När fasaderna rasar – Egypten

Den demokratisering som Obama nu välkomnade har USA i decennier motarbetat genom ett mycket substantiellt bidrag till repressionen, ursäkta, ”stabiliteten”: nära två miljarder dollar per år till den egyptiska armén. Sedan länge är Egypten USA:s klientstat nummer två i området, efter Israel.

Hur alltså motivera denna totala U-sväng, och – viktigare – vad händer nu med de två miljarderna?

Verkligt historiskt hade Obamas tal blivit om han berört också dessa fakta, som alla i regionen är djupt medvetna om. Naturligtvis kunde han inte göra det, och därför gapade i Obamas text ett stort, USA-format hål.

VISSA FAKTA GÅR DET INTE att handskas med. De kan bara förträngas, hänvisas till – för att parafasera förre försvarsministern Donald Rumsfeld – ”det okända kända”. Obama kunde inte gärna säga till de unga demonstranterna på Tahrir-platsen i Kairo (och i en allt längre rad städer i hela arabvärlden): ”Ursäkta att vi har stött Mubarak, liksom vi kommer att fortsätta att hjälpa andra USA-vänliga arabiska diktatorer att krossa oppositionen, så länge de sitter kvar. Men – observera – om de tvingas avgå stöder vi dem inte en minut längre”.

Felet med Realpolitik är att också flummiga idéer (som demokrati) oväntat nog kan få styrkan av realiteter. Berlinmurens fall ’kunde inte’ hända, lika litet som en demokratisk revolt i arabvärlden kan bli verklighet. Obama har redan kritiserat CIA för att inte tillräckligt snabbt ha sett de tecken i skyn som förebådade demonstrationerna mot och fördrivningen den tuniska presidenten-diktatorn Ben Ali.

Genom att Obama inte berörde den sjuka punkten är hans verbala stöd till revolutionen i arabvärlden tills vidare lika trovärdigt som till exempel det iranska prästerskapets och den kinesiska kommunistpartiledningens samtidiga gratulationer till det egyptiska folket. Massornas störtande av sina despoter, i ett spännande, episkt drama, är en upplyftande syn – så länge scenen inte är Teheran, Tiananmen, eller hotar amerikanska intressen.

HOTET FRÅN ISLAMISK extremism har ju länge fått fungera på samma sätt som George W. Bushs (obefintliga) irakiska massförstörelsevapen fick göra 2003 – ett inte helt otrovärdigt rykte får motivera en ’behandling’ med möjligen värre följder än sjukdomen själv.

Minns någon annars längre en annan av Bush juniors motiveringar till sitt Irakkrig? Genom att ’ta bort’ USA:s f.d. allierade Saddam Hussein och bomba sönder landet skulle demokrati automatiskt uppstå ur ruinerna, när inget längre hindrade folket att älska Väst. Irak skulle bli frihetens fyrbåk i arabvärlden och genom exemplets makt o­emotståndligt sprida demokratins ljus till alla övriga länder i regionen. En demokratisk dominoeffekt.

BUSH' MODELL FUNGERADE inte så bra.

Nu har vi däremot sett början på en verklig demokratisk dominoeffekt, och ironiskt nog har USA denna gång bidragit till den – på minst två sätt, bägge mot sin vilja.

a) Dels bidrog hemlig amerikansk diplomatrapportering om den massiva korruptionen i Tunisien till att utlösa folkresningen, när den läckte genom Wikileaks. Eftersom revolten i Tunisien fungerade som startmotorn till revolutionen i Egypten kan man säga att Wikileaks – trots utrikesminister Hillary Clintons fördömande – potentiellt har bidragit till att förändra hela arabvärlden i demokratisk riktning.

b) Dels spelar USA säkert en viss allmän roll som upprätthållare av demokratisk retorik – hur ihålig den sedan än anses vara i arabvärlden. 2008 låg till exempel USA:s trovärdighet på fyra procent bland egyptierna, enligt Gallup World Poll: 4% svarade det året ”ja”, 75% ”nej” på frågan om USA ”menar allvar” med att uppmuntra demokrati i regionen.

