Känsloklimatet lockar en att överdriva skillnaderna mellan ryskt och nordiskt familjeliv. Jämfört med de flesta andra länder är vi ganska så lika. Båda har små familjer med få barn och yrkesarbetande föräldrar, allmän sjukvård, billiga daghem och gratis skolgång, förortsliv i fula höghus, många skilsmässor och ett stort antal ensamstående mammor. Mycket av det som känns ”typiskt ryskt” kan också hittas i Sydeuropa: mödrarnas dominans, de patriarkala traditionerna, närheten mellan generationer.

När Göran Therborn (2003) gick igenom det senaste seklets familjer kring hela jordklotet betonade han särdragen hos den europeiska familjemodellen jämfört med alla andra. Men begränsar man sig till Europa finns som sagt skillnaderna där från första ögonblick. Det blir samhällspolitiskt spännande att reda ut deras ingredienser: handlar det om lagstiftning, ideologi eller vardagskultur?

Zjanna Kravtjenkos avhandling Family (versus) Policy jämför familjepolitiken i Sverige och Ryssland från 1991, då det nya Ryssland uppstod, till 2007. Hon är intresserad av familjepolitikens målsättningar, genomförande och resultat, i synnerhet vad gäller kombinationen småbarn och yrkesliv. Till skillnad från flertalet tidigare jämförande familjepolitiska studier utgår hon inte från olika välfärdsregimer à la den socialpolitiska klassikern Gösta Esping-Andersen. I stället granskar hon det så kallade könskontraktet på olika nivåer: den officiella, den normativa och den vardagliga nivån. Hon kan därmed jämföra Sverige och Ryssland på tre olika plan (statlig politik, attityder, praktiker) men också diskrepansen mellan olika plan inom samma land och i vilken riktning dimensionerna utvecklas.

Kravtjenko använder sig av olika sorters material och analysmetoder: dokument för policyn, surveydata för attityderna, och personintervjuer med lönearbetande föräldrar för mikronivån.

Jag är en varm anhängare av sådan metodisk pluralism och pragmatism. Undersökningens material och metod borde ju avgöras av det man vill reda ut, det vill säga forskningsfrågan, inte vilken teoretisk guru man på förhand utnämnt till husgud. Den rent ”kvalitativa” sociologiska forskningen verkar de senaste åren ha nått en återvändsgränd. Det finns alltför många avhandlingar där ingen statistisk bakgrund ges och där resultaten hänger uteslutande på ett fåtal, intuitivt tolkade intervjuer.

Liksom sociologen Pertti Töttö påpekat kan en urspårad jakt på ”mening” och ”djup” leda till att alla siffror utom sidnumren bannlyses. För bara någon månad sedan hörde jag en doktor i sociologi avråda från surveyn som metod, med motiveringen att ”en survey aldrig kan säga något om betydelser”. Med den här attityden sammanhänger ofta en övertro på ideologiernas och de uttalade åsikternas kraft, ett slags omvänd marxism. Kravtjenkos metodiska val tjänar därför hennes teoretiska ambition: att granska hur ideologier, attityder och praktiker påverkar varandra.

Ändå är det i regel svårt för en och samma forskare att behärska både textuella tolkningar och statistiska analyser. Det gäller väl delvis olika fallenhet för ganska så olika slags hantverk. Dessutom handlar det förstås också om hur mycket tid en doktorand hinner lägga ned på olika metodiska kurser. Både avancerad semiotisk analys och avancerad statistik kräver ju månader av träning.

Kravtjenko handskas lika säkert med alla sina material. Analyserna är metodiskt enkla men resultaten fascinerande. Liksom genom ett kalejdoskop närmar forskningen sig en frågeställning, svarar på den, och utför med den mosaiken i minnet nästa vridning.


Första mosaiken: det officiella kontraktet

Hur ser föräldraledighet, dagvård/public Child-Care och familjernas ekonomiska förmåner ut i de båda länderna? Den största skillnaden här gäller den genomgående betoningen på jämlikhet mellan könen i Sverige. Den ryska inställningen är i stället antingen könsneutral, eller så hålls kvinnan ansvarig för både barn och hushåll. I praktiken har länderna ganska liknande rättigheter, utom att nivån på förmåner, stöd och tjänster är högre i Sverige. Kravtjenko betonar att barnomsorgen i båda länderna släpade efter kvinnors och mödrars yrkesarbete, inte tvärtom.

