Nr 10 • 2011
| KOMMENTARER: JESSICA PARLAND-VON ESSEN Helsingfors – en stad och dess rum VARJE STAD HAR EN SJÄL, en anda som är mer än summan av dess nuvarande invånare och utseende. En stad får sin själ genom den gemensamma historien, genom traditioner och minneskunskap. Själen föds då stadens rum formas, inte bara materiellt, utan också i människors medvetna och inte minst omedvetna uppfattningar om staden och av deras rörelser i dess rum. Staden är full av betydelser och historia, lager på lager i en väv som gör varje stad unik. INKOMMANDE ÅR UPPMÄRKSAMMAS Helsingfors två sekler som huvudstad för Finland. Om det var militära, ekonomiska, politiska skäl eller bara den inflytelserika Gustaf Mauritz Armfelts avsky för Åbo, som i tiden gjorde att Helsingfors blev huvudstad, har det förekommit många synpunkter på. Det är egentligen meningslöst att tvista om vilket som var avgörande, eftersom alla dessa skäl talade för valet av Helsingfors till huvudstad. Stora delar av stadens kärna hade ju brunnit, intill staden fanns en av Östersjöområdets stora fästningar och i staden en synnerligen bra hamn. Helsingfors erbjöd möjligheter att bygga upp en ny stad i praktiken från grunden, vilket också gjordes med besked. Liksom det tidigare strömmat pengar från fransk-svenskt håll för fästningsarbetet, fanns det nu enorma summor att tillgå för att skapa en ny stad som präglades av kejsarens eget intresse för en offentlig, klassisk arkitektur. Samtidigt fick Finland en egen ekonomi, en egen stat, som en del av den kejserliga. Det var den statliga maktens klassiska språk som materialiserades i Helsingfors nya empirecentrum. DEN SVENSKA TIDENS HELSINGFORS fick undan för undan ge vika för det nya maktcentret, det stora torget kring vilket Senaten, Universitetet och Nikolajkyrkan samlades till en unik enhetlig maktens treenighet, i söder kompletterad av stadens rådhus. Först nu började man på allvar bygga i sten. Sveaborg var som militärområde otillgängligt för gemene helsingforsare och det var främst i stadens utkanter rester av den föregående epokens stadsrum fanns kvar. Kejsardömet och bildningen blev kraftigt närvarande i staden. Det var inte bara det Kejserliga Alexanders Universitetet som intog en ovanligt dominerade plats; man levde också en tid då den formella behörigheten blev allt viktigare för den växande tjänstemannakåren. I staden uppstod de första bokhandlarna och tidningarna. Man talade och skrev nostalgiskt om gamla tiders Helsingfors. Det var en stad som både såg annorlunda ut och kändes annorlunda. Trots att en stor del av människorna, familjerna, var de samma. STADEN HAR VUXIT SEDAN DESS, i alla riktningar och i alla väderstreck, liksom i djupet och på höjden. Nya urbana rum har skapats. Nya moderna stadsdelar växte upp runt den gamla stadskärnan och stadens förvaltningsområde utvidgades när områden som Drumsö, Hoplax och Brändö införlivades med staden. Modernismens arkitektur skapade å sin sida skarpa snitt och brytningar i stadsbilden också inne i stadskärnan, men fick där stå sida vid sida med äldre stenhus. PÅ SENARE ÅR HAR MAN, liksom på andra håll i Europa, börjat fylla ut områden som tidigare tjänade industrin, järnvägsområden och hamnar. Man har tyvärr inte alltid i Helsingfors utnyttjat existerande byggnader, en lösning som i många andra större städer skapat nya trendiga områden som uppskattas av invånarna. I Helsingfors sitter traditionen av monumentalbyggen djupt, vilket resulterat i byggande i stil med Gräsvikens badrumsromantik eller den uppslitande striden om de gamla magasinens vara eller icke vara i förhållande till det nya Musikhuset. Försöken att ur denna tradition skapa öppna, kommunicerande och inbjudande stadsrum har inte gett särskilt goda resultat. Den kala och dåligt fungerande Narinken, som folk skyndar över som en nödvändig och otrivsam transportsträcka på väg till bussarna, är den ultimata manifestationen av detta. NYA TIDER OCH TANKAR har satt sin prägel på staden och bidragit till att forma de människor som levt där och de beteendemönster och traditioner som skapar stadens liv. Havet, som förr omgav Helsingfors, har fått ge vika i Gloet och man har erövrat områden längs stränderna, men fortfarande har man, trots motsatta strävanden, lyckats hålla sig till ett förhållandevis lågt byggande i stadskärnan. I samverkan med havet gör det att Helsingfors är en underbart öppen och ljus stad, med en himmel som känns stor och hög och som förstärker det majestätiska i arkitekturen. Man känner att det är den av havet upplysta rymden som spänner över staden. Östersjöns dotter är inget dumt smeknamn för denna stad. 21.11.2011 |
Prenumerera • E-post • Arkiv • NyaArgus hemsida