Att finna stadens centrum

Att komma med tunnelbanan från Söder och passera Slussen är ett av de mest sensationella sätten att uppleva Stockholm på. Mörkret från Slussens tunnelbanestation flimrar till i en ensam trappa av ljus som virar sig upp till en öppning mot gult kakel. Den försvinner i ögonblicket, innan man plötsligt dundrar ut över staden och ljuset faller in från alla håll. När ögonen vant sig, framträder vad som är en av Sveriges viktigaste och mest kontroversiella platser, men också en plats man kan finna i många delar av världen. En dag inser jag att vad jag ser är bilden av stadens centrum.

Utsikt över Slussen mot Gamla Stan och Riddarholmen. Foto Herbert Lindgren 1961. Stockholms Stadsmuseum.

I sin essä Världens centrum – en essä om globalisering ställer sig författaren Stefan Jonsson frågan om det går att få grepp om ett slags världens centrum. En plats att börja leta på är i den globala staden, exemplifierad i form av Los Angeles. Förgäves söker författaren efter en fysisk punkt, en plats för kompassnålen att utgå ifrån som kan sägas vara stadens kärna – ett centrum i centrum. Han följer stadens egna anvisningar. Vägmärkena mot Downtown LA leder dock bara till nya skyltar i en rundgång. ”Jag har börjat förstå att centrum måste vara en parkeringsplats framför ett höghus eller motorvägen jag kör på, om den alls finns”, skriver författaren innan han konstaterar att den globala staden består av ”lemmar utan huvud”.

Min hemstad Stockholm kan svårligen kategoriseras som ett av världens globala centrum i samma omfattning som Los Angeles, vilken förtätar en mycket större mängd flöden. Inte heller är Stockholm en megapol, där den stora skalan och den fragmenterade stadsbilden är näst intill oöverskådlig. Men liksom i Los Angeles finns det i Stockholm inget uppenbart, obestritt centrum som alla kan enas kring. En plats som kanske ändå kunde vara det är Slussen, en betonggrå trafikmaskin strandad mitt emellan Gamla Stans medeltida stadskärna och Söders höjder, i en konstruktion som sträcker sig mellan hav, himmel och underjord. Kan detta vara Stockholms hjärta? undrar jag, och försöker ringa in Slussen. Men för varje definition jag försöker lägga på platsen finner jag en motsägelse och för varje försök till avgränsning verkar den växa. Det är en plats som lever mellan flytande gränser, som inte okomplicerat kan fogas in efter en funktion. Bäst beskriver man den med olika motsatspar – det är en passage men också en barriär, en gräns men även början på något nytt, en bro och en landtunga, en vattenled och samtidigt en fördämning, ett torg, en galleria, en trafikkarusell, en mötesplats, men också en plats man snabbt lämnar.

Vad gör man för att försöka förstå en sådan plats? Jag går tillbaka i tiden och studerar historien. När Sverige enades till ett rike var det mest betydande steget enligt många att Stockholm grundlades och utövade kontroll över Mälardalen som i sin tur kom att kontrollera hela Sverige. Denna händelse, att Stockholm grundläggs som en befästning på holmarna i Mälaren och därmed kan kontrollera och beskatta de fartyg som passerar, omnämns i ett av de tidigaste dokument som rör staden. Det sägs att ”det slagits ett lås kring Mälaren”. Man kunde nu hindra baltiska plundringar i den välmående Mälardalen och utöva en makt som var starkast i riket, stark nog att ena och kontrollera Sverige från en central plats. Vad som hände konkret var att den öppning som finns mellan nuvarande Gamla Stan och Söder bebyggdes med försvarsanordningar så att varor kunde tas i land för att inspekteras och förtullas.

Stockholm 1535 på ”Vädersolstavlan” av Urban målare, kopia Jacob Elbfas, 1630-talet. Klicka på bilden för en större version. Källa Wikimedia Commons

Det måste betyda att platsen där Slussen nu ligger är den plats som historiskt var nyckeln (och låset) till att skapa riket Sverige. Ständigt har den varit en symbol för sin tid genom att minst en gång varje århundrade genomgå en ordentlig omvandling. Från medeltidens pålverk och handelsplats och stormaktstidens bastioner till drottning Kristinas och Polhems sinnrika konstruktion, över till Lundborgs trafiklösning. Det har varit en plats som laddats om med ny betydelse för varje generation samtidigt som den burit på ett arv från de tidigare. I litteraturen blir den en utsnitt, en punkt att betrakta samhället ifrån, som i inledningen till Strindbergs Röda rummet. I Sigrid Hjerténs bilder ser vi den nya tiden bryta fram i levande färger.