På samma sätt anslog ju Sovjet i tiden en socialistisk retorik, lika ihålig, men ändå inte utan betydelse. Och just möjligheten att ”kapa” detta språk gjorde t.ex. Solidaritet svår att handskas med för den polska regimen.

I ovan nämnda undersökning 2008 gav egyptierna samma svar (4% ja mot 75% nej) på frågan ”Kommer USA att tillåta folket i denna region att utforma sin politiska framtid som de vill, utan direkt inblandning från USA?”.

En gallupfråga som nu, tre år senare, blivit alldeles överraskande aktuell.

VAD GÖRA NÄR FOLKEN mot förmodan tar talet om demokrati på allvar?

Väldiga problem hopar sig, ironiskt nog, när ”det går dåligt för våra diktatorer” (rubriken på Olli Kivinens ledarkolumn i Helsingin Sanomat 8.2. – en av få intressanta finländska kommentarer).

Blir Egyptens kommande ledning redan en millimeter mera beroende av befolkningens opinioner (= demokrati) betyder det bland annat en omprövning av Egyptens roll som vakthund och – i de allra flesta arabers ögon – medbrottsling till Israels illegala ockupation av Palestina och blockad av Gaza-remsan.

Självklart är USA:s ovan nämnda, massiva militära stöd till den nu avsatta regimen kopplat till just denna vaktfunktion (liksom den 30%-iga rabatt Egypten ger Israel på jordgas). Hotbilden, ur den i Israel nu dominerande hök-synvinkeln, är att Egypten börjar värdera internationell rätt högre än tillgången till tuffa amerikanska vapen.

Vill man vara optimist kan man tänka sig att ”barack-fasadens” fall (Hosni Mubarak-Barack Obama-Ehud Barak) – slutet på myten att islamistisk extremism är det enda alternativet till USA-stödd diktatur – kunde öppna några av stenknutarna till och med i israelisk politik. Kan demokrativågen nå även den 64%-iga demokratin Israel (den ockuperade befolkningen, 4,1 miljoner, får rösta bara i sina bantustans)? I en utopisk, sekulär demokrati, Palestisrael, skulle man avstå från idén om en etno-religiöst ”ren” stat. De israeliska Berlinmurarna kunde skrotas, relationerna till omvärlden normaliseras och delar av landets massiva försvars- och repressionsbudget – Israel är regionens militära stormakt – kunde i stället användas till återuppbyggnad och  kompensation åt ockupationens offer, bland annat hemvändande flyktingar.

En sådan utveckling är förstås fullständigt osannolik. Men också det som nu skett i Egypten och Tunisien var för ett par månader sedan fullständigt osannolikt, så varför inte drömma litet om hur president Obamas ord kunde få något sorts innehåll.

Det måste trots allt finnas något annat sätt att handskas med den oönskade befolkningen i ett sedan 60 år ockuperat område än att svälta ut den.

TVÅ SCENARIER FÖR DEN EGYPTISKA framtiden, och därmed möjligen för hela arabvärlden, ges av två icke-arabiska länder i regionen. Iran och Turkiet.

Prästväldet i Iran är, isynnerhet i USA, skräckbilden för en islamistisk revolution i en tidigare ”vänligt sinnad” diktatur. Observera i alla fall att även Iran haft en spirande demokrati, som i praktiken avskaffades av USA genom den CIA-maskinerade kuppen mot Mohammad Mossadeqs regim 1953. Oljan var också då viktigare än demokratin.

Ändå kan inte ens ”skurkstaten” Iran riktigt mäta sig – när det gäller islamistisk fundamentalism och repression – med USA:s ytterst närstående klientstat Saudi-Arabien. På grund av ”rätt inställning” till USA behandlas de saudiska prinsarna på ett diametralt annorlunda sätt än de iranska mullorna.

