Kunskap om Ryssland

Troligen är det så att Ryssland har behandlats mindre ingående än man skulle föreställa sig. En granskning, visserligen snabb och översiktlig, av Nya Argus, för att ta ett exempel, visar att det är främst de utrikespolitiska relationerna, framför allt de med relevans för förhållandet mellan länderna, som stått i förgrunden eller varit underförstådd i de flesta av bidragen som gällt Ryssland/Sovjetunionen. Ryssland som sådant och jämförelser länderna emellan på ett mera vardagligt plan har inte granskats mera ingående. Även internationella jämförelser med Ryssland som en part är på detta plan få.

Vad beror det på att de internationella jämförelserna är så få? Inte bara i Argus utan i Finland överhuvudtaget. För varje land som har en stormakt till granne blir givetvis inte bara de politiska utan också de ekonomiska relationerna och frågorna rörande grannen centrala frågor. Kanske är det också så att föreställningar och attityder blir mindre neutrala och objektivt analyserande. Censur och självcensur har under olika skeden också spelat en roll. Närheten kan då förstora både det som upplevs som positivt och det som upplevs negativt – trots att man kanske kunde förvänta sig det motsatta. Det medför i sin tur att mycket som skulle fordra ett mera ingående studium blir taget för givet, som allmänt omfattade självklarheter. Självklarheter och vad som upplevs positivt respektive negativt kan variera från grupp till grupp men det fordras omfattande ideologiska förändringar för att attityderna skall förändras.

I fråga om Ryssland kan man urskilja två självklarheter i vårt land. Den ena gäller det ryska samhällssystemet, den andra den ryska kulturen. Om det förra har omdömet – oberoende av att samhällssystemet genomgått omfattande förändringar – i allmänhet varit negativt eller kritiskt. Däremot har de ryska kulturella yttringarna av tradition fått positiva bemötanden, ofta baserade på ingående kunskaper om den ryska kulturen. Brevväxlingen mellan Nabokov och Wilson belyser en konfliktfylld dialog mellan kultur och politik.

Detta nummer av Nya Argus gör inte anspråk på någon detaljgranskning av det ryska samhället. Rysk utrikespolitik behandlas inte i någon större utsträckning. Relationerna till och i ”gamla ryska områden”, Finland och Kaukasien, belyses. De flesta bidragen granskar det ryska livet ur samhälleliga och litterära perspektiv. Att ett par av bidragen har en svensk-rysk anknytning borde för en finländsk publik vara speciellt intressant både på ett allmänt plan och med tanke på Finlands ställning som en ”interface”-periferi. Är det så att inflytande från dessa två håll präglar vår mentala uppsättning, vårt samhällsliv och våra kulturella aktiviteter mer än vi medvetet noterar? Det vore intressant med en djupare jämförelse mellan alla de nämnda tre länderna ur de perspektiv som Anna Rotkirch anlägger i jämförelsen mellan svensk och rysk familjepolitik.

Kanske avsaknaden av sådana jämförelser och de tudelade självklarheterna bidrar till att intresset för Ryssland för många är både stort och marginellt. Att ge och skapa en bild av samhällspolitik, vardagsliv och kultur i Ryssland är inte bara en utmanande uppgift utan kanske också en otacksam sådan. Det finns många som är intresserade av kultur och många som är intresserade av politik och ekonomi men troligen färre som är intresserade av båda. trots att dessa är nära kopplade till varandra, inte minst i den historiska ryska litteraturens beskrivning av vissa gruppers vardagsliv. Men kanske är det också så att de ryska klassikerna har en så dominerande ställning att den ryska litteraturen efter Sovjetunionens upplösning har svårt ta slå sig fram på ett bredare plan.

Trots en del framstående experter på Rysslands inrikespolitik och samhällsutveckling verkar dessa områden nog vara terra inkognito i den allmänna finländska kunskapsuppsättningen. Medierna gör punktinsatser, ofta intressanta och belysande för enskilda fenomen, men dessa blir i allmänhet snabbt bortglömda. Intresset hos den stora allmänheten att djupare sätta sig in i ryska förhållanden verkar vara rätt obefintligt. Det svaga intresset kan säkert också förklaras med att tilltron till information från rysk sida inte är speciellt stark. Uppfattningen om rysk censur som en allmän företeelse har djupa rötter men bryts inte av de senaste strävandena att begränsa de fria mediernas rörelseutrymme. Men man kan inte heller påstå att massmedia i vårt land är speciellt intresserade av förhållanden i Ryssland. YLE:s beslut att skära bort en av två korrespondenter i Ryssland är bara ett exempel. Ur finlandssvensk synpunkt är det beklagligt att den svenska korrespondenten dras in, men det vore skäl att betona att därmed har Yle kvar bara en korrespondent som kontinuerligt bevakar Ryssland. Det har inte funnits någon vattentät vägg mellan de två korrespondenterna, som många inslag visat har de samarbetat i sitt dagliga arbete.

Trots EU:s konsolideringssträvanden och det globala amerikanska inflytandet förblir Sverige och Ryssland referenspunkterna för mycket i Finlands samhällsutveckling. Kanske detta ännu klarare betonas ju mer nationella särintressen framhålls inom EU och ju mer den amerikanska ekonomiska hegemonin konkurrensutsätts av Kina. Nya multikulturella inflytanden gör sig gällande i vårt land. Men tävlan och inflytandet från svenskt och ryskt har i Finland många bestående dimensioner. Och den tävlan pågår ännu idag. Denna tävlan om inflytande kan även ha positiva konsekvenser. En förutsättning är dock att kunskaperna om Ryssland, dess negativa och positiva särdrag, fördjupas, inte bara bland experterna. I viss mån kan detsamma sägas om kunskaperna om våra grannländer mera generellt. Globaliseringen är inte nödvändigtvis en företeelse som ökar kunskaperna om grannländerna. Glokal, det lokala och det globala, låter tilldragande men det ökar inte automatiskt kunskaperna om grannländer och regioner.