Se också:
Trygve Söderling: Närfasaderna rasar – Egypten
(Nya Argus 1–2/2011)
Trygve Söderling:
Demokratieller olja?
(Nya Argus 3/2011)
Klaus Törnudd:
Folket gör uppror – och vad sedan?
(Nya Argus 4/2011)
| KOMMENTARER: TRYGVE SÖDERLING
2011 – ett demokratiäventyr
Revolutioner, jordbävningar, tsunami, kärnkraftskatastrof, avsatta ledare, inbördeskrig, avrättade ledare, finanskris, protester… det gångna året har bjudit på ett sällsynt tätt kluster av spektakulära händelser, flera av dem dessutom inbördes sammankopplade. Inte minst i arabvärlden kommer årtalet ”2011” självklart att inta en plats som liknar den 1789, 1848 och 1968 på sin tid fick för vissa generationer i vissa andra delar av världen. Bortser man från naturkatastroferna går ett tema genom ovanligt många av 2011-rubrikerna: demokrati. Den ”demokratiska dominoeffekt” som George W Bush visionerade om vid tiden för det andra Irakkriget är nu faktiskt här – fast ironiskt nog inte alls igångsatt av USA:s intervention i Irak. Impulsen kommer istället från fredliga, folkliga protester i Tunisien och Egypten mot lokala diktaturer som – ironi nummer två – byggde/bygger sin makt på stöd från just USA och andra västländer. I våras och på nytt i höst tvingades ”väst” i flera fall att brådstörtat byta häst, ofta i sista sekunden, för att rädda åtminstone en del av ansiktet. Den egyptiska armén, som lär kontrollera 40% av landets ekonomi, finns kvar som maktfaktor och beträffande västs relation till den saudiska statsapparaten kan man fortfarande fråga sig om det är möjligt att vara demokrat enbart för hemmabruk.
Efter den arabiska våren kom någonting man kunde kalla för europeisk höst, med monetär kris och ”dominoeffekter” av helt annat slag. Nu är det marknadens rasande tsunamivågor som angriper och hotar att rasera de delar av eurobygget som visat sig vara för mycket sandslott. Här kan man också anknyta till den tredje och största ironin med den bushska demokrativisionen 2003: dominoeffekten har ingalunda spritt sig enbart över arabvärlden, den känns av också i de i sina egna ögon förebildliga demokratierna, inklusive USA. Occupy Wall Street-rörelsen har, liksom de spanska Indignados, anklagats för att sakna ledare och tydlig agenda. Det är inte riktigt sant. Hur annorlunda kontexten än är (jämfört med t.ex. Egypten eller Syrien) så handlar protesterna också här om kritik av en maktfullkomlig elit: en ekonomisk apparat som effektivt kringskär och sätter demokratin ur spel. Att hävda behovet av kontroll över ”marknadskrafterna” är ett klassiskt vänstertema, och kanske just därför en ovan tanke för de stora media som till en början inte ens inregistrerade Occupy-rörelsen. Enklare än att kritisera plutokratins alltför stora inflytande här hemma är det att oroa sig för att muslimska eller till och med islamistiska krafter ska ockupera de arabiska revolutioner som började så hoppfullt sekulärt. Oron är inte grundlös, men den innehåller också en hel del hemmablindhet – vad heter till exempel Angela Merkels parti om inte Christlich Demokratische Union Deutschlands, och vilken presidentkandidat i USA (eller Iran, eller Israel) skulle våga komma ut som icke-religiös? Också Vladimir Putins parti har nyligen fått känna av en släng av demokrativågen – att kontrollera media via statsapparaten tycks inte längre räcka för total kontroll över röstsiffrorna. Putin sitter kvar, men utan enkel majoritet i duman. Två politiska mediemoguler i väst har däremot fallit – lika oväntat som alla andra av årets händelser. Både Rupert Murdoch och Silvio Berlusconi har visserligen kvar sina massmediala imperier, det ska man komma ihåg, deras politiska inflytande försvinner inte. Men på ett symboliskt plan är de ordentligt tilltufsade. Att Murdochs värsta tabloidpress, som i så hög grad lever på att piska upp moralisk indignation, till sist skulle snava över sin egen totala brist på etik var på sätt och vis inbyggt i systemet. Men vem kunde ha anat att Berlusconi, efter alla korruptions- och sexåtal, skulle ramla från statsministerposten på alldeles sakliga, politisk-ekonomiska grunder?