Kan Egypten bli ett arabiskt Turkiet, den första (och största) arabiska demokratin med ett moderat islamiskt inslag? Åtminstone är Egypten inte Iran, trots att många paralleller annars kan dras: folkrika civilisationer med djupa rötter, bägge också i modern tid periodvis ledande på vissa kulturella fält. Egyptisk film hade en guldålder under 1940-50-talet, den iranska filmens guldålder har utspelat sig under de senaste decennierna. Den politiska feminismen har viktiga traditioner i både Iran och Egypten och den också i väst välkända egyptiska författaren och feministen Nawâl El Saadâwi (f.1931) deltog själv aktivt i revolten i januari-februari:

En häst var nära att trampa ned mig där jag stod på torget. Men ungdomar räddade mig undan den. Jag såg dessa aggressiva kamelryttare i ögonen, som härjade på torget och sköt åt alla håll. […] Där var säkerhetsofficerare, folk från den centrala säkerheten, poliser, av vilka åtskilliga saknade arbete, och slagskämpar från gatugäng och fängelser. Flera av dem erkände sig ha fått 200 pund och ha utlovats 5 000, om de genom att överfalla folk på torget med svärd, bajonetter och molotovcocktails lyckades skingra dem. (Svenska Dagbladet 9.2.2011)

ALLA SPEKULATIONER HANDLAR NU om vilket land som blir följande ”dominobricka” där regimen avsätts av det som i andra situationer ofta nedlåtande kallas för ”gatans parlament”. För att gatans revolutioner ska bli populära t.o.m. i västlig kommersiell press krävs, visar de nordafrikanska exemplen, att länderna befinner sig någorlunda långt borta, att parollerna inte är islamistiska, att våldet utövas av regimen samt att organiseringen sker via Internet, SMS, Twitter och andra ”ungdomliga” media som vi kan identifiera oss med. Troligen har regimerna i de länder som närmast verkar ”hotas av demokrati” – Algeriet, Libyen, Jordanien, Bahrain, Jemen, Iran(?)… – redan lärt sig av sina avsatta kollegers misstag. Jasmin-revolutionerna har visat att det inte räcker med tortyr för att stämma i bäcken och stoppa flodvågen av demonstrationer, idag krävs också ett omfattande nätspionage i cybervärlden, t.ex. de s.k. sociala media. I fallet nya media tycks både Ben Ali och Mubarak ha slumrat, men i synnerhet efter februari är makthavarna knappast längre lika lättsinniga. (Den privata sektorn i Finland ligger längre framme: servicefacket PAM meddelade för några månader sen att tiotals medlemmar redan fått sparken på grund av kritiska Facebook-uppdateringar. Fråga helst inte hur firman fått tag på denna kvasi-privata information!)

ARABVÄRLDENS HÄGRANDE omvandling är en affär för arabvärlden. I första hand. Men USA:s oerhört starka närvaro i regionen ställer potentiellt också supermakten – och i allmänhet ”Väst” – ansikte mot ansikte med vår fullständiga tvetydighet. Visserligen är den stora allmänheten i USA rätt väl skyddad för kompletterande information från den andra sidan. Enligt en uppgift i TIME finns t.ex. den arabiska kvalitetskanalen Al-Jazeeras engelskspråkiga sändning tillgänglig per kabel-TV i bara tre(!) amerikanska städer, en kulturell isolationism som låter närmast nordkoreansk.

Trots att fortsättningen är fullständigt oviss är det klart att de unga i Egypten och Tunisien redan skapat ett banbrytande mönster, en modell för den icke-våldsamma protestens möjligheter i arabvärlden, som kommer att kvarstå som en heroisk ikon. Tideräkningen börjar i viss mån nu om, till årtal som 1789, 1917 och 1989 läggs februari 2011. De värden vi i ”Väst” påstår oss stå för sänds till ny revision. Ett spöke går genom Mellanöstern, demokratins spöke som det så länge hette att aldrig kan bli halal. Kanske den föreställda ”civilisationernas kamp” mellan Väst och Öst helt otippat kommer att handla om demokrati kontra demokrati? Också realpolitikern kan en dag stå där utan några realiteter att stötta upp fasaden med.