Nr 4 • 2010
 
KOMMENTARER: TRYGVE SÖDERLING
Ryska riktningar

1. MÄNNISKORÄTTSLÄGET I RYSSLAND är brottsligt. Det vet av egen erfarenhet Michail Chodorkovskij, i skrivande stund intern i Matrosskaja Tisjina-fängelset, Moskva. Han kommer till tals i den brevdialog med författaren Ljudmila Ulitskaja som Kristina Rotkirch har översatt för detta nummer.

Att Chodorkovskij i dag är Rysslands mest berömda politiska fånge har förstås ett samband med att han vid arresteringen 2003 var Rysslands rikaste man. Från en anspråkslös bakgrund och kemistudier avancerade han under 90-talet till den grupp av kleptokrater, populärt kallade ”oligarker”, som under den kaotiska slakten på Sovjetunionens dödsbo flyttade över de allmänna tillgångarna till väldiga personliga industri- och finansimperier. Den gigantiska omfördelningen, ”privatiseringen”, Rysslands rövarkapitalistiska revolution, skedde under anarkistiska former, ofta via kryphål i en mer eller mindre obefintlig lagstiftning. Hårda tag, inklusive mord, ingick i många fall i metoderna.

Ändå visar sig Chodorkovskij vara en förvånansvärt otypisk oligark. När Putin 2000 efterträdde Jeltsin och på nytt införde en statsmakt, valde de flesta av Chodorkovskijs kolleger att lyssna till varningarna, ta pengarna och snabbt lämna landet. Chodorkovskij gick mot strömmen, stannade kvar och utvecklade i stället en ny roll av företagsledare, mecenat, social aktivist.

I dag bör Chodorkovskij ses som en politisk fånge eftersom få utomstående tvivlar på att den egentliga orsaken till hans fall var hans i regimens ögon alltför självständiga linjedragningar – bland annat planerna på en egen pipeline till Kina och inte minst stödet till en oberoende TV-kanal. Vladimir Putin har inte varit nådig mot sin rival: i en intervju drog han en parallell mellan Chodorkovskij och gangsterkungen Al Capone, som också till slut dömdes som skattesmitare.

Snarare än svårutredda påstådda ekonomiska förbrytelser – här kunde man dra paralleller till Putins lika svårutredda bakgrund i KGB – verkar Chodorkovskijs ”brott” ha varit att han började bete sig som en konstruktiv, skötsam industri- och finansledare. Och därmed riskerade att upprätta ett maktcentrum i det civila samhället, utanför regimens kontroll. Domen föll 2005, lydde på nio års fängelse, ändrades till åtta, och en förlängning med ytterligare 27 år är nu aktuell. En skenprocess som för tankarna över 70 år tillbaka i tiden.

Ur rätts- och mänskorättssynvinkel gör Chodorkovskijs före detta rikedom naturligtvis inte hans fall mera ömmande eller oroande än andra undanröjanden av ”obekväma” personer. Men kopplingen till bland annat mediavärlden är en dimension som får statsmakten att här hamna i samma båt som de okända förövarna av det ouppklarade mordet 2006 på den kritiska journalisten Anna Politkovskaja. Åtminstone 21 andra journalistmord inom Ryska federationen har bokförts av organisationen Reporters sans frontières under de senaste 10 åren, fem av dem bara i fjol.


2. BROTT MOT YTTRANDEFRIHETEN och mot de mänskliga rättigheterna i Ryssland hör till de ämnen som våra egna media i allmänhet rapporterar relativt sakligt om. Samma strävan till informerade ställningstaganden gäller tyvärr inte över hela linjen; när det gäller Ryssland verkar det vara vanligt att man först reagerar med ryggmärgen och först senare kollar fakta. Några exempel:

(a) En nyhetstext från Finska Notisbyrån meddelade nyligen att den planerade Nord Stream-gasledningen mellan Ryssland och Tyskland troligen också kommer att innehålla dataöverföring och telekommunikation. Intressant nog rubricerades detta i bland annat Helsingin Sanomat (26.2.2010) som en ”säkerhetsrisk” – för Finland. Logiken är att det ryska beroendet av Finland och Sverige minskar om ”vår” hälft av all rysk datatrafik med utlandet flyttar till röret. Men vinklingen känns ändå en smula egocentrisk. I sanningens namn ingick i själva notisen också det ryska perspektivet: ryssarna vill slippa det svenska spionagets avlyssning, som bedrivs enligt den omdiskuterade FRA-lagen.

