Nr 1–2 • 2025

Publicerad 9.3.2026

På nätet 4.4.2026

Låt världen stå still

Den kraftigaste jordbävning jag någonsin upplevt inträffade när jag befann mig på Kabuki-za-teatern i Tokyo.

Det var ett historiskt drama. Hjälten förberedde sig att dö. Han hade bestigit ett podium från vilket han skulle ramla ner, genomborrad av ett svärd. ”Nu kommer skådespelaren att inta en pose, en av de mest berömda i kabuki-teatern”, upplyste rösten i mina hörlurar. Plötsligt gungade salongen till som en stor båt. Publiken stelnade till. Det gungade för andra gången. Vissa grep tag i sina tillbehör, men ingen försökte fly. Hjälten behöll sin perfekta pose. Han balanserade på det vacklande podiet samtidigt som han visade upp sina broderade kimonoärmar. Så gled han sakta ner och sjönk ihop en som en gigantisk fjäril, lika mästerligt som generationer av hans föregångare hade gjort.

Publiken utbrast i applåder och rop. På kabuki-teatern bemöts en lyckad mie (pose) med samma iver som Den Svarta svarta Svanenssvanens 32 fouettéer i Svansjön mottas på våra breddgrader. 

I pausen fick jag veta att magnituden hade varit 6,4 på Richterskalan. 

I kabuki betyder en pose lika mycket som en dans eller en monolog. Mie är en maktuppvisning. Tiden stannar medan skådespelaren stirrar framför sig i tystnad, som ett medium för övernaturliga krafter. Därefter börjar musiken spela igen och dramat fortsätter. 

Onnagata, män som spelar kvinnoroller, har en mjukare version av mie som kallas kimari. Filmen Kokuhō (regi: Lee Sang-il) som hade Finlandspremiär 12.3 i samband med Cine Aasia-festivalen bjuder på en hel del kimari. Där visas också Musume Dojo-ji, det äldsta bevarade kabuki-dansdramat.  Allteftersom den förälskade jungfrun inser att hennes kärlek är obesvarad förvandlas hon till en ormliknande demon. Dramat som är höjden av kabukidanskonsten är känt för sin sekvens där onnagata dansar i nästan en timme, med nio kostymbyten. Verket kräver avancerad teknik, uthållighet och enorm känslomässig intensitet. Den variant som visas i filmen framförs av två dansare. 

Det är svårt att föreställa sig att en så förfinad konstart en gång i tiden ansågs vara underhållning för pöbeln. Den första kabuki-teatern skapades år 1603 av en kvinna vid namn Okuni. Idag står hon staty i Kyoto. År 1629 förbjöd shogunatets administration kvinnor att spela teater. Så föddes traditionen med onnagata. Till skillnad från i William Shakespeares England var det aldrig pojkar utan bara fullvuxna män som fick spela kvinnliga roller i Japan.

Varför ska vi bry oss om kabuki idag?

Kanske av samma anledning som vi bryr oss om opera eller balett. Det var inte för intet som Greta Garbo krävde att få tillträde till Nakamura Utaemon VI:s sminkloge efter att ha upplevt denne celebre onnagatas scenprestation: ”Jag vill se honom svettas!”

Svett, slit och tandagnisslan hör till karaktärernas vardag i Kokuhō.  Kabuki är en konstart som går i arv. I många skådespelarsläkter börjar pojkarna öva kabuki sedan barnsben. Kikuo (Ryo Yoshizawa) har inte kabuki i sitt DNA. Han är född i en dynasti av yakuza, japansk maffia. I prologen ser vi Kikuos far mördas. Det är 1960-talets Nagasaki. Tonåringen står ensam i världen. Hans övriga anhöriga hade dött av strålsjuka efter atombombningen. 

En kabukimästare från Osaka (Ken Watanabe) noterar Kikuos skådespelartalang. Ynglingen flyttar in hos honom som lärjunge, vilket inte ses med blida ögon av mästarens fru (Shinobu Terajima). Även parets enda son och arvinge Shunsuke (Ryusei Yokohama) är en blivande onnagata. Pojkarna övar tillsammans och blir så småningom en duo på scen. 

Inga klichéer här. Det handlar inte om homosexualitet utan om homosocialitet, kryddad med rivalitet, vänskap och lidande.

Vi följer deras öden under tre decennier. Vi ser dem i vardagen och på scen. ”På ytan ser de ut som dockor, men deras inre är som svarta hål”, berättar regissören i The Japan Times.

Kokuhō bygger på Shuichi Yoshidas roman som tyvärr bara finns på japanska. Den tunisiske filmfotografen Sofian El Fanis kamera-arbete är enastående. Det får denna saga som i grund och botten är en melodram att kännas episk. Den tre timmar långa filmens största tillgång är Ryo Yoshizawa. För att bli Kikuo övade han i ett helt år. Geniets väg från en tatuerad yakuza till en ”levande nationalskatt” är lång och krånglig. Här har vi ett konstnärsöde som präglas av komplexitet, ensamhet och en viss hänsynslöshet, och som för tankarna till Alain Corneaus drama Alla livets morgnar (1991).

”Jag ingick ett avtal med djävulen”, berättar Kikuo för sin dotter. Det bor en liten Faust i varje skapande människa. Man behöver inte vara något fan av kabuki för att kunna uppskatta Kokuhō, en hisnande vacker upplevelse. 

Regissören Lee Sang-il är zainichi, japansk korean. Han verkar ha en inblick i hur det känns att vara en del av samhället samtidigt som man inte har något självklart sammanhang i det. Kikuo avstår från att hämnas sin fars död – något som är allt annat än typiskt för en yakuzaboss son. ”Konsten är starkare än svärdet, den ger dig hämndens ljuvlighet”, säger en gammal onnagata (Min Tanaka), som innehar hederstiteln kokuhō,  till Kikuo. 

Varken filmstjärnan Ken Watanabe eller någon annan huvudrollsinnehavare i Kokuhō känner kabukivärlden inifrån. Det enda undantaget är Shinobu Terajima, en av Japans mest begåvade och samtidigt udda artister. Hennes farfar Onoe Baikō VII var en känd onnagata under Shōwa-eran. Både hennes far och hennes bror är kabukiskådespelare.  

Kokuhō blev Japans största kassasuccé inom spelfilm. Det är en bro mellan olika världar, ett universellt drama som berör och etsar sig fast i minnet. 

ZINAIDA LINDÉN

I samma nummer: