Bäste Michail Borisovitj! Det gläder mig att nu ha fått en möjlighet att skriva till Er. Inom min egen familj har både far- och morföräldrar suttit i fängelse i över tjugo år och mina vänner från sextitalet har också fått dela den erfarenheten. Och temat är minsann väsentligt inom den ryska litteraturen – till den grad att jag förra veckan skrev ett förord till en bok av den mångsidige och för många oacceptabla Eduard Limonov, Po tjurmam (I fängelser). Det råkar sig dessutom så att jag håller på att redigera en barnupplaga av Brott och straff där det än en gång handlar om fängelser och olika former av straff. Så om vi verkligen kommer att träffas – vilket jag innerligt hoppas – ska vi tala om den saken. Som Ni vet finns det två synpunkter: Solzjenitsyn ansåg att den erfarenhet som fängelset ger härdar en människa och är synnerligen värdefull i och för sig, medan en annan mindre lycklig fånge, Varlam Sjalamov, ansåg att det är en erfarenhet som inte för något gott med sig i ett normalt människoliv och som inte kan användas utanför murarna.

Jag umgicks med Jurij Daniel under de sista åren av hans liv och även om han inte gärna talade om sin fängelsetid, fick jag ett intryck av att det var en mycket viktig prövning för honom, något som sammanföll med hans krigserfarenhet. Men i vilket fall som helst har tiden ännu inte kommit för Er att minnas det förflutna, idag är fängelset Ert reella liv. Hur klarar Ni det? Känns det kanske som en ond dröm? Hur har Era prioriteringar förändrats: finns det sådant som föreföll viktigt i friheten, men som nu har förlorat betydelse? Har det uppstått nya tankegångar inom Er, någon ny oväntad insikt?

Ursäkta att jag skriver så här direkt till Er, men Ni är en person som man ständigt minns och talar om, för några en slagkraftig och skarp politiker, för andra en skrämmande figur, men i vilket fall som helst diskuterar man hela tiden Er situation och intresset för Er avtar inte. På sin tid sa Anna Achmatova om Brodsky när han blev förvisad: ”Vilken biografi förser de inte vår rödhårige med”. Nu håller man verkligen på att ”förse” också Er med en biografi och jag kan bara önska att vi kunde tala om detta i förfluten tid. Här är ännu en orsak till att jag skulle vilja träffa och samtala med Er.

Med vänliga hälsningar

Ljudmila Ulitskaja

15.10.08

Bästa Ljudmila Jevgenjevna! Stort tack för brev och stöd. Jag förstår att er familjs erfarenhet av fängelse är en orsak till att Ni visar mig denna uppmärksamhet. Detsamma gäller förresten en stor del av vår intelligentia. Det är sorgligt, eftersom fängelse inte är den bästa möjliga erfarenheten. På den punkten håller jag mera med Sjalamov än med Solzjenitsyn. Jag tror att deras olika uppfattningar beror på att Solzjenitsyn kunde godkänna att landet styrs med auktoritära, det vill säga fängelsebaserade metoder. Och som ”humanist” ansåg han därför att det var nödvändigt att få känna spöet på sin egen rygg. Det är hedervärt, men jag kan inte hålla med honom.

Fängelset – det är motsatsen till kultur och civilisation. Här blir det goda ont och lögnen sanning. Här är det pöbeln som regerar och hyggliga människor känner sig djupt olyckliga eftersom de ingenting kan göra inom detta avskyvärda system.

Nej, det är en överdrift, naturligtvis kan de göra något och det gör de också, men det är grymt att varje dag se hur några enstaka räddar sig medan tiotals människor går under. Och hur långsamt sker inte förändringarna, genom otaliga kast och kantringar.

Mitt recept för att överleva har varit att lära mig förstå och förlåta. Ju djupare man förstår, tränger in under en annan människas hud, desto svårare blir det att fördöma, desto lättare att förlåta.

