Viveca Dahl:

"Det är dags för Vasabladets ägare att kliva fram och redogöra för vad de vill med tidningen."

Så inleddes en insändare som Vasabladets redaktionsavdelning, dvs tidningens journalister, publicerade förra veckan (Vbl 28.5). I samma tidning ingick ägarnas svar, formulerat av Tom Moring. Han är koncernbolaget HSS Medias styrelseordförande och den enda med journalistisk bakgrund  i koncernens topp.

Morings svar var en text där ordet kvalitet återkom många gånger.
Vilket givetvis är positivt.

Men man frestas att travestera en rubrik från den journalistikdebatt som sedan mars förts om men inte så mycket i Hufvudstadsbladet.

Hbl:s chefredaktör Hannu Olkinuora nappade 19 april sent omsider på den debattkrok  gällande kulturjournalistikens framtid, som avgående kulturredaktören Tuva Korsström kastade ut 1 mars. Hans ledare var intressant och välformulerad men allmänt hållen. Det fick debattören Trygve Söderling att skriva en insändare rubricerad "Olkinuora är för vag" (Hbl 21.4).

Alltså… och här kommer nu travestin: Även Moring är för vag.
Möjligen är han det av samma orsaker som Olkinuora hänvisar till i sitt svar till Söderling. Olkinuora skriver:


Ungefär så brukar en och annan företagsledare formulera sig när en journalist står på tröskeln i akt och mening att rapportera om något mindre positivt (avskedanden till exempel) i företaget. Varpå det ankommer på journalisten att förklara på vilket sätt företagets interna besvärligheter är av allmänt intresse.

Jag tror att mediehus borde vara öppnare för debatt än andra företag, också om "hur vi använder våra resurser." Detta för att inte underminera journalisternas möjligheter att fylla sin roll i samhället. Den som ska kräva öppenhet av andra kan inte – utan att blir föremål för allmänt åtlöje –  ha en arbetsgivare som står för motsatsen.

Kravet på öppenhet kan också kopplas till en annan omständighet. En tidning "ägs" i slutändan av sina läsare, oberoende av om de är trogna, mångåriga prenumeranter eller nöjer sig med att skumma tidningen på jobbet, i pappers- eller webform. Tidningen är allas egendom och hur den utvecklas därmed en angelägenhet för alla. Det är åtminstone den syn en journalist tillåter sig att ha.

Därför: Vad menas med HSS Medias löften om kvalitet?
För kvalitet föds ju inte av vackra ord. Kvalitet är om inte direkt beroende av så dock klart kopplat till resurstilldelningen (läs pengarna).

Är kvalitet till exempel att ge redigerarna sådana arbetsförhållanden att de verkligen hinner redigera texterna och inte bara fylla layoutboxar? I dagens pressade ekonomiska läge uppmanas redigerarna på HSS Medias tidningar att "knipa minuter"... som om jobbet handlade om arbete vid ett löpande band i en bilfabrik från 70-talet. För att kvaliteten ska kunna garanteras måste redigerarna  ha en rimlig chans att hinna upptäcka de språkliga felaktighet, möjliga faktafel och logiska kullebyttor en skrivande journalist ibland ohjälpligt gör sig skyldig till.

För skribenterna är ju också de betydligt mer piskade än tidigare. Vid den debatt som Finlands svenska publicistförbund nyligen anordnade citerade Björns Sundell en uppgift om vissa brittiska journalisters arbetssvillkor: De producerar tre gånger mera text än de gjorde för tio år sedan. Det betyder mer själlöst och okritiskt citerande av exempelvis pressmeddelanden.

Allt bättre utbildade läsare ska serveras allt "dummare" journalistik.
Är kvalitet möjligen att minimera användningen av korttidskontrakt för ambitiösa och kunniga unga journalister? Många korttidsanställningar för sällan något gott med sig, i vilken bransch det än vara månde. Inom journalistiken bäddar de, tillsammans med andra faktorer i tiden, för förytligande och minskat engagemang. Hur motiverande är det exempelvis att  verkligen sätta sig in en politiskt känslig fråga om man inte vet om man fortfarande är i jobb nästa gång frågan behandlas i fullmäktige? Skriver man som korttidsanställd en kritisk text som kan resultera i obehagligheter för ens personliga del?

Är kvalitet att prioritera den redaktionella resebudgeten framom koncernbolagets? I klartext: mindre resande till teknikmässor och chefskurser, mer resande som resulterar i intresseväckanden texter i tidningen. Vasabladets redaktionsavdelning påpekade i en första insändare, publicerad i samband med den första samarbetsförhandlingsomgången före jul, att koncernbolagets resekostnader varit ansenliga under 2008.

Är kvalitet att på olika sätt säkra vitala debatt- och kultursidor? Vbls honarbudget lär inte ha höjts på många år och ska nu krympas ytterligare. En artikelskribent skriver visserligen inte i första hand på grund av det lysande honoraret och insändare honoreras som bekant inte alls. Men artikelskribenterna i Vbl är oroande få i jämförelse med hur det var när det var som bäst. Det är också svårt att få kunniga recensenter på fötter under kvällar och veckoslut ifall man har föga mer än kaffepengar att erbjuda.

