Penningars förbannelse och krediters välsignelse –

Graeber versus Wahlroos

När bonden Paavo efter två år av missväxt får en god skörd säger hans hustru ”nu är tid att leva goda dagar”. Paavo svarar: ”blanda du till hälften bark i brödet, ty förfrusen står vår grannes åker”.

Sådan samhällsmoral fanns förr i världen, enligt antropologen David Graeber i boken Debt. The First 5,000 Years (2011, sv. Skuld 2012). I dag skulle Paavo gå till banken och ta ett lån för att köpa upp sin nödställda grannes jord. Metoden förkortas M&A, ”merger and acquisition”. Den nyare moralen beskrivs i Björn Wahlroos’ bok Marknader och demokrati. Uppbrott från majoritetens tyranni (2012). De två författarna kunde inte vara mera olika varandra.

Graeber, 52, är en från Yale avskedad världskänd antropolog och anarkist, politiskt engagerad i protesterna mot World Economic Forum 2002 och inspiratör till ”Occupy Wall Street” 2012 med slagordet ”We are the 99 percent”.

Wahlroos, 59, var i sin ungdom medlem av den revolutionära kommunistiska studentorganisationen ”Sosialistiset taloustieteen opiskelijat”. Efter det har han gjort karriär som nationalekonom och bankir. Han blev förmögen på M&A. Han avslutade sin installationsföreläsning i Hanken 1985 med uppropet ”Framtiden är marknadens”, vari han fick så rätt.

Att jämföra Wahlroos marknadspopulistiska pamflett med Graebers detaljspäckade frontalangrepp mot den ekonomiska teorin är som att ställa en skoluppsats mot en doktorsavhandling. Därmed inte sagt att någondera skulle vara dålig. Wahlroos flyhänt skrivna och läsvärda, om också inte speciellt ambitiösa text har blivit orättvist avspisad av hans recensenter. De flesta har angripit hans arroganta person och radikala ideologi i stället för att bemöta honom i sak.
 

*  *  *
 

Både Graeber och Wahlroos antar ett historiskt perspektiv. Nalles kortfattade världshistoria koncentrerar sig på äganderätten och dess fördelning mellan kungar och furstar. Magna Charta är en milstolpe som skapar ”ett tidigt system av krafter och motkrafter som indirekt ger baronerna rätt att delta i lagstiftningen och lägger en explicit grund för dessa lagar”. Denna uppgift som motkraft legitimerar rikedomen. ”Ekonomiskt oberoende, privilegiet att vara förmögen nog att trots motgångar upprätthålla sin livsstil livet ut och kanske även försörja framtida medlemmar av sin familj, har alltid varit en nödvändig betingelse för att rida spärr mot kungars, staters eller diktaturers makt.” Kursiveringen är min för att visa att Wahlroos anser att uppgiften att stå riddarvakt mot monarker, senare också mot demokratiska majoriteters tyranni, bör få gå i arv.

Äganderättens ursprung klarar Wahlroos behändigt av med att åkerbruk och boskapsskötsel gjorde jorden värdefull och ”så småningom etablerades rätt till mark och en tidig egendomsstruktur utvecklades”. Sedan instiftas aristokratins ställning mot kungen genom ”en utdragen process som ofta inleds med erövring eller inmutning, följt av att småodlare fördrivs från jorden för att sedan återinrolleras som arrendatorer”.

Var blev moralen? Den etablerades tydligen retroaktivt när aristokraternas roll som motmakt mot kungarna välsignade deras rofferi. Wahlroos ger ingen talan åt liberala filosofer som John Locke och Thomas Hobbes som motiverar rätten att erövra jord med förmågan att med den skapa ekonomisk utveckling. Sålunda blir den vita mannens ockupation av den nordamerikanska kontintenten motiverad med att man bygger städer, järnvägar och fabriker, liksom judarnas rätt till palestinsk jord får ett självklart berättigande av att de ”får öknen att blomma”.

Graebers svep genom världshistorien är mindre lättvindigt avfärdad. Den är en central och mångfacetterad del av hans omskrivning av krediters och pengars roll i mänsklighetens utveckling. Den blir svårsmält både på grund av textens detaljrikedom och författarens ansträngningar att få läsaren att se världen med helt nya ögon.

Graeber låter utvecklingen förklaras av penningens, skuldens och kreditens roll under olika tider. Ibruktagandet av myntet omkring 500–600 år f. Kr., nästan parallellt i Kina, Indien och kring Egeiska havet, var ett historiskt mysterium men en social omvälvning. Myntets, och därmed bytets, tidsålder varade, enligt Graebers nya tideräkning, i omkring ett årtusende, varefter man återgick till det tidigare kreditsystemet (se nedan).

