Henrik Meinander berättar i förordet till Finland 1944: Krig, samhälle, känslolandskap att han kom på idén till boken medan han knöt kravatten. Kanske kravattsnörets slingerkrokar också står för de många svängar och stryptag vårt land genomgick under året.
    Det krigshistoriska stoffet dominerar, samhället och känslolandskapen kommer med på sladden. Som separat läsare blir jag under läsningens gång övertygad om att Finland i fortsättningskriget inte slogs separat utan tillsammans med broderliga tyskar ur Hitlers armé. Vad båtar den insikten? Åtminstone fråntar den inte den enskilda soldaten och lottan hans och hennes heder. Utan det samfällda motståndet av enskilda soldater, bland annat i Tali-Ihantala, hade en separatfred med Stalin inte varit möjlig. Finland hade likt Estland blivit enrollerad i de gråmelerade kommunistiska rådsstaternas union. Sådana tankar sysselsätter amatören, intresserad av historia. Som än en gång märker den heroiska auran kring Mannerheim.

Meinander inleder friskt med att lyfta fram ett tidigare förbisett slag strax efter den ryska storoffensiven på Karelska näset i juni 1944, nämligen den ännu större offensiven vid Narvafronten en knapp månad senare. Där stupade nästan dubbelt fler sovjetiska soldater än på näset. Tyskarna, med många estniska SS-män i sina led, höll ut i två veckor på ”de blå kullarna” och fick till slut ryssarna att retirera.
    Jag minns en patriotisk estnisk dokumentärfilm för ett par år sedan, där berättarrösten påstod att Finland kan tacka detta slag för sin självständighet. Nu inser jag att denna de två skalligas kamp om en kam – som den sydamerikanska författaren Jorge Luis Borges kallade alla krig – åtminstone betydde mycket för det som ibland kallas ”krigslyckan” på våra breddgrader.
    Enligt Meinander har slaget vid Narva varit något av en blind punkt i den finländska historiedebatten. Detta har dock inte berott enbart på finsk trångsynthet, utan även på att esterna under Sovjettiden inte öppet kunde minnas och diskutera händelserna på detta frontavsnitt, eftersom den officiella versionen var att Röda armén tågade in i Estland som befriare. Föga överraskande har Narvafronten 1944 därför fått en helt annan uppmärksamhet i det åter självständiga Estland.

Så värst många mikrohistoriska känslolandskap blir det inte i början av boken. De ryska bombningarna av Helsingfors vintern 1944 skildras (få se hur dessa uppmärksammas om fyra år, då det har förflutit 70 år sedan dess, så som nu sedan vinterkriget). Meinander pekar på den skolning som civilbefolkningen fick för stundande fara. Han talar om en mental bild ”som styrde och formade också själva erfarenheterna och uppfattningarna av de tre bombardemangen”, för att i nästa stund relatera gossen Aarre Aaltonens hågkomster från Väinämöinenplanens skridskobana den 6 februari då det så kallade tystalarmet gått: ”Allting mörknade, spårvagnarna stannade upp och annalkande tåg saktade farten för att folket skulle hinna söka skydd ifall flygangreppet hann ske innan alarmsirenerna hann yla ut sina varningsrop.” Aarre hann få skorna på sig, andra fick springa till bombskyddet iförda skridskor ”som slog gnistor i gatan”. På planen i Kajsaniemi omkom många som struntat i alarmet.


Som en mink i bur

De trassliga fredssonderingarna vintern 1944 får Finland att framstå som en mink i bur. Hitler hade planer på att befästa Åland i fall av en separatfred med Sovjetunionen, Stalin hade dessutom krav på Sveaborg och på landsavträdelser fram till Kymmene älv.
    Meinander jämför Mannerheim och Ryti med Churchill som handlade självsvåldigt i förhållande till parlamentet. Den finska riksdagen hade svårt att hålla sig välunderrättad, trots en ettrig fredsopposition med Atos Wirtanen som enfant terrible. Paasikivi var för en separatfred på hårda villkor, men hans tid var ännu inte kommen.

