Evolutionens märkesår 1809

”Det är inte sant, att Arterna är lika gamla som naturen och att alla skulle ha existerat lika länge, utan det förhåller sig så, att de har bildats successivt, har bara relativ konstans, och är bara temporärt oföränderliga”. Så lyder en av de teser som år 1809 publicerades av den framstående naturhistorikern Jean-Baptiste Pierre Antoine de Monet, chevalier de Lamarck, i Paris. I Shrewsbury i nordvästra England födde ungefär samtidigt läkaren Robert Waring Darwins hustru Susannah sitt femte barn, en pojke som döptes till Charles Robert. Finland var fullt upptaget med att skiljas från Sverige. I Stockholm avpolletterades Gustav IV Adolf. Napoleon möblerade om i Europa. Stora förändringar, möjligen en evolution, pågick inför allas ögon.

Lamarcks digra arbete bär titeln ”Philosophie zoologique, ou exposition des considérations relatives à l'histoire naturelle des animaux”. I likhet med det verk som exakt 50 år senare skulle utlösa den definitiva evolutionsrevolutionen, Darwins ”On the Origin of Species by means of Natural Selection, or the Survival of Favoured Races in the Struggle for Life”, innehåller boken en enda illustration (se bilden), ett schema över hela djurvärldens gemensamma härstamning. Där Darwin tecknar ett växande träd, ritar chevalier de Lamarck snarast en ättetavla med en diffus grupp ”maskar” (”Vers.”) som anmödrar högst uppe, följd av å ena sidan leddjur (insekter, kräftdjur och spindlar), å andra sidan ringmaskar och blötdjur, från vilka de olika grupperna av ryggradsdjur utstrålar. Som ren systematik skulle ett sådant schema ha varit i princip acceptabelt t.o.m. för Linné. Det omvälvande var idén att det avspeglar en verklig historisk utveckling av allt komplexare livsformer under kontinuerlig förvandling. Det är alltså jämnt 200 år sedan den kompromisslösa idén om en alltomfattande biologisk evolution lanserades offentligt – av Lamarck.

Året 2009 har ändå med rätta tillägnats Darwin. ”Origin”, som fyller 150, är säkert en av de böcker som allra mest har förändrat världen. Darwins verkliga storhet grundar sig inte på Figur 1. Lamarcks härstamningsschema för djurvärlden. 192 ”idén” om evolution, eller ”idén” om naturligt urval. Det unika är hans storslagna gestaltning av ett väldigt biologiskt, paleontologiskt och biogeografiskt material under en evolutionsteori där slumpvariation enbart genom naturligt urval får en statistisk riktning. Det var en syntes som ingen annan naturforskare kom i närheten av. Genomslagskraften blev enorm, kanske också delvis för att Darwin skrev en ovanligt klar prosa.

Darwin har under det år som nu går mot sitt slut hyllats på många sätt världen över. Om vi ännu vill bidra med något mer substantiellt än blotta hågkomsten, vad kunde det vara? Här några förslag som han kunde ha uppskattat:

Kreationister och andra med bokstavstroende tendenser uppmanas strängt att inte läsa Darwin eller texter direkt relaterade till honom. ”Origin” är njutbar läsning för naturvetare, men alldeles olämplig som introduktion till evolutionsbiologi för vetenskapligt oskolade. Frågeställningarna har sedan 1859 i grunden förändrats och helt nya typer av data har intagit scenen. Det känns sorglustigt att idag serveras nyheter som att ”finländarna förhåller sig mer kritiskt till darwinismen än andra nordbor” (Helsingin Sanomat 5.11.2009). Varför får man aldrig läsa att ”stödet för Einsteins läror är mindre i Finland än i Sverige” eller ”allt färre finländare tror att andra världskriget har ägt rum”? Någon lära med namnet darwinism existerar inte, inte heller en evolutionsteori. Evolutionen är ett faktum och det naturliga urvalets grundprincip i ljuset av dagens molekylärgenetiska kunskap en logisk nödvändighet. Det vetenskapliga arbetet gäller utvecklandet och testandet av specifika underteorier, modeller och hypoteser om hur det hela kan ha gått (eller går) till i detalj.

Skolans läroböcker borde ses över. I skolkursen betonas t.ex. fortfarande skillnaden mellan ”mikro-” och ”makro-” evolution. Visst, evolutionens mekanismer arbetar på många olika plan, men en sådan grundläggande dikotomi är förvirrande och vetenskapligt meningslös. Också t.ex. ”kampen för tillvaron” kunde tonas ner – vad det i grunden gäller är ju bara att föröka sig mer effektivt än andra. Vidare: Lamarcks idé om vad som ger evolutionen riktning (förvärvade egenskapers ärftlighet) ”kullkastades” inte av Darwins teori. Den har visserligen av senare forskning visat sig vara i huvudsak felaktig, men logiskt sett kunde den väl vara en komplementär mekanism vid sidan av naturligt urval. Darwin själv tillgrep ofta gladeligen ”lamarckistiska” förklaringar i sina senare verk.

