Den nya oberoendet kan ha sin andel i årets berömda konflikt mellan Oksanen och hennes före detta förlag Werner Söderström Oy. Oksanen kritiserade ju, tillsammans med ett dussin kolleger, husets personalpolitik för att försumma den skönlitterära sektorn. Oksanens personliga släng om den nya VD:n Anna Baijar, att en apa inte hade skött översättnings- och de internationella kontakterna mycket sämre, ledde till den trots allt oväntade reaktionen att förlaget i juni i år sade upp samarbetet med sin rättframma guldkalv.

Bland de många påföljande anbuden valde Oksanen att fortsätta på Teos, ett litet, mecenatbekostat kvalitetsförlag som dittills gått på förlust. Också det en markering.

Ett pikant inslag i konflikten var att media-oligopolet Helsingin Sanomat här på nytt en gång inom kort tid tvingades försöka rapportera opartiskt om ett uppror inom den mammutkoncern, Sanoma, som tidningen själv tillhör. Det förra större nederlaget var att två missnöjda WSOY-chefer, bröderna Touko och Aleksi Siltala, startade eget våren 2008 och genom det personliga förtroende de åtnjöt kunde ta med sig ett antal kända författarnamn till sitt eget hus.

Till bilden kan ännu läggas stormen av förtrytelse här när Sofi Oksanen för ett år sen, i ett inslag i dansk TV, lyfte fram sina manliga landsmäns våldskultur. Reaktionerna var av Wikileaks-magnitud, som om hon avslöjat en väl dold statshemlighet åt en fientligt sinnad nation.

En hittills mycket ovan bild eller roll börjar alltså ta form: en taggig finländsk intellektuell som inte ligger lågt där det förväntas – inte ens utomlands. 

Att lägga sig i det som inte angår en

Kännetecknande för en intressant debattör är ju att hon eller han inte är helt opportun i sina utspel. Det verkar till exempel ha varit en rätt motvillig Émile Zola som 1898 kastade sig in i Dreyfus-affären; framgången för hans öppna brev till presidenten i dagstidningen L'Aurore (bilden t.h.) var långt ifrån given. Zola behövde heller knappast i första hand tänka på eventuella PR-vinster och den typ av personlig branding, ’varumärkefiering’, som till exempel just WSOY:s VD Anna Baijars och hennes överordnade koncernchef Jacques Eijkens rekommenderar åt sina glesnande led av författare. Att Zolas text J’Accuse! blev den tydligt urskiljbara sten som satte en opinionssvängning i rullning, vilket till slut fick den antisemitiska domen mot Dreyfus upphävd, har gjort Zola och dreyfusianerna (inklusive Marcel Proust) till portalgestalter i de moderna intellektuellas historia, sådan som t.ex. Thomas von Vegesack skriver den i Tankens aristokrater och pennans betjänter (1986).

Poängen är alltså att Zola, med sin auktoritet och formuleringsförmåga, ’blandade sig i’ en fråga som inte (direkt) ’angick’ honom och där utgången var oviss. Zola skrev för Dreyfus för att lyfta fram en åsikt som han ansåg att inte fått tillräcklig synlighet och, framför allt: för att det var rätt sak att göra. Därmed har vi ett ideal för hur en intellektuell i sträng bemärkelse kan förväntas handla.

Filmregissören Aki Kaurismäki stannade 2002 hemma från New Yorks filmfestival i protest mot att hans berömda iranska kollega Abbas Kiarostami hindrats delta – förvägrats inresevisum till USA. Fyra år senare drog Kaurismäki tillbaka sin film från Oscar-galan i protest mot värdlandets krigspolitik. Så väldigt många finländare noterar knappast markeringar som de här, men i New York Times fick den förstnämnda en viss synlighet). Över lag är Aki Kaurismäki mera känd bland de internationella cineasterna än vi här hemma kanske kommer ihåg. Kaurismäki var också, tillsammans med sin kollega Pirjo Honkasalo, en av de drivande krafterna när en opinion i januari i år skapades mot en utvisning på oklara grunder av Hadizjat Gatajev, ”ängeln från Groznyj” från Finland till Lettland. Honkasalo ägnade en del av sin dokumentär Melancholian kolme huonetta (2004) åt Gatajevs arbete med flyktingbarn.

