Då rektor Therman
åkte på pappas cykel till Krigsansvarighetsdomstolen 

Vi bodde i Kronohagen i Helsingfors under krigsåren och de efterföljande tunga åren. Jag upplevde på nära håll de stora ryska bombanfallen mot huvudstaden i januari - februari 1944. Då min bror föddes måste hela familjen på vägen hem från sjukhuset gå ned i bombskyddet under Storkyrkan. Vårt grannhus på Mariegatan brann ned efter ett bombträff. Då var vi en hårsmån från döden.  

När min mamma följde mig till Annegatans folkskola under det första skolåret minns jag hennes förvåning över att kommunistledaren Hertta Kuusinen så ofta sågs gå in till den allierade, men i praktiken sovjetiska kontrollkommissionen på hotell Torni. Mamma passerade hotellet två gånger per dag till och från Tomtebo barnträdgård på Fredriksgatan så hon kunde göra sina iakttagelser. "Behöver hon springa där så ofta" var en replik som jag minns från den tiden. Hon fördömde det inte mera än så, men tyckte att det var onödigt fjäskande för ryssarna.  

Min pappa arbetade på hemmafronten då hans insats behövdes som kranförare i hamnen, där man ofta lossade och lastade fartygen nattetid. Han hade ett unikt mörkerseende som gjorde att han inte togs ut i fronttjänst. En gång lyfte han med kran ett flygplan från ett fartyg. Det kom till och med i tidningen som ett bevis för att han gjorde sin insats för landets försvar. Det gjorde mig lite stolt i den fåtaliga kamratkrets som fanns kvar i stan. Det räckte väl en vecka sedan var det glömt.  

Pappa hade sett de ryska bombplanen stryka fram över horisonten. Jag tror inte han var varken imponerad av eller rädd för dem. Luftartilleriet var rätt effektivt runt Helsingfors där man också tände eldar i markerna utanför stan. Därmed lurade man en del av bombplanen att fälla sin last innan de kom in över Helsingfors. Jag minns en av hans fåordiga repliker efter kriget. "Ryssarna kommer inte att sticka in sin näsa en gång till i det här landet". Han var säkrare på sin sak än många militärstrateger och politiska observatörer som ju ofta vacklade i sina bedömningar.  

En dag ringde rektor Tor Therman på vår dörr på Mariegatan 13. Han ville köpa pappas gamla cykel som var till salu genom en annons. Att mina föräldrar kände igen honom kan bero på att han förekom på bild i tidningarna som medlem av Krigsansvarighetsdomstolen 1945-46. Mamma kan också ha känt till honom tidigare då hon följde med vad som hände inom skolväsendet. Alltnog, cykelaffären gjordes upp, jag stod i tamburen då Therman satte fast byxklämmorna, bar ut cykeln och åkte iväg. Jag föreställde mig att han tog sig till Krigsansvarighetsdomstolen i Ständerhuset på pappas cykel. Vad skulle han annars använda den till? Kanske gjorde han senare någon vårutflykt till Brunnsparken för att skingra tankarna efter ett synnerligen tungt värv. Vid knappt fyllda tio år visste jag i stort sett vad domstolen sysslade med.  

Då tycker jag mig ha varit före min tid jämfört med många jämnåriga som sändes som krigsbarn till Sverige. Men alla upplevelser i barn- och ungdomsåren är viktiga. Jag fick den vägkost hemifrån som behövdes för att bli den politiska observatör som blev grunden för mitt yrke. Det gäller att hålla sig till fakta, värdesätta närståendes och egna iakttagelser, lyssna och inte gå händelserna i förväg, att undvika spekulationer.  

Ifråga om utrikespolitik blev jag realist. Den stora frågan för mina samtida var givetvis förhållandet till den stora grannen i öster. Jag ansåg att man inte behövde vara rädd för ryssarna men att det var hälsosamt att ha en viss respekt för ett stort grannland, som vi ständigt hade varit i konflikt med, för det mesta utan vår förskyllan.  

Rädslan för ryssen föreföll att vara rätt utbredd efter kriget i landet. Det var många som trodde att en anslutning till Samfundet Finland-Sovjetunionen skulle bli deras räddning. Förmögna bekanta berättade senare att de hade allt planlagt för att resa till Sverige, "vi hade silvret nedpackat", som de uttryckte det. I vår familj hade vi inte silver som vi behövde oroa oss för. T.o.m. Mannerheim skickade "känsliga papper" till släktingar i Sverige. Han ville flytta huvudstaden från Helsingfors som då låg inom räckhåll för det ryska artilleriet i Porkala som ryssarna enligt fredsavtalet hade tilltvingat sig som militärbas. Men då sade statsminister Paasikivi nej med den realistiska motiveringen att det skulle orsaka panik i landet.  

Paasikivi hade som mål att skapa förtroende för finsk utrikespolitik i Sovjetunionen. Det lyckades såtillvida att man i Kreml småningom trodde honom. Det viktigaste var att han hemma bidrog till den grundtrygghet som trots oroliga tider rådde i landet. Hemmakommunisterna må ha rest ragg hur mycket som helst åren 1944-48. Det var i sista hand Paasikivi som garanterade samhällsfreden. Han talade ofta om Sovjetunionens legitima defensiva intressen i förhållanden till Finland. Det var inte alls säkert att det var Kremls egentliga intentioner. Ända sedan Lenins tid fanns det en dröm att världsrevolutionen skulle svepa också över Finland. Våra hemmakommunister trodde länge att Röda armén efter kriget skulle stöda en ockupation av Finland men de blev slutligen lämnade ensamma att försöka, vilket misslyckades. Kreml accepterade slutligen Paasikivis tes om "de legitima defensiva intressena" från Sovjets sida.  

