Nr 5 • 2010
 
KOMMENTARER: JESSICA PARLAND-VON ESSEN
Bloggar som kulturarv


Vårt Nationalbibliotek har som uppgift att ta till vara allt som publiceras i vårt land. Detta uppdrag, som är uppkommet under den tryckta bokstavens era, är givetvis problematiskt i dag. Digital publicering, webben, och än mindre dagens genuint användarproducerade webb var ju inte ens påtänkta då uppdraget gavs för flera hundra år sedan.

De nya formerna av publicering har ändå ansetts höra till nationalbibliotekens domän. I Finland har man börjat hösta och spara webbsidor som slutar på .fi eller .ax. Det görs ungefär en gång om året för varje sajt. Insamlat blir förstås det material som just i det ögonblicket råkar finnas på nätet. Man kunde också dessutom samla in material tematiskt, en lösning som man kommit till utomlands. Att bevara allt är för närvarande omöjligt på grund av att de totala mängderna material är så enorma Å andra sidan kan det till exempel vara juridiskt av stor vikt att kunna belägga vad som funnits på webben och när.

Många bloggare använder utländska servrar med hjälp av tjänster som erbjuds av internationella företag. Dessa bloggar faller utanför den automatiska höstningen enligt domän. Nationalbiblioteket försöker därför också hitta och samla in material på finska från servrar på annat håll i världen. Men här faller nog det finlandssvenska materialet helt utanför, om ingen påpekar för Nationalbiblioteket att den-och-den-bloggen eller kommentaren är skriven av en finlandssvensk. Men hur skall man veta? Vilka bloggar borde sparas, av vem, var och hur?

Vad gäller finlandssvenskt material skulle det vara bra om någon kunde samla uppgifter om finlandssvenska bloggar på utländska webbservrar. Nu görs det delvis på Bloggen.fi, men man kunde också fråga sig om det skulle vara en uppgift för Nationalbiblioteket eller Svenska litteratursällskapet i Finland. Eller räcker det att de eventuellt samlas in av Kungliga biblioteket i Sverige eller av det amerikanska Library of Congress som nyligen gått in för att också spara allt som publiceras på Twitter?

I Europa ingår utveckling av webbarkivering i EU:s sjunde ramprogram (FP7) där LiWa-projektet arbetar med frågan. Generellt har man, tyvärr, i Europa valt en rätt konstig linje beträffande materialets tillgänglighet. Men hänvisning till upphovsrätter har man gjort det material som numera samlas in ganska systematiskt av nationalbiblioteken extremt svårtillgängligt.

I Finland innebär det att Nationalbibliotekets webbarkiv finns till påseende endast på några bibliotek i landet och är absolut förbjudet att kopiera, ens för forskare. Det absurda förbudet gäller sannolikt även om man själv skulle ha upphovsrätten till det arkiverade materialet. Det finska webbarkivet, som startat 2006 och öppnat 2009, är nämligen tillgängligt endast på ort och ställe på de stora forskningsbiblioteken - det går alltså inte heller ens för en forskare att få tillgång till materialet per distans. Finland utmärker sig således förutom som tekniskt framstående som extremt trångsynt gällande tolkning av copyright. Det är strategiskt dumt och bidrar sannerligen inte till en positiv utveckling av informationssamhället.  Detta då att jämföra med det amerikanska Internet Archive eller den isländska synnerligen vettiga tolkningen att man gör sidor otillgängliga på upphovsrättsinnehavarens uttryckliga begäran. Dessutom hittas även finska webbsidor i Internet Archive, oberoende av vad finska lagstiftare säger.

Det skulle alltså finnas vettigare sätt att gå till väga. Library of Congress uppger gällande sina temainsamlade material att webbsidorna i arkivet är upphovsrättsskyddade (på samma sätt som vanligt webbmaterial) och att det är på användarnas ansvar att respektera upphovsrättsregler. Dessutom tar man gärna emot uppgifter om rättighetsinnehavarna. Detta verkar vara ett fullständigt sunt och logiskt sätt att hantera rättighetsfrågorna. I vårt land har man tyvärr lagstiftat väldigt explicit om att “framställa exemplar”, vilket är förbjudet utan upphovsrättsinnehavarens tillstånd. Man kräver dessutom explicit och kategoriskt att kopiering ur webbarkiv förhindras. Att utsträcka detta till att gälla digitala material som publicerats gratis på webben är närmast absurt. Ett av problemen är att Webbarkivet borde ses mer som ett arkiv än som ett bibliotek. Publicerande är helt enkelt inte vad det varit förut, och det är inte heller tillvaratagandet av kulturarv.

Då man en gång valt denna väg, att ta upphovsrätten som en större rättighet än rätten till information eller kulturarv från öppen domän, är det svårt att ändra sig utan att trassla in sig i oändliga förhandlingar med ett oräkneligt antal parter. Vad gäller webben och dagens digitala kultur borde principen utan vidare vara att man gör först och frågar sedan, alltså enligt den isländska modellen – som säkert tyvärr kommer att revideras i och med Islands inträde i EU. Detta gäller i synnerhet då man har att göra med allmännyttig verksamhet och åtgärder som syftar till att rädda vårt kulturarv.

Tanken att man för eftervärlden eller i forskningssyfte inte kan kopiera och spara bloggar vars upphovsman inte tillfrågats visar på hur ur led vår uppfattning om upphovsrätt eller om verk är idag. Tyvärr sysslar man nu inom politiken, kultursektorn och juridiken närmast med att måla in oss i ett hörn, mest duperade av nöjesindustrin. Dessa riktlinjer kommer till exempel i Europa att göra det betydligt svårare att klara av det förestående och ofrånkomliga paradigmskiftet. Det motverkar dessutom EU:s ambitiösa satsningar på informationssamhället och den digitala kulturen. Och tyvärr vill Finland, som vanligt, vara bäst i klassen med en lagstiftning som kommer att bli allt svårare att avveckla, samtidigt som det blir allt klarare att något måste göras.

Jag väntar med intresse på det första rättsfallet där man i en domstol behöver bevis om webbpublicering, och Nationalbiblioteket vägrar ge ut kopior ur Webbarkivet med hänvisning till upphovsrättslagen.

17.5.2010


Prenumerera    •    E-post    •    Arkiv   •    Nya Argus hemsida