”Varumärket” Stig Claesson, Slas: närmare hundra böcker, tusentals målningar, teckningar, artiklar, krönikor. Habitus: något av en arbetarförfattare, med enkel men svårimiterbar stil. Folkkär, populär bland en trogen krympande skara svenska läsare med känsla för det gamla folkhemmet. Sonen Nils bok om sin far har ett underligt namn: Blåbärs­maskinen.

Mikael Enckells Om konsten att älska skriften handlar om författare som George Eliot, Irène Némirovsky och Helen af Enehjelm. Den för mig intressantaste essän berättar om modern Heidi Parland.

En skrift om mor och en om far… att jag valt att presentera de inbördes så olika texterna ihop beror på tematiken och smärtpunkterna. Det handlar om letandet bland minnen… om glädje, brist, saknad, sorg.

Slas var en signatur likt Bang och Jolo. Hemma eller på gatan gillade Stig Claesson inte att kallas så (här nedan – märker jag efteråt – använder jag Slas växelvis med Stig Claesson och Stig).

Sonens bok är en räcka biografiska nedslag, kortnoveller kring smärtans nollpunkt. Stilen påminner om pappans lakoniska prosa. Ett exempel: ”Han äter nästan inte, lever på näringsdryck, råa ägg och starköl. / Stig verkar också ha slutat borsta tänderna. Han sköljer sig bara då och då med högoktanigt munvatten”. Eller: ”Många av Stigs nära vänner dog tidigt, eftersom de levde hårda liv. / Alkohol, självmord, cancer och hjärtinfarkter. / Stig klarade sig, kanske för att han var så noga med sin hälsa när han inte drack”.

För mig som alltid tyckt om Stig Claesson och läst kanske tjugo av hans verk blir boken först något av en chock. Varför? För den nakna skildringens skull, inblicken i periodsupandets dramaturgi: växelvis vardagsrummets ökända flodhäst och disciplinerad arbetsmyra… dramat uppfört inför det lyhört iakttagande barnet, familjens lille kodknäckare.

På pärmbilden sitter Stig i soffan iklädd rutig skjorta och spelar kort. Mysigt. Mera velourpappa än patriark, verkar det som. Men Stig tog till exempel inte del i hushållsarbetet. När den Quebec-bördiga hust­run Taki (med indianblod i sig) skaffar sig ett jobb på Sveriges Radios utlandsredaktion skäller han ut henne. Stig ville likt en arbetets hjälte ensam försörja sin familj. Utsprungen ur de klara kräftvattnens Fattigsverige som han var blev det en hederssak att inte ligga socialstaten till last. Tvärtom gällde det att ha en så stor distans som möjligt till byråkrati och andra samhälleliga funktioner.

Sonen lyfter fram krogen som social arena. Framförallt den av Svenska Akademien ägda Gyldene Freden i Gamla stan. Där fick pojken vara med och träffa lustiga typer. Evert Taube iklädd morgonrock. Slas uppskattade Taube som person men hade svårt med hans böcker (Taubes sånger då? Nämns inte, överhuvudtaget ingen musik; jag anar att Stig Claesson inte var ”musikmänska”; eller tyckte han om spelmanslåtar?)

Om Nils Ferlin inte ett ord. De bör ha råkats mer än en gång på livets väg.

På ”Freden” talade Stig en gång allvar med rektorn för skolan där sonen blivit mobbad av en lärare. Saken åtgärdades tvärt. Fixarpappan. Betalade alltid kontant. Inga kort… hade han ens mobiltelefon?

Hur många svenska män rakar sig i salong numera? Det gjorde Stig in i det sista, efter simhallsbesöket. Före jobbet i ateljén.

Slas stod för det rejäla, gamla samhället: rättviseideal, jämlikhet, fananamma. Vänskap. Efter kriget var han ung volontär i Titos vägbyggarbrigad. Optimism i det nya Europa. I många av hans böcker återkommer minnen från tiden vid spadskaftet.