”Evolution” är idag på allas läppar, ofta med en hänvisning till Darwin som universellt skyddshelgon, men den verkliga relationen till hans verk är mycket varierande. Bruket och nyttan av evolutionsbegreppet (eller -begreppen) och förhållandet till Darwin inom olika vetenskapsgrenar är värda att utredas. Det är den uppgiften som flera av artiklarna i detta nummer av Nya Argus griper sig an:

För det första finns en allmän insikt att fenomen i natur, psyke, kultur och samhälle på något sätt är resultat av sin utvecklingshistoria. Där andas vi egentligen bara samma atmosfär som Darwin själv, och även hans samtida som t.ex. Marx eller Schleicher (se Karlssons artikel). Filosofiska uttryck för denna stora tankeström hade tidigare getts av Hegel och av naturfilosoferna. Men det finns ingen nödvändig relation mellan Darwin och evolution i största allmänhet.

För det andra finns det en reduktionistisk strävan att så långt det är möjligt ge mänskliga fenomen en evolutionsbiologisk förklaring. Dess mest renodlade uttryck är Edward O. Wilsons consilience-program: humanvetenskaperna ska småningom kunna ersättas med biologi. Wilsons radikala biologism är naiv och resultaten har varit magra i jämförelse med anspråken. Ändå är det för en naturvetare självklart, att allt mänskligt på något plan har sina förutsättningar i artens biologiska natur. Utmaningen består i att hitta de nivåer där kultur och natur möts och växelverkar på sådana sätt, att biologin kan tillföra fruktbara förklaringsmodeller.

