Skrivet med eyeliner

– om det ”gotiska” spåret i finlandssvensk prosa

1. SVART TYLL OCH SPETSAR. Blekhet, lätt morbid romantik. Vad ”det gotiskas” aktualitet handlar om inom musik, kläder och smink (utom kraftig eyeliner) kan jag inte ens försöka spekulera kring. Inte heller den fulla populärkulturella innebörden av att en livsstils-gotisk seriehjältinna som Nemi tagit sig så långt in i mainstream-dagspressen. Gothic light? En svartklädd ung urban singel, som förenar drag av klassisk bimbo (Fanny, Blondie, Ally McBeal, shopping, tv-såpor) med seriemässigt sett ”modernare” drag som sex (klubbsvängen, en-natts-ligg, morkkis) och politisk attityd; päls- och miljömedvetenheten är här lika självklar som starka åsikter om lösgodis, Facebook och metallbandet Kiss.

Egentligen saboterar tecknaren Lisa Myhres berättelse Nemi, genom sin sammansatthet och lätta självironi, den trend hon ingår i (att inte vara helt allvarlig är väl ett brott mot goth-regel nummer 1?). Men vad ska man då säga om den “gotiska” trend som sedan några år råder i nyare finlandssvensk litteratur?


2. HOS MONIKA FAGERHOLM (Den amerikanska flickan, Glitterscenen) är bakgrunden givetvis mörkare än i Lisa Myhres seriestrippar; ju djupare man tränger in i Fagerholms ”Trakt”, desto mera framstår den klämkäcka kustkommunen med sina poplyssnande unga som en tunn pappfasad framför den verkligare verklighetens hemligheter, familjetragedier, olycksfall, självmord. Själva naturen verkar här på ett David Lynch-aktigt sätt bli en del av det mentala landskapet: ”den dyigare delen”. Livet vid Bule träsk kretsar påfallande mycket kring döden.

Det här är ju långt ifrån någon livsstilsgotik, trendgotik; ytan, kläderna och själva epoken (60-tal och framåt) är andra. Ett Nemi-drag av saboterande humor finns också med på ett viktigt hörn av den breda fagerholmska paletten – inte minst i benämningarna och den språkliga leken (städfirman ”Fyra moppar och en sopskyffel”, boken ”1001 slott att inreda innan man dör”). Det gotiska, om det nu finns, ligger snarare i underströmmarna av hot, skuld, öde och en längtan till skönhet… en stämning som understryks av karaktärernas ogenomskinlighet och själva berättandets koncentration till det lilla isolerade samhället. Det är kännetecknande att platsen hela tiden är Trakten och att berättelsen aldrig ens tillfälligt besöker den närliggande ”staden vid havet”. Där en Kjell Westö bygger sina romaner kring platser och tidsmarkörer är Fagerholm tydligt försiktig med realismtecknen; tiden och den stora världen droppar förstås in, men mest i form av enstaka talesätt, föremål. En skiva, en modeblaska – aldrig en dagstidning, så att säga.

3. ”GOTISKA” DRAG KUNDE ALLTSÅ – om vi går djupare än kläderna – vara att låta storyn styras av tillvarons svårfångade, hotfulla drag (inklusive Naturen och Ödet), gärna i en mytisk och romantisk tonart. Detta i kontrast till den typ av berättande där framför allt samhällelig och psykologisk trovärdighet agerar i förgrunden. Och det är en intressant paradox att författaren Sofi Oksanen, som i medievärlden skapat sig en utpräglad goth-persona, i sin litteratur koncentrerar sig just på påfallande icke-romantisk psykologi och politik (kusliga drag ändå inte uteslutna).

Med Fagerholm är det alltså nästan tvärtom.

Man kan också dra en skiljelinje, i dessa dunkla vatten, mot en annan och hetare romantisk tonart, modell Martin Enckell – som behandlas i en annan text i det här numret – eller, i Sverige, Bruno K. Öijer. Trots parallellerna, inklusive Enckells ihållande referenser till mytologi och religiös symbolik, är hans och Öijers romantik så starkt personlig att den blir svårfångad som klädmode. Mera Werther än Dracula, så att säga, mera Johan Julius Wecksell än Johanna Holmström.

4. DET ÄR NÄMLIGEN Johanna Holmström (f.1981) som idag står som den tydligaste företrädaren för ”den gotiska vändningen” i aktuell finlandssvensk litteratur. Tre novellsamlingar (Inlåst, Tvåsamhet, Camera Obscura) och en roman (Ur din längtan) visar upp en driven stilist med mod att tackla svåra ämnen, inte minst våld och svek mänskor emellan. Många av hennes berättelser lägger sig också på ett spännande sätt mitt i samtiden. Samtidigt är deras till synes bekanta värld skrämmande ”kall” – skrämmande, och rätt ovanlig, åtminstone i finlandssvensk litterär tradition. Också här ser vi visserligen personerna både förälska sig och kämpa för ideal; men varken kärleken eller idealen tycks, ens tillfälligt, kunna smälta det nakna, misantropiska utnyttjande som gäller för alla relationer. Psykologisk identifikation är också svår, och det är just vad jag ser som centraltför en ”gotisk” grundton. I fjolårets samling, Camera Obscura, berörs t.ex. miljöaktivism i flera noveller, men för aktivisterna själva verkar miljön mest spela katalysatorns roll; mera privata skäl leder flera av dem till desperata handlingar, på randen av psykos, självmord och terrorism.