När muren 1989 fälldes var Slas inte euforisk, snarare bekymrad. Han kände Berlin på sina fem fingrar, njöt av att strosa omkring där och teckna, gå på boxningsgala (boxning som det gamla samhällets sport).

Nog förstod Stig murens tragik. Hans oro gällde den ohämmade kapitalismens framfart. Han reagerade med märgen, reptilhjärnan. Stod villrådig och målade kor i månsken.

Förmildrande omständighet: synbarligen var Slas aldrig våldsam. Slog aldrig sin fru (?).

Intressant nog beger han sig på charterresor ”till södern”. Ofta ensam, ibland tillsammans med sonen (aldrig frun?). En vandring i solen heter boken från Cypern.

Jag tror inte att Slas använde uttrycket ”kvalitetstid”. Knappast heller ”dysfunktionell”. Men det är i spänningsfältet mellan dessa moderna begrepp som sonen rotar efter farsan sin.

Han minns att föräldrarna tillsammans tyckte illa om psykologer. Sådana fanns i bekantskapskretsen, de hade barn som skomakaren – utan skor.

Som författare och konstnär stod Stig Claesson enligt sonen för ”enkla, hederliga saker. / En vi-känsla. / En viss nostalgi gällande jordbruket och den stadsbebyggelse som rivs. / Värme, humor med en sorgsen klang i botten. / Svensk blues, fast med lite kantigt drag av repig machismo”. Pappas litterära stil karakteriseras på ett ställe: ”Språket trevar fram och tillbaka och gungar fram på fyrkantiga ben. Den lite omkvädande sugande rytm som Stig använder i sin prosa är delvis en återspegling av ett kemiskt tillstånd inne i hans hjärna som filtrerats och renats genom nedskrivning och korrekturläsning.”… ”Omkvädande sugande rytm” är bra sagt, men det av mig kursiverade slutet av meningen begriper jag inte.

Genren liv och verk är populär. Ihmisen ääni (Människans röst) hette 70-talets finska pionjärserie med författarmonologer. I fjol kläddes Paavo Haavikko och Kone-chefen Pekka Herlin av i gräll belysning… också jag vill stilla min nyfikenhet på beundrade figurer.

Sonens stycken är korta, han använder ofta likt pappan nytt intag för varje rad. Många tycker inte om den stilen. Jag gör det: ”Stig menade att han kände på sig när någon dog. / Klockor kunde stanna. / Djur började uppföra sig underligt. / Den definitiva sidan av döden passade inte Stig”.

I januari 2007 börjar strålbehandlingen: ”Trettiofem gånger läggs Stig under strålkanonen, vinter, tidig vår. / Jag följer med de första gångerna, sedan tar hemtjänsten över”.

Han får besök vid sjukbädden: ”En tjej från Ukraina, som Stig byter några ord på ryska med. / Folk från Finland, olika delar av Latinamerika, Etiopien, Somalia. / […] / Hela Förenta nationerna tar hand om honom, berättar Stig”.

Folk langade åt honom på dödsbädden: ”Skyldiga röster som berättar att Stig ville att de skulle ta med sig öl när de kom på besök. / En finlandssvensk stämma får det att låta extra sorgligt: Han tiggde ju så!”

Vem var finlandssvensken? Inte jag.

Men jag träffade nog Stig Claesson. En gång. Han hade ett varmt förhållande till Finland, reste omkring här med översättaren Jens Hildén och ville på senare tid enligt uppgift inte uppträda i TV annat än i Tom Backmanssons finländska program. Tomppa lade in ett ord för mig innan jag ringde för att få en intervju med Stig Claesson. Mitt TV-program skulle handla om var konstnärer och författare tar sin inspiration ifrån. Stig bemötte mig vänligt när jag en vårdag ringde honom. ”Jag sitter just och solar mot husväggen”, sa han. Vi kom överens om intervjun i Stockholm. Träff på en krog på Söder och sedan upp till hans bostad som låg nära.