Hjerténs bild visar också att det Slussen som finns idag från 1935 har en historia starkt förknippad med det som i hela världen kommit att kallas den svenska modernismen. Men som vi ska se nedan visar sig kopplingarna leda till mörka sidor av modernismen, sidor som ville dela upp människor i bättre och sämre med risk för de konsekvenser som ett sådant tänkande fick under 1900-talet.

Acceptera eller fantisera?

Det regnar sällan i byggnadsillustrationer. De tycks vara ett tillstånd av konstant sommarsol, folkliv och grannsämja i skira färger. De talar om något som ligger oss svenskar så varmt om hjärtat – den så dominerande tanken om att funkis är solsken, pastell och ideal.

1930 anordnades en av de omtalade Stock-
holmsutställningarna. Utställningen fick ett stort genomslag genom att lansera funktionalismens arkitektur och bakomliggande ideologi. Denna sammanföll med framväxten av socialdemokratin och folkhemmets tankar om att minska borgarklassens inflytande och låta alla i Sverige få sina boendekrav tillgodosedda – överkomligt boende, eget kök, centralvärme, ljus och utrymme i områden som Gärdet, Kristineberg och Fredhäll i Stockholm. Det var till viss del en tanke om att bryta med det förflutna och en väldig tro på förändring tätt förknippad med tron på en utopi. I en artikel – ”Swedish modernism at the crossroads”, skriver Helena Matsson och Sven Olov Wallenstein mycket intressant om den väg som svensk modernism tog, med komplexa anknytningar bakåt och framåt i tiden. De menar att funktionalismens viktigaste uppgift blev att få individen att identifiera sig med det modernistiska projektet genom att anknyta bakåt i syfte att nå det nya. Man anspelade på vedertagna nationella dygder som var lätta att samlas kring inför omställningen. Man ville få med sig folket i den nya industriella tiden och sälja in modernismens idéer som om de redan vore förankrade i folksjälen.

I Slussens fall var man på många sätt vårdslös mot de olika historiska aspekter som samspelar på platsen, och det enda som återstod av den gamla Slussen blev i princip utraderat. Men läser man arkitekternas beskrivning av tanken bakom planerna finner man, som Matsson och Wallenstein konstaterat, en anspelning på gamla funktioner som fanns där innan 1800-talet.

Det finns en intressant koppling till andra dåtida ideologier sprungna ur samma källa – drivkraften att föra folket samman, förbättrad hygien, uppfyllandet av basala boendekrav och minskandet av borgerlighetens inflytande. Dessa idéer delades av politiskt radikala både till vänster och höger i det dåtida Europa mellan världskrigen, även om de inte alltid tog sig uttryck i samma funktionalism som i Sverige.

Jämförelsen kan tyckas långt dragen men det ligger en ofta förbisedd poäng här. I och med utställningen skrev arkitekterna ett manifest kallat Acceptera! där man utmålade funktionalismens krav på förändring som verklighetens ofrånkomliga krav – folket var tvunget att acceptera dem som om de var av naturen givna. Detta byggde upp en auktoritär kraft vars retorik gjorde att ett ifrågasättande endast blev kontraproduktivt. I förlängningen var det denna ideologi som ledde till det storskaliga utplånandet av gammal bebyggelse som ägde rum bland annat i Klara i Stockholm och i så många småstäders fungerande och kulturellt värdefulla stadskärnor. I funktionalismens vision låg formeln att särart skulle ersättas med enhetlighet.