För Vbl:s del finns planer på att i inbesparingssyfte krympa debattavdelningen. På vilket sätt ska det krympande utrymmet kompenseras genom bättre kvalitet?

Är kvalitet  att minska mängden gemensamt material i Vbl och ÖT och därmed infria löftet om separata, distinkta tidningssprofiler som gavs i samband med att den gemensamma redaktionen bildades år 2007? Eller att minska mängden för läsarna lätt identifierbart gratismaterial av typen bilder av Future Image-bank i en tidning som Vbl,  känd för sina skickliga och erfarna fotografer?

Är kvalitet bättre teknisk tryckkvalitet? Kan det färska förvärvet av en tredjedel av ett nytt tryckeri i Karleby garantera det? (Skickade i fjol ett antal Vbl-ex till en pensionerad journalist i södra Finland. På det följde en förbluffad fråga: "Vad i herrans namn har hänt med Vbl:s tryckkvalitet?" )

Sist men inte minst: Vad är Vasabladets roll, i Österbotten och i Svenskfinland?

Ska Vasabladet vara en lokaltidning för Vasa-Korsholm och några få kommuner till? Eller tillåtas att fortsätta odla ambitionen att vara en allösterbottnisk regiontidning? På koncernnivå föreföll siktet att vara inställt på det förra, lokala alternativet redan innan den ekonomiska krisen gav sig tillkänna.

Här lite bakgrundshistoria: I det gamla Sundquistska familjeföretaget Vasabladet inleddes i slutet av 60-talet uppbyggnaden av ett lokalredaktörsnät med sikte på att göra Vbl till en regiontidning, "Österbottningarnas tidning". Det lyckades, om inte hundraprocentigt så dock skapligt.

När jag själv för nästan exakt 30 år sedan för första gången fick jobb som sommarvikarie på Vbl var känslan av att jobba på "Svenskfinlands andra tidning" mycket stark. Vbl var då den tidning som unga finlandssvenska journalistfrön helst ville jobba på.

Drygt 20 år senare, i början av 90-talet, övertogs familjeföretaget av den österbottniska kulturstiftelsen HSS, Harry Schaumans stiftelse. Stiftelsen övertog ett företag med god ekonomi inklusive ett eget hus och ett helägt eget tryckeri, ett faktum som bidrog till att göra det möjligt för HSS att stegvis köpa upp de övriga österbottniska tidningarna och stötta dem ekonomiskt när det behövdes.

I dag återstår mycket lite av det gamla Vbl och i och med uppspjälkningen på olika koncernbolag finns för Vbl:s del inget annat än "mänskligt kött", dvs personalen att skära i i dessa hårda tider.

Att "det gamla" försvinner och förvandlas är i och för sig inget att orda om. Men gamla starka sidor borde följas av nya starka sidor. Var ligger den kvalitativa journalistiska tyngdpunkten i dagens Österbotten vad gäller medier på svenska?

Framom kvalitet finns en spretig massa kvantitet. Webversionerna av de tre dagstidningarna erbjuder, på webtidningars vis, snabba uppdateringar men föga av den fördjupning som är tidningarnas enda riktiga trumfkort i förhållande till etermedierna. Material från den nya, unga webtidningen Peppar poppar i exakt samma form upp i papperstidningarna. Papper, Peppars något äldre motsvarighet på papper, distribueras numera med de österbottniska dagstidningarna. Där kan man få läsa många häftiga citat, exempelvis om hurusom någon pissar på nån annans avflagade solbränna. Sådant finns det vilja och pengar att distribuera.

Regiontidningarna sägs vara den tidningsform som klarat sig sämst i den pågående radikala omställningsprocessen. Men frågan är om det också bör tillåtas gälla i ett redan väldigt lokalt och splittrat Svenskfinland. Ska Österbotten inte längre ha en kvalitativt högtstående regiontidning, en sammanhållande länk inom landskapet och en manifestation av landskapet i förhållande till resten av landet, innebär det en domänförlust både för Österbotten och för Svenskfinland. En marginalisering som  också österbottniska politiker och företagsledare borde ägna en tanke.

Hannu Olkinuora skriver i sin ledare att de stora berättelserna ingalunda är döda. Men vart ska de stora österbottniska berättelserna ta vägen om de österbottniska tidningsmonopolet enbart låter annonsmarknaden styra… för annonsmarknadens del är nämligen två något större lokaltidningar (Vbl och ÖT) med klart avgränsade marknadsområden och en mindre (Sydin) optimal.

Det ovan skrivna är anmärkningar ur det offside-läge en snart två år lång tjänstledighet innebär; det finns garanterat sådant jag inte känner till.

Noterar dock  att Svenskösterbottniska samfundet och Harry Schaumans stiftelse i år delar ut 900 000 euro i stipendier och understöd (Vbl 7.5). Det vill säga exakt den summa som Vbl enligt bokslutet har lånat ut till ett av stiftelsens fastighetsbolag, HS Center.

Vad ska en frustrerad gammal regiontidningsjournalist göra? Gå till HS Center och tröstshoppa?