Detta kan resultera i ett under: någon som brutits ner rätar på sig och blir åter en människa. Det är något som fängelsepersonalen inte kan förstå och som skrämmer dem ordentligt – vad har hänt? Och varför? För mig är sådana händelser rena lyckan. Det har mina advokater också fått se, flera gånger.

Men naturligtvis – om jag inte kunde lita på min familj, om jag inte hade dess stöd skulle livet vara nattsvart. Och visst är det en olycka att just i mogen ålder förlora sin familj, sina vänner och den yttre världen.

Det viktigaste villkoret för att överleva här är självdisciplin. Antingen arbetar du med dig själv eller så degraderas du. Miljön här vill suga ut dig, upplösa dig. Självfallet drabbas man av depressioner, men det går att övervinna dem.

Överhuvudtaget kan jag säga att ju hårdare de yttre omständigheterna är, desto bättre klarar jag mig. Lättast var det att arbeta i isoleringscellen där man blir direkt och omedelbart konfronterad med fienden. Det är svårare att hålla sig mobiliserad i det som här kallas vanliga förhållanden.

Ursäkta mig, jag skriver helt spontant, utan eftertanke. I morgon fortsätter rättegången.

Jag vill gärna fortsätta vår dialog.

Med all min högaktning,

M.

16.10.08

Kära Michail Borisovitj!

Tack för svaret som Ni skrev dagen före rättegången. Just nu, i denna stund, pågår en session i domstolen och ikväll får vi veta något på radion, nästan säkert något negativt […]

Varje mänskligt öde har en fängslande historia. Och jag tror att Ni kan berätta mera än många andra som livet inte gett en så extrem och varierad erfarenhet. Den har tvingats på Er, men Ni har visat Er vara en god elev. Det är något jag vill tala om.

Vi börjar vid utgångspunkten: barndomen, familjen, målen och avsikterna. Hur planerade Ni Ert liv vid den tidpunkt då sådana tankar dyker upp?

För mig skedde det mycket tidigt: båda mina föräldrar var mer eller mindre vetenskapsmän. Traditionella institutionsmänniskor, men med högre examen. Också jag var inriktad på naturvetenskap – det var biologi – och i mitt sinne samsades idén om att ”tjäna mänskligheten”, ambitionen att tillfredsställa min äregirighet och den felaktiga uppfattningen att vetenskapen var det friaste av alla områden. Men naturligtvis brast dessa illusioner med tiden. Berätta hur Ni som pojke såg Er framtid? Hur tänkte Ni Er livet som ung? Jag vet naturligtvis att Ni hörde till Komsomol och att Ni inom den rörelsen till och med hade en funktion som för mig (jag är 15 år äldre än Ni) var totalt oacceptabel. Antagligen kände Ni Er hemma där eller så anpassade Ni Er till de aktiva Komsomol-ungdomarna, liksom ni senare kände Er hemma bland oligarkerna, i ett liv som ju intresserar och tilltalar den breda publiken. Där höjde Ni uppenbart ribban för det tillåtna, bröt mot några oskrivna lagar (medvetet eller omedvetet), med andra ord: Ni överträdde gränsen för ”det tillåtna” i de höga sfärer där jag inte har någon insyn, och dit jag uppriktigt sagt aldrig heller försökt se in. Detta är något jag ville tala om.

Var och en av oss väljer sin egen gräns som han eller hon inte överskrider. Ett exempel är min väninna Natasja Gorbanjevskaja som 1968 gick ut och demonstrerade med sitt tre månader gamla barn och därpå förpassades till mentalsjukhus. Hos henne var självbevarelseinstinkten antingen försvagad eller satt ur spel. Själv skulle jag inte ha gått, inte ens utan barn. Jag var helt enkelt rädd som ett djur. Men på mötet i Institutet för allmän genetik där jag arbetade den gången kunde jag inte rösta ”fördömande” utan till mina kollegers förvåning gick jag ut ur salen när vi skulle lyfta handen. Där låg min gräns. Helt anspråkslöst. Det kostade mig inte heller mycket – vid första möjlighet blev jag uppsagd. Och så började jag slutligen skriva böcker. Var låg Era etiska gränser i ungdomen? Och hur förändrades de med tiden?