Sofi Oksanen och Aki Kaurismäki: två internationella auteurer, mycket kompetenta inom sitt respektive område, som ’lagt sig i’, satsat något av sin auktoritet också i frågor utan akut och omedelbar betydelse för dem själva.

Två finländska röster. Finns det flera? Och måste en ur intellektuell synpunkt intressant opinionsbildare vara en kändis? Knappast, viktiga inlägg kan också ha sitt ursprung i en snäv krets, påverkan sker kanske först genom en två- eller flerstegsprocess. De egentliga stjärnorna är inte alltid så synliga. Å andra sidan är privattänkaren inte självklart en intellektuell; att sitta i sitt kök och ha geniala tankar är inte speciellt intressant om tankarna aldrig förs ut och så att säga testas på verkligheten.

En kändis med intellektuell framtoning var president Kekkonen, att höra något av hans nyårstal i YLE:s arkiv kan vara en omskakande upplevelse. Med sin mentala rörlighet utövade Kekkonen en äkta attraktion på intellektuella och konstnärer i sin tid, även om den förstås inte kan hållas isär från den attraktion som makten i sig utövar. Senare politiker har i det avseendet låtit oss komma lättare undan, retorisk förmåga à la Paavo Lipponen är trots allt bara en delkomponent som inte i sig garanterar tankedjup. Inom sin egen krets, bland Sannfinländarnas röstare, är Timo Soini säkert en intellektuell, hur skadlig en sådan etikett än skulle vara för hans popularitet om han avslöjades.

Intressant i sammanhanget är idén om en grupp eller organisation som en ”kollektiv intellektuell” – i tiden Antonio Gramscis ideal. Visserligen är Gramsci själv i dag långt mera berömd för sina analyser än någonsin hans italienska kommunistparti, men det Gramsci pekar på är viktigt: tankar behöver en tänkande miljö för att bli en social kraft.

Inom Svenska folkpartiets kollektiv har Pär Stenbäck gärna framträtt som en tänkare med något större perspektiv än sin omgivning, vilket väl framför allt haft effekten att man börjat fundera över bristen på konkurrens. Frankrike och redan Sverige är här såtillvida bättre försedda att det händer att sittande ministrar där deltar i TV-debatter med karaktär av expertpanel och ändå lyckas hävda sig, till och med föra ett resonemang i flera led.

I Sverige finns också en viss trafik mellan ’rent’ intellektuell verksamhet (typ essäistik) å ena sidan och journalistik och politik å den andra. Yrsa Stenius är knappast svensk pressombudsman som belöning för sina ingående studier i nazisten Albert Speer eller röstkonstnären Jussi Björling, men att en politisk roll på det här sättet kan ha en köl i intellektuell verksamhet är uppmuntrande. Tidigare kombinerade Stenius essäistiskt skrivande med chefredaktörskapet för Aftonbladet, ett ’brett’ medium, och ingår därmed i en imponerande tradition dit man också kan räkna namn som Olof Lagercrantz, Karl Vennberg, Arne Ruth och Åsa Linderborg. Ingen av dem har hämmats på vägen till viktiga positioner av att de bevisligen också kunnat tänka.

Filosofernas republik?

I Finland verkar man hålla sig striktare till en och endast en roll: akademiker är akademiker, politiker är politiker, kändisar är kändisar, författare är författare, journalister är journalister, chefer är chefer. Trafiken mellan täpporna är blygsam och därmed också det intellektuella inflödet. Å andra sidan har Finland en yrkeskategori som verkar vara ovanlig i Sverige: filosofer som är filosofer, och ändå har en populär kontaktyta. På finskt håll är en medialt sett någorlunda synlig fritänkare som Tuomas Nevanlinna intressant kanske just för att han egentligen inte går under någon annan etikett än ”filosof”. Det finns ett både sokratiskt och diogeneskt drag i hans verksamhet som har att göra med att lägga fram ovanliga kombinationer, men också med att stanna utanför de värsta framgångsfällorna. En filosof kan här fortfarande vara en något bohemisk figur som kommer med oväntade tankar som på något plan känns relevanta. ’Kändisfilosofer’ som Esa Saarinen och Pekka Himanen framstår vid en jämförelse som stora förlorare, offer för det på ytan lockande konsultträsket. Att på ministerbeställning piska upp optimism för ”varumärket Finland”, typ den aktuella Suomen brändi-kommittén initierad av utrikesminister Alexander Stubb, har mera gemensamt med framgångs- och livsstilspredikan à la Jari Sarasvuo än med egentlig intellektuell verksamhet.

