1. NÄR MANUSKRIPTET till Tove Janssons tredje muminbok 1947 blev refuserat av Söderströms gick hon till Schildts – och blev antagen. De två första böckerna, utgivna på Söderströms, hade sålt knackigt. Trollkarlens hatt, däremot, blev ett stort genombrott för Mumin – och för Schildts.

Man kan fråga sig om Mumin alls hade utvecklats till global världsmakt om inte alternativet Schildts funnits till hands den gången. Och man kan fråga sig om det utan Mumin idag hade funnits något Schildts att 2012 fusionera med det Söderströms som 1947 tänkte så förnuftigt, rationellt, ekonomiskt.

2. DEN 3 OKTOBER I ÅR offentliggjorde ägarna dekretet om ett finlandssvenskt förlagsmonopol. I och med det avslutas en epok: Söderströms grundades 1878, Schildts 1913. Också andra aktörer har förstås funnits i bilden, men den speciella dynamiken mellan de här två, länge relativt jämnstora förlagshusen kom alltså att existera i nästan ett sekel. Man saknar kon när båset är tomt, man inser att flerstämmigheten varit värdefull. Det är litet som med språk.

3. TYDLIGARE ÄN VANLIGT plockade debatten efter förlagskuppen fram två skilda förhållningssätt till relationen mellan kultur och pengar. Hypotetiskt kunde de två motsatta paradigmen kallas för ”ekonomisk”(?) kontra ”kulturell”(?) rationalitet (jag återkommer till frågetecknen). I det tysta sägs många författare ha knutit näven i fickan, men offentligt vågade bara en handfull yttra sig, bland dem i radio Vegas Kulturtimmen Mikaela Strömberg och Monika Fagerholm, i Hufvudstadsbladet Henrik Jansson, Tove Appelgren, Claes Andersson.

På grund av ägarförhållandena blev debatten rent principiell, alltså hopplös: pengarna har fattat beslutet, kulturens protester är maktlösa, patetiska. Huset är så att säga redan rivet.

Kvar finns behovet att förstå vad som hände, och varför det hände (jämför punkt 15–16).

4. EKONOMISK(?) RATIONALITET är det officiella huvudargumentet för sammanslagningen. Synergi, stark aktör, alla blir glada. Ur snävt ekonomisk synvinkel kan det också se så ut: det låter rationellt med ett kontor i stället för två, en hemsida, ett ADB-system, ett stånd på bokmässorna. Genom att slå samman bolagen tänker sig ledningen att inbesparingarna ska äta upp dels det minus som bägge boksluten på sistone uppvisat, dels tilläggskostnaderna för själva fusionen (inklusive, bland mycket annat, ett gyllene handslag åt Schildts avsatta VD). De utåt synliga fusionsgeneralerna Stig-Björn Nyberg (Schildts styrelseordf.) och Kaj-Gustaf Bergh (VD för Söderströms ägare Konstsamfundet) anser sig på sikt ha stärkt den finlandssvenska bokens ställning – alltså ett i sista hand kulturellt argument.

5. ENLIGT DEN KULTURELLA(?) LOGIKEN slutar balansräkningen annorlunda. På kulturfältet är mångfald en tillgång, likriktning ett minus och monopol likvärdigt med konkurs, på samma sätt som monokultur i naturen öppnar för epidemier och utrotandet av en art gör den totala genbanken oåterkalleligt fattigare. Flera av de författare som tagit till orda har betonat det kulturella perspektivet, bland annat syftade Tove Appelgren nog på det när hon i sin Hbl-insändare 13.10 skarpt kritiserade ”en kultur som alltid vet vad allting kostar, men inte har en aning om vad någonting är värt”.

Också miljögifter, eller det frejdiga raserandet av gamla hus i finländska städer i synnerhet under 1960- och -70-talen, motiverades i tiden med ”ekonomiska” argument. Poängen är att marknaden ofta är ett uselt instrument för att förutse vilket värde man decennier senare kommer att se i t.ex. rent vatten eller intressanta gamla hus. Rivningen av Eiffeltornet 1909 blev inte av, inte av estetiska skäl utan mest av en slump (det råkade vara användbart för telekommunikation). I dag vet vi att utgiften för den planerade rivningen hade varit en mycket dålig affär för Paris.

