En flicka avlägger två nyårslöften: ”(1) sluta lig­ga med folk i acqua di parma-cologne. (2) börja blog­ga”. I februari 2009 prickar hon av den andra punkten, då hon börjar skriva bloggen Black Ascot (http://blackascot.blogspot.com/). Den första går det lite sämre med, konstaterar hon. Den artonåriga föräldralösa flickan heter Erika Ascot och bor med sin moster i en våning på Östermalm i Stockholm.

Man kan skönja flera olika spår i Erikas blogg. Ett är modebloggstemat, där vackra bilder blandas med svavelosande haranger över bristen på egen reflektion och egen stil i modebloggssverige, en viss tendens till namedropping av stora modehus, samt utläggningar om den döda moderns kläder som mostern håller inlåsta i en garderob. Erikas blogg är hyperestetisk – hon lottar till exempel ut en antik pistol, trots att hon vet att det är fel att döda: ”Men det måste väl bero på HUR man dödar?”.

Ett andra spår är en sammanhängande historia, som i korta drag går ut på att Erikas moster, V, blir eld och lågor över att en gammal älskare ska komma på besök. När det visar sig att älskaren är död och det är hans son A som kommer, börjar en underlig historia som Erika själv ibland kallar för ett ménage à trois.

Ett tredje spår är överklasstemat. Under rubriken ”Överklass och sperma” ger Erika sina läsare några tips på hur man vet att någon är verklig överklass – och alltså ”inte har något gemensamt med de skränande Batistiniklädda mäklarna från Täby som står och vrålar på Sturehof”. En give-away är att man kan spy av ångest, men då gör man det i alla fall i matchande underkläder. Det framgår inte om Erika gör detta, men hon onanerar i alla fall med hjälp av vildsiden.

Erika tillhör inte vilken överklass som helst, men det är inte så mycket det att den är ”verklig” som att den är dekadent. Vinet flödar och de ärvda kristallglasen är alltid bräddfyllda. Utanför lägenheten, förlåt VÅNINGEN, ser Erika till att ha en take away-mugg från 7eleven fylld med plommonvin  – man får nämligen dricka ”kaffe” på lektionerna i Erikas skola. Erika och hennes vänner andas ”snöstormar”, röker ”herbe”, dricker mai tais och knullar som fanns det ingen morgondag.

Erika är inte lycklig. Tvärtom tycks hon vara ganska ensam, ledsen och vilsen. Hon ligger med Carl, för att han i alla fall är ganska bra på att beställa in mat på restauranger – nåja, det kan också ”vara riktigt avslappnande att ha honom guppande ovanpå” sig. Pistolen lottar hon ut för att hon inte litar på sig själv med den i väskan. Fyllan är konstant – en gång blir hon, mycket förorättad, hemskickad från skolan. Rakblad, stenar i fickor i ett badkar, fönster, blommande liljor och drömmar om likvakor är detaljer som återkommer. Dekadens och dramatik är två ord som ligger nära till hands för att beskriva Erikas blogg.

Erika är en flitig kommentator på stora bloggar och ber sina läsare att bli hennes vänner på Facebook. Hennes sida ökar hela tiden i trafik, särskilt efter att hon bestämt sig för att lotta ut en åtråvärd Chanel-väska och lagt upp annonser om detta på flera stora internetauktionssajter. Fler och fler klickar sig fram till bloggen och fler och fler kommer tillbaka; Erikas värld lockar och drar.

Samtidigt märks frågor: Vem är du, Erika? Berätta! Erika förklarar. Hon berättar inte för sina vänner att hon bloggar, för hur kan man hålla en journal intime om man inte kan vara intime? Det gömda ansiktet på bilderna är ett måste – de kretsar Erika tillhör känner såklart igen henne, men de skulle inte uppskatta att hon spred alla berättelserna till ”allmänheten” (citationstecknen är Erikas).

Fler frågor: Är det verkligen du som skriver, Erika? Under rubriken ”Liv i pseudonym” skriver Erika bland annat: 

Men: frågorna blir bara fler och fler. Liknar inte Erikas liv lite väl mycket en roman? När ska man egentligen få veta vem som vann den där Chanel-väskan?

Det definitiva svaret på frågorna kommer den 9 april 2009 och bekräftar det som många misstänkt. Bloggen är fiktiv. Vem som står bakom den ska vi komma till om en stund, men ännu ska vi uppehålla oss vid Erika. Hon blir nämligen, så fiktiv hon är, livrädd för att dö – inte drömdöden (fönstret, gatan, asfalten) utan tystnadens död.

Men Erikas historia fortsätter, till en dag i slutet av april då fönstret, gatan, asfalten blir verklighet.

”Folk vill ju bli lurade…”

Bortglömd blir hon inte heller, för historien om Black Ascot fortsätter. Erika var alltså en fiktiv karaktär. Hennes ord producerades av två människor knutna till kommunikationsbyrån Studio Total, som hade anlitats av Malmö Opera för att skapa en kampanj för att locka nya publiksegment. Erika är dock inte bara en bloggkaraktär, utan också en karaktär i Samuel Barbers opera Vanessa, som spelades i Malmö under våren 2009. Intrigen på Black Ascot är i stora drag hämtad från operan, där Erikas moster Vanessa väntar på en älskare hon inte sett på tjugo år. I stället kommer hans son, Anatol, och ett triangeldrama utspelar sig.

En del läsare är besvikna; andra ber ”Erika” att för guds skull fortsätta blogga. Upprördheten låter hur som helst inte vänta på sig. Får man verkligen göra såhär? Får man leka så med alla de unga flickor som redan mår så dåligt? Får man romantisera våld? Vavava?

Det är inte första gången Studio Total sysslar med liknande saker – kollektivet var en av organisationerna bakom ”Kulturpartiet” som bara existerade i en dag under politikerveckan i Almedalen 2005, och som alltså inte var något riktigt parti, utan ett sätt att sätta kulturfrågor i fokus. Det är inte heller första gången avsändaren bakom en skriven produkt inte är den han eller hon utger sig för att vara. Ett exempel från senare tid är JT LeRoy som i exempelvis den självbiografiska romanen Sarah skrev om prostitution, misshandel, narkotikamissbruk och hemlöshet. Problemet här var bara att den omhuldade författaren var en pseudonym och att det alltså inte alls handlade om en självbiografisk roman i vedertagen mening. Det faktum att den verkliga författaren anlitat en annan person för att helt enkelt ”vara” JT vid offentliga framträdanden, och dessutom signerat papper med sin uppfunna karaktärs namn, suddade gränser mellan fiktion och verklighet.

Marknadschefen vid Malmö Opera, Thomas Wicksell, sa vid tiden för avslöjandet av Erikas fiktivitet: ”Folk vill ju bli lurade och det är det vi gör hela dagarna på scenen, vi bygger en illusion.” Och är det inte så? Jag tror det, jag tror inte att Erikas alla läsare i första hand lockades att komma tillbaka på grund av någon Chanel-väska (även om man måste erkänna att marknadsföringskampanjen var mycket välorkestrerad). Jag tror att de kom tillbaka för att de lockades av Erikas solkiga värld och de dekadenta detaljerna, av den illusion som bloggen byggde upp, och inte minst då av att denna värld var en värld som mycket få personer har en erfarenhet av eller ens, i verkliga livet, skulle vilja ha en erfarenhet av. Ändå: det privata, det intima lockar, och en Erika-berättelse får undertoner av det ogripbara och tragiska i kändissagorna, Marilyn och pillren, Diana i tunneln.

Det är uppenbart att det är avsändarens oärlighet som upprör, att det privata inte alls är privat på riktigt, utan fiktivt. Problemet är att det inte finns några konventioner för att skriva fiktiva bloggar, eller snarare: att det faller utanför konventionerna för bloggar att skriva dem fiktivt. Och det jag finner så intressant med Black Ascot är inte de moraliska frågor som väcks av att det låtsade privata används i marknadsföringsyfte eller av att romantisera olyckliga tonårsflickors tillvaro. Istället är det just detta: hur ska vi, som läsare, hantera en blogg som Black Ascot? Eller för den delen bloggar överhuvudtaget?

”Jag lever” och andra illusioner

Till bloggens väsen hör att den är en berättande, verbal och textuell form av kommunikation (med möjliga visuella och auditiva inslag). Till berättelsens väsen hör i sin tur att den är konstruktion. Lika lite som självbiografin kan bloggen förmedla ”sanningen” om en människa. Till båda dessa genrer hör nämligen problem med att vara privat i offentligheten och de begränsningar detta ofta medför, men framför allt det faktum att det är omöjligt att berätta allt – det blir en dålig berättelse. Allt berättande handlar om val: vad man ska berätta, hur man ska berätta det, i vilken ordning. En bloggare som bloggar om sig själv och sitt liv skapar genom att berätta en karaktär som inte kan sägas vara exakt densamma som det skrivande, privata jaget. Där kan alltså Erika inte sägas vara särskilt annorlunda än något annat bloggjag.

Till bloggens väsen hör dessutom att berättandet sker i korta avsnitt som läses efter hand, och att det är utifrån dessa snuttar som läsaren skapar en bild av textens jag. Även läsningar av ”vanliga” texter ger upphov till olika bilder hos olika läsare, men bloggen är speciell på det sättet att den börjar från slutet. Läsaren kan själv välja att gå tillbaka till ”början” och läsa i den vedertagna ordningen, men hon eller han kan också skapa andra texthelheter utgående från textsnuttarna. Man kan till exempel strunta i att läsa allt, eller läsa i ”fel” ordning. Vilken bild av karaktären en enskild läsare får beror också på var i textmassan denna läsare börjar och avslutar sin läsning.

