Kommentarer: Trygve Söderling / Nya Argus 4/2012

Journalistiken är knappast död. The Guardians avslöjande av Murdoch-pressens kriminella metoder och Sveriges Radios av den svenska regeringens vapenaffärer med Saudi-Arabien inger hopp.

Men den relativa flerstämmighet och diversitet som ännu finns i länder som England och Sverige – den saknas som känt i Finland. Isynnerhet inom pressen liknar situationen ett antal regionala monopol, både på finskt och svenskt håll. Ansvaret för att det ska finnas bredd och kritisk journalistik faller här relativt sett tyngre på vårt public service-bolag.

I bjärt kontrast till ovanstående tankegång står de teser som f.d. minister Ole Norrback fört fram i några hetsiga inlägg i Hufvudstadsbladet. Får man tro Norrback så tillverkas journalistik i ett slutet system av en homogen och högst omoralisk yrkesgrupp – närmast en självtillräcklig sekt – som tar sig rätten att kritisera alla andra men som själv är fullständigt oemottaglig för påverkan och kritik:

”Den ägare av ett massmedium som vill börja diktera vad som får eller inte får publiceras sätts snabbt på plats. Så skall det ju vara.
Massmediernas innehåll produceras av journalisterna, inte av ägarna. Därför kan yrkeskåren inte svära sig fri från ansvaret för kvaliteten.” (”Självkritiken för undermålig journalistik saknas”, Hbl 28.2.)

Norrbacks sorglösa hopbuntande av yrkeskåren och hans förnekande av ägarintressenas betydelse skulle inte vara värda att ta upp om de inte ingick i en sedan länge inarbetad jargong inom hans parti. Till exempel kan minister Stefan Wallin skriva på nätet om en tidnings nattchef ”som har mera makt än alla våra statsorgan tillsammans […]. Därav dessa hjärndöda rubriker” (”Wallin spyr galla över pressen på Facebook och i bloggar”, Hbl 17.2).

Svepande utfall från politiker mot ’media’ – och vice versa – bortser från att de två lägren strängt taget är kolleger och arbetar i samma bransch. Bägge sysslar med att tolka samhället och föreslå åtgärder. Där en journalist anställs av en mediamogul, ’anställs’ en politiker av ett parti. När situationen, som i Svenskfinland, är den att politikern och journalisten ytterst har samma arbetsgivare – Partiet – är eventuella motsättningar inte så mycket en fråga om yrkesval. Även om bägge parter själva gärna bygger upp en sådan dramaturgi.

Både politiska journalister och yrkespolitiker strävar till att definiera och styra Partiets linje. När politiker rasar över ”undermålig” journalistik – ibland förstås med rätta – så handlar det också om att helt allmänt försöka undergräva ”redaktörsfraktionens” inflytande inom Partiet.

Snarare än ett underhållande gläfsande mellan två yrkeskårer ska man alltså se den Norrback-Wallinska typen av attacker på media som en maktkamp mellan skilda linjer inom Partiet.

2.4.2012

Publicerad på nätet 4.4.2012