Stig ’Slas’ Claesson, författare och konstnär, på Berns i Stockholm som årets Bernsstipendiat 1966. Bild: Wikimedia Commons

När Stig kom in på krogen såg jag att han var berusad. När han satte sig ner vid bordet och beställde mat och dryck insåg jag att det inte skulle bli någon intervju. Vi pratade på krogen om ditt och datt. Jag hade med mig en bok av honom som jag nyss läst och tyckt om, Bönder. Han blev blyg då jag tog fram novellsamlingen och sa att jag tycker den hör till det bästa han skrivit. ”Du vet, jag kan inte tala om mina böcker, och vet inte alls hur dom blivit skrivna. Din intervju skulle visst handla om inspiration. Det har jag heller ingen aning om, åtminstone inte någon sådan insikt som jag kunde tala om i en intervju för kameran…”

Så det blev ingen intervju men en eftermiddag jag minns livet ut. Eftersom jobbet ändå var sumpat tog jag några glas med Stig. Han var då resligt full. Vi lämnade krogen och begav oss till hans bostad som låg alldeles nära. Jag fick stöda honom på väg upp. I lägenheten med de kalt möblerade rummen lyste vårsolen in. Stig satt på en stol, vi drack öl tillsammans. Han blev lite jolmig och beklagade att han förstört jobbet för mig. Det var sant att jag hade kommit med båten bara för hans skull. Men det var bara att ta. Sådant händer.

Om en stund sa han: ”Gå in i köket, in i garderoben till vänster, där finns målningar radade i en hög på golvet. Ta en tavla, vilken du vill!” Jag valde en oljemålning föreställande ett svensk sommarlandskap med en lada, träd, och på ängen betande kor i månsken. Med den naivistiska idyllen under armen lämnade jag våningen. Stig skrev ett kort brev till mig senare där han åter beklagade det skedda. Jag svarade honom att det inte var så farligt, tackade för visiten och målningen och önskade honom allt gott. Det var första och enda gången jag träffade Stig Claesson.

Med detta minne och hel trave böcker hemma (plus målningen på väggen) har jag läst Nils Claessons bok om sin far. Med en allusion till romantiteln Ni har inget liv att försäkra tänker jag: det finns ingen idealbild att rasera.

Stig Claesson dog den fjärde januari 2008 på eftermiddagen. För mig är han en av den svenska litteraturens stora författare. Jag hoppas att folk hittar fram till hans böcker. De är sedemålningar från det tjugonde århundradets slut, med en gripande ton, humor och en stor kulturkännedom.

Samtal på ett fjärrtåg, Vem älskar Yngve Frej?, Döden heter Konrad, Blå måndag, Att resa sig upp och gå, På palmblad och rosor, Henrietta ska du också glömma, Lika oskyldigt som meningslöst, Allt står i lågor, Utsikt från ett staffli, I boulevardens skugga, Blå måndag, Skam den som fryser, Kärlek rostar inte, På palmblad och nässlor, Min vän Charlie, Vandring med mig själv, Sov du så diskar jag, God natt fröken Ann… boktitlarna som minnesramsa.

Namnet Blåbärsmaskinen… det står för skopan som används för att göra handplockningen av bär effektivare. In i det tandade gapet hamnar blad och rosk. Blåbärsriset kalare efter varje ryck.

En bild. Som boktitel inte så välfunnen.

”Han satt alltid och solade vid stugväggen”, skriver sonen.

Epilogen har två rader: ”Stigs aska ligger strödd i en sjö / inte långt från stugan i Västergötland.”

* * *

Mikael Enckell skriver omsorgsfullt, ofta utmanande snårigt och ålderdomligt. Som psykoanalytiker spetsar han texten med tankar och ord som får mig att tänka på egna regressioner och förträngningar, samt hoppas på de reparativa åtgärdernas tillräcklighet… så att jagets känslomusik hålls någorlunda intakt.