Jag är övertygad om att Ni har tänkt på den saken, särskilt som jag läst några av Era uttalanden. Men för att vårt samtal skall bli fruktbart borde vi närma oss dagens situation steg för steg. Jag kan förresten inte låta bli att säga Er att vi idag på radion fick höra att Ni inte beviljats villkorlig frihet.

Domstolen kan sin sak. Vi väntade oss inte heller något annat. Vi har därför obestämd tid på oss för att diskutera detta abstrakta men intressanta tema, och vi kan fortsätta vårt samtal.

Med vänlig hälsning,

Ljudmila Ulitskaja

10.11.08

Kära Ljudmila Jevgenjevna, tack för Ert brev och det intresse Ni visar mig.

Mina minnen är helt fragmentariska och emotionellt färgade, det vill säga jag minns det som är känsloladdat, det övriga knappast alls. Ibland händer det att minnena förväxlas, jag minns någonting som mina föräldrar i själva verket har berättat. I vilket fall som helst minns jag tydligt att jag ända sedan barndomen velat bli direktör för en fabrik. Det är egentligen inte alls underligt: mina föräldrar arbetade hela sitt liv på fabrik, daghemmet hörde till fabriken, det gjorde också pionjärlägret och överallt var fabrikens direktör den viktigaste personen.

Idag förstår jag att min mamma och pappa inte alls tyckte om sovjetmakten, men de skyddade mig från sina åsikter eftersom de ansåg att de annars skulle ha förstört mitt liv. Så jag växte upp som en ”rättrogen” Komsomol-medlem utan att någonsin tvivla på vem som var vän, vem fiende.

När jag skulle välja yrke sökte jag mig till den kemiska industrin och inom den till vapenindustrin eftersom jag ansåg att det allra viktigaste var att försvara sig mot ”yttre fiender”.

Men det var inte någon politisk kallelse som motiverade min verksamhet inom institutets Komsomol-avdelning, utan en strävan till ledarskap. Jag har egentligen aldrig intresserat mig för ideologiska frågor utan min väg har gått genom det organisatoriska arbetet.

Byggnadsbrigader, praktikantarbete på fabriker – allt sådant intresserade mig som en möjlighet att få verka som industriledare, som manager. När jag efter institutet placerades på ett ministerium blev jag djupt besviken eftersom jag hade hoppats på fabriksarbete. Det var därför jag anhöll om förflyttning till distriktets Komsomol-organisation istället för att sitta tre år på ministeriet.

Sedan kom NTTM (teknisk-vetenskaplig ungdomsverksamhet), business, försvaret av Vita huset…

Och hur förbluffad blev inte institutets partisekreterare när han 1987 erbjöd mig möjligheten att fortsätta min karriär inom Komsomol, och jag istället valde ”driftsekonomiska småsaker”.

När det sedan gäller gränser har de för mig sammanfallit i en enda: att aldrig ändra min position under maktpåtryckningar, endast på grund av argument. […]

Jag räknade mig som en av Jeltsins män. En av många. Det var orsaken till att jag gick till Vita huset 1991 och 1993, det var orsaken till att jag deltog i den inofficiella staben inför valen 1995–1996. Det var förmodligen det allra farligaste (nästan) som jag gjort i mitt liv. Och det var uttryckligen av hänsyn till Boris Nikolajevitj som jag inte vände mig mot Putin, trots att jag hade min åsikt om honom.

Vad gäller ”oligarkiska kretsar” har jag alltid reagerat mot en sådan generaliserande benämning, vi var totalt olika människor. Gusinskij och Berezovskij, Bendukidze och Potanin, jag och Prochorov. Våra mål i livet och vår syn på livet är helt olika. Snarare var vi oljemagnater och metallmoguler, massmedieaktörer och bankirer. Inte heller så blir det helt riktigt.