Det här är ju i högsta grad aktuellt och politiskt stoff, ofta signalerar detaljskärpan också en vardagsrealism: folk kan heta saker som Vesa Pekkala och Kalle Rörman. Men det är realism med thriller-agenda (jämför t.ex. Hitchcocks Fåglarna), igenkännbarheten – helsingforsmiljöer eller skogen i Sibbo – finns där, visar det sig, för att skärpa skräcken när det hela sen går fruktansvärt fel.

Andra noveller rör sig på ett mytiskt fantasy-plan (”Dockmakarens barn”, mörk medeltidsstämning) eller förenar bägge registren (”Vargens år”). Kombinationen understryker känslan att bakom nuets praktiska jobb- och daghemsvärld finns en avgrund av arkaiska hot.

5. I JOHANNA HOLMSTRÖMS Ur din längtan (2007) dyker en mystisk vandrare upp ur intet och ommagnetiserar konstellationen mellan romanens tre systrar. Som Annika Tudeer och jag påpekade i Nya Argus 1/2008 hittar man faktiskt varianter av denna gåtfulla främling med (verkar det) slaviskt ursprung också i Malin Kiveläs Du eller aldrig (2006) och Hannele Mikaela Taivassalos Fem knivar hade Andrej Krapl (2007). I alla tre romanerna av yngre kvinnliga författare är den Andre alltid en man, mager, oberörd av kyla och fukt, kring honom ligger en aura av askes, exotik, kanske ett ”djupare” seende.

I Kiveläs roman saknas ändå den hotfulla stämning som skulle kvala in den i det ”rent” gotiska lägret; här är främlingens schamanistiska attribut ett dragspel och huvudpersonen-kvinnans förälskelse framför allt att upptäcka en helt oväntad dimension i stadens vardagsrum, intill helsingforsstatyn Tre Smeder.

Hos Taivassalo ligger det hotfulla då närmare till hands, genast när schamanen Krapl sänt ut protagonisten, den unga pojkkvinnan Alisa, på sin road movie – inklusive liftande, inbrott i sommarstuga och småningom proletärtillvaro i London. Otryggheten hålls vid liv av en av de där knivarna, instucken i en psalmbok(!) och även om huvudpersonens motiv och psyke förblir (gotiskt?) dunkla storyn igenom, så finns här ett driv, en energi, som bibehåller det intressanta med berättelsens ”främmandehet”. Tänk er en blandning av Colorado Avenue, Sagan om ringen och Agnés Vardas kvinnliga luffarfilm Sans toit ni loi (a.k.a. Vagabond, 1985). 

6. EN STÄMNING AV LIVETS osäkerhet, och ett berättande som svävar två centimeter över stadens verkliga gator, hittar man också i HenrikaRingboms romaner Martina Dagers längtan och Sonjas berättelse. Men här, och ännu mera i Sanna Tahvanainens romaner Silverflickan och Alltid skogen, finns en psykologisk närhet till huvudpersonerna som tillsammans med en inte särskilt romantisk miljö (förorter, bensinmackar) effektivt sätter det obestämt drömska och mytiska på plats. Inte mycket stämning av läder, kyssar och frasande underkjolar här: personerna själva blir alltför intressanta för att kunna bli gotiska.

7. OCH FRÅGAN DÅ – vad allt det här ska betyda, och varför? Det vet jag inte – författare skriver ju inte på ett visst sätt, tänker jag mig, för att ansluta sig till en trend eller besvara en enkät. Utan för att just det just då känns som det rätta uttrycket. Kanske öppnar en dörr. Att föreslå att det handlar om att mytifiera kusliga stämningar i den reellt existerande kapitalismen är kanske väl rationellt.

Vad rubriken beträffar lekte jag ett slag med tanken att kontrastera de nya författarnas otrygga landskap med traditionen – kanske ”Vampyrer i Mumindalen”? För även om Mårran ju alltid finns där så borde hon liksom samtidigt vara de fagra och fala sjöhästarna i Pappan och havet för att få den rätta gotiska kicken. En rultig varelse i svart nattsärk är ju inte så självklart dödssexig.

Kanske Trollvinter – med sina häxbål, med hunden som vill slå följe med vargarna och med Isfrun som far iväg med sin stackars groupie ekorren – är det närmaste Tove Jansson kommer en gotisk feeling. Inom muminböckernas ram.

Men då glömmer jag att hon i ”mänskoböckerna” ofta tar in betydligt svartare magi, som i novellen ”Serietecknaren” (Dockskåpet). Den kunde lika väl vara en av Edward Goreys gotiska bildsekvenser. Över lag handlar det påfallande ofta hos Jansson om kusliga mänskliga djävulskaper, ja nästan om ”ondskan”. För att nu inte nämna ”Om kyrkogårdar” (Rent spel)…

Den gotiska trenden i nyare finlandssvensk prosa, med sina hemlighetsfulla främlingar och med sina inslag av mörk fantasy, har kanske rötter på närmare håll än vi tänker oss.