(b) Strategiskt tänkande verkar över lag tillämpas på ett oreflekterat, enkelriktat sätt när västmedier skriver om Ryssland. Ett populärt argument mot gasprojektet har varit att det gör Tyskland beroende av den ryska leverantören, som underförstått kommer att utnyttja röret till utpressning för sina djävulska politiska syften. Att Ryssland samtidigt ökar sitt beroende av den 2–3 gånger större tyska ekonomin (mätt i BNP) tas av någon orsak sällan med som en faktor i resonemanget. Vad händer – kan man hypotetiskt fråga sig – om tyskarna en dag till exempel vägrar betala marknadspris, eller stjäl betydande mängder gas på väg till ett tredje land? När Ukraina under 00-talet gjorde exakt detta var många västbedömare plötsligt förvånansvärt obekymrade om sina egna principer för marknadsekonomi och äganderätt. När Ryssland kom med gasräkningen anklagades landet i stället för att utöva olovlig politisk påtryckning.

(c) Om en ukrainsk politiker (Viktor Janukovitj) med stöd av kanske hälften av folket betonar relationerna med Ryssland, ses han i den enklare västjournalistiken automatiskt som en mörkerman som helst borde slås ut av konkurrenten (Julia Tymosjenko) av det enkla skälet att den senare anses orienterad mot ”väst”. Bristfälligheten i den här ”analysen” kommenterades nyligen av Anna-Lena Laurén i en ledare i Hufvudstadsbladet (3.3.2010):

”I västvärlden har den schablonartade uppfattningen om Janukovytj som en ryskvänlig antidemokrat och Tymosjenko som den orange revolutionens prinsessa gjort att man ser på valresultatet med bekymrade ögon. Det borde man inte göra. Alla internationella observatörer är överens om att Janukovytj besegrade Tymosjenko i ett fritt och öppet val. Hennes agerande efter att resultatet var ett faktum är talande, och bevisar att makt intresserar henne i betydligt högre grad än att göra Ukraina till en stabil demokrati.”

Att ett val till en ”ryss-väns” fördel visar sig ha varit hederligt är med andra ord för många västbedömare en total paradox och besvikelse. Kanske borde de ändå fråga sig vilka strategiska ”väst-intressen” (t.ex. NATO:s) som kan ligga bakom det attitydmönster Laurén här påtalar.

(d) Det var också Laurén (då ännu Rundradions korrespondent) som i en Hbl-kolumn påpekade, som veterligen första sakkunniga i finländsk press, att det kan finnas ett giltigt skäl till att sydossetier och abchasier vill höra till Ryssland: den georgiska centralmaktens förtryck. En så ytterst relevant bakgrundsinformation till konflikten hittade man alltså inte i det ”normala” nyhetsflödet. Krigshandlingarna i Georgien 2008 presenterades i stället per automatik som storrysk aggression mot det lilla och kämpande, ”västvänliga” landet.

Även om rysk expansionism självklart ingick i spelet, kunde man nästan höra besvikelsen när kommentatorerna småningom upptäckte att det faktiskt var Georgien som hade börjat med skjutandet.


Klichébilder är farliga framför allt för att de är så oskarpa – de innehåller sina korn av sanning, men kring de kornen rullas en mängd ludd med enda uppgift att tränga ut all information som kunde peka i andra riktningar. Att i dag återigen reducera Ryssland till ett ”ondskans imperium” är en förenkling som bekvämt utesluter att den ryska regimen kan ha helt rationella motiv – och att en del av dem är legitima. Allt som är bra för Ryssland är inte automatiskt ett hot mot alla andra.

