Nr 8 • 2010
|
KOMMENTARER: KLAUS TÖRNUDD
Nya försök och små förväntningar
Ett nytt försök att få i gång direkta israelisk-palestinska fredsförhandlingar startade i Washington den 2 september. Utrikesminister Hillary Clinton meddelade i augusti, att hon hade inbjudit Israels premiärminister Benjamin Netanyahu samt den palestinska styrelsens president Mahmoud Abbas för detta ändamål. Enligt henne borde en tidsfrist om ett år vara tillräcklig för att lösa alla öppna frågor. Det senast föregående försöket gjordes år 2008. Då bröt förhandlingarna samman på grund av Israels offensiv i Gaza efter raketangrepp därifrån. Den amerikanska inbjudningen gjordes formellt på den så kallade Mellanöstern-kvartettens vägnar. Denna ”kvartett”, som består av EU, FN, Ryssland och USA, har under de senaste åren strävat till att föra fredsprocessen framåt. Hamas-organisationen som sitter vid makten i Gaza-området kommer inte att vara representerad. Egypten och Jordanien, de två grannstater som slutit fred med Israel, har däremot inbjudits att medverka i förhandlingsarbetet. Det är främst amerikanerna som har drivit på ansträngningarna att få till stånd nya förhandlingar. Hårda påtryckningar har pågått under flera månader. Man har således förhandlat om förhandlingar, i praktiken framför allt rörande sådana förhandskrav som parterna hade velat uppställa. Nu heter det att arbetet skall bedrivas utan förhandsvillkor. Palestinierna hade nog velat ställa som villkor att Israel stoppar all byggnadsverksamhet i de ockuperade områdena, också i östra Jerusalem, medan förhandlingarna pågår. Kärnan i Mellanösternproblematiken – den israelisk-palestinska konflikten – är något som alla världens ansvarskännande stater konfronteras med och måste ta ställning till, om inte annars så åtminstone i ständigt återkommande FN-debatter. Alla vet också sedan länge hur konflikten borde lösas: Israel skall hålla sig inom 1967 års gränser, och på det palestinska området skall en livsduglig självständig palestinsk stat upprättas. FN:s säkerhetsråd fastställde redan år 1967 allmänt accepterade principer för en uppgörelse, vilka innefattar alla staters rätt att leva i fred inom säkra och erkända gränser. Det är lätt att hålla på vissa principer, men förhandlingarna kommer att stöta på mycket stora svårigheter. Dessa svårigheter gäller i synnerhet flyktingarna, Jerusalem och gränserna. Palestina-flyktingarnas välfärd ombesörjes – med begränsade resurser – av FN-organet UNRWA. Det är fråga om flyktingar från kriget 1948 och deras efterkommande, sammanlagt 4,7 miljoner människor, i dag bosatta dels inom de återstående palestinska områdena och dels huvudsakligen i Jordanien, Libanon och Syrien. Enligt palestinsk uppfattning har de alla rätt att återvända till sina tidigare hemorter inom det nuvarande Israel. I praktiken är en flyttning av så många människor inte möjlig. Det har talats om att göra en symbolisk återflyttning av ett litet antal personer, medan de övriga skulle få ersättning av något slag. På litet längre sikt måste ersättning också innebära integrering i ett fungerande samhälle, i Palestina eller annorstädes. Varifrån skulle pengarna kunna tas? Amerika torde vara den enda möjligheten. Jerusalem har Israel gjort till sin huvudstad, även om detta inte erkännes av de flesta övriga stater. Man kan föreställa sig olika kompromisslösningar med ett element av internationell administration och särskilda skyddsbestämmelser för islamiska, judiska och kristna heliga platser i staden. Gränserna torde vara den svåraste biten. Omkring 300 000 israeler bor på ockuperat område i bosättningar, vilka förfogar över viktiga tillgångar till vatten och odlingsmark. Samtidigt splittras den palestinska bebyggelsen ytterligare av en israelisk säkerhetsbarriär, som redan sträcker sig över 400 kilometer och fortfarande utbygges. Barriären har försvårat den palestinska befolkningens rörelsefrihet på eget område. Omvärlden kräver en fullständig reträtt från den ockuperade Västbanken och en nedläggning av alla israeliska bosättningar. Om det skall kunna bli en kompromiss härvidlag, så kräver den sannolikt gränsjusteringar, byte av territorier mellan Israel och Palestina. Gazaområdet utgör ett särskilt problem. Hamas-rörelsen accepterar inte Mahmoud Abbas som sin ledare, och han kan därför egentligen inte förhandla om Gaza. Befolkningen i Gaza lever hårt trängd, som i ett stort koncentrationsläger, och Hamas betecknas som en terroriströrelse i både USA och Västeuropa. Det är för övrigt inte bara palestinierna som är splittrade. Också i den israeliska inrikespolitiken har premiärminister Netanyahu att göra med flera radikala grupperingar, vilka hårt motsätter sig alla eftergifter. Ifall en uppgörelse som innefattar israelisk reträtt från ockuperad palestinsk mark verkligen kommer i sikte, så måste oundvikligen också ockupationen av syrisk mark (Golan-platån) komma på förhandlingsbordet. Fredsavtal behövs med Syrien och Libanon. Som om allt detta inte vore svårt nog, kan man ytterligare erinra sig om säkerhetspolitikens större dimensioner i Mellanöstern-regionen: Israels kärnvapen contra Irans ambition att skapa förutsättningar för en egen kärnvapenarsenal. De 189 parterna i icke-spridningsfördraget beslöt vid granskningskonferensen i maj i New York att det år 2012 skall inledas en konferens rörande upprättandet av en zon fri från massförstörelsevapen i Mellanöstern. Detta skulle innebära en definitiv eliminering av alla eventuella biologiska och kemiska vapen samt kärnvapen i regionen under strikt internationell övervakning. Är det någon som tror att alla bitar kommer att falla på plats – först mellan israeler och palestinier inom ett år och sedan i en konferens om ett utopiskt zonprojekt år 2012? Det mest sannolika är tyvärr fortsatt spänning och fiendeskap, brist på förtroende. Vad man realistiskt må hoppas på är att öppna krigshandlingar kan undvikas och att palestiniernas ekonomiska och humanitära omständigheter stegvis förbättras. Alla överraskande framsteg därutöver måste förstås hälsas med stor tillfredsställelse. Men i Mellanöstern har mänskligheten fått lära sig att många politiska problem överhuvud inte kan lösas. På sin höjd kan de bearbetas och lindras.
14.9.2010
|
Prenumerera • E-post • Arkiv • Nya Argus hemsida