Det centrala problemet med ekonomirapportering är: hur rapportera om ett företag utan att det får gratisreklam? I denna artikel är situationen den motsatta. Eftersom jag själv arbetar inom turistbranschen finns det orsak att fråga sig om jag kan betraktas som jävig då jag skriver om mina konkurrenter. Jag ska berätta om en ny israelisk resebyrå som arbetar för att befrämja mänsklig dialog i det Heliga Landet. Idag har företaget, som grundades av en ensam kvinna i april i fjol, redan 600 anställda. Enligt de vildaste ryktena har en miljon palestinska kvinnor anmält sig till de erbjudna resorna. Israels tidigare undervisningsminister Jossi Sarid utnämnde nyligen resebyråns grundare Ilana Hammerman till årets medborgare.

Underbart! Doris tog kontakt efter tre års tystnad. Hammermans resebyrå kunde definitivt vara henne till större hjälp än Condoleezza Rice eller Hillary Clinton. Då jag lärde känna den 13-åriga Doris i Betlehem i september år 2007, bad hon mig nämligen genast om en liten tjänst. Då hon frågade ut mig om hur mycket jag sett av världen, avslöjade hon samtidigt att även hon drömmer om att resa. Min uppgift blev att fiska fram ett specialtillstånd av dåvarande utrikesminister Rice, som skulle ge Doris möjligheten att åka på släktkalas till Jerusalem, där de flesta av hennes kusiner var bosatta.
  
Av Doris tre systrar hade endast den äldsta fått tillåtelse av Israel att besöka den heliga staden. Detta skedde någon gång i början av 1990-talet, samtidigt som israelerna och palestinierna förhandlade – eller låtsades förhandla – om att grunda två stater på stor-israelisk (det internationellt erkända Israel och de ockuperade områdenas) mark.

Doris begäran verkade rimlig. Eftersom det bara är 13 kilometer mellan Betlehem och Jerusalem, skulle till och med ett specialtillstånd på bara ett par timmar räcka för Doris. Endast en kusinträff, inte ens ett besök i Al Aqsa-moskén. Hon svor på att omedelbart återvända till kolerazonen London då hon träffat sina kusiner. Galghumor räcker dock inte som pass vid de israeliska vägspärrarna. Många palestinier kallar sin hemtrakt, sammanträngd mellan murarna och de israeliska bosättningarna, för kolerazonen. Doris pappa önskade mig å sin sida brett leende hjärtligt välkommen till London, då vi träffades första gången, samma dag som vi tillsammans med Rice besökte Betlehem.

Utrikesministern hann även göra en avstickare till kyrkan där Jesus föddes. Ett fotografi där Rice hukar sig, liksom vi andra pilgrimer, för att smidigt kunna glida igenom kyrkans låga dörröppning, spreds i världspressen. Kanske skulle hon förhålla sig positivt till Doris begäran efter att ha utfört denna gest. Hukande, och diskret infiltration, är nämligen viktiga färdigheter för palestinierna, vilket mästerhukaren president Mahmoud Abbas också lär vara väl medveten om.

Hur skulle jag lyckas övertyga Rice? Kanske kunde de kända föreläsarna på Holocaust-museet driva Doris ärende? Jag deltog nämligen under min vistelse i Jerusalem i en tio dagars kurs på Jad Vashem-museets utbildningscentrum. Kursens syfte var att erbjuda nya synvinklar på Holocaust och det vi lärt oss av den. Ett givande kunskapspaket, undervisningen låg mestadels på toppnivå.

I kursprogrammet ingick också en föreläsning om Palestinafrågan. Tidningen Haaretz veteran­redaktör Danny Rubinstein förbryllade i en lysande inledning sina lyssnare genom att påstå att Holocaust är den israeliska statens nya religion. Flera av de övriga föreläsarna hade svårt att låta bli att dela med sig av sina iakttagelser om hur man i palestiniernas tal kan utläsa antisemitiska tonfall. Att försöka spåra ett dylikt släktskap är milt sagt problematiskt på en kurs där man undervisas i hur Holocaust…undervisas. En av talarna avslutade sin föreläsning – där inte ett ord om palestinierna hade nämnts – med den gåtfulla uppmaningen att ”gör nu ert bästa för att trivas med våra palestinier”.

