivning av Mikael Lybecks roman Tomas Indal från 1911. Med säkerhet skulle boken ha haft en annan verkan om jag hade läst förlagan innan: som det nu är, vill jag anspråkslöst vittna om den effekt jag upplevde. Åsbacka lyckas stort med att mana fram en ödesbunden följdriktighet i det avslutande händelseförloppet, som avviker från förlagans. Till slut vill man inget annat än att det dråp/mord som skett ska ha skett och att det mord/självmord som återstår ska fullbordas. Nödvändigheten har en metallisk bismak och skulden fördelas och uttunnas snillrikt så att rättrådigheten består. 

Monika Fagerholms aspirerande författare i Döda trakten återkommer flera gånger till Kafkas utsaga att en bok måste vara som en yxa för det frusna havet inom oss. Var finns yxan för mig bland alla dessa böcker? Hos Åsbacka, definitivt, och Weckström, men också stundvis också hos Sandström och Sandqvist, vars böcker jag samtidigt har betydande invändningar mot. Många av årets böcker uppskattar jag av helt yxfria skäl: Fagerholm för den tanke- och formmässiga rikedom som jag bara har börjat avkoda; Tran för något gåtfullt; Johans, Collins, Albrecht och Franck, bland andra, för ett levande, genomarbetat berättarhantverk. En bok behöver inte alls vara en yxa, men den behöver vara ett konstnärligt genomarbetat uttryck, från människa till människa.

NORA HÄMÄLÄINEN

Behandlade böcker:

I samma nummer: