Midsommardagskväll och det regnar inte ens. Man borde passa på: gå ut och hänge sig åt fuktiga dofter och taltrastsång, den kortaste nattens vithet. I stället, ansatt av tjurskallig midsommarmelankoli, sätter jag mig vid mikroskopet och gör torra anteckningar över ett experiment.


Den introducerade Gelis är en ungefär 3 mm lång insekt, en parasitstekel. Hon är vinglös – de flesta skulle ta henne för myra – och blanksvart med sex slanka ben, fem ögon (steklar, bland dem också humlor och getingar, har, förutom de stora facettögonen, i allmänhet tre små punktögon uppe på huvudet), och hennes långa antenner vibrerar. Det är på antennerna luktsinnet sitter.

Hon kläcktes ur sin puppkokong för elva månader sedan. Från ägg till vuxen utvecklades hon på näring från puppan av en annan stekel. Den hade under sin larvtid suttit fäst på en klotspindel, som den sakta sugit vätskorna ur och slutligen dräpt. Just när larven byggt sin kokong, för att efter fullständig metamorfos lämna den som långbent och flygkunnig fullvuxen, kom en Gelis-hona vandrande. Hon upptäckte kokongen, stack in sitt äggläggningsrör, lade ett ägg. När en vuxen stekel några veckor senare kröp ut ur kokongen var det inte en spindelparasitstekel utan en spindelparasitstekelparasit.

Henne har jag övervintrat i mitt kylskåp, för jag vill veta hur noga den här arten är med sina värdars beskaffenhet. Måste en kokong lukta spindelparasitstekel för att uppfattas som möjlig barnkammare, eller duger det med en kokong av annat slag?

Under våren har hon rest i mitt bagage, säkert innesluten i en filmburk med lite mossa och en bomullstuss indränkt i honungsvatten. Till Stockholm och Hälsingland, till Kotka och Karis och på kajakfärd i södra Savolax. För precis när hon dör ska jag ta loss ett bakben att bevara i ren alkohol, tills jag förhoppningsvis får möjlighet att med molekylära metoder infoga henne i ett släktträd. Kan alltså inte lämna henne utan uppsikt, ifall hon skulle få för sig att gå och dö.

Med sommaren kom potentiella värdar. Insamlade parasiterade spindlar dräptes av sina stekellarver. Kokonger av andra slag dök upp på kråkrishedar i skärgården och i äppelträd som angripits av fjärilslarver som i sin tur angripits av stekellarver. Jag låter gelisen träffa kokongerna.

18.30 G. hittar en kok., undersöker m antennerna. Proberar, svårt att tränga igenom, ovipositorn slinter.

Tre minuter efter introduktion har gelisen hittat en av kokongerna. Antennerna vibrerar ännu kraftigare än tidigare, de står som spända metspöbågar mellan huvudet och kokongens yta. Hon riktar sitt äggläggningsrör mot kokongen, försöker sticka in det, så som jag sett henne penetrera andra kokonger. Antagligen kan hon ganska väl bedöma kokongernas innehåll genom att röra vid det med äggläggningsröret. Känns innehållet hårt med rörliga delar, till exempel, skulle hennes larv skulle inte hinna äta upp invånaren innan den kläcks.

Men den här kokongen är durabel. I 51 minuter försöker hon på ett och samma ställe tränga igenom kokongen. Fåfängt. Trots att hon spjärnar mot underlaget så att den lilla stekelkroppen skälver, ger kokongmaterialet inte efter. Hon har ägnat sammanlagt en dryg timme åt det fruktlösa projektet innan hon överger det. Någon minut senare råkar hon på den andra, likartade kokongen. Antennrörelserna visar att hon reagerar på den som möjlig värd, hon undersöker den kort men lämnar den snabbt. Har lärt sig en läxa?

Det finns åtminstone två sätt att undvika fruktlösa ansträngningar. Det ena är att lära sig av sina misstag. Det andra, att vara färdigprogrammerad. En vargspindelhanne som med väl avvägda rörelser uppvaktar en hona har knappast råd att improvisera sin dans – den mer storvuxna honan kan då råka uppfatta honom som byte snarare än partner. När en slända lägger sina ägg i ett vattendrag har hon inte personligen behövt pröva sig fram till att sländnymfer utvecklas bättre i vatten än i en sandsluttning. Det naturliga urvalet har gjort att Gelis-honor inte slösar bort ägg på puppor som är för nära att kläckas.