Jag borde ha förstått att genast fråga vad hon menade med det. Men jag tog henne på orden och åkte till president Abbas domäner för att diskutera med Doris och flera andra palestinier. Jag trivdes så bra att jag varmt kan rekommendera en dagstur till Palestina även för er. Det vidgar vyerna och man löper minimal risk att stöta på andra turister, så länge man håller sig borta från Jerusalems gamla stad.

Ni kan dock få svårigheter med att betala för ert te eller er falafel på Västbanken. Studenterna vid Bir Zeit-universitetet i utkanten av Ramallah tävlar lika lekfullt som förut om vem som får äran att bjuda gästen på mat i universitetscaféet. Kan det  i detta fall vara frågan om traditionell arabisk gästfrihet, eller det faktum att studenterna har ett brinnande behov av att bli hörda? Det är nämligen inte lika lätt för dem att se sig omkring i världen som för de israeliska ungdomarna.


En dag i det andra hemlandet  

Ilana Hammerman kom ut ur skåpet i maj. I en lång artikel i Haaretz (13.5), som jag varmt rekommenderar, beskriver fredsaktivisten som även är författare och översättare noggrant hur hon smugglade ut tre 18–19-åriga palestinska flickor på en dagsutfärd från de ockuperade områdena till Israel. Till reseförberedelserna hörde upplysning om potentiella risker vid resmålet, och att klä flickorna israeliskt. Hon lärde flickorna att på hebreiska säga ”allt är okej”, ifall någon skulle tilltala dem vid vägspärrarna under deras första ”inrikes-utlandsresa” .

När resans svåraste del, det vill säga gränsövergången, var överstökad, körde Hammerman flickorna till Tel Aviv, det moderna Israels främsta flaggskepp. Efter att ha ätit hamburgare på McDonalds spanade flickorna in israeliska araber på universitetets campus och bibliotek. Besöket på Eretz Israel-museet, där Hammerman lät flickorna posera bredvid karikatyrer av Yitzhak Rabin och Shimon Peres, verkade inte göra dem lika förtjusta.

Flickorna tog sig också en titt på spillror av det försvunna Palestina i Jaffa, där det judiska Tel Aviv började byggas upp i början av förra århundradet. Resans höjdpunkter blev ändå besöket i ett köpcentrum samt att ränna omkring i mörkret på en sandstrand i Tel Aviv. När flickorna återvänt hem klockan två på natten kunde de vara säkra på en sak: de hörde till den mycket lilla minoritet bland Västbankens ungdomar som har doppat tårna i Medelhavet.

Både researrangören och resenärerna hade gjort sig skyldiga till brott. På basis av en artikel som Hammerman skrev i Haaretz hösten 2009 kan vi dra slutsatsen att brottet hade planerats en längre tid. Hon varnade sina landsmän för att israelernas känsla av att allt är bra är ett farligt självbedrägeri, så länge ockupationen tillåts pågå.

En bosättarorganisation kallad The Legal Forum for the Land of Israel (!) har väckt åtal mot Hammerman. Om hon anses skyldig kan hon bli dömd till upp till två års fängelse för medhjälp till illegal inresa. Organisationen som väckt åtalet är känd för sitt motstånd mot nedmonteringen av bosättningarna på Gaza. Organisationens ledare har också hotat med att börja bygga bosättningar på israelisk mark på sådana områden där landets palestinska befolkning lever.

Hammerman verkar inte ångra sig, tvärtom. Hon har meddelat att hon kommer att anställa en försvarsadvokat. Genom  sin handling ville hon uttryckligen skapa diskussion om ockupationens ohållbarhet, både i Israel och utomlands. Hennes samvete kunde helt enkelt inte längre acceptera alla de bestämmelser som skapats för att göra ockupationen bestående.

Hammermans exempel har inspirerat också andra israeler till civil olydnad. I juli smugglade elva israeliska kvinnor ett tjugotal palestinska kvinnor och barn över gränsen för en dagsresa till Israel. Beskrivningar av smugglingsutfärder dyker allt oftare upp i israeliska tidningar. I slutet av augusti hade redan nästan 600 kvinnor anmält sitt intresse för att fungera som olagliga turistguider. Den överlyckliga Hammerman har varit förstummad över det stora stöd hon fått.

