Jag skall ta upp tre historiska detaljer, som är viktiga att minnas då man försöker förstå dagens språksituation i Finland: bytet från svenska till finska som officiellt språk på 1800-talet, språklagen från år 1922 samt diskussionen på 1960-talet om grundskolans undervisningsspråk.

Språkbytet

Språkstriden på 1800-talet innebar, att Finland på fredlig väg och, nota bene, på minoritetsgruppens initiativ bytte sitt administrativa huvudspråk från svenska till finska genom en unik 100-årig process. Varför unik?

Språkkonflikter där det gäller att välja mellan språk brukar sluta värre: med språkdöd som för otaliga aboriginspråk i tredje världen; med marginalisering som iriskan i Irland; med konflikt som baskiskan i Spanien; på hälft som swahili i Tanzania där engelskan fortfarande är stark; kompromisslöst som i Norge där man nu har flera dialekter i officiell ställning.

Vi finlandssvenskar kan smälla med hängslena och säga: det var vi som insåg att finskan måste bli landets huvudspråk. Det var ju den svenska intelligentian, ledd av Snellman, Forsman och andra, som började driva finskans sak. Men de blev fort av de andra svenskarna betraktade som förrädare.

De svenskspråkiga fennomanerna gjorde landet en tjänst, då de insåg att den språkliga situationen var ohållbar; mer än 80 % av befolkningen var finskspråkig utan officiella språkrättigheter. Tänk på vilka ytterligare våldsamheter som kunnat utlösas om inbördeskriget 1918 också handlat om finskan utan officiell ställning. (Låt mig tillägga att fennomanernas ideologi också hade sina mörka sidor, såsom enspråkighetskravet.)

I den här frågan vill jag ännu åberopa ett citat ur en djuplodande artikel av ärkebiskop Mikko Juva, en stor, liberal finsk personlighet och tidigare politiker, i Hufvudstadsbladet 20.4.1995 under rubriken ”Finlandssvenskhetens betydelse för Finland”:

Man kan knappast övervärdera inverkan på den nationella utvecklingen av de svenskspråkiga ståndspersoner, som bytt modersmål … En jämförelse med tyskarnas ställning och attityder i Balticum och exempelvis den unga estniskspråkiga intelligentians stora begynnelsesvårigheter är nog för att visa hur avgörande betydelse den svenskspråkiga ståndsbefolkningens val hade med tanke även på den finsk-nationalistiska rörelsens och den finskspråkiga bildningens frammarsch.

Det finns förstås ett annat perspektiv på språkbytet. Leif Höckerstedt tolkar i sin nya bok Svenskan på plats den utbredda tvåspråkigheten på finlandssvenskt håll i dagens Helsingfors som att språket fortfarande byts, i hukandets och minskningens tecken. Själv tror jag inte på en förestående undergång; finlandssvenskarnas absoluta antal har på senaste tid ökat.

1922 års språklag

Finlands svenskar skulle snart få en belöning för sin insats till fromma för det fredliga språkbytet. Jag tänker nu på utformningen av 1922 års språklag. De flesta är inte idag medvetna om att det är en specifik person vi har att tacka för den liberala och för minoriteten generösa utformningen av lagen. Den personen var professor Emil Nestor Setälä, en legendarisk gestalt inom finsk språkforskning och inflytelserik politiker under 1900-talets tre första decennier. Han verkade bland annat som undervisningsminister, utrikesminister, ambassadör och stiftande medlem av Samlingspartiet. Som medlem av senaten 1917 skrev han egenhändigt Finlands självständighetsförklaring.