Jag tror att jag kan definiera mig som en anhängare av Voltaire, någon som står för fritänkande och yttrandefrihet. I det avseendet var Jeltsin mitt ideal och före honom G.A. Jagodin. Att arbeta med dem föranledde inga protester hos mig.

Att tevebolaget NTV kraschade (jag försökte hjälpa finansiellt, vilket jag åtalades för i den första rättegången) blev mitt Rubicon. Jag avser då själva verksamheten, inte tillgångarna, förstå mig rätt.

Här slutar jag. Tack för Ert brev. Jag hoppas på en fortsatt kontakt.

Med vänlig hälsning,

M.

18.11.08

Bäste Michail Borisovitj!

Ert brev förvånade mig denna gång genom sitt oväntade innehåll. Under en stor del av livet bygger vi upp stereotyper, olika former av stämplar och klichéer, som sedan börjar kväva oss. När så dessa stereotyper äntligen faller sönder kan vi glädja oss som åt en befrielse. Jag talar tillsvidare om mina personliga föreställningar. Men jag hoppas att vi småningom också kommer in på Era.

Således. Era föräldrar var goda sextitalister av gott ursprung; ingenjörer, industriarbetare, ärliga och hederliga människor. Er glade och livlige far stod med gitarren i ena handen och glaset i den andra, Er mor var också gästvänlig och beredd att ställa upp för dem som hade det svårt. Och deras syn på sovjetmakten var klar: måtte den dra åt helvete… Sextitalisternas barn, som på nionde klassen läst Solzjenitsyns Gulag och Orwells 1984 på maskinskrivna sidor, tog äcklade avstånd från makten. I bästa fall skrev de avhandlingar, arbetade som läkare eller hisskötare, eller så var de samhällspolitiskt aktiva och kallades senare dissidenter. Som vuxna på 70- och 80-talen hamnade en del av dessa barn i fängelse och läger, en del emigrerade till väst. Men Ni undgick på något sätt allt det här, Ni inordnade Er i den tidens maktstruktur, Ni fann Er plats där och arbetade effektivt. Särskilt rörande är Er godtrogenhet när Ni som ung är beredd att arbeta i krigsindustrin eftersom fosterlandet måste försvaras.

Vår åldersskillnad utesluter en situation som man lätt hade kunnat tänka sig om vi varit jämnåriga. När jag med kväljande obehag och biljett i fickan gick till fakultetens Komsomol-avdelning för att få bli godkänd inför en resa, satt där antingen inpiskade karriärister eller fullständiga idioter. Jag fick svara på frågan om vem som är sekreterare för partiets centralkommitté i Bulgarien. Där stod jag på 60-talet och där, eller i rummet intill, satt Ni i början av 80-talet. Ni hörde uppenbart till den krets av personer som jag, för att uttrycka det milt, inte umgicks vänskapligt med.

Det som förvånade mig i Ert brev var att någon av dessa människor skulle ha kunnat vara positivt motiverad. Ni var en av de närvarande – en ung begåvad person som drömde om att bli ”fabriksdirektör”, om att förnuftigt och adekvat producera något, kanske till och med vapen för att försvara fosterlandet. Och i den omgivningen såg Ni ”framstegsvänliga” som Jeltsin och bakåtsträvare som Ligatjov. Ni befann Er inom systemet, där fann Ni Er plats, där samlade Ni en grupp omkring Er. Ni skriver att Ni inte var intresserad av ideologi utan att Ni strävade efter ledarskap. Men den strävan definierar utmärkt väl begreppet ”karriärism”. Det här är inte en skymf, det är en definition. Karriären är en viktig del av livet för normala män, nuförtiden också kvinnor. Men jag trodde att de spelregler som gällde inom systemet var sådana att de inte kunde accepteras av en hederlig person. Och Ni kom från en anständig familj. Hur kunde Ni lyckas med att växa upp till en ”rättrogen” Komsomol-medlem utan några som helst tvivel på vem som är vän, vem fiende? Det var alltså möjligt. Jag har inga skäl att misstro Er analys. Jag var alltså partisk när jag helt tog avstånd från alla som var partianslutna eller stod partiet nära.

