|
Teater En stiliserad Fröken
på Svenskan Martin Lamms omdöme om Fröken Julie, i Det moderna dramat 1830-1930
(1948), som Strindbergs ”yppersta kvinnogestalt” torde fortfarande stå
sig. Resultatet av fjorton intensiva arbetsdagar, bakom vilket tre
kvinnogestalter enligt Olof Lagercrantz rör sig, drottning Mathilde
Caroline, grevinnan Frankenau och friherrinnan Siri von Essen. Av dessa
var den sistnämnda som bekant Strindbergs första hustru och en ständigt
återkommande figur i hans författarskap – måhända ingenstans synad med
samma skräckblandade besatthet som i Fröken Julie (1888), enligt
Lagercrantz i hans Strindbergsbiografi ”byggt med en fasthet som
kontrasterar mot det kaos under vilket det föddes”. Och, vill jag
tillägga, mot det kaos vilket varje ögonblick präglar dramats maktkamp
mellan högt och lågt, nytt och gammalt, man och kvinna, med herrar
Darwin och Nietzsche som frätande bottensats.
Ett drama som
Fröken Julie låter sig med fördel tolkas i de mest skiftande termer,
från psykologiserande naturalism till mer eller mindre typiserade
varianter av expressionism och symbolism. Min föregående upplevelse av
stycket, spelat 1997 i Visby på Länsteatern på Gotland, i regi av Örjan
Herlitz, var av något genuint hemvävt, en möjligen i överkant följsam
tolkning av författarens intentioner. Men utanför teatern blommade
Nordens midsommar, och mot den hade alla portar slagits upp.
Den
kväll jag såg Anna-Mari Karvonens iscensättning av Fröken Julie på
Svenskans Miniscen, föll ett iskylt vårregn utanför teatern. I
upptakten ljöd fågelsång, men denna ansats till midsommarstämning kom
snabbt av sig. Realism är inte dagens teaterspråk, allra minst då gamla
klassiker sätts upp – det visade också Piotr Cholodzinskis Hedda
Gabler, uppfört föregående spelår på samma scen. På sitt sätt första
akten i ett nordiskt kvinnodrama, vars andra akt nu utspelades, med
Alma Pöysti i titelrollen, sekunderad av Niklas Åkerfelts Jean och
Silva Lillranks Kristin. Jeans fästmö fram till katastrofen – och
förmodligen också efter denna. Kanske är den förryckta frökens
undergång på midsommarnatten strängt taget en angelägenhet som bara rör
henne själv? En dekadent aristokratis sista dödsryckning.
Den
aristokratiska dimensionen är dock nedtonad, grevens kök med sina
blänkande kopparkastruller är ombyggt till likkistlager. Eller hur bör
de avlånga lådorna förstås? Diverse föremål lyfts upp ur några av dem,
grevens stövlar (dessvärre av plebejiskt gummi), vinglas, ölbuteljer.
Hanna Käyhkös originella scenbild innehåller därutöver i fonden en
port, som under spelets gång aldrig öppnas. Sartres Lyckta dörrar med
ädlare ornamentik? Som ironiserande kommentarer till författarens
anvisningar projiceras ett antal av dessa på vägg och öppnade lock.
Också Niklas Åkerfelts övertydliga diktion av ett i dag ålderdomligt
språk hade en hånfull klang. Mot hans retorik ljöd damstämmorna med
större naturlighet.
Alma Pöysti bjöd på en ljus och ren
apparition, både i elegant grevinnestass och – som markering av frökens
platta fall – i vad som kunde ha varit hennes privata underställ. Med
all sin charm lyckades hon dock inte helt gestalta ett komplexknippe i
vars panna någon tryckt stämpeln Aspergers syndrom, delvis väl på grund
av Niklas Åkerfelts överlägset starka utspel, raljant, arrogant,
aggressivt, sällan ömt. Sällan ödmjukt och underlägsenhetsmedvetet; men
så fick publiken mycket riktigt förgäves vänta på den skarpa klangen
från grevens klocka.
Något klassdrama från en tid som flytt
är inte Fröken Julie på Mini, snarare en sentida relationstragedi med
hård stilisering och – som i Hedda Gabler – ett ryckigt, närmast
kalejdoskopiskt förlopp. Fram till det ambivalenta slutet, enligt givna
anvisningar hur som helst med nödig inlevelse gestaltat av en trio
talangfulla aktörer. Utan personlig skuld till de brister i
överensstämmelse mellan text och tolkning som någon gång skorrade i
ögat.
Nalle Valtiala |
|
|
|
