| KOMMENTARER: TRYGVE SÖDERLING
Det berömda sociala kapitalet
Tala svenska – lev längre. Det kunde väl vara ett säljande motto, exempelvis för skolundervisningen i svenska i Finland? Rökning och fel modersmål kan skada din hälsa. Den ur finlandssvensk synvinkel optimistiska sloganen kan luta sig mot forskning som ger svenskspråkiga män i Finland ett par år längre förväntad livslängd, jämförd med medeltalet. Det här sägs gälla också när sociala och ekonomiska bakgrundsfaktorer nollats. På något sätt förefaller alltså hälsa vara kopplad till språk. Byt språk, må bättre: är det så enkelt? Samhällsvetare vet förstås att korrelation inte är detsamma som kausalitet (Humes giljotin) och uttrycker sig försiktigare: språket kan vara en ’markör’ för skillnader i livsstil som samtidigt avtecknar sig i till exempel livslängden. För 15 år sedan observerade folkhälsoforskarna Markku T. Hyyppä och Juhani Mäki att svenska österbottningar jämförda med invånarna i deras finskspråkiga grannkommuner dels mådde bättre, dels oftare sjöng i kör. Forskarna föreslog att den förklarande faktorn kunde vara en skillnad i socialt kapital mellan språkgrupperna. Intuitivt talar mycket för att nätverkande kan vara nyttigt för hälsan, särskilt förstås om det ingår till exempel läkare eller andra hälsoproffs i bekantskapsnätet. För att dra en parallell till ett välkänt historiskt och socialmedicinskt faktum: alfabetisering har haft en mera dramatiskt positiv effekt på folkhälsan än de flesta rent medicinska genombrott. Läskunnighet kan betraktas som en form av socialt kapital, och demokratisk tillgång till de publicerades texternas kunskapsrymd är bokstavligen en form av hälsofrämjande, alltså hygien.
Hyyppäs och Mäkis hypotes – för en hypotes är det – har slagit igenom i debatten, i synnerhet på finlandssvenskt håll. I dess kölvatten har den populära föreställningen om det finlandssvenska sociala kapitalet blivit, om inte vetenskaplig, så åtminstone journalistisk sanning. Tröst kan ju också behövas för domänförluster och beska Pisa-resultat. Till exempel skriver Hufvudstadsbladets chefredaktör Jens Berg i en ledarkolumn (”Tro hälsa och kärlek”, 30.12.2011) om undersökningar som tyder på en självuppfyllande positiv självbild bland finlandssvenskar: ”Socialt kapital mätt i föreningsverksamhet, sociala kontakter, tillit och känsla av trygghet, påverkar vår hälsa.” Berg hänvisar här till antologin Det finlandssvenska sociala kapitalet, som redigerades av Susan Sundback och Fredrica Nyqvist 2010. I ärlighetens namn kan det ändå vara skäl att påminna om att bokens fullständiga namn är Det finlandssvenska sociala kapitalet – fakta och fiktion, att begreppet socialt kapital inte alls accepteras med hull och hår av redaktörerna och att en del av bidragen rör sig rätt långt ute i fiktionen. Problemet är nämligen, som alla förstår, att ”socialt kapital” snarare är intuitivt intressant än något att bara rakt av operationalisera. Antologins medarbetare har valt att följa statsvetaren Robert Putnams syn på socialt kapital som bland annat förtroende för andra. Det kan snabbt betraktat låta vettigt, men när en av bokens uppsatser kommer fram till att medlemmar av Svenska folkpartiet har större förtroende för partiet än icke-medlemmar frågar man sig om inte motsatt resultat hade varit mera sensationellt. I en annan undersökning ses tillhörighet till kyrkan – Borgå stift – som ”indikator” på socialt kapital. Konstigt nog görs inga jämförelser i de två ovannämnda studierna med majoritetsbefolkningens partitillhörighet eller kyrksamhet, trots att just det kunde ha gett en fingervisning om eventuella skillnader i ’nätverksintensitet’ mellan språkgrupperna. Jämförelser görs däremot i Fredrica Nyqvists bidrag om socialt kapital och hälsa, baserat på hennes doktorsavhandling från 2009. I enkätsvar beskriver i synnerhet finskspråkiga män sitt psykiska tillstånd i klart mera negativa termer än svenskspråkiga. Skillnaden samvarierar med socialt kapital mätt i bland annat föreningsverksamhet. Men: talar vi här om kausalitet, eller kanske om två uttryck för samma sak? Självskattning är dessutom ett trubbigt instrument – kunde man inte tänka sig att till exempel skamtröskeln mot att medge problem är högre i föreningsmänskornas ”tänk positivt”-kultur? Och intressant nog anser sig svenskspråkiga kvinnor i materialet tvärtom må psykiskt något sämre än finskspråkiga. Ett rön som av någon orsak inte lyfts fram i glada tidningsrapporter.