På 80-talet förekom det inte längre någon som helst samhällelig dialog på ledarnivå i vårt land (ja, det gällde alla nivåer ända ner till allmänna bastur och daghem), det enda som återstod var ett tomt skal.

Nu inser jag att jag inte såg bilden i dess helhet. Kanske min bild också var felaktig. Avskyn för det sovjetiska systemet var så stark inom mig att jag inte kunde tänka mig att man i denna senkommunistiska miljö skulle ha kunnat vända sig till någon, lita på någon. Än mindre finna en idol. För mig var Jeltsin en av partikoryféerna och jag var mycket upprörd då alla mina vänner sprang till Vita huset medan jag sorgset satt hemma: hur kom det sig att jag inte rusade iväg till demonstrationen tillsammans med de andra?

Några dagar senare tänkte jag: om det blir en ordentlig uppgörelse, som i Tyskland efter nazismens fall, då blir jag övertygad. Entusiasmen var stor, men jag kunde inte dela den. Och det blev ingen uppgörelse: så gott som alla ledare satt kvar även om några av dem bytte stolar och någon fick gå.

Jag inser att Jeltsin hade både charm, pondus och goda avsikter. Men det hela slutade illa – han överlämnade sitt land i händerna på KGB och tvådde själv sina händer. Detta är något som Ni erkänner, om än med lite andra ord, tycks det mig.

Hur bedömer Ni Jeltsin, nu när tio år har gått? Och om Ni har gjort en omvärdering, när skedde det?

Det fanns en tid då jag trodde att Gajdars reformer skulle kunna skapa en effektiv ekonomi, men han höll inte ut. Hans bok om imperiets sönderfall är mycket intressant och förklarar en hel del, men i efterhand,

Hade Ni på den tiden någon plan för förändring eller var Ni helt tillfreds med de stora möjligheter som då öppnade sig för företagarna? Det finns inget tvivel om att Ni blev en utmärkt direktör för en mycket stor fabrik, en fabrik som omfattade halva landet.

Till sist kommer den allra plågsammaste av alla tänkbara frågor. Den är så plågsam att jag är beredd på att inte få något svar. Det fanns ett skede då personer i Jeltsins närhet fick enorma andelar av ”fabriker, industrianläggningar, tidningar och fartyg” att leda eller förfoga över, eller som sin privata egendom. Det var en utdelning som följdes av en rad omfördelningar, ofta på ett mycket grymt sätt. Vid den tiden hade Ni redan blivit ”fabriksdirektör”. Var gick gränsen för det tillåtna för Er under den tiden?

Ja, angående Voltaire. Den gamle mannen skakade en hel värld med sina idéer. Men barnen som han fick med sina tjänarinnor lät han placera på barnhem. Eller var det Rousseau? Det är helt enkelt en av naturens huvudregler: ju ädlare idéer, desto skamligare leverne…

Jag har ett tillägg till min fråga. Vilka av idéerna från den tid då Ni drömde om att bli fabriksdirektör har Ni bevarat? Vilka har Ni gett upp? Jag talar givetvis om värderingar.

Jag strök Ert namn från listan på oligarker när jag en gång tillsammans med några psykologvänner kom att besöka ett barnhem där jag fick se en klass med datorer som införskaffats med Era pengar. Senare har jag inom olika områden stött på spår av Er skyddsling, fonden Otkrytaja Rossija (Det öppna Ryssland). För några år sedan när Ni redan hade arresterats besökte jag lyceet Koralovo där jag träffade Era föräldrar och såg en obeskrivligt välorganiserad fristad för föräldralösa barn och barn ur söndriga familjer. Något motsvarande har jag inte sett någonstans i Europa. Också här fanns Ni bakom det hela. […]

Ni får ursäkta mig om något utföll lite väl skarpt i det här brevet. Men de gyllene tiderna är förbi. Illusionerna faller sönder. Det finns alltför lite tid för eftertanke. Jag har dessutom en stark känsla av att tiden komprimeras på ett katastrofalt sätt. Jag vill därför till sist nå fram till sakens kärna. Det är något som ingen lyckas med, men man kan i alla fall närma sig så långt det går.