Det fyrtiosidiga stycket i boken Om konsten att älska skriften heter i all enkelhet ”Heidi”; ett intimt och finstämt porträtt där även skuggorna tillåts vandra.

Som bokälskare var Heidi en mästare i skapande ”verklighetsflykt”. Sonen minns hur hon läste Dickens högt. Herr Winkle i Pickwickklubben helade själen minst lika bra som äggtoddyn ”hobbelbobbel” hjälpte mot öronvärk. Också Holbergs komedier fick barnen höra… och då förstår jag att avståndet från kulturhemmet till dagens värld är enormt. Senare rekommenderade Heidi med bibliotekariens älskvärdhet böcker åt barnen, inte bara klassiker utan också populära författare som Gustaf Jansson och Frank Heller (och hon introducerade judendomen för Mikael med en samling judiska vitsar). Heidi läste som tioåring Odysséen hon fått av farfar, nationalskaldens son, bildhuggaren Walter Runeberg.

Alltid en läsare… men under slutet av hennes liv kröp det fram att hon gärna hade skrivit mera själv, författat. Familjen och jobbet på biblioteket i Grankulla var inte nog… inte heller översättningarna av bland andra Jung, Jotuni och Waltari, eller bokartiklarna för Arbetarbladet, Helsingin Sanomat och Nya Argus.

Heidi Enckell 1931, målad av Rabbe Enckell. Ur Louise Ekelund: Rabbe Enckell, gräshoppans och Orfeus diktare (1999).

”Min mamma […] var en för andra och för sig själv påfallande gåtfull personlighet.” Så börjar sonen sin teckning i minnet. Hon kom från ett konstnärshem (farfarsfar och farfar nämnda ovan). Fadern Nino Runeberg var ”teosof och frimurare med dragning till esoteriska sfärer”, översatte Bhagavad-Gita och skrev historiska romaner som dottern inte tyckte om. Hemma tycks pappan, på ett ibland skräckinjagande sätt, ha representerat lustprincipen, medan mamman Mimmi stod för hushållet-realitetspincipen.

Heidi hade svårt med bägge föräldrarna. Utanför Nylands nation träffade hon den unge konstnären och författaren Rabbe Enckell, gifte sig och lämnade fort hemmet. Sonen skriver: ”När hon i tjugoårsåldern bildade sin första familj, valde hon – i synlig motsats till sin eruptiva, pianospelande, högröstade och koleriske far – en tillbakadragen, ängsligt försiktig och i alla sina yttre åthävor anspråkslös partner”.

Äktenskapet var åtminstone först en högtid, i en av sina böcker skrev Rabbe dedikationen: ”Till Heidi som skriver alla mina bra böcker och målar alla mina bra tavlor”.

Åren går. Symbiosen makarna emellan bryts då Oscar, radikal ung psykiater ur den parlandska brödraskaran, träder fram. Det är bäddat för den våldsamma fighten Enckell-Parland, som Mikael Enckell har behandlat grundligt tidigare. Blodet från svartsjukedramat i italiensk stil har sugits in i själens läskpapper och tolkats som figurer i ett Rorschachtest. Här bara antyds traumat.

Livet är inte en dans på rosor, ibland är det en dans på rovor.

För Mikael Enckells del resulterade skilsmässan i att han från fyllda åtta till fjorton års ålder tillsammans med syster Birgitta mer eller mindre separerades från modern. Mommo Mimmi i Grankulla fick tjäna som förvaringsplats.

Författaren ser modersdeprivationen, saknaden efter mamma, som ett sår men också som ett embryo för kommande litterär intriktning. Han talar om ”en stämning av landsflykt och exil, som för all framtid gjorde mig benägen att identifiera mig med de fördrivna och urskilja det psykologiska nödtvånget av att upprätthålla en inre bild av och trohet mot sådana livsuppehållande faktorer som inte längre finns omedelbart representerade i den yttre realiteten.”