Så vrider sig världen enligt penningarnas axel. Graeber observerar att perioder när man använder guld och silver kännetecknas av krig och konflikter. Pengar kan stjälas, men krediter förutsätter förtroende, och nätverk av tillit sammanfaller därför med perioder av relativt socialt lugn. De olika cyklerna sträcker sig från de första agrara väldena 3500–800 f. Kr. (krediter), den axiala perioden 800 f. Kr.–600 e. Kr. (mynt), medeltiden 600–1450 e. Kr. (krediter) och de kapitalistiska imperiernas period (guld och silver). En ny och ännu diffus era dominerad av krediter kan tänkas ha börjat 1971 när Richard Nixon bröt dollarns bindning till guldet. Detta väcker hos Graeber hoppet att bättre tider så småningom skall randas.
 

*  *  *
 

För att kunna omskriva mänsklighetens utveckling måste Graeber riva upp den ekonomiska teorin med rötterna. Här måste jag anmäla jäv, eftersom jag gjorde ett anspråkslöst försök i samma riktning 1999 med pamfletten Rädda världen, bränn böckerna i ekonomi, som jag kallade en ”dystopi för tredje årtusendet”. Hittills har jag haft lika rätt som Wahlroos hade om marknaden 1985–2008, om också med mindre kompetens.

David Graeber avlivar en hel rad med ekonomiska myter. Den första är vanföreställningen om en ursprunglig bytesekonomi, enligt Wahlroos ”en förmonetär ekonomi där varje transaktion är ett byte av en vara mot en annan”. Helt fel, säger Graeber. Standardversionen av den monetära historien är enligt Graeber bakvänd, en lättvindig fantasi etablerad av nationalekonomins fader Adam Smith.

Det var inte så att bytet kom först, sedan pengarna och först senare krediterna. Ekonomernas oförmåga att tänka sig ett samhälle utan pengar visar deras brist på fantasi. Det fanns otaliga ekonomiska system i olika gamla kulturer, men inga som var baserade på byte. De flesta transaktioner var grundade på någon form av kredit, eller tjänster och gentjänster. Som hos bonden Paavo, eller isländska Havamal: ”Mot en trogen vän skall man vänfast vara, ge gåva för gåva igen”.

Enligt denna uppfattning är en skuld snarast en tacksamhetsskuld och därmed en moralisk förpliktelse. När pengar kommer med i spelet blir skulden mätbar, och kan utkrävas, rentav under hot om bestraffning. Den aversion mot lån som Shakespeare lägger i Polonius’ mun ”Tag icke själv, ej heller giv ett lån, ty lån gör slut på både sig och vännen” gäller uppenbart penninglån.

Att man alltid måste betala sina skulder blir ett axiom som Graeber från början ifrågasätter. Genom hela boken vänder han ut och in på begreppet ”skuld”, med revolutionerande konsekvenser. Han utesluter inte en skuldamnest, efter mönster av det bibliska Jubileumsåret.
 

*  *  *  

 
Om alltså pengar inte uppstod för att ersätta vulgärteorins otympliga ekorrskinn, så varför?

Graebers förklaring är att regenter som förde krig myntade pengar för att ge soldater de betalningsmedel arméerna behövde för att köpa föda och utrustning. Av detta uppstod marknaderna som en biprodukt, och kungarna fick samtidigt ett medel för att bära upp de skatter de behövde för krigen. Detta vänder upp och ned på liberala filosofers som Adam Smiths – och Björn Wahlroos’ – uppfattning om en motsättning mellan stat och marknad. Stater och marknader lever i symbios, och statlösa samhällen saknar vanligen marknader.

I ett avseende är Graeber och Wahlroos dock helt eniga om vad pengar är för något. Deras värde mäter enligt Wahlroos bara utfärdarens kreditvärdighet och är därmed ett slags skuldsedlar (men värdet påverkas också av mängden pengar i relation till mängden varor och tjänster på marknaden). Enligt Graeber är pengar ett sätt att matematiskt proportionellt mäta saker. Nationella valutors värde bygger, efter Nixons kupp 1971, enbart på allmänhetens förtroende.