6. FRÅGETECKNEN efter benämningen av de två ”rationaliteterna” beror alltså på att jag inte är övertygad om att kulturell rikedom automatiskt är dålig ekonomi. Jag misstänker alltså att fusionsgeneralerna inte räknar rätt, inte ens enligt sina egna premisser, och att en del av deras motiv snarare är omedvetna och irrationella. Ett förlag, inte minst ett semi-kommersiellt förlag som de finlandssvenska, fungerar annorlunda än ett varuhus som Stockmann eller en damunderklädskedja som Lindex (paralleller som Bergh och Nyberg dragit i debatten). Just den lilla skillnaden tvingades ledningen för det största finska förlaget WSOY att upptäcka den hårda vägen, när de på grund av interna konflikter under de senaste åren förlorade bland andra en uppskattad litterär redaktör och en rad kända författare inklusive bästsäljaren Sofi Oksanen. De som lämnat eller slängts av skeppet har talat om okunnighet, nonchalans och misskötsel av den skönlitterära avdelningen.

Enligt det ”kulturella” paradigmet finns själva hjärtat och identiteten för ett klassiskt bokförlag här. Också snävt ekonomiskt sett är det dålig ekonomi att missköta sitt varumärke, sitt brand. Sara Ehnholm Hielm citerar i sin kolumn ”Idealrealisation” i Ny Tid 4.11 den rikssvenske förlagsveteranen Per Gedin, som i ett annat sammanhang (tidskriften Axess) skriver att det inte är ekonomer utan yrkeskunniga bokförläggare som ständigt har förnyat bokmarknaden. ”Bokförlag som styrs av ekonomer med vinstmaximering som ledstjärna leder till en lose-lose- situation: både litteraturen och kommersen lider.”

7. BÅDE SCHILDTS OCH SÖDERSTRÖMS har på sistone gått på minus, framhåller fusionerarna, men skyller detta på sin framsynthet. Enligt Hbl 29.10 har vardera förlaget gjort förluster på 200.000–500.000 € per år, framför allt på grund av olönsamma investeringar. ”Under tre år har båda förlagen tillsammans lagt ner en miljon euro på digitala läromedel och sålt för sammanlagt 150 000 euro”, säger Söderströms VD Barbro Teir (Hbl 5.10). Det är anmärkningsvärt med tanke på att läromedlen annars varit en lönsam del av verksamheten, en guldkalv som ”subventionerar” den skönlitterära utgivningen med kommuners och föräldrars skolbokspengar.

8. EN ILLVILLIG PERSON kunde få för sig att jämföra storleksordningen för de angivna förlustsiffrorna med t.ex Konstsamfundets VD Kaj-Gustaf Berghs personliga förvärvsinkomster, som 2010 anges ha varit 465 000 euro (Hbl 1.11). Till detta kom kapitalinkomster på 76 900 euro. Under tre år alltså en hel del mera än förlagens sammanlagda förluster under samma tid.

9. INTRYCKET BLIR att felinvesteringar gjorts på basis av felbedömningar, kanske under inflytande av konsult-hype. Man drar sig till minnes de nu nedlagda så kallade livsstilsmagasinen VOLT och Papper, bägge baserade på orealistiska föreställningar om reklammarknaden för kommersiella media på svenska i Finland.

Förstås måste nya satsningar och djärva experiment göras. Det sorgliga är bara att det digitala famlandet plötsligt stöpts om till motivering för en reform som drabbar de analoga författarna i form av en dramatisk insnävning av deras rörelseutrymme.

10. TROTS ATT SAKEN INTE FRAMSTÄLLTS SÅ, är det som nu sker att Schildts förlag läggs ner och uppgår i Söderströms. Schildts omsättning är visserligen större än Söderströms, med bland annat finskspråkig utgivning. Men på grund av sitt mindre kapital får Schildts nuvarande ägare enligt förhandsuppgifter bara en fjärdedel av rösterna i det nya förlagets styrelse. Också ur det ”kulturella” paradigmets synvinkel var Söderströms det starkare varumärket med en tydligare identitet – den identitet som skapas av förlagets författare och redaktörer.