Det förekom från rysk sida budskap som stod i konflikt med varandra. Man skulle på allt sätt ge uttryck för stor vänskap mellan det ryska och finska folket. Många emissarier som Kommissarov betonade starkt biståndspaktens bestämmelser från 1948 som det orubbliga fundamentet för finsk politik. Vid den s.k. nattfrosten 1958 avbröt ryssarna handelsförhandlingarna och tog hem sin ambassadör från Helsingfors. Regeringen Fagerholm såg sig tvungen att avgå. Vid internationella konflikter som Ungern-krisen 1956 och Pragkuppen 1968 skärptes det ryska tonläget. Det gjorde president Kekkonen så uppbragt - det må ha varit spelat eller ej - att premiärminister Kosygin kom till Finland för överläggningar med Kekkonen. Det lugnade läget.  

Det är klart att de motstridiga budskapen skapade komplex bland många i Finland. Kunde man överhuvudtaget lita på ryssarna? Det fanns historiska orsaker att misstro dem. Man fick inte veta vad som egentligen hände i Kreml. "Kremlologer" världen över spred en blandning av sanning och rykten, som lade grunden till misstänksamhet mot Finlands utrikespolitik. Det var i synnerhet fallet när kritiken växte mot Willy Brandts Ostpolitik i Västtyskland. Finland utnyttjades som varnande exempel.  

Kekkonen utverkade erkännande av Finlands neutralitetspolitik hos de ledande västmakterna - USA, England och Frankrike trots att det höjdes varnande röster i hemlandet, framför allt senare, mot anslutningen till EES-avtalet. Efteråt ter det sig nästan obegripligt att en ung generation där somliga blev ledande politiker inte insåg avtalets ekonomiska betydelse för att hålla hjulen igång i näringslivet. Det gällde jobben, för att säga det enkelt. Det insåg Kekkonen medan de inrikespolitiska motståndarna enfaldigt resonerade att arbetslöshet var att föredra framom den farliga västanknytningen.  

Kekkonen skapade en ram kring sin utrikespolitik som han kallade den "den finländska paradoxen". Den gick ut på att ju bättre Finland i egenskap av fredlig granne lyckades vinna Sovjetunionens förtroende, desto bättre var våra förutsättningar för ett nära samarbete med länderna i väst. Paradoxen framförde Kekkonen framför allt där den gjorde intryck - i ett tal i Washington 1961. Sovjet kom inte åt att avföra paradoxen från den politiska agendan trots att stormakten genom "notkrisen" samma år också försökte dämpa Finlands neutralitetspolitik. Jag råkar från en trovärdig källa veta att Kommissarov, egentligen Juri Derjabin, beklagade sig för en västdiplomat att Kekkonen var en för svår motståndare för honom. Ryssarna fick nöja sig med att säkra Kekkonens återval 1962. Kanske trodde de att det var deras förtjänst. Illusioner kan vara till nytta i politiken.  

Ryssland kan ibland vara steget efter i sitt utrikespolitiska agerande. När Finland ansåg sig vara neutralt, ville ryssarna kalla det "strävan till neutralitet". När vi genom anslutningen till EU deklarerade oss alliansfria var ryssarna beredda att acceptera oss som ett neutralt land. Nu har de snart varnat oss en gång för mycket för en eventuell anslutning till Nato, visserligen med tillägget att vi själva avgör frågan.  

Snart går det inte att bortförklara intresset eller ointresset för Nato i Finland. Båda riktningarna har egentligen hur paradoxalt det än låter hög prioritet i landet. Den del av befolkningen som inte alls vill bestämma sig är antagligen i minoritet. Det kan stå oss dyrt vilken väg vi än väljer. Om vi ansluter oss till Nato kan vi få betala ett politiskt pris i form av försämrade relationer till Ryssland och kanske en dag tvingas ingripa i försvaret av Estland. Om vi väljer fortsatt alliansfrihet blir det en ekonomisk börda att hålla vår egen försvarsmakt på en hög teknologisk nivå.  

Hittills är människorna i landet vana vid att utrikespolitiken kan skötas på bekostnad av säkerhetspolitiken. Det visade förre utrikesministern Erkki Tuomiojas försök att urvattna den säkerhetsklausul som kommer att ingå i EU:s Lissabon-fördrag om det slutligen godkänns efter en ny folkomröstning på Irland. I Finland har man på vissa håll pekat finger åt Danmark för det undantag som landet fick ifråga om EU:s utrikes- och försvarspolitik - att ställa sig utanför den militära dimensionen som drogs upp i Amsterdamfördraget. Varpå Nato väljer den danske statsministern Anders Fogh Rasmussen till ny generalsekretare! Det ökade i ett slag Danmarks specifika vikt i det internationella samfundet. Också den militära integrationen mellan EU och Nato fortsätter allt intensivare, oberoende av Finlands ställningstagande.  

Det är delvis följande generation i vårt land som får avgöra frågan om Nato efter 2012, säkert väl medveten om att Ryssland försöker återta sin forna stormaktsställning. Det kommer inte att göra våra bekymmer mindre.