Den svenska traditionen med deltidsarbetande kvinnor leder till den betydande skillnad som resonerar genom hela forskningen: över 30 procent av de svenska kvinnorna deltidsarbetade år 2002, jämfört med bara fem procent i Ryssland. Å andra sidan är 14 procent hemmafruar i Sverige men 20 procent i Ryssland. Det ger 45 (!) procent svenska respektive 25 procent ryska kvinnor (oftast mödrar) som inte yrkesarbetar fulltid. Det senare i ett land som inte medvetet satsat på jämlikhet de senaste två decennierna! Bland annat den ryska moderskapsledigheten sammanfaller i praktiken med det feministiska forskare kallat för den jämlikhetsorienterade familjepolitiska modellen – utan att alltså vara det ideologiskt.

Sverige har i motsats till Ryssland satsat på att involvera pappor i barnavården, med tydliga resultat – om än blygsamma, om vi ser till hur mycket mammorna fortfarande gör. En annan frapperande skillnad är att proportionen dagisbarn stadigt ökat i Sverige (53 procent av 0-7-åringarna 1992, 63 procent år 2003) medan den hållits densamma (kring 57 procent) i Ryssland. Dagispraktiken från den sovjetiska tiden har alltså på det stora hela fortsatt, trots nya privata lekskolor och större svårigheter för föräldrarna att hitta en bra dagisplats. Tillgången på bra dagisplatser varierar också starkt mellan olika regioner och städer.

Den svenska satsningen på jämlikhet i föräldraskapet leder däremot till att allt fler småbarn är på dagis. Vill man röra om i myrboet till debatt om hemmavård och dagis kan man fråga sig om denna trend blir priset för ökad faderlig mobilisering i familjen? Och ifall trenden nu snart vänds till motsatsen i och med vårdnadsbidraget: fler barn hemma men minskad jämlikhet?

Detta myrbo närmar sig dock Kravtjenko inte. Annars också intar hon medvetet de vuxnas, inte barnens, perspektiv på familjepolitik.


Andra mosaiken: Det normativa kontraktet

Hur förhåller sig ryssar och svenskar till kvinnors yrkesarbete och till könsjämlikhet? Svaren i International Social Survey Programmen från 1994 och 2002 visar, föga överraskande, att svenskarna genomgående är mera jämlika och mindre traditionella än ryssarna. Men trots detta går trenden i båda länderna mot ökat stöd för jämlikheten. Fördelningen av hushållsarbetet tecknar samma bild: större polarisering mellan könen i Ryssland, men ändå samma utveckling i båda länderna så att männen gör mera ”kvinnojobb”, kvinnor gör mera typiskt ”manliga” jobb och paren delar också på fler uppgifter.

Det här resultatet är lika viktigt som positivt. Med tanke på Rysslands ekonomiska kriser, enorma sociala klyftor och emellanåt direkt kvinnofientliga massmedier kunde man ha förutspått det motsatta. Vilket många också gjort. Till exempel menade flera kvinnoforskare under den ryska perestrojkan på 1980-talet att landet gick mot en patriarkal renässans och att kvinnornas ställning både på arbetsmarknaden och inom familjen skulle försämras rejält. Att så inte skett borde firas mera högljutt.

Kravtjenko visar att i synnerhet kvinnors yrkesarbetande accepteras allt mera, antagligen som en följd av dess fortsatta vanlighet (se också Motiejunaite & Kravchenko 2008). Mer allmänna påståenden om könsroller förändras något långsammare. Intressant nog är också variationen bland svaren större i Sverige än i Ryssland.


Tredje mosaiken: vardagens kontrakt

Sverige predikar jämlikhet på officiell och individuell nivå, men är betydligt mindre jämställt om vi ser till arbetsmarknaden, Ryssland prisar traditionella könsroller men har mera jämlik ekonomisk och social praxis. Hur syns det här i småbarnsfamiljernas vardag?

Kravtjenko avrundar med en analys av tjugo intervjuer i barnfamiljer där båda föräldrarna arbetar. Igen betonar svenska par vikten av att dela jämlikt i högre utsträckning än de i själva verket gör, medan ryska par talar mindre om jämlikt delande, betonar ”rationella” orsaker (”Min man gör nog allt jag ber honom göra i hemmet, men jag gör det bättre och snabbare, så vad är det för idé att be honom?”) men de delar trots allt på ganska mycket.

Kapitlet belyser de liknande rytmerna och utmaningarna i de båda länderna. Vardagen rullar på tills den sköra balansen avbryts av något oförutsett och krishjälp behövs. Dessutom älskar svenskarna förstås att planera mycket mera än ryssarna gör. De inledande teoretiska diskussionerna betonade att familjernas egna handlingar och val (engelskans agency) utformar hur familjepolitiken egentligen utfaller. Så är det otvivelaktigt i förhållande till de egna värderingarna. Som Kravtjenko summerar det, ”avviker människor ibland från sina normativa idéer på grund av praktiska omständigheter, medan de ibland förbigår den mest praktiska lösningen och följer den dominerande normen.”