Det finns ytterligare ett problem som jag skulle vilja diskutera: människan, hennes personliga liv och samhällets tryck. Hur ska man bevara sin värdighet, sina värderingar? Hur förändras dessa värderingar? Förändras de verkligen? När en människa befinner sig i ett fångläger får hon en unik erfarenhet som skiljer sig från den normala tillvaron. Här en vink om vad jag skulle vilja diskutera med Er när det blir möjligt.

Jag önskar Er hälsa, fasthet och lugn.

Varma hälsningar,

Ljudmila

05.06.09

Bästa Ljudmila Jevgenjevna, Jag blev mycket glad över Ert brev, det kändes som en örfil som jag gjort mig förtjänt av.

Mina föräldrar vinnlade sig om att jag inte skulle bli en främmande fågel i min omgivning. Det är något som jag inser först idag. Och dessutom mötte jag inga ”främmande fåglar”, varken i skolan eller på institutet. Skolan låg i ett proletärt område och till institutet kom 70 % genom fabrikerna. Bland oss fanns det överhuvudtaget inga dissidenter. Särskilt inte på institutet, min fakultet sorterade under försvarsindustrin och om någon blev utesluten ur Komsomol betydde det automatiskt relegering. Och det tyckte vi var riktigt.

Som sekreterare för fakultetens Komsomol-avdelning vägrade jag att utesluta personer som inte klarat sina studier eftersom jag insåg att man inte kan förutsätta teoretisk begåvning hos varje Komsomol-medlem. Men när det gällde försvaret tyckte jag att uteslutning var det enda riktiga. Vi skulle ju till och med i fredstid vara beredda att när så behövdes offra våra liv för Fosterlandet, och hur skulle man kunna kräva det av en person som varken hörde till Komsomol eller var kommunist? Jag skämtar inte, jag överdriver inte. Just så här tänkte jag.

När jag läste En dag i Ivan Denisovitjs liv blev jag starkt upprörd. Och jag kände avsky för Stalin som hade vanärat partiet genom att sätta personkulten och sina egna intressen främst. Brezjnev och Tjernenko betraktade jag med humor och förakt – de var ”gerontokrater” som skadade partiet. Jag respekterade Andropov, trots att han gjorde övertramp på sina ställen. Ni skrattar? Det skulle jag också gärna göra. Men det lyckas inte. […]

När ledarna inom försvarsindustrin 1996 vägrade att hjälpa Jeltsin finansiellt (dåförtiden var det möjligt att bevilja regeringen kredit!) vädjade jag till dem – och fick pengar på mitt hedersord. Trots att de riskerade sina huvuden. Det var också delvis med dessa medel jag köpte Yukos, ett lån som jag sedan återbetalade. De visste vart pengarna gick. Några av mina bekanta, enligt min mening hederliga personer, hörde till partiets centralkommitté, andra stödde GKTjP (Katastrofministeriet), bland dem Baklanov och Lukjanov, vars dotter idag är min advokat.

Med det här vill jag säga Er, Ljudmila Jevgenjevna, att människorna på andra sidan barrikaden minsann inte var några stackare. De kunde vara tjurskalliga i vissa avseenden och fullständigt hederliga i andra.

Precis som de var jag en soldat i ett virtuellt krig som inte var mitt. Men vi var hederliga soldater. Vi försvarade det som vi ansåg riktigt.

Jag skall avslöja en ännu mer riskabel sak för Er. Vi, det vill säga det ledande skiktet inom försvarsindustrin, var allvarligt engagerade i samarbetet med KGB. Båda instanserna arbetade för oss och kontrollerade oss, men det gällde inte alls vår ”politiska korrekthet” utan frågor som vakthållning och kontraspionage. De var mycket seriösa, högt kvalificerade specialister. Några hade sysslat med hemlig verksamhet under Stora fosterländska kriget. Jag har haft stor nytta av deras lärdomar här i fängelset eftersom de hade erfarenhet av såväl fängelser som koncentrationsläger och underjordiska bunkrar. De blev glada över att någon kunde behöva deras erfarenhet. Ja, den har verkligen behövts!