Synen på insekters (och andra djurs) beteende har under århundraden svajat mellan två uppfattningar. Antingen är djuret en instinktautomat som reagerar blint på stimuli, eller är dess alla beteenden inlärda. Om djuret fungerar enligt oföränderliga reflexer kan det antingen vara ett uttryck för Guds utomordentliga visdom, eller för Descartes mekaniska maskin.¹

Jean-Henri Fabre, uppmärksamt iakttagande sydfransk entomologisk nestor, rörde sig närmast de mekanistiska tankebanorna. Trots att han i sina betraktelser kunde beskriva grävsteklar och fjärilslarver med förmänskligande ord, var han främmande för att tillskriva dem inlärningsförmåga. För honom var instinkterna till för att upprätthålla arten, något som var viktigare än den enskilda individens bevarande. Idén om den här typen av gruppselektion förkastades först långt in på 1900-talet när genperspektivet blev populärt. För Fabre var det ännu okontroversiellt, särskilt som han menade att arterna i princip var beständiga, och eventuell  förändring slumpmässig. Han förblev livet ut skeptisk till den gradvisa förändring genom naturligt urval som Darwin presenterat i evolutionsteorin.

Den samtida svenska zoologen och läroverkslektorn Gottfrid Adlerz uppskattade Fabres iakttagelseförmåga men gick i skarp polemik mot fransmannens slutsatser i Grävsteklarnas liv (1916). ”Felet i denna slutledning är Fabre’s vanliga” skriver Adlerz om en skildring av hur Fabre stör en rovstekels omsorger om en avkomling, på ett sätt som omintetgör hela företaget. Stekeln tar inte sabotaget i beaktande utan slutför sitt handlingsmönster. ”Utan att ta någon som helst hänsyn till växlande individualitet sluter han på förhand från en enda individs handlingssätt, att alla under slika omständigheter skulle handlat på alldeles samma sätt.”²

Adlerz, själv mycket observant, kröp under flera sommarlov omkring på sandsluttningar vid norrlandskusten och studerade steklar. Han hävdade bestämt att de var flexibla i sitt beteende, och föregick med närmare ett sekel det inom zoologin nyväckta intresset för individers personlighet. Men det var Fabres syn som länge kom att prägla den allmänna inställningen till insekternas förmågor.

För att man ska kunna lära sig något behövs minne. Minnet kan beskrivas som förändringar i nervceller, förändringar som representerar information och senare kan påverka beteendet. Till och med bakterier kan sägas ha ett slags kemiskt korttidsminne. Hos leddjur (insekter, spindeldjur, kräftdjur och mångfotingar), försedda med flera ansamlingar av välorganiserade nervceller, finns både kort- och långtidsminne.

En invändning har gällt det korta leddjurslivet – vad ska det nytta till att lära sig något när döden väntar om hörnet? Men under detta liv (som ofta räcker ett eller flera år, helt i klass med ett smågnagar- eller småfågelliv) gör de samma saker som mer långlivade varelser: äter, växer, förökar sig.

Varje plats och varje tidpunkt innehåller något som är olikt andra ställen och tider. Att vara läraktig är i en unik situation inget dumt alternativ till förprogrammering. Läraktighet kräver visserligen energi och en fysiologisk utrustning som kunde ha använts till annat, men så snart den här nackdelen kan uppvägas av vidgad beteenderepertoar, kan man också ställa frågan: varför inte lära sig?

Och som experiment har visat: minimikraven på utrustning för associativ inlärning är åtminstone inte högre än rundmasken Caenorhabditis elegans 302 neuroner. Ett medvetande, däremot, är inte nödvändigt.

Försiktigtvis: jag drar inga slutsatser av ett enstaka experiment. Men det är inte svårt att tänka sig att det kunde vara en urvalsfördel för en Gelis-hona om hon kunde dra nytta av sina erfarenheter. Med andra ord, om hon låter bli att lägga ner tid och energi på hopplösa projekt, kan hon i stället hitta flera användbara kokonger och få flera avkomlingar. I nästa generation kan det då komma att finnas fler kopior av hennes flexibla arvsanlag, än kopior av anlag som får en hona att timme efter timme trycka sitt äggläggningsrör mot omöjliga kokonger.