Någon kan säga att det nu vid årsskiftet egentligen bara är i Tunisien, där allt började, som 2011-revolutionen verkar ha nått någorlunda fast mark. Det är förstås sant – var Egypten och Libyen kommer att landa, för att inte tala om Jemen eller Syrien, är inget man vågar spekulera om i dag. Samtidigt är årets saldo vad demokrati beträffar ändå klart bättre än det från 1968, som är legendariskt trots att i stort sett allt gick fel – på kort sikt. USA fortsatte sitt Vietnamkrig i ännu fem års tid; Pragvåren slogs ner i en sovjetledd militär intervention; studentkravallerna och storstrejken i Frankrike stärkte de Gaulles ställning och den så kallade kulturrevolutionen i Kina handlade inte om kultur, snarare terror. På kort sikt var det bara rockmusiken som blev bättre – ändå är ”68” en viktig symbolisk markör för demokratiskt uppvaknande. Man kan också minnas att det krävdes 100 år och tre revolutioner – 1789, 1830, 1848 – för att i Frankrike befästa en viss nivå av demokrati.
I Chockdoktrinen (2007) visade Naomi Klein att den så kallade nyliberalismen gärna utnyttjar krig och naturkatastrofer för att kolonisera nya marknader, bokstavligen profitera på ruiner. Finansiella sammanbrott, som det som ”drabbade” Ryssland under Jeltsin och det som hotar euron idag, är enligt marknadsfundamentalisterna sunda processer av självreglering. Tror man inte på deras teori kan man snarare ana att den mest extrema kapitalismens ideologi nu börjat stöta på de yttersta gränserna för sin trovärdighet. Ett tecken i tiden är att Helsingin Sanomat inlett en ambitiös artikelserie om de växande klassklyftorna. På ledarplats (12.12) lyfter man fram att skillnaden i förväntad livslängd mellan den fattigaste och den rikaste femtedelen i Finland växte från 7,4 till 12,5 år för männen, från 3,9 till 6,8 för kvinnorna under tio år fram till 2007. Också livslängd är en fråga om demokrati, eller brist på demokrati. De beslut som skapat den glasklart ökande ojämlikheten har ”vi”, eller våra representanter, röstat för i god demokratisk ordning. Saken bara inte framställdes riktigt så, då. En annan egendomlighet med 2011 är att ordet ”revolution” i stora bokstäver fått pryda omslagen till många av de politiska tidskrifter där ordet (i positiv bemärkelse) hittills på sin höjd varit reklamspråk för tekniska prylar eller ett nytt schampo. Begrepp som ”en revolutionerande mobiltelefon” har i år fått helt ny innebörd. Tills vidare är det mest andras revolutioner man hyllar, på betryggande avstånd hemifrån, men vackert så. Och hur många hade väntat sig att den tidvis nästan begravda idén om en skatt på finansiella transaktioner (så kallad Tobin-skatt) skulle börja diskuteras i högt profilerade politiska kretsar, inklusive av Angela Merkel och Nicolas Sarkozy i år? Kritiken mot den så kallade nyliberalismen (egentligen gammalliberalismen) får näring också i takt med att drastiska privatiseringsmisslyckanden kommer i dagen, som i vårdsektorn där vanskötta åldringars nedkissade blöjor visar sig vara grunden till att Mikael Lilius’ och andras ”riskinvesteringsbolag” kan flytta över väldiga vinster till diverse skatteparadis. Längre bort från andan i den nordiska välfärdsmodellen kan man knappast komma, förr eller senare måste pendeln byta riktning.
Det är alltså naturligt att i år anspela på Stanley Kubricks filmtitel från 1968, som på svenska löd 2001 – ett rymdäventyr. Ett nytt skede av demokratiska äventyr inleddes 2011. Francis Fukuyamas tes – att historien upphörde 1989 i och med Berlinmurens fall – känns inte särskilt aktuell. Snarare pågår just nu så mycket historia att till och med rymden får vänta.
15.12.2011 |