Detta applicerades även på andra nivåer än de arkitektoniska. Sida vid sida i propagandan för funktionalismen på utställningen 1930 ställde Herman Lundborg, chef för Rasbiologiska Institutet i Uppsala, ut sina bilder av ”Rena nordiska folktyper” kontrasterade med bilder av zigenare, tattare, finnar, kriminella och ”socialt lågt stående personer”. Paviljongen hette ”Svea Rike” och inordnade Sveriges befolkning i en ödesdiger ”rationalisering” enligt en idé om rashygien – kvalitetskontroll av människomaterialet. Framför allt var det byggandet av ett varumärke av svenskhet och svensk kvalitet som utställningen syftade till att forma. Idag är detta en ofta glömd aspekt av funktionalismens koncept, men även om den svenska funktionalismen landade mjukare än på andra platser i världen, gick tankarna om rationalitet, effektivitet och funktion i flera år hand i hand med Lundborgs slutligen så katastrofala ”vetenskap”.

Exempel på ödesdiger ”rasblandning”. Ur kapitlet ”Vagabonder, tattare, kriminella och dylika” i
Herman Lundborg: Svenska folktyper (1919)

Den sluss som stod färdig 1935 var ett monster sprunget ur de funktionalistiska idéer som visats på Stockholmsutställningen. Jag säger ett monster för jag menar en plats som inte tog hänsyn. Inte till den ömtåliga skarven mellan medeltida miljö och Söders bebyggelse, inte till värden som taktila stämningar andra än de funktionalistiska, och som gärna avfärdade emotioner som ett störande brus som hinder för rationellt tänkande. Man tog inte hänsyn till oliktänkande eller till ett brett spektrum av särarter. Istället placerade man där en uniform helhetslösning vilken skulle sprida sig över hela Sverige och som det bara var att acceptera.

Med samma estetik som en välpolerad motor, med dess standardiserade material, former och funktioner, lika förutbestämd att snart misslyckas i sitt uppsåt som Herman Lundborgs frenetiska uppdelning av människor i sämre och bättre, skulle denna tanke på sikt falla och förvandlas till sin egen motsats. Låt mig ta ett exempel: ett av funktionalismens estetiska ideal var att göra om murarnas textur eller dekorationer till släta ytor, till något mer immateriellt genom sin renhet och abstraktion. Men snabbt sprack putsen, betongens skrovligheter mönstrades av avgaser och slitagets patina återförde texturen till ytorna. Den tydliga funktion som en gång fanns för platsen, de tydligt utritade gångvägarna, trafiklederna och de kommersiella stråken i de underjordiska gångarna har lösgjorts och successivt omförhandlats. Nattklubbar har flyttat in i lokaler som i sitt dåliga skick svårligen kunnat hyras ut till annan verksamhet. Det blir en plats vars tillstånd inte är fixerat utan statt i förändring. Om man inte försöker konservera och bevara en miljö så kommer den att sträcka sig ut i en rörelse från vad den varit till vad den kommer att bli, i motsats till den vanliga bebyggelsens statiska position i tid och rumslig stabilitet. Slussen förfaller, flagnar, förändras. Den är aldrig densamma. Funktioner lösgörs från helheten, gränser suddas ut. Subtila stämningar flyttar in. Idag har Slussen blivit en symbol för sitt eget uppsåts misslyckande. Den har utvecklats till sin egen motsats.

Detta leder oss in på en tredje aspekt – funktionalismens estetiska upplevelse i relation till ruinens. Robert Ginsberg och Dylan Trigg menar att det nyvaknade intresset för ruiner är en kritik av rationalismen. Ginsberg påpekar att detta inte primärt handlar om vad ruinen saknar utan snarare om vad den har som inte den övriga bebyggelsen har: en rörelse, kreativitet, liv och skaparkraft i förfallet. I Matssons och Wallensteins artikel är funktionalismens estetik baserad på ordning och universella, statiska värden.

Det kan tyckas att de båda perspektiven är var­and­ras motsatser, men redan i funktionalismen finns ett frö till en motsats, som verkar tillta allt eftersom decennierna passerar. I Acceptera! skriver författarna att man inte får glömma vikten av människans andliga behov, vilka bör ligga mellan expressionism och ”ny saklighet/neue Sachlichkeit”. Man talar om de universella värden som svensken alltid uppskattat. Men när dessa värden ska bli konkreta uppstår ibland ett slags glapp som skapar en intressant kontrast.