För det tredje finns det en strävan att inom andra discipliner än biologin söka analoga förklaringsmodeller. Kan man finna motiv med någon grad av inneboende beständighet (motsvarande gener), som varierar sinsemellan och över tiden har olika ”fortplantningsframgång” beroende på naturligt (kulturellt) urval? Även här är det en biolog, Richard Dawkins, som med sin idé om mem ("a unit of cultural inheritance”) har försökt renodla tanken. Begreppet mem har småningom suddats ut till att betyda nästan allt eller intet, men det hindrar inte, att modeller analoga med de evolutionsbiologiska kan bli produktiva inomKommentarer: Kristian Donner Evolutionens märkesår 1809 ”Det är inte sant, att Arterna är lika gamla som naturen och att alla skulle ha existerat lika länge, utan det förhåller sig så, att de har bildats successivt, har bara relativ konstans, och är bara temporärt oföränderliga”. Så lyder en av de teser som år 1809 publicerades av den framstående naturhistorikern Jean-Baptiste Pierre Antoine de Monet, chevalier de Lamarck, i Paris. I Shrewsbury i nordvästra England födde ungefär samtidigt läkaren Robert Waring Darwins hustru Susannah sitt femte barn, en pojke som döptes till Charles Robert. Finland var fullt upptaget med att skiljas från Sverige. I Stockholm avpolletterades Gustav IV Adolf. Napoleon möblerade om i Europa. Stora förändringar, möjligen en evolution, pågick inför allas ögon. Lamarcks digra arbete bär titeln ”Philosophie zoologique, ou exposition des considérations relatives à l'histoire naturelle des animaux”. I likhet med det verk som exakt 50 år senare skulle utlösa den definitiva evolutionsrevolutionen, Darwins ”On the Origin of Species by means of Natural Selection, or the Survival of Favoured Races in the Struggle for Life”, innehåller boken en enda illustration (se bilden), ett schema över hela djurvärldens gemensamma härstamning. Där Darwin tecknar ett växande träd, ritar chevalier de Lamarck snarast en ättetavla med en diffus grupp ”maskar” (”Vers.”) som anmödrar högst uppe, följd av å ena sidan leddjur (insekter, kräftdjur och spindlar), å andra sidan ringmaskar och blötdjur, från vilka de olika grupperna av ryggradsdjur utstrålar. Som ren systematik skulle ett sådant schema ha varit i princip acceptabelt t.o.m. för Linné. Det omvälvande var idén att det avspeglar en verklig historisk utveckling av allt komplexare livsformer under kontinuerlig förvandling. Det är alltså jämnt 200 år sedan den kompromisslösa idén om en alltomfattande biologisk evolution lanserades offentligt – av Lamarck. Figur 1. Lamarcks härstamningsschema för djurvärlden. Året 2009 har ändå med rätta tillägnats Darwin. ”Origin”, som fyller 150, är säkert en av de böcker som allra mest har förändrat världen. Darwins verkliga storhet grundar sig inte på Figur 1. Lamarcks härstamningsschema för djurvärlden. 192 ”idén” om evolution, eller ”idén” om naturligt urval. Det unika är hans storslagna gestaltning av ett väldigt biologiskt, paleontologiskt och biogeografiskt material under en evolutionsteori där slumpvariation enbart genom naturligt urval får en statistisk riktning. Det var en syntes som ingen annan naturforskare kom i närheten av. Genomslagskraften blev enorm, kanske också delvis för att Darwin skrev en ovanligt klar prosa. Darwin har under det år som nu går mot sitt slut hyllats på många sätt världen över. Om vi ännu vill bidra med något mer substantiellt än blotta hågkomsten, vad kunde det vara? Här några förslag som han kunde ha uppskattat: Kreationister och andra med bokstavstroende tendenser uppmanas strängt att inte läsa Darwin eller texter direkt relaterade till honom. ”Origin” är njutbar läsning för naturvetare, men alldeles olämplig som introduktion till evolutionsbiologi för vetenskapligt oskolade. Frågeställningarna har sedan 1859 i grunden förändrats och helt nya typer av data har intagit scenen. Det känns sorglustigt att idag serveras nyheter som att ”finländarna förhåller sig mer kritiskt till darwinismen än andra nordbor” (Helsingin Sanomat 5.11.2009). Varför får man aldrig läsa att ”stödet för Einsteins läror är mindre i Finland än i Sverige” eller ”allt färre finländare tror att andra världskriget har ägt rum”? Någon lära med namnet darwinism existerar inte, inte heller en evolutionsteori. Evolutionen är ett faktum och det naturliga urvalets grundprincip i ljuset av dagens molekylärgenetiska kunskap en logisk nödvändighet. Det vetenskapliga arbetet gäller utvecklandet och testandet av specifika underteorier, modeller och hypoteser om hur det hela kan ha gått (eller går) till i detalj. Skolans läroböcker borde ses över. I skolkursen betonas t.ex. fortfarande skillnaden mellan ”mikro-” och ”makro-” evolution. Visst, evolutionens mekanismer arbetar på många olika plan, men en sådan grundläggande dikotomi är förvirrande och vetenskapligt meningslös. Också t.ex. ”kampen för tillvaron” kunde tonas ner – vad det i grunden gäller är ju bara att föröka sig mer effektivt än andra. Vidare: Lamarcks idé om vad som ger evolutionen riktning (förvärvade egenskapers ärftlighet) ”kullkastades” inte av Darwins teori. Den har visserligen av senare forskning visat sig vara i huvudsak felaktig, men logiskt sett kunde den väl vara en komplementär mekanism vid sidan av naturligt urval. Darwin själv tillgrep ofta gladeligen ”lamarckistiska” förklaringar i sina senare verk. ”Evolution” är idag på allas läppar, ofta med en hänvisning till Darwin som universellt skyddshelgon, men den verkliga relationen till hans verk är mycket varierande. Bruket och nyttan av evolutionsbegreppet (eller -begreppen) och förhållandet till Darwin inom olika vetenskapsgrenar är värda att utredas. Det är den uppgiften som flera av artiklarna i detta nummer av Nya Argus griper sig an: För det första finns en allmän insikt att fenomen i natur, psyke, kultur och samhälle på något sätt är resultat av sin utvecklingshistoria. Där andas vi egentligen bara samma atmosfär som Darwin själv, och även hans samtida som t.ex. Marx eller Schleicher (se Karlssons artikel). Filosofiska uttryck för denna stora tankeström hade tidigare getts av Hegel och av naturfilosoferna. Men det finns ingen nödvändig relation mellan Darwin och evolution i största allmänhet. För det andra finns det en reduktionistisk strävan att så långt det är möjligt ge mänskliga fenomen en evolutionsbiologisk förklaring. Dess mest renodlade uttryck är Edward O. Wilsons consilience-program: humanvetenskaperna ska småningom kunna ersättas med biologi. Wilsons radikala biologism är naiv och resultaten har varit magra i jämförelse med anspråken. Ändå är det för en naturvetare självklart, att allt mänskligt på något plan har sina förutsättningar i artens biologiska natur. Utmaningen består i att hitta de nivåer där kultur och natur möts och växelverkar på sådana sätt, att biologin kan tillföra fruktbara förklaringsmodeller. För det tredje finns det en strävan att inom andra discipliner än biologin söka analoga förklaringsmodeller. Kan man finna motiv med någon grad av inneboende beständighet (motsvarande gener), som varierar sinsemellan och över tiden har olika ”fortplantningsframgång” beroende på naturligt (kulturellt) urval? Även här är det en biolog, Richard Dawkins, som med sin idé om mem ("a unit of cultural inheritance”) har försökt renodla tanken. Begreppet mem har småningom suddats ut till att betyda nästan allt eller intet, men det hindrar inte, att modeller analoga med de evolutionsbiologiska kan bli produktiva inom humanvetenskaperna. 2.12 2009 humanvetenskaperna.