Framför allt undergräver dåligt grundad attitydjournalistik en del av trovärdigheten i den kritik som verkligen måste riktas mot till exempel den ryska Kaukasien-poltitiken.


3. DET FINNS MÅNGA ORSAKER att se dystert på mänskorättstillståndet och mediaverkligheten i Ryssland – när det gäller media är situationen till och med värre än i Italien. Michail Chodorkovskij kan ses som ett av de ”kollaterala” offren för den monopolisering av opinionen som regimen bara alltför framgångsrikt genomfört under det senaste decenniet. Samtidigt är läget ju tills vidare inte en ”kinesisk kapitalism” i den meningen att det inte skulle gå att publicera böcker som t.ex. Politkovskajas regimkritiska reportage, eller fängelsebrevväxlingen mellan Chodorkovskij och Ulitskaja. Kritisk kvalitetspress och -radio existerar, på villkor att de hålls smala.

Intressant är ändå att berömda verk av de två författare och fängelse-/lägerskildrare som Ulitskaja nämner i sitt första brev – Varlam Sjalamov och Aleksandr Solzjenitsyn – under 2000-talet gett underlaget till var sin ambitiösa (och dyra) ryska TV-filmatisering i 10 delar (sammanlagt 530 respektive 440 minuter). Det vet vi här, eftersom bägge, under namnen Lenins testamente respektive Den första kretsen, sänts också i finländsk TV. Också den just nu aktuella serien Arbats barn (YLE Teema, 705 minuter), baserad på Anatolij Rybakovs romaner, kartlägger 30-talets vardag och stalinistiska terror med stor detaljskärpa.

Uppgörelsen med sovjettidens brott pågår alltså i Ryssland, trots att man ofta hör motsatsen hävdas. Den har sedan länge pågått i litteraturen och den pågår i form av litterära klassikerfilmatiseringar i TV. Det här är naturligtvis inte alls oviktigt när rättssystemet i dagens Ryssland diskuteras.


I dialogen mellan Ulitskaja och Chodorkovskij möts en representant för ’dissidenterna’ och en före detta minister och penningmagnat. Det är en viktig kvalitet i brevväxlingen att Ulitskaja inte sticker under stol med sin misstro, varken mot det som f.d. Komsomol-medlemmen Chodorkovskij eller f.d. olje-oligarken Chodorkovskij representerar. Men dialogen skulle inte heller vara intressant om hon inte varit beredd att syna sina fördomar att erkänna den före detta oligarkens viktiga insatser som samhällsbyggare och filantrop.

Chodorkovskij å sin sida faller inte för frestelsen att utmåla sig som enbart martyr, även om frestelsen måste vara stor. Även om han inte gärna vill klumpas ihop med kollegerna, sticker han inte under stol med att han liksom de andra utnyttjade systemets brister när han byggde sitt finans- och industriimperium. Det var, vid en viss tidpunkt, ”landets sed” – som vi brukar säga i Finland.

 
Av breven och andra vittnesmål att döma har Chodorkovskij tagit fängelsedomen snarare som en utmaning och ett tillfälle till reflexion än som den förödande och knäckande upplevelse den också måste vara. Keith Gessen, som skriver om Richard Sakwas Chodorkovskij-biografi i London Review of Books 4/2010, är förbluffad och imponerad över vilken samlad coolness Rysslands fallna finansängel visat efter sitt nedstörtande. Trots att hans personliga bakgrund är rätt speciell, verkar fängslandet faktiskt ha fått honom att utvecklats till något av en klassisk rysk intellektuell. ”Precis som nästan varje ryss som någonsin satts i fängelse, började han skriva”.

Dekabristerna, Dostojevskij, Tjernysjevskij, Lenin, Trotskij, Solzjenitsyn, Sjalamov, Rybakov… i de ryska fängelserna och lägren har Chodorkovskij så många berömda föregångare att man ibland måste fråga sig vilken sida av gallret som är den rätta.

4.4.2010


Prenumerera     •     E-post    •    Arkiv och register     •     Nya Argus hemsida