Om sitt arbete med språklagen skrev Setälä en hel, numera nästan bortglömd bok, som kom ut 1924 – Kielilaki ynnä siihen liittyvät lait ja asetukset, där han på mer än 300 sidor utförligt redogör för vilka överväganden som låg bakom språklagen och de språkliga bestämmelserna i andra författningar börjande från Regeringsformen, och hur dessa bestämmelser är avsedda att tolkas. Setälä hade personligen skrivit stora delar av den här lagstiftningen fast han inte själv var jurist. I sina förklaringar noterar han till exempel att Finlands nya språklagstiftning är en betydande helhet, som inte har en direkt motsvarighet i något annat lands lagstiftning. Det var Setäläs idé, lånad från Schweiz’ konstitution, att introducera begreppet nationalspråk. Om dessa säger Setälä att de är språk som av folket (kansakunta) uppfattas som egna och hemmavana (oma ja kotoinen) och som kan användas i myndighetskontakter. Setälä betonar uttryckligen, att även om Finland har två nationalspråk, betyder det inte att Finland skulle ha två nationaliteter: Finlands folk är ett.

Trots detta lever vi inte i himmelriket. Dagens språklag efterlevs inte helt i praktiken. Det här är grundtemat för Kenneth Mynttis just utkomna bok Svenskan på offensiven eller intensiven. De senaste månadernas diskussioner och händelser, speciellt den höga juridiska expertisens ingrepp i Karleby-frågan, antyder i alla fall att en uppryckning är möjlig.

Språkobligatoriet i grundskolan

Vi hoppar fram till 1960-talet. Diskussionen gick då, och går idag, het speciellt om den obligatoriska svenskan i de finska grundskolorna, gemenligen kallad pakkoruotsi, tvångssvenska. En googling med ordet pakkoruotsi i oktober 2010 ger inte mindre än 80 000 träffar. Helsingin Sanomats elektroniska textarkiv grundades 1990 – efter det har ordet pakkoruotsi i HS förekommit i nästan 700 artiklar, det vill säga i mer än tjugo inlägg årligen.

Begreppet ”det andra inhemska språket” är gammalt, det infördes av senaten redan 1871. I början av 1900-talet läste bara 4 % av en finskspråkig årsklass svenska i skolan – de 4 % som gick i ett finskspråkigt gymnasium. Den gamla folkskolan hade ju ingen undervisning i andra språk än modersmålet. I början av 1960-talet läste 40 % av finnarna svenska i skolan, eftersom antalet finska mellanskolor och gymnasier vuxit kraftigt. Märk väl alltså: år 1965 läste majoriteten av finnarna, 60 %, ingen svenska.

Ramlagen för grundskolan stiftades 1968, men beslutet var fullt förverkligat först då grundskolan införts också i Helsingfors, så sent som år 1977. Det obligatoriska andra inhemska i grundskolan har alltså funnits bara i drygt 30 år, inte sedan hedenhös.

Språkfrågan blev det största tvisteämnet i grundskolereformen. Det hela började när SFP år 1964 i sitt nya partiprogram intog en skrivning om att den praktiska språkkunskapen i båda nationalspråken hos hela landets befolkning skulle främjas, och att partiet ville verka för att undervisningen i det andra inhemska språket skulle inledas redan på ett tidigt stadium i skolorna. Regeringen Paasio med SFP utanför och Reino Oittinen som undervisningsminister lade i april 1967 fram propositionen om ramlag för grundskolan, utan obligatorium för det andra inhemska. Frågan var trots heta diskussioner öppen i riksdagen när Paasios regering avgick i samband med presidentvalet 1968.

När Kekkonen blivit återvald till president gick uppdraget att bilda ny regering till Mauno Koivisto. För att kunna trygga den ekonomiska stabiliseringspolitiken var Koivisto angelägen om att få SFP med i den nya regeringen. SFP ställde villkoret att regeringsprogrammet skulle garantera obligatorisk undervisning i två språk förutom modersmålet i grundskolan. Undervisningsminister blev Johannes Virolainen.

Virolainen konfererade med Kekkonen om att ändra språkklausulen i Oittinens proposition i enlighet med det nya regeringsprogrammet. De var överens om att fortsätta på Paasikivis linje, det vill säga att i Finlands intresse utveckla det nordiska samarbetet och hålla på de båda nationalspråken. Virolainen åberopade ett Paasikivi-citat:

Försvaga inte svenskans ställning i skolorna. Om ni gör det misstaget är jag rädd att det kommer ett visst annat främmande språk i stället och det språket är inte spanskan.