På finlandssvenskt håll har de senaste åren varit intressanta i och med att filosofer också här fått en ökad, Nevanlinna-aktig synlighet. Magnus Londens veckomagasin Eftersnack blir intressant när Joel Backström för in diskussionsvinklar ur ett friare register än de få mainstream-attityder som annars råder i media. I Sebastian Bergholms månatliga serie Gästabudet, likaså i Radio Vega, för Nora Hämäläinen och Hannes Nykänen systematiska samtal kring ’stora’ ämnen som klass, mångkultur, jämlikhet, moral. Detsamma gäller inslaget Måndagsfilosoferna i FST:s Min morgon med Martina Reuter och, återigen, Hannes Nykänen. Även om mycket av det här materialet har ett drag av improvisation, känns det som om våra etermedia hade återupptäckt filosofins potential att styra flödet av nyhetsrubriker och ”livsstil” ut på djupare vatten. På sitt sätt har vi här en fortsättning på den i bred mening filosofiska tradition som under 1980-talet odlades i Ann-Britt Kacas Café Kafka – ett livligt, kaotiskt och ambitiöst TV-diskussionskoncept som i dagens läge känns lika fjärran och obegripligt som den intellektuella politikern Kekkonen.

Intressant är också den märkbara skillnad filosofen Nora Hämäläinen gjort under den tid hon hittills hunnit arbeta som chefredaktör för den största finlandssvenska kulturtidskriften, Ny Tid; senast inför hennes exempel får man ge upp idéer om filosofer som litet bortkomna, världsfrämmande och/eller snävt akademiska figurer. Sammantaget har våra yngre akademiska filosofer de facto tagit över mycket av det problemformuleringsinitiativ som tidigare innehades av mera klassiska jurister, statsvetare och kulturjournalister. Man kan spekulera över bakgrunden: en inspirerande utbildning, kanske bara en ’onyttig’ frihet att tänka själv, som blivit ovanlig i CV-åldern men paradoxalt nog just därför efterfrågas. De ’vanliga’ journalisternas glada amatörism när det gäller idéer stöter mot sina begränsningar, den hårt inåtvända och formaliafixerade akademiska världen likaså; filosoferna har här blivit en sorts yrkesanarkister och brobyggare.

”Intellektuella misstävlingar”

Filosofernas nya synlighet i mainstream-media kan optimistiskt övertolkas som ett växande intresse för abstrakt tänkande av mera gränsöverskridande och mindre förutsägbart slag, kort sagt; för intellektuell verksamhet. Situationen verkar därför ha förändrats en hel del sedan 1989 och 2002, när Helsingin Sanomat publicerade topplistor över ledande finländska intellektuella. Med modell från franska Lire sållades ett antal namn fram via en enkät bland några hundra personer i ledande ställning inom konst, vetenskap, politik. Sociologerna Keijo Rahkonen och Jeja-Pekka Roos ledde den första undersökningen, Helsingin Sanomats redaktion den andra. Topplistorna väcke både intresse och förakt, bland annat ifrågasattes undersökningens validitet och det förekom ironiska kommentarer om ”intellektuella misstävlingar”.

1989 utgjordes topptrion av Georg Henrik von Wright, Paavo Haavikko och Johannes Salminen – vilket fick nummer åtta på listan, författaren Erno Paasilinna, att beklaga den nästan fullständiga frånvaron av radikal finländsk intelligentia. Grundtypen för vinnarna var enligt Paasilinna en ”högutbildad, humanistisk, liberal äldre gentleman ur överklassen – till råga på allt dessutom ofta svenskspråkig”. Av de tolv första på listan 1989 hade faktiskt hälften svenska som modersmål (man kan fråga sig om det gjorde dem mindre eller mera radikala?). Mera iögonenfallande var ändå att där inte förekom en enda kvinna. Sned mätmetod, eller verklighet?