En dag råkar jag hamna på en plats som så tydligt berättar om detta glapp. Jag kliver av bussen i en av Göteborgs förorter i Backa på Hisingen. Platsen heter Selma Lagerlöfs torg, byggt 1971. Torget sträcker sig runt ett centrumhus omgivet av parkeringsplatser och gråa gångar mellan en brutalistisk arkitektur i räta vinklar. Runt omkring susar vägarna förbi och en gångbro leder bort. Jag frågar mig vad denna plats har med Selma Lagerlöf att göra. Här finns många namn som anspelar på henne, Nils Holgerssons väg, Selmas delikatessaffär och Selmas sol. Selma har till och med en Selma Special‑pizza på Selmas pizzeria. Men det finns även mer subtila spår, en staty står undangömd och en etsning av Bengt Olsson tycks visa gäss i flyttsträck.

Mitt i den modernistiska helhetslösningen, den strukturerade idén om hur människor bör leva, hade man velat genomsyra platsen med ett historisk svenskt gemensamt värde och ge den en identitet. På ett eller annat sätt slutade det med att man valde Selma Lagerlöf och hennes sagovärld. Så skulle man erbjudas en väg ut från den regelbundna ordningen och rationaliteten. Det står bokstavligen ristat i betongen – en etsning uppmanar oss att FANTISERA, och på torgets logotyp flyr Nils Holgersson vardagen på en gåsrygg.

I Slussen breder andra bilder ut sig på betongen, men också de talar om en annan plats än den stad som ligger runt omkring, precis som bilderna på Selma Lagerlöfs torg och i solskenet på byggnadsskisserna. Varför Acceptera! när man kan FANTISERA?

Att finnas i stadens centrum

Trafikköerna en vinterdag 2006 segar sig långsamt från Södermälarstrand in under bron mot Centralen. Trötta bilister håller blicken rakt fram i väntan att få köra upp på Mälarrampen. Om någon enstaka bilist ser åt sidorna eller rakt upp stirrar denne rakt in i Stockholms armhåla, en mörk, smutsig cementskog med sprickor och lagringar som pålar upp dunklet under Slusstrumman. Men de flesta stockholmare ser inte åt sidorna.

Hade man gjort det hade kanske blicken fallit på en liten glipa mellan en pelare och en vägg. I glipan har någon kilat in en fågelholk i faluröd färg med en liten skulpturfågel som glatt stirrar tillbaka. Det finns inget skrivet budskap och ingen avsändare, men en tydlig mänsklig kommunikation mitt i stadslivets tristess i en miljö som annars inte reflekterar något annat än sin funktion och sitt förfall. Det säger något om att vi är väldigt inskränkta i vår uppmärksamhet. De flesta skulle kunna passera fågelholken varje dag en hel livstid utan att se den. Viss konst i det offentliga rummet vill tvinga sig på oss och använder reklamens strategi. En annan vänder sig till en grupp som inte tillhör den grå massan som stirrar rakt fram – inte till vardagsmänniskan som följer mönster.

Den konsten vill finnas just där någon människas blick orkat krångla sig upp i en bana de flesta skulle ha vilat ögonen ifrån. Slussen är Sveriges viktigaste galleri för offentlig konst som inte ber om lov. Bilder, skulpturer, klotter och figurer uppstår lika plötsligt som de försvinner. Naturligtvis handlar det inte bara om konsten i sig utan rätten till staden och dess offentliga rum. Den berömnda gatukonstnären Banksy har liknat sanerandet av sådan konst med att tvätta bort forntida hällristningar. Han menar att det offentliga rummet ska vara allas och inte bara inordna sig i ett system där man måste betala för utrymmet. Men just på Slussen är förhållandena något annorlunda. Här möter konsten den grå massan. Den bryter fram i de smutsiga gångarna och tar sig ut i ljuset. Den kan göra det eftersom Slussen är en märklig plats som lever på båda sidor om så många gränser. Den är redan tillräckligt förfulad för att den grå massan ska slå bort blicken. Fågelholkarna är en påminnelse om naturen och staden. De talar om en urban miljö som blivit vår första natur men också om att naturen och djuren har en plats i staden bortom hyror och regler för effektivitet och funktion. Staden har invaderat naturen och inte tvärtom. Här i stadens hjärta får den ett utrymme.