I och med Virolainens starka hållning började saken vara klar. Riksdagen antog slutligen ramlagen för grundskolan den 24 maj 1968 med stor majoritet, 137 för och bara 24 emot. Det viktiga att notera är, att det obligatoriska andra inhemska sist och slutligen infördes under stor enighet både i riksdagen och bland den högsta statsledningen, fast det var SFP:s initiativ.

Sedermera har riksdagen tre gånger behandlat initiativ i den här frågan. År 1990 förkastades med rösterna 157-30 ett förslag med samlingspartisten Riitta Uosukainen som primus motor att göra det andra inhemska frivilligt; bland de 30 fanns intressant nog nuvarande nominerade presidentkandidaten Pekka Haavisto och hans sannolika kommande kollega Sauli Niinistö. Två år senare gjorde Uosukainen som undervisningsminister ett nytt försök, men det förföll då statsminister Aho motsatte sig det. År 2005 slopades på förslag av socialdemokraten Tuula Haatainen det obligatoriska andra inhemska språket i studentexamen; världen är inte statisk.

Min övertygelse är, att sådana förändringar inte är katastrofer. Kom ihåg vad jag noterade ovan: finnarna har haft obligatorisk svenska bara i 30 år. Förändringar behövs ibland. Inte ens Taxells berömda paradox, att tvåspråkiga lösningar alltid leder till enspråkighet, behöver betraktas som en naturlag. Låt mig nämna ett intressant aktuellt exempel, som inte väckt någon nämnvärd uppmärksamhet. Vid Helsingfors universitet sammanslogs från årsskiftet 2009-10 de gamla institutionerna för finska, finsk-ugriska och nordiska språk, enhälligt och i gott samarbete, och alla parter är nöjda.

Hur skall vi då förhålla oss till obligatoriet? Turun Sanomat intervjuade nyligen Marketta Sundman, professor i svenska vid Turun yliopisto, som länge forskat i svenskinlärningen i finska skolor. Hon förordar större valbarhet. Undervisningsresultaten blir förstås bättre, om grupperna skulle bestå av motiverade elever i högre grad än nu, då många (speciellt pojkar) är omotiverade och blir förstärkta i sina negativa attityder.

Faktum är att vi finlandssvenskar nu i många finnars ögon lider en enorm goodwillförlust hela tiden på grund av pakkoruotsi-diskussionen. Jag citerar en anonym finsk nätdebattör, som inte hör till den aggressiva falangen:

[…] för Finlands svenskar betyder tvångssvenskan att deras rykte fördunklas i finnarnas sinne. Med tvång skaffar man inte vänner, inte aktning och inte heller godtagande. Det finns inte någon annan fråga där vi utbildade och upplysta medborgare blir behandlade som oförstående barn, och samtidigt klandrade för språkhat och felaktiga attityder.

Det här stämmer åtminstone mig till eftertanke. Jag tror på en låg finlandssvensk profil i den här frågan. Det är obetänksamt av finlandssvenska debattörer att karakterisera den finska diskussionen som inledning till språkkrig, eller att se den som en parallell till 1930-talets judepogromer. Det är de finska politiska ledarna, som skall dra riktlinjerna för hur majoritetsbefolkningen ser på sin position i Finland, Norden och världen, och vilka krav det ställer på utbildningen i en föränderlig värld. Som jag har påvisat har ledande finska politiker alltsedan 1960-talet både yttrat sig kraftfullt och agerat därefter, och det har vi också de senaste månaderna sett och hört till exempel Martti Ahtisaari, Paavo Lipponen och Anneli Jäätteenmäki göra.

Artikeln är en omarbetad version av festtalet vid Svenska Dagens huvudfest i Lovisa den 6.11.2010.