På HS-listan 2002 var von Wright fortfarande etta, nu följd av Max Jakobson och Juha Siltala. Annars hade den utsållade eliten föryngrats och innehöll något flera kvinnor – till en del kanske i reaktion mot den första undersökningen.

Förstås kan man alltid fråga sig vad som egentligen mäts i den här typen av listningar. Verkliga prestationer, en ytlig image eller kanske någon form av politisk korrekthet? En samstämmig definition på ”betydande intellektuella” kan knappast finnas i referensgruppen. Man kan också hävda – vilket en del av dem som tillfrågades lär ha gjort – att upprättande av topplistor över intellektuella i sig självt är en djupt anti-intellektuell verksamhet.

Tagna med många nävar salt är listorna ändå, på sitt begränsade sätt, intressanta tidsdokument. Så länge man minns – vilket J-P Roos har påpekat – att resultaten är en funktion av vem man frågar. Någon måste välja väljarna, en osynlig nyckelställning intog de som utsåg enkätdeltagarna utifrån någon sorts intuitiv förförståelse om vilka personer som kunde vara relevanta bedömare. En annan postningslista hade gett en annan topplista.

Enkäterna kan alltså ha ett intresse, om inte annat så som provokation. Frågor av typen ”vem är mest intellektuell?” brukar leda till både engagerade och förvirrade diskussioner. Intressantare är kanske ändå att försöka ringa in vilken sorts tankeöppnande verksamhet man kan hoppas på av de ”intellektuella” – vare sig de då ses som a) ett rätt brett socialt skikt definierat av utbildning, arbetsuppgifter, handlande, b) en smal elit av verkligt inflytelserika opinionsbildare med både allmänt och specifikt symboliskt kapital, eller eventuellt c) alla medborgare som över huvud taget tänker och diskuterar, till exempel politik eller konst, till exempel på någon blogg eller i kafferummet på jobbet.

Flera av dem som besvarade HS-enkäterna motiverade sina val av favoritintellektuella med kvaliteter som ”kritisk”, ”självständig”, ”inflytelserik” och ”modig”. Sätter man ribban så högt är det inte sagt att det blir någon kvar att rösta på. På tankens större arenor är finländare sällan tongivande och det gäller också HS-enkäternas namn; inte ens Georg Henrik von Wrights topplacering på listan 1989 hade så mycket att göra med hans i någon mån internationellt uppmärksammade forskning, mera med att han bidrog till att göra kritiken av USA:s krig i Vietnam rumsren i Finland genom att sätta in sin auktoritet vid ’rätt’ tidpunkt (inte för tidigt eller för sent) – men alltså här, som lokal intellektuell.

Bästa landet i världen

Det är kanske betecknande att arbetsgruppen för ”varumärket Finland” i sin färska rapport lyfter fram medling och konfliktlösning som den egenskap Finland ska bli bäst på i världen – uppenbarligen med en enda finländare, Martti Ahtisaari, som modell. Consider it solved ska bli vårt motto, anser rapporten. Är Ahtisaari en (finländsk) intellektuell? Självklart kräver konfliktlösning en speciell sorts situationsintelligens; det är också en skapande verksamhet som i bästa fall kan låsa upp ett politiskt dödläge. Ändå är de slutna rummens diplomati något helt annat än artikulering av nya tankar för världen.

Varumärkesrapporten hoppas också att den finländska högskoleutbildningen ska nå en lika hög internationell nivå som grundutbildningen redan sägs ha (enligt den i Finland berömda Pisa-undersökningen). Att ”resultat” på den akademiska nivå vi då talar om handlar om självständighet, originalitet och mod att gå mot strömmen – snarare än bara ”utbildning” – kunde ha framgått tydligare, även om rapporten i sig själv inte saknar originella infall.

Kruxet är att en utredning av typen ”Varumärket Finland” är ett hypernationalistiskt projekt: det uttalade målet är att peppa upp just den finländska självkänslan. I välkänd självhjälps- och företagsseminarieanda ska vi hitta vår ”inre hjälte”, gå omkring och mumla att vi som finländare är starka, kloka och vackra. Däremot ska vi blunda för realiteter som arbetslöshet och växande ojämlikhet, skolmassakrer och självmordsstatistik, eftersom kritiskt tänkande som beaktar hela bilden kan störa den mysiga stämningen. ”Finland är redan nu det bästa landet i världen” säger rapporten på sin första sida.