Vår tids centrum

Jag återvänder till det jag började med, en text av Stefan Jonsson. I en artikel – ”Digaale” i Ord & Bild – skriver han:

Konsten uppstår i smärtan av att vara kluven, ur smärtan över att världen inte hänger samman, i mellanrummet av migranter i trafikens oväsen, i världens centrum: där finns idag en estetik och ett tänkande som helar världen genom att påminna om att världen inte är hel, som manar dig att bygga dig ett hem genom att visa att du är hemlös, som får dig att uppfinna sammanhang genom att påpeka alltings brist på sammanhang. Världens helhet uppenbarar sig hos dem som vittnar om att världen inte är hel. Deras blick kan skönja helheten som skuggan av en dröm om en bättre värld.

Det är den känsla jag finner i mig själv när jag vandrar genom Slussens gångar och ser de flagnande revorna i betongen. Förfallet är en besatthet i vår kultur. Sopberg, kåkstäder och katastroffilmer avlöser varandra, för att inte tala om den mängd fotografer som ägnat sig åt att göra böcker eller hemsidor med inventeringar av övergivna platser, obsolet industri och avfolkade samhällen. I en tid då masskonsumtion och slit – och slängmentalitet varit förhärskande uppstår en motreaktion där man uppmärksammar hållbarhet och kvalitet. Värdefullast av allt blir då spåren av levt liv. En begagnad läderjacka med vackert slitage från en exklusiv secondhand-affär, farfars kökssoffa eller ett nytillverkat retrokök med prefabricerad patina kan allt ses som uttryck för detta. Spåren av levt liv låter oss förnimma existentiella insikter. Man säger ofta att arkitekturens primära förhållningssätt är till våra kroppar. När vi träder in i ruinen, betraktar dess sprickor och förfall, påminns vi inte bara om civilisationers undergång utan också om att vi själva inte är monument som kommer att genomleva tidsåldrarna oförändrade och konserverade. Det är ett arkitektoniskt uttryck för hur det solida, det rationella och det funktionella ger vika för upplösning, sönderfall och tomhet. Kanske är Slussen en bild av detta – att återuppstå i ny form en gång varje århundrade.

Fotografiet av gatukonst vid Slussen ursprungligen publicerat av Street Art Stockholm, Bokförlaget Max Ström 2007.

Jag går upp för backen på Söder för att få perspektiv på Slussen och försöka omfatta den i sin helhet. Jag vänder mig om och tittar. Den tycks flacka mellan sina motsatser. I mina ögon blir den främmande och känd, motbjudande och attraktiv, förgången och tillkommande på ett sätt som upplöser sina egna gränser och får mig att ifrågasätta mitt invanda förhållande till den omgivande bebyggelsen. Den ter sig så annorlunda mot den tillrättalagda stadens bebyggelse. Då förstår jag att Slussen – stadens hjärta – inte ska kunna omfattas och kategoriseras. Den är inte som de andra delarna av staden som har en tydlig funktion, är lätta att inordna och lätta att förutse. Därför kan den delas av alla och föra oss samman.

I en komplex och fragmenterad värld är det inte längre monumentalbyggnaderna, operahusen, skyskraporna eller andra landmärken som blir arkitektoniska uttryck för tidens angelägenheter. Istället blir det en plats som nuvarande Slussen, ett mellanrum i staden, en utblickspunkt men också ett centrum. Det ligger någonting fridfullt i att vi har ett centrum som inte är skapat enbart av en arkitekt eller ett specifikt tänkesätt men av en oöverskådlig mängd omständigheter som slutligen tagit sin egen form. Stadens hjärta har blivit en plats som tvingar oss att justera synen och se på vår omvärld med nya ögon.

David Molander är konstnär och intresserad speciellt av stadens arkitektur. Essän är starkt sammanlänkad med konstverket City Heart – from an Urban Anatomy, ett fotokollage av Slussen (detalj ovan) som har ställts ut på Arkitekturmuseet och Stockholms Stadsmusemum och som hittas i digital version på www.urbananatomy.se. Hans blogg om projektet finns på http://stockholmsslussen.blogspot.com. Skribenten är bosatt i Stockholm.

Litteratur:

Jonsson, Stefan 1996: ”Digaale” i Ord och Bild 5-6/1996

Jonsson, Stefan, 2001, Världens centrum – en essä om globalisering. Norstedts förlag.

Matsson, Helena och Wallenstein, Sven Olov 2009: 1930/31: Den svenska modernismen vid vägskälet / Swedish Modernism at the Crossroads / Der schwedische Modernismus am Scheideweg. Axl Books.