Dunkelt sagt, men jag tolkar det som att barndomens övergivenhet öppnade porten till bland annat judendom och psykoanalys. Utan den bryska skilsmässan och Heidis åtföljande ”gökmoderaktion” skulle vi – i form av sonens författarskap – ha färre nycklar också till tolkningen av litteratur och film.Rabbes knivning av Oscar och Heidis ”svek” var alltså på sikt en kulturgärning (sic!).

Ironin stockar sig i halsen. Kanske jag tyr mig till stilmedlet som en reaktion på författarens ibland irriterande inlindade sätt att skriva.

Var det faktiskt hela tiden så jävligt att vara separerad från morsan? Hur sköttes det konkret? Hur ofta var barnen hos mommo, hur ofta på barnhem? Rabbe hade knappast dem hemma hos sig, fanns det inget skyddsnät i form av andra närstående? Var firades julen, somrarna, sportloven?

Det handlar om ”själens utveckling”, ungdomsplågor, vuxennojor, misstro, tillit. Jag menar inte heller att Mikael Enckell skulle behöva säga vilken senap de hade till korven…

Ställvis är sonen vag på ett gåtfullt sätt. Han undrar varför modern ammade så länge, antar att det berodde på hennes egen dåliga modersrelation och betecknar det som ”en återanknytning till något tidigt förlorat”.

Heidi beundrade italienska mödrars sensuella frigjordhet mot sina barn. Sonen skriver att det i Heidis understrukna tendens att uppmuntra och prisa ingick ett sensuellt element ”som av något kritiskt sinnat vittne kunde ha betecknats som ’förföriskt’”. Tydligen inte av honom själv.

Modern insisterade på att få tvätta den förpubertale Mikaels lugg i badkaret, hon badade bastu tillsammans med honom ännu vid en ålder då han kände sig generad.

Mikael säger sig ha en motvilja mot grov sexualjargong (och jag minns i skrivande stund hans enda reservation mot Kubricks film Eyes Wide Shut. Den gällde slutrepliken ”Let’s go and fuck!”)

På bokens innerflik finns ett fotografi av författaren poserande framför ett skyltfönster som liknar en sexshop. Lustigt.

Jämfört med Rabbe Enckell framstår Oscar Parland som en virvelvind.

Sexuallivet fick ett nytt lyft, i böckernas tillkomst är Heidi däremot mindre med… snarast läste hon korrektur. Efterhand får hon, då paret flyttar för att bo i anslutning till sjukhuset i det italienskt fagra Pitkäniemi och senare till Nickby, en allt aktivare roll i jobbet tillsammans med Oscar.

Heidis italienska ideal inbegrep i viss mån sjukhusträdgårdarna men inte köket, hon hatade också sömnad och att städa garderober, ”åtminstone före decennieskiftet 1959–60”(!) (vad hände då?). När husan Dagmar Stenberg tog ledigt gick familjen ut och åt eller levde på te och skorpor.

Texten hade vunnit på att finslipas, kanske förenklas, preciseringar saknas, dubbleringar förekommer. Ändå är det intressant. Skönlitterärt är stilen mera Proust än Hemingway, mera Freud än Ove Wikström, men så är det också en bok av författarens och analytikerns hand, om människoblivande och läkning… skriven för honom själv, åt andra att läsa. Ett sorgearbete i försoningens tecken.

Själv besökte jag en gång Heidi och Oscar Parland i deras hem i Munksnäs, för att banda in minnen av Henry. Jag blev mycket vänligt bemött. Heidi var gammal och vacker, Oscars skorrande r-ljud och buskiga ögonbryn var bekanta från tidigare. Jag tror jag blev bjuden på te och skorpor. När jag lämnade huset stod båda i fönstret och vinkade.

Mikael Enckell skriver: ”En synbild från dessa år utgör ett glädjeämne. Upprepade gånger medan jag väntade på spårvagnen efter ett besök, stående på hållplatsen utanför deras fönster och balkong i andra våningen, stod de sommar som vinter, bredvid varandra bakom fönstret eller på balkongen och vinkade, då och då, tills spårvagnen kom”.