Lördagssällskapet, den brand-arbetsgrupp som tillsatte sig själv 1830 med bland andra Runeberg, Snellman, Lönnrot och Topelius som konsulter, skulle ha talat om sitt nationella projekt i termer som Finlands ”namn”, ”rykte” eller ”ära”. 150 år senare, på 1980-talet, skulle motsvarande trevande efter en hypotetisk ”nationalkaraktär” ha uttryckts med begrepp som ”image” eller ”identitet” och i dag är ordet alltså ”varumärke”. Även om metaforiken säger mycket om vilka ursprungsmyter som präglar respektive tid – i dag är idealet rent kommersiellt, utan åthävor – handlar det hela tiden som samma föreställning om en nationell essens, en slags abstrakt Sampo, som det bara gäller att hitta eller formulera.

Att ”finna sig själv” som nation kan väl i något skede och i någon utsträckning vara en legitim målsättning. På vissa plan existerar ju faktiskt den administrativa enhet som kallas Finland. Samtidigt vet vi att självbedrägeri inte är någon väldigt effektiv framgångsstrategi och att nationell mani är minst lika farlig som någonsin nationell depression.

Framför allt finns ingen självklar koppling mellan tankesmedje- eller statspåbjuden kommittéhurtighet och det som är centralt inom konst, forskning, politik – alltså inte ens politik. Språket i många av Aki Kaurismäkis filmer är finska. Ändå är Tulitikkutehtaan tyttö eller Pidä huivista kiinni, Tatiana med sina lakoniska, stiliserade finlandsbilder knappast de vykort från ett högteknologiskt Nokialand med rent dricksvatten som våra brand-kommittéer vill se. Kaurismäkis lätt mytifierade, proletärt färgade Finland är snarare en lokal take på en högst internationell solidaritetsetik. Lika litet som till exempel hans kollega Jim Jarmusch’ underdog-filmer typ Down By Law behöver ses som specifikt nordamerikansk kultur (men kanske också är det), lika litet är det nödvändigtvis det nationella hos Kaurismäki som intresserar cineaster världen över. Det ’finländska’ kunde här lika väl stavas Buster Keaton.

På samma sätt vore det bisarrt att försöka pressa in författaren och debattören Sofi Oksanen i något sorts nationellt må bra-projekt. Visserligen får hon oss troligen att må bättre, insikt är grunden för all terapi, men det kan aldrig vara hennes (eller konstens) primära uppdrag. Intellektuell och konstnärlig verksamhet har ibland ett fosterland, men kan också – ofta med fördel – vara folkfiende, dissident, svikare. Den blivande nationalskalden Ibsen gillade verkligen inte sitt Norge och Dreyfus-protesten var bland annat ett uppror mot (en viss) fransk ”patriotism”. Att varumärkena Norge och Frankrike på lång sikt vann oerhört mycket symboliskt kapital på sina kritikers seger är en del av nationalismens ironiska dialektik. Sådant förstörande nyskapande är svårt att greppa i kommittébetänkanden, annat än kanske retrospektivt.

Ner med reifikationen

Att tänka allt i termer av varor och handel kallas ibland för reifikation: ”de samhälleliga relationerna mellan personer i en ekonomi baserad på varuutbyte framträder som relationer mellan bytesvärden, som i sin tur framträder i form av varor och pengar” (wikipedia). Snarare än en reifierande föreställning om Finland som varumärke behöver vi röster, tankar, kritisk intellektuell verksamhet – också här. Snarare än ett geografiskt land talar vi ändå då om konstens och tankens mera gränslösa värld, en république des lettres eller société de la pensée. Frågan om det i framtiden råkar finnas en stat som heter Finland, vilket språk man talar där, om majoriteten är muslimsk eller kanske konfuciansk, är av långt mindre betydelse än om vi har demokrati, solidaritet, ett kulturvänligt tankeklimat. Att fastna i en bild av Finland som dricksvatten, grundskolor och Ahtisaari blir lätt självbespegling utan självkritik, ett svepskäl för att glömma en central brist på intressanta ’filosofer’ med tillhörande tankekultur. Slipade varumärken är ointressanta jämförda med levande, sträva röster.

6.12.2010