Där fanns också andra, NKVD:are. Dem respekterade vi inte, och både vi och specialisterna jag nämnde tog avstånd från dem.

Apropå, ingen av dem (specialisterna) har någonsin bett mig om pengar. En del kunde jag ändå hjälpa med arbetsplatser efter 1991. Men deras kolleger räddade våra liv när de vägrade att storma Vita huset.¹ Jag kände några av dem personligen, andra på omvägar.

[…] När det gäller Boris Nikolajevitj [Jeltsin] kan jag inte vara opartisk. Jag inser alla hans brister. Dessutom ansåg jag 1999 att han borde avgå. Detta trots att jag inte välkomnade Putins kandidatur, vilket Putin också vet.

Men Boris Nikolajevitj var en personlighet. Stor och massiv. En riktig rysk tsar med alla sina positiva och negativa sidor. Han gjorde mycket gott och mycket ont. Vad överväger? Det kan jag inte bedöma.

Hade det varit möjligt att förändra Ryssland på ett mera genomgripande eller bättre sätt än vad han gjorde? Hade det varit möjligt att undvika ”thermidor”, stormningen av Vita huset,² ”kamraterna” från säkerhetstjänsten och en förnyad stagnation? Det hade förmodligen varit möjligt. Men vi klarade det inte. Inte bara han – vi alla. Så vilken rätt har jag att döma?

När vi blev bekanta var jag tjugotre. Det är minnen som jag vill bevara. Nu är han död och stör ingen längre.

På Gajdars tid hade jag inga tankar om hur landet i sin helhet, som en historisk enhet, skulle kunna omstruktureras, men jag hade en vision av hur ekonomin kunde förändras. Jag talade för att man skulle grunda och senare privatisera stora teknisk-industriella komplex i stil med Gazprom (inte alltid i den skalan, men enligt samma modell). Inom regeringen förespråkade vi en aktiv industripolitik (det gällde inte enbart själva grundandet, utan också en viss målinriktning, med bestämda uppgifter och prioriteringar).

När mina idéer inte väckte gehör, beslöt jag att avgå efter att ha varnat om att jag skulle utnyttja deras kortsynthet.[…] Men efter det – och nu kan vi tala om gränserna för det tillåtna – använde jag mig av varje lucka i lagstiftningen samtidigt som jag alltid personligen informerade regeringen om vilken lucka det gällde och hur jag skulle utnyttja den, eller redan hade gjort det.

Ja, det var en liten hämnd eller kanske ett utslag av fåfänga. Men jag vill framhålla att mina kontakter inom regeringen skötte sig utmärkt: de inledde processer, stiftade nya lagar som stängde luckorna, ilsknade till men anklagade mig aldrig för orent spel. Det var ett spel som ständigt pågick oss emellan.

Gjorde jag på det hela taget rätt? Det är jag inte säker på. Å ena sidan förbättrade jag helt objektivt vår industri, å andra sidan undergrävde jag en regering som alls inte var så dålig. Å ena sidan investerade jag alla tillgängliga medel i industrin. Och det gjorde jag effektivt. Jag levde minsann inget lyxliv och det tillät jag inte heller i min omgivning. Men samtidigt var jag inte särskilt medveten om sociala förhållanden och socialt ansvar utanför mitt visserligen mycket stora företag.

Vad sedan gäller ”grymheten” när statsegendomen övertogs och omfördelades, blir frågan smått komisk och malplacerad.

I främsta ligan fanns den gången ett tjugotal spelare. Vi var helt enkelt inte fler, samtidigt som listan på organisationer som bortauktionerades rymde hela 800 företag. Tillsammans hade vi enligt min bedömning resurser för maximum 70 företag.

