Nr6–7 • 2012	Publicerad på nätet 25.6.2012
	KOMMENTARER: BARBRO HOLMBERG Om moln och människor Den franska författarinnan Nathalie Sarraute beskriver oss människor som moln av atomer, som formas beroende på vem vi möter och i vilken omgivning vi vistas. Våra personligheter saknar, anser hon, definitiva konturer. Jag undrar om man inte också kan inkludera all konst vi möter, i hennes tanke; vi tar färg av allt det vi tillägnar oss av bildkonst, musik, litteratur. Kanske inte enbart för att bättre förstå konsten utan för det perspektiv den ger oss på livet? Sara Ehnholm Hielm talar i årets Nya Argus-upplaga av Favoriter ur världslitteraturen om ”den insikt som den precisa formuleringen ger”, när hon skriver om Karl Ove Knausgårds Min kamp. Henrika Ringbom berättar om ”Takasues dotter”, en japansk kvinna som levde i Japan för 1000 år sedan. I sin dagbok, Om mitt liv, betraktar hon tillvaron genom sin tids litteratur och konst. Det ”skänker världen och hennes upplevelser i den skönhet och mening”. John Swedenmark tar i sin essä om poeten Anne Carsons Nox upp tanken att förlusten är ursprunget och drivkraften bakom allt skapande. Kanske är hela litteraturen ett stort sorgearbete […] – ansträngningar för att förlika sig med vad som gått förlorat genom att återskapa det i andra medier än verkligheten. Jag minns plötsligt ett fotografi som fångar den bottenlösa sorgen i Pablo Picassos ansikte, taget av den amerikanska fotografen David Douglas Duncan, där Picasso betraktar ett foto som Duncan tagit under Koreakriget. Det är första gången jag verkligen ser Picasso, mannen bakom det drabbande konstverket Guernica. Konsten och litteraturen håller betraktarens och läsarens känslighet och öppenhet vid liv – det är egentligen ett mirakel. Och ekot av vår upplevelse, om den var stark, lever kvar i oss, länge, länge. I litteraturen är det oss förunnat att söka oss tillbaka till den. Sara Ehnholm Hielm citerar den första meningen i Knausgårds Min kamp: ”För hjärtat är livet enkelt: det slår så länge det kan”. Hos oss som bär på det hjärtat finns det kanske inbyggt en längtan utöver dess gränser. Där finns två berg där allt är ljust och klart, det ena är djurens berg, det andra, gudarnas. Men mellan dessa två ligger människans dal av skuggor. Om någon ser uppåt får han en förkänsla av en ständigt otillfredsställd längtan, han, som vet att han inte vet, till dem som inte vet att de inte vet och till dem som vet att de vet.     (Paul Klee i översättning av Bo Carpelan) 20.6.2012 Publicerad på nätet 25.6.2012
	Prenumerera   •    E-post   •    Arkiv   •    NyaArgus hemsida