Den nobelprisbelönta beteendeforskaren Niko Tinbergen kunde på 1930-talet visa att bivargen, en rovstekel, har förmågan att orientera efter landmärken. Den lärde sig bohålets position i förhållande till landmärkena, alltså var det inte fråga om rent förprogrammerat beteende. Bivargarna lever solitärt, men under resten av seklet riktades största delen av uppmärksamheten på kombinationen insekter och inlärning mot de socialt levande, som bin och myror. Att de bygger samhällen och kommunicerar med varandra ger dem en särställning som bildbara. 

Först nu börjar det röra på sig i andra riktningar. Saskya van Nouhuys och Riikka Kaartinen vid Helsingfors universitet har tittat närmare på Hyposoter horticola, en parasitstekel som kan påträffas på åländska ängar där den parasiterar larver av ängsnätfjärilen.³ Stekeln måste lägga sina ägg vid exakt rätt tidpunkt, en period på ett antal timmar strax innan fjärilslarven kläcks. För varje potentiell värd finns alltså ett mycket begränsat tidsintervall.

Kryp som har en fast punkt i livet, de som har bon eller provianterar för sina larver, behöver kunna orientera sig. Det hade studier av bin och bivargar visat. Däremot antogs länge att andra insekter lever ett kringflackande liv och bara behöver reagera på signaler som berättar för dem vart de ska bege sig härnäst, utan att lägga platser på minnet.

H. horticolas speciella parasiteringsbiologi gör att den måste hålla sig med ett helt gäng fasta punkter. Under sitt några veckor långa vuxenliv  patrullerar stekeln sitt område och lokaliserar äggsamlingar. Den besöker dem sedan om och om igen tills äggen nått rätt utvecklingsskede.

Genom en rad snygga experiment har van Nouhuys och Kaartinen visat att återbesöken inte beror på att stekeln känner lukten av äggen eller helt enkelt råkar snubbla över dem gång på gång. Stekeln lär sig verkligen var äggsamlingarna finns, och lägger platserna på minnet. På synminnet, närmare bestämt. Det finns fortfarande fantastiska livshistorier att upptäcka i vår egen närgeografi, om någon bara förmår ställa nyfikna, förundrade frågor och notera överraskningarna som förflyttar gränserna för det sannolika.

Ett inte helt rationellt motstånd mot en omvärdering av leddjurssynen verkar fortfarande finnas till och med när det gäller sociala insekter. När Nigel Franks rapporterar sofistikerade, flexibla beteenden i myrkolonier, som att erfarna Themnothorax-arbetare tar sig an yngre arbetare och visar dem var de kan hämta föda, är det som om han hade knackat en del andra forskare på knäna. Kommentarerna kommer kvickt som en reflexspark: jo, utmärkt, men det är inte fråga om inlärning i mänsklig mening.⁴

Människan alltings mått. Eller: (nästan) alla djur lär sig, men somligas inlärning är mer inlärning än andras?

Lyckligtvis struntar insekterna i vad vi tänker om dem. Men vad som händer (och inte händer) i forskningen om dem påminner oss om hur åsikter, som genom sin ålder blivit närmast osynliga, påverkar våra försök att beskriva tillvaron. Egenskaper som utnämnts till mänskliga – som intelligens, läraktighet, individuella olikheter, besittande av något som får benämnas hjärna eller känslor – kan inte finnas hos de själlösa djuren. Vi vill i alla fall inte gärna finna dem där. Möjligen hos djur som det ändå går någorlunda att identifiera sig med; sådana som är tillräckligt stora, varma, med två ögon och fuktig tunga. Därefter måste gränsen dras, om inte det utmärkande mänskliga ska bli otillbörligt utspätt.

Och Gelis-honan? Konfronterad med den motspänstiga kokongen följande dag, verkar hon till en början intresserad, kliver omkring på den, luktar på den, trycker äggläggningsröret mot ytan – i ungefär en minut. Lämnar den sedan.

IKA ÖSTERBLAD

Fotnoter:

1. Nils Uddenberg 2005. Idéer om livet. Band II s. 226f.

2. Gottfrid Adlerz 1916. Grävsteklarnas liv. Stockholm. s. 151.

3. Saskya van Nouhuys & Riikka Kaartinen 2008. ”A parasitoid wasp uses landmarks while monitoring potential resources.” Proceedings of the Royal Society B 275: 377–385.

4. Virginia Morell 2009. ”Profile: Nigel Franks. Watching as Ants Go Marching—And Deciding—One by One.” Science 323:1284–85