Själv var jag tvungen att avstå från allt annat för att klara Yukos. […] Det var ingen lätt sak, det var hårt arbete. Och jag hade absolut inget intresse för andra affärer. Vi konkurrerade i själva verket mycket sällan med varandra, istället kämpade vi mot det allmänna kaoset och förfallet i vårt land. Och banditerna lämnade oss nästan helt ifred, de kunde helt enkelt inte förstå vad och hur de skulle kunna lägga beslag på något inom så gigantiska system. […]

Så kom 1998. Till en början tänkte vi glatt – vi överlever! Sedan kom katastrofen i augusti. Priset på olja sjönk till åtta dollar fatet, medan självkostnadspriset var tolv dollar. Det fanns inga pengar att låna ut eller betala löner med. Människor hade bokstavligen ingenting att äta, och det var mitt personliga ansvar. Inom landet köpte ingen olja, rören för export var avstängda. Ingen kunde betala. De utländska bankerna hotade med att frysa våra konton. I Ryssland gjorde bankerna inga utbetalningar. Berezovskij gav mig ett lån mot en årsränta på 80 % i valuta!

När jag kom på plats varken skrek eller strejkade folk – de förstod. Fastän de höll på att svimma av hunger. Det gällde särskilt de unga, de som hade små barn, de som ännu inte hade egna hushåll. Och sjukhusen… Vi köpte ju också mediciner och skötte om sjukvården, och nu fanns det inga pengar. Och framför allt – dessa förstående ansikten. Människor som endast sa: ”Vi väntar oss inte heller något. Vi är tacksamma för att ni har kommit hit för att tala med oss. Vi klarar oss nog…”. Det förekom överhuvudtaget inga strejker under 1998.

Detta ledde till att hela min livssyn förändrades. Jag kunde inte längre fortsätta som enbart ”direktör”. År 2000 grundade vi Otkrytaja Rossija.

Ännu några ord om mitt förhållande till våra lagar. […] Enligt min mening har vi en normal lagstiftning, våra lagar är varken sämre eller bättre än i andra länder. Men när det gäller domstolarna och lagarnas tillämpning är läget katastrofalt.

Så till mina idéer och värderingar i ungdomen. ”Landet som en belägrad fästning, omgivet av fiender, där allt bör göras för att förstärka försvaret” – sådana tankar har förstås försvunnit och ersatts av en förståelse för de länder och folk vars intressen inte alltid (för att uttrycka det milt) sammanfaller med statens och elitens intressen. Samtidigt – nu kommer Ni att skratta – har min patriotism i relation till Ryssland bevarats. Den lever inom mig och hindrar mig till exempel från att säga tarvligheter om landet även när jag helst skulle göra det. […]

Det dröjde länge innan de allmänmänskliga värdena införlivades i mig. Det var väl när så hade skett som jag gjorde uppror. Året var 2001, orsaken NTV och det var ett halvhjärtat uppror. Men just då blev frågan inom RSPP (Ryska föreningen för industrimän och företagare): vad kommer först – egendom eller yttrandefrihet? NTV hade nämligen stora skulder till Gazprom. Och då kom jag personligen till slutsatsen att det ena inte kan existera utan det andra, och donerade 200 miljoner dollar till NTV. Också detta har jag nu senare åtalats för.

Jag är ingen revolutionär. Och ifall NTV hade bevarats skulle jag kanske ha förhållit mig mindre uppmärksamt till övriga händelser. På det hela taget brukade jag inte sticka upp utan lämnade politiken till mera aktiva ”kamrater”. Så hade jag alltid uppträtt. Men nu kunde jag inte. Det kändes som en snara kring halsen.

I detta avseende är fängelset mera definierat, mindre betryckande. Men i andra avseenden är det verkligen ingen sinekur.

En sådan lösning var givetvis inte mitt mål. Men jag blev inkörd i ett hörn, och det fanns ingen annan värdig utväg. En klok person hade antagligen förmått undvika det alternativet. […]

Än en gång, tack för brevet.

M.