Mainstream-media har anklagat Hammerman bland annat för att äventyra israelernas säkerhet. I ett tv-program ställdes hon frågan om hon undersöker de palestinska kvinnornas underkläder innan hon släpper in dem i bilen. Det skulle onekligen vara lätt för extrema element på den palestinska eller israeliska sidan att sabotera den palestinska kvinnoturismen.

Expansionen av dagskryssningar för palestinier kan leda till att gratisfalafeln i Palestina tar slut. Det kostar att shoppa i Israel. Mitt livs godaste falafel avnjöt jag för övrigt i Gazas största flyktingläger Jabalaya i början av 1970-talet då en finländsk kibbutzvolontär ännu kunde resa till Gaza för att koppla av efter en tung arbetsdag. Idag är det annorlunda. Uppskattningarna om hur många procent av under 20-åriga gazabor som har varit utanför den remsa som kallas världens största utomhusfängelse växlar mellan en halv till ett par procent.

Ungefär 50 000 israeler reser till Indien varje år. En stor del av dessa är ungdomar som nyss kommit ut ur armén och som vill tömma sitt samvete efter en tung militärtjänstgöring. Ännu på 1990-talet kunde man se skyltar utanför många restauranger av hippieklass i New Delhi: israeler ej välkomna. De israeliska ungdomarna verkade inte förstå att Indien inte är en del av de ockuperade palestinska områdena. Mina kvinnliga studerande har berättat om israeliska pojkar som presenterat sig för dem som finländare eftersom ”ingen ändå vet något om Finland”.

När ska jag för första gången i Indien möta en palestinier hemma från det stor-israeliska området? Det är möjligt att jag redan har gjort det; kanske var de utklädda till svenskar.

Jag brukar fråga israeliska ungdomar jag möter i Indien om deras krigserfarenheter från Västbanken. En kemistuderande från Tel Aviv har fastnat i mitt minne. Kvinnan poängterade att hon ville resa runt i Indien ensam, eftersom man på detta sätt upplever mera än om man reser i grupp. Till Jerusalems gamla stad som låg ungefär 60 km från hennes hem hade hon ändå av säkerhetsskäl åkt i grupp med guide och beväpnade vakter.

Ingen av de studerande vid Bir Zeit-universitetet som jag talade med hade besökt Jerusalem, som ligger på cirka 15 kilometers avstånd. Visserligen bedyrade killarna att om jag bjöd in dem till en träff i Gamla stan i Jerusalem, alltså det ockuperade östra Jerusalem, skulle de kunna fixa in sig på några timmar. Naturligtvis skulle straffet om man blev fast under en sådan gör-det-själv-resa vara fängelse.


Den ockuperade fredsprocessen

Alltså: bevakade gruppresor och illegal infiltration, till samma resmål? Det skvallrar om åtminstone tre saker.

För det första saknar talet om det ”för eviga tider förenade” Jerusalem, ”det judiska folkets egendom”, street credibility. Ta en promenad i de smala gränderna i Gamla stan i Jerusalem, omgivna av murar, och se hur förenade de beväpnade israeliska soldaterna är med palestinierna som undviker dem medan de utför sina vardagssysslor. För att friska upp minnet: inte ett enda land i världen har erkänt det odelade Jerusalem som huvudstad i Mellanösterns enda demokrati.

För det andra, muren läcker fortfarande. Inte för det, den må läcka eller inte, Israel kan inte bli en demokratisk judisk stat. Stor-Israel är i dag demokratisk för judarna och ”judisk” för palestinierna. Det innebär att man på alla sätt försöker minimera icke-judarnas antal. Snarare borde man tala om en demografisk judisk stat.

Israelerna kallar sin över 700 kilometer långa mur för säkerhetsbarriären, palestinierna kallar den apartheidmuren. Eftersom 85 procent av muren byggs på Västbanken, utanför Israels erkända gränser, stöder jag i den här namntvisten palestinierna till åtminstone 85 procent. Mellan Israels gräns, den så kallade gröna linjen, och muren kommer över åtta procent av Västbankens 5 600 kvadratkilometer att ligga. Det låter kanske som en oskyldig småsak. När vi granskar hur litet det schweizerosterbjudande är, som Benjamin Netanyahu försöker få palestinierna att svälja, inser vi hur mycket som står på spel.