Till Meinanders grepp hör att skriva också om litterära galjonsfigurer, till exempel den åtminstone filosofiskt sett tysksinnade Eino Kailas insatser för härdat djupandligt motstånd. Författaren har också läst Nya Argus chefredaktör Eirik Hornborgs varannan vecka utkomna översiktsartiklar. Hornborg skrev med patos bland annat: ”Vi styra nu i mörker och i tjocka i rykande storm in i ett okänt farvatten – om mot skeppsbrott, om mot säker hamn, är oss fördolt.”

Olavi Paavolainen får mycket utrymme. Som en kritisk röst tycker Meinander att han står sig bättre än Hella Wuolijoki. Jag fastnar ändå för beskrivningen av den kommande Yle-chefens passion för tidningar levererade till hennes fängelsecell:

Hon läste vartenda ord i tidningen, ledare och pressöversikter, kolumner och kåserier, serieteckningar och börskurser, annonser och diverse meddelanden om borttappade plånböcker, hundrackor och barnhandskar. Hon fylldes av medlidande med alla dessa små och stora förluster och glömde bort sin egen situation till den grad att vattusoppan hann svalna, i synnerhet efter att blicken fastnat vid dödsannonserna över de stupade.

Till de finska krigsinnovationerna vid sidan av Molotov-coctailen hörde ett nytt skurmedel för försvarsmakten som nobelprisvinnaren A. I. Virtanens forskarteam utvecklade. Konsthistorikerna Lars Pettersson och Bertel Hintze inventerade i den finska ockupationsmaktens spår grekisk-ortodoxa träkyrkor i Fjärrkarelen respektive omhändertaget krigsbyte i form av ikoner. Även språkforskare hittade intressanta studieobjekt. Aulis J. Joki intervjuade turkiska krigsfångar i Finland som hade stridit i Röda armén om deras språk, och skrev också om det uralska språket kamassiska, som redan Kai Donner forskat i. Slutligen skriver Meinander med sin panoptiska blick – efter bland andra L. A. Puntila och Hugo Pipping – om filosofen Rolf Lagerborg och diktaren Örnulf Tigerstedt, som friskt rök samman fast de var vänner.


Mumin i granatregn

Innan den ryska storoffensiven på Karelska näset bryter ut tittar mumintrollen fram: bildkonstnären Tove Jansson skrev sina första berättelser i katastrofövervinning. Yrjö Kokkos Pessi ja Illusia blev en succé. Förutom 80 000 krigsbarn åkte den lungsjuka Katri Vala (f. Wadenström) till Sverige och knöt kontakter med bland andra Olof Lagercrantz. Om Sakari Pälsis bok med hyss kring ”fallesmannin Arvo” kastar Meinander fram tanken att den kan ha inspirerat Astrid Lindgren till Emil i Lönneberga. Hennes bror bondepolitikern Gunnar Ericsson hade nämligen flitigt kontakt med Finland och lärde sig finska.

Som historiestrateg skivar Meinander i avmätta bitar upp den ryska storoffensiven och händelserna kring den. Först placeras kriget in i det övriga pusslet: landstigningen i Normandie och ryssarnas storoffensiv i sydväst, som bar det underliga namnet Bagration (efter en rysk krigsherre under Napoleonkrigen). Döden skördad i sydost mätte ofantliga proportioner. Ryssarna vann. Hos oss gick det också först bra för dem. Viborg intogs helt enligt planen och kaoset spred sig på näset, men sedan bjöd finnarna på avvärjningen som skapade begreppet avvärjningsseger (torjuntavoitto). Denna betecknar ett trots allt lyckligt slut på en sorglig eskapad.
    Sensommaren 1944 lär vara den mest undersökta tiden i finsk historieskrivning. En förlust hade sannolikt betytt ett slut på Finland som självständig stat och en begynnande existens som folkdemokratisk vasallstat. Meinander lyfter speciellt fram den svenskspråkiga JR 61:ans insats i Tienhaara – platsen där vägen från Viborg åtminstone då delade sig mot Kotka respektive Villmanstrand. Författaren berättar ingående hur tysk vapen- och stridsflygarhjälp kom – om uttrycket tillåts – i signad tid: ”Inom en vecka hade de första stora leveranserna anlänt till Finland: 9000 pansarnävar, 5000 raketgevär och 30 stormkanoner. Den 17 juni landade två tyska flygflottiljer på Immola flygfält”.