Det hör även till bloggens väsen att den skrivs av en (eller flera) fysiska personer. Till konventionen hör att karaktären i bloggen är en ”sanningsenlig” representation av personen vid tangentbordet – precis som den självbiografiska pakten går ut på att författaren skriver sanningsenligt om sitt liv. Men man kan bryta mot, strunta i och leka med konventioner, och det är vad som gjordes i samband med Black Ascot-bloggen.

En ofta åberopad anledning till läsning av skönlitteratur är att den hjälper oss att fly våra egna liv och leva oss in i andras. Det lockande med Erikas värld har redan beskrivits, men jag tror inte att läsning av vanliga, privata bloggar skiljer sig nämnvärt i detta avseende. Det speciella med vanliga, det vill säga icke-fiktiva, bloggar och för den delen självbiografier och skönlitteratur som spelar på det självbiografiska, det självupplevda och det privata, är att de lockar med inlevelse i en verklig persons liv, vilket man kanske kan betrakta som en mer voyeuristisk lockelse än den som ”äkta” fiktion erbjuder.

Allt detta är sådant man som läsare kan ha nytta av att vara medveten om. Detta gäller kanske särskilt i fråga om bloggar eftersom det är ett förhållandevis nytt medium, och vi inte ännu har helt klart för oss exakt vad det är för genre, eller snarare genrer, vi har att göra med, och därför inte heller lärt oss att vara uppmärksamma på konventionsbrott, lekar, rena lögner och så vidare.

I Black Ascot-bloggen fanns diverse ledtrådar och litterära markörer som kunde få en läsare att inse att det är en fiktion. Det faktum att Erika kom från ingenstans, och samtidigt skaffade sig konton på de viktigaste sociala nätverken, förde en omfattande kommentarkampanj och lottade ut samma väska på ett flertal auktionssajter var såklart en indikation på att något var fel (om än inte fiktivt). Små saker som det relativt otroliga i Erikas liv, hintar som ”min moster är kanske inte min moster och min lägenhet är kanske inte min lägenhet” och ett exemplar av Schillers Wilhelm Tell (som är en fiktiv person från början, som dessutom placerats i en opera) på ett foto är en indikation på det senare.

Det är även de litterära elementen. Återkommande detaljer som nästan blir symboler (fönstret, färgen röd, likvakan), hur varje karaktär har sina egna attribut (Carl krullhårig i Thom Browne-kostym och paisleyslips, drickandes konjak; Anatol med kutryggen, slarvet och cigaretterna) är exempel. Efter avslöjandet finns explicita metakommentarer, det vill säga ställen där Erika talar om sig själv som en fiktiv textinstans, som svarta tecken på ett vitt papper. Det mest litterära är dock den tydliga intrigen, som alltså är hämtad från Vanessa. Det finns också ett tydligt suspense-element, där berättandet blir extra tydligt, nämligen när mostern försvinner i flera dagar utan att Erika vet vad som hänt. ”Något kommer hända. Jag känner det på mig. VAR ÄR HON?” och senare ”VAR ÄR MOSTER? Vad kommer hända? Jag är rädd!” skriver Erika. När mostern kommer hem annonserar hon att A ska komma (vilket betyder älskaren och inte hans son). Den intrig som hämtats från operan gör också att man inte lika enkelt som i konventionella bloggar kan läsa i ”fel” ordning, med behållning.

Den här litterariteten tror jag var en av de viktiga anledningarna till att människor fortsatte läsa Black Ascot. Men även det att den är subtil – kanske en del av det lockande också var att detta var en illusion på andra villkor än på operan, att det i illusionen ingick att man skulle tro på Erika. Besvikelsen över att vissa romankaraktärer är fiktiva, att man inte kan ringa dem eller stöta på dem på gatan, att de inte är av kött och blod är svår att komma över – det vet de flesta läsare. Och det fina med en blogg som Black Ascot (och nu bortser jag från moraliska invändningar) var just det: illusionen av att Erika var levande. Ledtrådarna fanns där, men man kunde ignorera dem – för att man ville. De läsare som var medvetna om berättandets villkor och om det faktum att det att ”någon” säger att man är i färd med att läsa hennes journal intime inte nödvändigtvis betyder att det är en verklig dagbok, dessa läsare skiljer sig från dem som antog att Erika fanns ”på riktigt”.

Om man läser som de förstnämnda, utrustad med vetskap om bloggars skapande berättande, och möjliga fiktivitet och litteraritet, tror jag att man har redskapen för att ”hantera” alla sorters bloggar. Och: möjligheten att ge sig i berättandets våld, utan att bli besviken eller upprörd. Då tackar man istället Erika för att hon skriver, gläder sig oändligt åt möjligheten att kommunicera med henne, och ber om mera, och mera. Ledsen blir man inte dagen för avslöjandet, utan den dag då fönstret, gatan, asfalten blir verklighet för Erika.