3. Inmurandet av Palestina öppnar en marknadsnisch på fyra miljoner för Ilana Hammermans resebyrå. För att förstå denna nisch måste vi granska murarnas och checkpointernas ABC-geografi. Inom Stor-Israel bor knappt 5,8 miljoner judar och cirka 5,5 miljoner palestinier, av vilka drygt 1,5 miljoner är (arabiska) medborgare i Israel. För att trygga israelernas säkerhet har fyra miljoner palestinska icke-medborgares rörelsefrihet begränsats i hög grad.

Oslo-avtalet 1993 skulle leda till uppkomsten av ett självständigt Palestina. Västbanken styckades tillfälligt i tre delar, för att ett sammanhängande, livsdugligt Palestina skulle kunna planteras på det ockuperade området utan att hota Israels säkerhet. Följande två fakta får talet om 17 år av fredsförhandlingar att låta ironiskt: 1. Antalet israeliska bosättare på Västbanken har nästan tredubblats sedan Oslo. 2. Israelerna har styckat Västbanken så området blivit en schweizerost.

Område A, som nominellt styrs av den palestins­ka administrationen, omfattar 17 procent av Västbanken. Det består huvudsakligen av områdets största städer. Område B, ungefär 24 procent av Västbanken, lyder under israelernas och palestiniernas gemensamma förvaltning. Nära 95 procent av palestinierna lever i zon A och B. Succén för söndra-och-härska-politiken visas av att zon A och B i sin tur är indelade i 227 områden! Att sätta ihop en självständig stat av dem, som sedan ska kopplas till Gaza-remsan, kräver trolleri.

Område C, som lyder direkt under Israel, omfattar 59 procent av Västbanken. Inom detta område ligger ungefär 120 officiella bosättningar och 100 inofficiella, alltså illegala. Enligt internationell rätt är alla bosättningar illegala, enligt ockupantens lagar är de bosättningar illegala, som för tillfället definieras som illegala.

Bosättningarnas invånarantal växer cirka tre gånger snabbare än hela Israels. Det är ingen slump, utan resultatet av en medveten politik. Under de sista tio åren har Västbankens befolkning vuxit med över fem procent per år. I dag har redan över 310 000 israeler infiltrerat Västbanken. Dessutom bor i det ockuperade östra Jerusalem, officiellt anslutet till Israel, ungefär 200 000 israeler.

För Ilana Hammerman skulle det onekligen vara en smal sak att ordna ett släktbesök hos Doris, trots att Doris bor i A-zonen, som Israel förbjudit sina medborgare att besöka. Enligt de vildaste ryktena har så många som en miljon kvinnor anmält sig till Hammermans resor. Att administrera en sådan turistflod kräver palestiniernas hjälp.

Förresten måste jag påminna Hammerman om att även Doris gillar hamburgare. När hennes föräldrar hade bjudit mig på mat i två dagars tid, meddelade jag att det nu var min tur. Hummusen och falafelbullarna förlorade klart i omröstningen mot Ramzy Burghers hamburgare.


Fredsturism

Det är lätt att stämpla kvinnornas resebyrå som en kampanj i rent sensationssyfte. Det lönar sig att minnas hur ockupationen av de palestinska områdena ”officiellt” inleddes  1967. Den israeliska ledningen byggde upp sitt mega-projekt i hemlighet, samtidigt som den iscensatte ett skådespel för omvärlden om hur ett gäng laglösa israeliska fantaster och yrbollar stökade omkring på Västbanken. De här het­sporrarna skulle man genast få ordning på, så fort palestinierna var mogna för fred.

Hammermans företag är en naturlig förlängning av Machsom (Checkpoint) Watch, grundad 2001 av tre israeliska fredsaktivister. Deras syfte var att observera och rapportera om människorättsbrotten vid gränsövergångarna. Organisationen växte till den grad att efter tre år observerade 400 kvinnor de soldater som övervakar palestinierna.

De här kvinnorna verkade vid gränserna utan att bryta mot lagen. Det projekt som Hammerman har satt igång överskrider både gränserna och lagen. Om det Heliga Landet delas upp i två stater, främjar Hammerman utrikesresandet, om däremot en enda stat uppstår, Isreltina eller Palesrael, handlar det om inrikesturism.