Den nyare krigshistorien har alltmer skjutit i sank den såkallade ”drivvedsteorin” (ajopuuteoria), vars företrädare länge hävdat att Finland likt ett viljelöst flytetyg drevs in i händelsernas malström på tysk sida. På samma gång har vårt fortsättningskrig allt mer kommit att ses som ett erövringskrig tillsammans med Nazityskland och inte som ett separat finskt krig mot Sovjetunionen. Så också Meinander:

Granskar man beslutsfattarnas samtida utsagor bakom kulisserna framgår […] att de i realiteten inte alls föreställde sig föra ett separatkrig. När frontläget kanske var som allra värst den 19 juni frågade generalstabschef Heinrichs sin tyske förbindelseofficer Erfurth om Tyskland kunde sända sex divisioner som undsättning till södra Finland. Utan hjälp höll Finland knappast ut, betonade Heinrichs och tillade ironiskt att visserligen fanns det människor ”som är av den åsikten att Finland för ett eget krig”.

För mig har pratet om separatkrig eller inte tett sig som en självgående maskin på historikernas bord (dråpligt nog faller min blick – när jag tar fram Max Jakobsons Bokslut ur hyllan – på rubriken för kapitel åtta: ”Från separatkrig till separatfred”. Jakobsons advokatyr är också elegant…).
    År 2004 smulade den unge stjärnforskaren Markku Jokisipilä sönder myten om ett separatkrig genom att med stöd i primärkällor visa hur fosterländskt ändamålsenligt historien efter kriget skrevs. Jag förstår bara inte varför det hade varit ”ofosterländskt” att erkänna de finsk-tyska förbindelserna – det var åtminstone bra att Väinö Linna inte gav sin bok namnet Erillinen sotilas (Enskild soldat)!
    Nu när vi i tjugo år fått säga att Stalin började vinterkriget så kan vi säkert också tåla faktumet att fortsättningskriget utkämpades med benäget bistånd av Hitlers armé och tyska vapen. Bättre solka vingarna och flyga än att ensam kraschlanda. Hade det kanske varit redigare att medge samröret och fira VSB-pakten som den kovändning den var – i det stora paradigmskiftets tecken? I synnerhet som den sovjetiska historieskrivningen alltid har betonat kopplingarna till Tyskland. Sådant får Meinander mig att reflektera över. Året 1944 är, skriver han i förordet, ”surrealistiskt dramatiskt och helt avgörande för Finlands efterkrigstida utveckling”.


Pakt med Hitler

Rytis legendariska pakt med vapenbrodern är ett gastkramande drama där fria vidder står på spel. Det listigt formulerade avtalet resulterade i omedelbara vapentransporter (fast Jokisipilä har visat att just de vapnen aldrig kom till användning). Utan tyskt spannmål hade Finland enligt boken även lidit av hungersnöd.
    Illmarig är beskrivningen av tyska generalfältmarskalken Keitels besök hos Mannerheim i högkvarteret i S:t Michel. Vid ruinens brant orerade Keitel om en lysande framtid inför en avmätt finsk militärkår, vid en tid då knappast ens vår mest nazistiske general Paavo Talvela mera trodde på en tysk seger. Ändå gällde det för Finland att gardera sig åt båda hållen. Skräckscenariot var ett tvåfrontskrig mellan hammaren och skäran och hakkorset.
    Meinander lyfter fram Mannerheims länge närda hat mot bolsjevismen, parallellt med hans nazistantipatier. Summeringen av vapenbrödraskapets slut är talande: ”Som i ett sakta borttynande äktenskap undvek båda parter in i det sista att konstatera att man snart skulle gå skilda vägar”. Mitt i allt detta porträtteras marsken som nattlig tågpendlare. Ombord på sitt specialtåg mellan S:t Michel och Helsingfors infann sig stunder av ro. Ryti hade i pakten axlat Mannerheims ansvar. Mannerheim kunde distansera sig från turbulensen, äta middag i fred, konferera med vänner och drömma.
 