Ett grundproblem med Putnams teori, som Nyqvist och Sundback påpekar men inte drar dess mera slutsatser av, är att den tenderar att idealisera det sociala kapitalet. Den blir en slags Disneyland- eller feelgood-teori som missar viktiga delar av verkligheten. Är förtroende alltid så bra? Hur är det med till exempel religiösa självmordssekter – eller finanskrascher orsakade av alltför stort förtroende för banker och andra ekonomiska aktörer? Hur se på det sociala kapitalet och förtroendet inom maffian, Al-Qaida och andra brottsliga nätverk? Eller, lika aktuellt: väl sammansvetsade folkmajoriteter av ’vanliga medborgare’ som utövar hänsynslöst populistiskt förtryck mot minoriteter? Förenklat sagt utgår Putnam från en konsensussyn på samhället, medan en vänstersociolog som Pierre Bourdieu tvärtom, och mera realistiskt, betonade konflikter i sina välkända studier av verkliga och metaforiska ”kapital” (ekonomiskt, kulturellt, socialt). Att välja en konsensusteori som Putnams kan vara tacksamt ur forskningsfinansieringssynpunkt, men frågan är om till exempel Svenskfinland faktiskt uttömmande kan förstås som en enda stor win-win-situation. Varför tappar vi till exempel mark, ifall vi nu är så sociala? I förordet till Det finlandssvenska sociala kapitalet – fakta och fiktion avstår redaktörerna, säkert klokt, från att slå fast att ett särskilt finlandssvenskt socialt kapital alls är ett faktum (eller en fiktion) – de förhåller sig, som de skriver, ”öppet”. Kanske det är ett diplomatiskt sätt att säga att den föreställda särart, den ”identitet” som många politiker och journalister säkert gärna skulle få belagd som ett tjusigt socialt kapital, inte håller för en mera närgången vetenskaplig granskning. Att levnadsvanor på lokal nivå kan vara kopplade till språk, att vi kanske har ett slags ’språkkulturer’ på samma sätt som vi har till exempel könsroller och våldskulturer, är en sak. Att generalisera fram friska och nätverkande finlandssvenskar kontra sjuka och isolerade finnar är något annat; då rör vi oss redan på fiktionens och det språkpolitiska önsketänkandets marker.
Konstigast av allt i antologin är att de undersökta finlandssvenskarna nästan konsekvent reducerats till de huvudsakligen svenskspråkiga, medan den femtedel som räknar sig som tvåspråkiga framställs som något av ett statistiskt problem. Det är begripligt att man vill renodla skillnader, men: är inte just två- och flerspråkighet en synnerligen central och intressant överbryggande (”bridging”) resurs, ett socialt ’språkkapital’ väl värt att särskilt studera? Ett drag av unken och begränsande nationalistisk diskurs vilar över forskningen i det berömda finlandssvenska sociala kapitalet. Om det nu finns.
17.1.2012 Publicerad på nätet 19.1.2012 |
Prenumerera • E-post • Arkiv • NyaArgus hemsida