Nr 1–2 • 2010
 
KOMMENTARER: TRYGVE SÖDERLING 

Lokala frågor

Den ljumma majoriteten avgör. Hurri-kramande finnar som kanske också gillar salmiak, thaimat och tangosjungande romer. En vardaglig uppskattning av kulturell mångfald är den bas som vi, landets kotiruotsalaisia (hemmasvenskar), lever på.

Den finska majoriteten borde ses som den tyngsta faktorn i alla finlandssvenska strategier. Utan majoritetens stöd skulle det ena nationalspråket vara trängt på riktigt. Ändå hamnar de språkligt ofrustrerade finnarna ofta i medieskuggan. Man får mera dramatiska rubriker på de anonyma hatbloggarna.

Den ’debatt’ som då följer riskerar att skapa dels fiendebilder, dels språkmartyrer. Med andra ord, halka ner på samma nivå som angriparnas. Om finlandssvenskarna börjar se sig som offer för aktiv förföljelse, då har också vi blivit populister. Vi har fått ett litet drama där vi alla är hedersförtryckta på var sitt håll: både finska och svenska är ju små språk i världen. Tyck synd om oss nu!


Ett överslag i den vägen bidrog en skribent med i höstas i Hufvudstadsbladet. ”Innan boskapsvagnarna börjar rulla” slutade den skärrade kolumnen. Att dra paralleller mellan nedläggningen av Ekenäs BB och Hitlers förintelseprojekt, eller kanske Stalins utrensningar, är tanklöst på minst två sätt. Dels finns det ute i världen folk som är hotade och förtryckta på riktigt. Dels insinuerar talet om deportation att majoriteten av Finlands befolkning skulle ha nycket nära till barbariet, snarare än att stå för ett pluralistiskt samhälle med plats för många slags medborgare och subgrupper.

Oroande trender finns, men ska ses i sina proportioner. Det är till exempel betecknande att den gamla isflaks-metaforen (krympande, försvinnande) har ersatts av ordet domänförlust, ett mera slipsklätt spöke. Hotet har blivit byråkratiskt och handlar om att smygande tappa mark i admistrationen. Mera Kafka än växthuseffekt, även om också snitt i domäner kan göra ont.


Framför allt har många inlägg i den senaste tidens debatter på finlandssvenskt håll präglats av vanföreställningen att språkminoriteten utövar någon sorts självstyre. Där har möjligen Svenska folkpartiets retorik blivit en fälla för partiet självt. Enligt retoriken kan språket försvaras bara om SFP får alla de svenskspråkigas röster – och det får ju Partiet, i stort sett. Ändå har motgångarna hopat sig. Då måste ju förklaringen vara en hemlig agenda, illvilja och konspirationer i buskarna?

Fantasin flödar också när Fonderna försöker träda till och lappa på där Partiet har misslyckats. Så kallade framtidsscenarier produceras av den för ändamålet grundade tankesmedjan. Ordet ”framtid” annekteras i fantasifulla berättelser, ungefär som sexualiteten ges nya betydelser när den skrivs in i psykoanalysens mytrepertoar. Där andra brottas med Oidipus antas finlandssvensken dras med ett väldigt Framtidskomplex.


Den mest uppenbara förklaringen till de aktuella domänbakslagen nämns alltför sällan: när det politiska klimatet som helhet drivit högerut har SFP förlorat sin vågmästarroll. Någon ser det kanske som en paradox att framgångar för SFP:s borgerliga regeringskolleger i slutändan tenderar att ”rationalisera” bort svenskan ur de i teorin allt mer kostnadseffektivt outsourcade och privatiserade serviceprodukter som ska ersätta välfärdsstaten. Man kommer att tänka på den militära eufemismen friendly fire och på att faktum att kulorna kommer från de ’egna’ leden är klen tröst för den som träffas. Men egentligen föreligger här ingen paradox, minoritetspolitik är ju inte automatiskt nyliberal. Borde SFP i den nya strategiska situationen bli ett vänsterparti? Resonemang om detta saknas i den färska fondproducerade visionen Det svenska i Finland år 2030 (Magma 2010).