Boken kulminerar i augusti 1944, helt enligt den klassiska formlärans gyllene snitt. Efter peripetin på näset och tyskarnas avveckling följer hösten och den bistra realismens tid. Mannerheim kan som president allt mer ställa sig i skuggan av statsminister Paasikivi och planera sin framtid som pensionär. På samma sätt ersätts på ”skurksidan” Molotov av den nitiske kontrollkommissionären Zjdanov, som in i det sista kommer med hotelser om ockupation ifall ryska krav inte fullföljs, alltmedan västsidans kommissionärer resolut tiger.


Hemåt i höstregn

Höstpartiturets notanvisning är ett beklagande lamentoso. Krigets rubato hade lyckligtvis upphört. Sibelianskt hugsvalande toner kan dock, trots bittra fredsvillkor, höras över landskapet som randas ”längst nere i dalbotten dit händelserna har kastat oss”, som Paasikivi formulerade det i sitt radiotal på självständighetsdagen 1944.
    Efter Lapplandskriget med det komediaktiga stora fylleslaget – ”smällen i Torneå” – och ett utplånat Rovaniemi; efter krigsansvarighetsprocessen och vapengömmorna; efter sega freds- och regeringsförhandlingar; efter uppgifter om förbjudna böcker som rensades bort från biblioteken (bland annat en om Tysklands charmiga autostrador!); efter general Heinrichs ”burnoutat euforiska” utkast till den kommande fredliga samexistensen med krigets segergranne; med några ord: efter kursändringens alla vedermödor följer i boken ”en makaber sifferexercis”. Den talar samma språk som Carl Sandburgs kända dikt om gräset som täcker allt.
    27 miljoner sovjetmedborgare och polacker dog i andra världskriget, inbegripet två tredjedelar av Förintelsens sex miljoner judar. Den legendariska landstigningen i Normandie skördade bara en handfull jämfört med händelserna på östfronten. ”Finland hörde inte till de europeiska länder som fick lida mest av kriget”, skriver Meinander. ”När det gällde civiloffren kom finländarna i realiteten lindrigare undan än något annat krigförande eller ockuperat land i Europa.” På frågan hur detta var möjligt svarar författaren: ”Det mest uppenbara skälet, som torde ha framgått i denna bok, var att Finlands värnpliktsarmé med starkt tyskt flankstöd förhindrade en sovjetisk ockupation av landet.” Ergo sum!

I epilogen lyfter Meinander fram fortsättningskriget som kollektivt minne och mentalt landskap, fortplantat från fäder och mödrar till söner och döttrar. Erövringskriget glöms nästan bort i boken. Undret hette Tali-Ihantala och är bländande som Vinterkrigets under. Är detta dagens historiska barometertal?
    300 miljoner dollar i krigsskadestånd sved men satte på sikt fart på ekonomin. Finland utstakade sin neutralitet, aningen lik forne HS-skämttecknaren Karis prototyp av liberalen som står med armarna i kors pekande åt både höger och vänster, öst och väst.
    Till slut en koppling som jag gjorde vid läsningen av Meinanders intressanta reality-deckare: Lapplandskriget skördade tusen finländares liv. Men de tyska soldaterna gav under sin vistelse i landet upphov till minst lika många nya finska liv.

Tom Östling