Men hur stort svängrum har familjerna gentemot den officiella familjepolitiken? I min läsning visar intervjuerna med föräldrar snarast på hur starkt socialpolitiken styr beteendet: förmåner utnyttjas, föräldraledigheter tas just som det var avsett. Några exempel på verkligt radikal avvikelse ges inte. Teoretiskt kunde vi ju tänka oss familjer som inte alls sätter sina barn i dagis eller skola, familjer där ingen vuxen vill yrkesarbeta, eller familjer som sätter sina barn i dagis före föräldraledigheten gått ut. (I Finland ville nyligen en ursprungligen fransk mamma återvända till jobbet då babyn var tre månader. Officiellt hade hon rätt till dagvård, men i praktiken fanns ingen sådan att tillgå då ”ingen” finländsk förälder gör så.)

De svenska och ryska familjerna lever i en redan djupt rotad och accepterad samhällelig basstruktur som sällan ifrågasätts. Vi är mycket, mycket långt från situationerna i de länder som inte har lagstadgad föräldraledighet och ordnad småbarnsvård, länder i vilka redan den allra första tanken på att få ett barn överskuggas av frågan vem som ska sköta det.

Ett par intressanta skillnader visar sig mellan svenska och ryska familjer. Ryssarna kompenserar bristen på lagliga förmåner (rätt till veckolång frånvaro då barnet sjukt, förkortad arbetstid) med personliga överenskommelser på jobbet. Svenskarna däremot följer reglementet och sysslar inte med informella ”deals”. Båda praktikerna har sina goda och sämre sidor när det gäller byte av arbetsplats, personrelationerna på jobbet eller chansen att oplanerat flexa då det plötsligt behövs.

Släktingarnas roll är också olika. Ryssarna poängterar vikten av att deras egna föräldrar uppfostrar barnen, också vid sidan av den praktiska hjälp det innebär. Mor- och farföräldrarna är viktiga fostrare och personligheter i barnbarnens liv. Ryssarna är samtidigt mindre benägna att ty sig till vänner eller organisationer om de behöver hjälp med barnen. Svenskarna ser sina föräldrar snarast som praktisk hjälp och använder sig mycket av vänner och organisationer. I bakgrunden finns den betydande skillnaden i det livsskede då barnen föds: ryskorna blir ofta mormödrar redan i 40-årsåldern, medan svenskarnas senare barnafödande gör att deras föräldrar kanske själva behöver vård då barnbarnen är små.


Doris Lessing skriver i den självbiografiska romanen The four-gated city om hur alldeles olika motiv kan ligga bakom en och samma handling. Lessings alter ego ifrågasätter de orsaker hon i tiden angav för att lämna sin familj, men vet samtidigt att hon i vilket fall som helst hade gett sig iväg, om än med helt andra förklaringar. Det är resultatet som räknas, inte motivet.

Zjanna Kravtjenkos avhandling illustrerar detta i förhållande till könsjämlikheten och kvinnornas situation i Ryssland. Trots att ingen uppriktig jämlikhetspolitik bedrivits på länge är de ryska kvinnornas ekonomiska och sociala ställning inte så dålig som man kunde tro. Fast inget feministiskt överjag kommit ens i närheten av de ryska männen, stryker och tvättar de nästan lika mycket som de svenska. Plötsligt kan den ryska presidenten uttrycka sin oro för hemmafruns ekonomiska beroende i mycket starkare ordalag än vad en nordisk premiärminister någonsin hade valt (Rotkirch, Zdravomyslova & Temkina 2007).

Ideologier och politisk korrekthet är viktiga, men inte allenarådande. Familjepolitikens resultat sammanfaller inte nödvändigtvis med dess deklarerade motiv.

Om den nordiska gästen ännu sitter kvar hos sina ryska värdar, kan det löna sig att undvika abstrakta diskussioner om könsroller och i stället fråga ut dem om vad släktens kvinnor upplevt under sina liv. Det är handlingen som räknas.



Texten publicerades ursprungligen på engelska i Baltic Worlds, oktober 2009.

Referenser

Motiejunaite, A. & Zh. Kravchenko: ”Family Policy, Employment, and Gender Role Attitudes: A Comparative Analysis of Russia and Sweden.” European Journal of Social Policy 2008 18:1, 38—49.

Kravchenko, Zhanna: Family (versus) Policy. Combining work and Care in Russia and Sweden. Stockholm 2008. (Acta Universitatis Stockholmiensis. Stockholm Studies in Sociology. New Series 30. Södertörn Doctoral Dissertations 27.)

Therborn, Göran: Between sex and power. Families in the world, 1900-2000. Routledge, London, 2003.

Rotkirch, Anna, Anna Temkina & Elena Zdravomyslova (2007) ”Who’s afraid of the degraded housewife? Comments on Vladimir Putin’s demographic speech.” European Journal of Women’s Studies vol. 14:4, 349-357.