I vissa nyfennomaners ögon är skolornas ”tvångssvenska” en del av ett tusenårigt förtryck. Det kan vara på sin plats att påminna om att obligatoriet inte är äldre än grundskolreformen och att det infördes under 1970-talet. Som historikern Henrik Meinander har påpekat spelade Urho Kekkonen och Johannes Virolainen en avgörande roll för att svenskan togs in i den finskspråkiga skolan: två ledande centerpolitiker. Det kan kännas ironiskt med tanke på att just Centern drivit på flera av dagens domänförluster.

Att landets passivt välvilliga majoritet fortsätter vara välvillig är alltså grundbulten nummer ett för svenskan i Finland. Bult nummer 2 är att Finland fortsätter vara ett nordiskt rättssamhälle, med, kunde man tillägga, 3) tillräckliga statliga muskler. Staten är minoritetens bästa vän. Privata fonder kan komplettera och lappa på, men inte skapa en egen stat. Troligen betalar Samlingspartiets utrikesminister Alexander Stubb sin TV-licens, och stöder därmed rundradiobolaget YLE:s bland annat svenskspråkiga verksamhet. Vid den förra regeringsbildningen i Sverige framgick ju att flera av Stubbs konservativa kolleger där hade struntat i avgiften, delvis säkert av ideologiska skäl. Samhälleligt upprätthållen mediaverksamhet är ju de facto en form av socialism. För finlandssvenska borgerliga poltiker är det lättare att älska licensavgiften, ett russin att plocka ur den kaka man annars motarbetar. När public service är service för just mig är den OK.

Ytterligare en viktig faktor för svenskan i Finland är 4) Sverige, trots att det en gång inspirerande sociala experimentet idag mera liknar en svårsåld SAAB. Vi är naturligtvis beroende av att landet i väster fortsätter vara åtminstone i någon mån ekonomiskt och/eller kulturellt intressant. Som en sista faktor, 5), kan man nämna finlandssvenskarna själva, även om våra möjligheter att påverka eller ens agera kollektivt ofta överskattas. Det är bra att finlandssvenskar är synliga i olika partier eller blir kändisar i den nationella kulturen, från Glitterscenen till Uutisvuoto. Finlandssvenskhetsstrategerna talar gärna om vikten av positiva galjonsfigurer. Minst lika viktigt är i alla fall myntets andra sida, det som inom alkoholpolitiken kallas för harm reduction. Vi kan inte få alla att älska oss, men kan vi kanske ge dem färre skäl att hata oss? Om en Mikael Lilius uppfattas som ”typiskt finlandssvensk” är det en symbolisk domänförlust som på en enda dag knäcker åratal av välmenande upplysningsarbete.

Riktigt förödande vore om någon SFP-institution eller brand-arbetsgrupp en dag proklamerade en officiell ”finlandssvensk identitet” – en missriktad vision som faktiskt har sina förespråkare. Har man en identitet kan den angripas. Är man däremot sig själv, motstridig, mångskiftande, ett pluralis – precis som majoriteten är det – får de etniska utrensarna svårare att koppla ett grepp.

En gång i tiden sågs ”tanter” som talade svenska högt i spårvagnen i Helsingfors som ett allvarligt hot mot folkstammen: de ansågs bekräfta en fördom om snorkighet, desto farligare som den inte var tagen ur luften. Därför blev jag glad när jag för en tid sen, just i en spårvagn, hörde en 20-årig finlandssvensk mobilpratande primärvårdartjej länge och med hög röst diskutera dom tyska metallrockarna Rammsteins kommande konsert i Finland.

Allt som kan bryta klichébilden av en gemensam ”identitet” är hemåt för den svenska aspekten på landet Finland.

15.2.2010


Prenumerera     •     E-post    •    Arkiv och register     •     Nya Argus hemsida