Låt oss visionera en smula. Under ledning av det internationella samfundet, det vill säga oss turister, kunde man sparka igång en ny motockupation enligt mönster från ”hetsporrarna”, med målet att hålla Västbanken och förhoppningsvis också Gaza öppna. Vi skulle sätta fart på processen genom att i stora massor vallfärda till Västbanken, inte som aktivister utan som helt vanliga turister, i rättvisans namn och som motvikt till pilgrimerna och Toiviomatkat-resenärerna. Vi skulle bojkotta Stor-Israel genom att enbart resa till de ockuperade områdena. En sådan bojkott torde passa för de flesta motståndarna till ockupationen.

Jag är oenig med mig själv. Kunde det där faktiskt fungera? Hur är det då med följande, något mera auktoritativa  förslag?

Israel grundades som en trygg hamn för alla judar i världen. Under de senaste åren har de israeliska regeringarna stängt hamnen för de utländska judar som kritiserat det stor-israeliska byggtalkot. Kanske kunde sådana arrangerade skeppsbrott erbjuda otroliga tillväxtvisioner för det Hammermanska företaget.

Israel kräver att palestinierna ska erkänna Israel som judisk stat, samtidigt som man systematiskt israeliserar de palestinska områdena. En rent judisk stat är omöjligt att upprätta, ens halvdemokratiskt, på ett område där nära hälften av befolkningen är icke-judisk. Eller hur skulle ni genomföra det?

Under de senaste åren har ”kvartetten” USA, FN, EU och Ryssland försökt förlösa freden i det Heliga Landet – utan större framgång. Om Israel är alla judars skyddshem, kunde det nu vara dags att samla ihop förtjänta judar ute i världen för att grunda ett mini-Palestina som bihang till Israel. Hammermans skjutsningsfirma kunde sätta fart på hemliga fredsförhandlingar mellan palestinier och judar. Också Oslo-processen startade i början av 1990-talet som hemliga förhandlingar.

Om Hammerman har en fem personers bil, kunde hon samla ihop en erfaren fredskvartett. På frambänken skulle vi placera Norman Finkelstein, den berömda kritikern av fredsprocessen och den av de fyra som mest liknar en bosättare. På ytterplatserna på bakbänken skulle vi tränga in Noam Chomsky (81) och specialrapportören från de palestinska områdena inför FN:s mänskorättskommission, Richard Falk (80). Onekligen skulle Falk innebära en risk, för han ser misstänkt arabisk ut. På mittplatsen skulle vi gömma ledaren för FN:s Gaza-kommis­sion, sydafrikanen Richard Goldstone (71) – den av de fyra som allra minst ser ut som en bosättare. Om Hammerman äger en minibuss, kunde fredspristagarna Jimmy Carter (85) och Desmond Tutu (78) rymmas med som obundna observatörer.

Gemensamt för kvartettens medlemmar är åtminstone följande: 1. De har stämplats som judiska antisemiter. 2. Israel har gett dem portförbud till de ockuperade områdena. 3. De stöder den fredsmodell som bygger på en tvåstatslösning. Också Tutu har portförbud till de ockuperade områdena, men han kunde låtsas vara Carters livvakt.

Hammerman skulle köra kvartetten och observatörerna längs en väg avsedd enbart för israeler, nästan fram till någon bosättning, till exempel Ariel. Där skulle inofficiella palestinska fredsförhandlare redan otåligt vänta på att skådespelet ska börja, samtidigt som deras fruar och barn skulle befinna sig på dagskryssning i Israel.

Chomsky skulle i våras föreläsa vid Bir Zeit-universitetet på Västbanken. Det gick i alla fall på tok för den före detta kibbutzniken, precis som 1968 i Tjeckoslovakien då Chomsky försökte besöka Alexander Dubček. Han blev avvisad vid gränsen.

Knessetmedlemmen Otniel Schneller från Kadima-partiet, som definierar sig som centerpartistiskt, uppskattade utvisningen. Han föreslog att Chomsky skulle försöka infiltrera Gazaremsan från den egyptiska sidan, via en av palestiniernas tunnlar. Till all lycka har vi Hammerman.

Tyska är Doris favoritämne i skolan. Hennes andra dröm är att få åka till Tyskland och studera. Ilana Hammerman kan påverka vilkendera av Doris drömmar som först förverkligas.