KOMMENTARER:
TRYGVE SÖDERLING
Folket
P och staten S
Byggandet av israeliska bostäder i det ockuperade östra
Jerusalem och
utvidgningen av bosättningarna på den ockuperade
Västbanken återupptogs
i slutet av september. Att det i princip pågår
förhandlingar mellan
Israel och den palestinska myndigheten får enligt en
kommentator
Israels premiärminister Netanyahu att likna ”någon som
förhandlar om en
pizza medan han äter upp den”.
23.10 riktade ett synodmöte inom Vatikanen,
sammansatt av katolska
biskopar från Mellanöstern, en vädjan till FN:s säkerhetsråd
om att
”vidta nödvändiga juridiska åtgärder”
för att ”göra slut på den
israeliska ockupationen av arabiska territorier”. Resolutionen
väckte
knappast någon uppmärksamhet i finländska media och
innehållet var inte
heller på något sätt sensationellt, snarare en
upprepning av den
ovanligt brett förankrade ståndpunkten att bland annat
bosättningarna
strider mot internationell rätt, inklusive
Genève-konventionen. I sin
officiella kommentar följande dag ansåg
Israels biträdande
utrikesminister Danny Ayalon, enligt nyhetsbyrån AFP, att synoden
blivit ”kapad” av fiender och kallade biskoparnas uttalande
för
”arabisk propaganda”.
Västbankens
palestinska och delade områden (gula), israeliska
bosättningar (röda) och för palestinier förbjudna
områden (vita). Källa FN och Wikimedia Commons. Klicka på kartan för
att länkas till en större version.
Verbala vädjanden om byggstopp från USA:s
president Barack Obama och
utrikesminister Hillary Clinton har inte haft effekt. En tolkning kunde
vara att den nuvarande israeliska regeringen är nöjd med
situationen
som den är. Expansionen via bosättningar har fortsatt under
varje
israelisk regering sedan statens grundande 1948.
Konflikten om Palestina, som dominerar också detta
andra Nya
Argus-temanummer om Mellanöstern, är inmängd med lager
på lager av
tolkningar, symboler, myter och metaforer. Inledningsvis kan det
därför
vara skäl att ta ett steg bakåt och repetera fakta på
ett abstrakt,
möjligast icke-mytologiskt plan. De flesta av nedanstående
data framgår
också, direkt eller indirekt, av artiklarna i detta och
föregående
nummer.
Invånarna i det före detta mandatet Palestina
består i dag av två
ungefär lika stora semitiska folkgrupper, ”P” och
”S”. S utgjorde 1921
13 och 1946 33% av befolkningen. Den numerärt största
gruppen, P,
fördrevs vid staten S:s etablering 1948 och senare och är
numera
splittrad på många områden, främst P1 och P2,
grannstaten R samt staten
S. S har kontinuerligt flyttat fram sina aldrig fastslagna
gränser.
Utom det etniskt semi-rensade huvudområdet ockuperar S P1, som
delats i
hundratals isolerade fragment, och bevakar direkt och indirekt P2:s
gränser till lands och sjöss, samt luftrummet. S kontrollerar
alltså på
ett eller annat sätt hela det tidigare Palestina.
Militärt är S en regional stormakt som i mer
än 40 års tid fått ett
unikt stöd från världens enda supermakt. Det
årliga militära biståndet
från USA har stadigt vuxit och är 2010 officiellt 2,8
miljarder dollar,
en femtedel av S:s militärbudget.
Så länge de här faktorerna är
konstanta verkar det spela en marginell
roll vem som är president i USA, vem som inte erkänner vem,
vilka
uttalanden som görs och vilka fredsförhandlingar som
pågår.
Palestinska grupperingars raketbeskjutning från
Gazaremsan (P2) mot
Israel (S) dödade under åren 2002–08 sammanlagt 28
israeler och utlöste
den israeliska attacken mot Gaza under årsskiftet 2008–09,
under vilken
omkring 1 400 palestinier och 13 israeler dödades.
Palestinska självmordsbomber krävde under
2000-talet sammanlagt omkring
550 israeliska liv. Jämfört med en absolut topp 2002 (220
bombdödade)
har den palestinska raketbeskjutningen och bombningarna nästan
upphört
efter 2008, och i Israel har risken för en trafikolycka alltid
varit
större: omkring 400 döda per år.
Andelen fattiga låg i Gaza änuu 1994 på
USA-nivå, 16%, men 2009 levde
70% av invånarna på mindre än en dollar per dag enligt
FN-siffror
anförda av forskaren Daniel Byman i senaste numret av amerikanska
Foreign Affairs. I
artikeln ”How to Handle Hamas” rekommenderar
Byman
att blockaden av Gaza hävs för att uppmuntra Hamas civila
aspekt som
legitim politisk makt i området. Motarbetandet av vapensmuggling
över
gränsen borde överföras på internationella
styrkor. Hamas är trots
dramatisk retorik rätt pragmatisk, skriver Byman, och även om
rörelsen
inte krossades, led den mera av Israels attack 2008–09 än
Hizbollah,
som gick stärkt ur Israels motsvarande krig i Libanon 2006.
Bymans scenario, som inkluderar och integrerar Hamas i
en fredlig
utveckling, är ett ”i bästa fall” som hänger
på ett stort antal ”om”.
Det är ändå intressant med denna analys i en tung
amerikansk tidskrift,
bland annat som påminnelse om att en eventuell fredsprocess inte
kan
strunta i en av områdets nyckelaktörer. Ett isolerat Hamas
kan lätt
sabotera alla förhandlingsförsök, till exempel genom att
på nytt börja
skjuta raketer.
Hamas får militärt och ekonomiskt stöd
från bland annat Iran, även om
stödet inte på långt när kan jämföras
med USA:s till Israel. Israel å
sin sida bedriver vapenhandel med bland annat Finland, ett faktum som i
skrivande stund 160 representanter
för finländsk politik, vetenskap och
kultur påtalar i en adress administrerad av
människorättsrörelsen ICAHD
(Israeli Committee Against House
Demolitions). Adressens första
undertecknare är filmaren Aki Kaurismäki, följd av
politikerna Satu
Hassi, Heidi Hautala, Sirpa Pietikäinen och Erkki Tuomioja.
”Svenska”
namn är åtminstone Jörn Donner, Sophia Jansson, Claes
Andersson, Janina
Andersson, Jan-Otto Andersson, Carolus Enckell, Lars Hertzberg, Markus
Jäntti, Annika Lapintie, Stefan Lindfors, Laura Lodenius, Martina
Reuter, Ville Sandqvist, Nils Torvalds och Thomas Wallgren. I
adresstexten
påpekas att Finland köpt betydande mängder israeliska
vapen, sedan 1999 för över 152 miljoner euro, och att vi
varit en
central exportör av missilteknologi till Israel. Detta i klar
konflikt
med ett förbud från EU:s ministerråd mot vapenexport
till länder som
bedriver ”intern repression”.
Ett par av de beställda artiklarna i detta
temanummer är skrivna ”på
plats” av judar i Israel. Det vore naturligt att jämsides
med dem
publicera texter av palestinska intellektuella. Trots vissa
kontakter
har en sådan ”balans” denna gång inte
förverkligats, vilket nog är
symboliskt för informationssituationen över lag. Indirekt
förmedlas
några palestinska röster ändå i Mikko Zengers och
Eva Odrischinskys
artiklar. De här texterna handlar annars om
”oliktänkare” inom sin egen
krets – en oppositionell israelisk aktivist och en palestinsk
dito.
28.10.2010
|