När Graeber gör stor affär av att banker kan skapa pengar slår han in dörrar som länge varit öppna för Wahlroos och hans elever. För 50 år sedan var ”är affärsbanker penningskapande?” en standardfråga i tentamina i nationalekonomi, och smarta studenter läste in sig på den, ibland utan att förstå svaret. Investeringsbanker kan skapa krediter (som kan användas som betalningsmedel) under allt lösare restriktioner, och centralbanker kan skapa så mycket kredit som deras chefer vill. Detta insåg också Goethe när han lät Faust och dennes assistent Mefistoles förklara för Roms kejsare att han kunde ge ut hur mycket pengar som helst, eftersom ”ingen vet hur mycket guld du har finns det ingen gräns för hur mycket du kan lova”.

Penningmånglarna förstår dock inte alltid själva vad de håller på med. När affärsbankerna under sitt oligopolistiska räntefrälse på åttiotalet slog blå dunster i ögonen på landets chefredaktörer vågade Ilkkas legendariska Kari Hokkanen på den årliga Bankdagen ställa den enkla frågan ”men vart tog pengarna vägen?” Jaakko Lassila (KOP), Mika Tiivola (FBF) och Filip Pettersson (HAB) log fåraktigt när de inte kunde svara. Förklaringen är förstås att de pengar som försvann under bankkrisen inte fanns och aldrig funnits. De bestod av en mängd krediter utan täckning som hade omvandlats till betalningsmedel. Det behövdes bara att en skuld inkrävdes, som under bolånekrisen i USA 2008, för att korthuset skulle rasa.

Penningskapandets betydelse kan inte underskattas. Enligt ett uttalande som tillskrivits Bank of Englands chef Josiah Stamp är det moderna banksystemets förmåga att fabricera pengar ur ingenting det största taskspeleri som någonsin uppfunnits:

Banker äger världen; tar du den av dem men lämnar kvar förmågan att skapa kredit så kan de med ett penndrag skapa tillräckligt pengar för att köpa den tillbaka… om ni vill förbli bankirernas slavar, och betala priset för ert eget slaveri, så låt dem fortsätta att skapa depositioner.

”Af intet intet blir, gif annat svar” säger Kung Lear åt sin dotter Cordelia när hon ingenting önskar till arvedel utöver sin faders kärlek.
 

*  *  *  

Graebers syn på pengars betydelse skiljer sig radikalt från de klassiska nationalekonomernas. För de senare underlättar de som bytesmedel handel, sparande och investering, arbetsfördelning och specialisering samt varu- och tjänstemarknadernas styrning genom prismekanismen. Allt det som Adam Smith predikade, och med ny teknologi som hävstång, styrde in industriländerna på den inlärningskurva som ledde till den makalösa materiella tillväxten under de senaste 200 åren.

Men enligt Graeber förvandlar pengar också moral till ”en fråga om opersonlig aritmetik – och berättigar därmed saker som annars skulle förefalla skandalösa och obscena”. Kvantifiering och våld hör ihop och skapar tillsammans med bytesfilosofin grunden för ”brottslighet och vedergällning, krig och slaveri, heder och skuld och försoning”. Slaveriet hör till penningens värsta dehumanisering av människan.

Inte att undra på att Graeber ser den allmänna berättelsen om det senaste decenniets finanskris som en kolossal lögn. I likhet med Faust och djävulen skapade världens finanssystem gigantiska krediter som saknade täckning. När luften gick ur bubblan blev resultatet konkurser, arbetslöshet och depression.

Wahlroos medger halvdant att ekonomerna har använt felaktiga modeller. Men huvudskyldiga var de amerikanska politiker som uppmuntrade krediterna till bostadsköparna, vilket är en liten del av sanningen. I mars 2009 spådde Wahlroos att recessionen skulle bli kortvarig, eftersom marknaderna skulle korrigera sig själv. Där högg han lika mycket i sten som han 1985 hade rätt i att framtiden var marknadens.

I dagens Europa kräver de nordliga stater som lånade ut pengar som de aldrig hade att de sydliga skall betala tillbaka pengar som de aldrig fått. Det som har funnits är krediter utan täckning och som använts för konsumtion, social välfärd och investeringar som måste slå fel när bubblan spricker. Ge skuldamnesti, säger Graeber, och det skulle kanske fördela ansvaret.
 

*  *  *
 

Både Graeber och Wahlroos citerar den passus hos Adam Smith som fått så enorm genomslagskraft:


Det är inte av slaktarens, bryggarens eller bagarens godhet som vi förväntar oss vår middag, utan av deras omtanke om sitt eget intresse. Vi vädjar inte till deras människovänlighet utan till deras egennytta och talar aldrig med dem om våra egna behov utan om deras vinning.

Denna blancofullmakt för egennyttan sväljer Wahlroos fortfarande med hull och hår, och predikar ”Adam Smiths återkomst”. Men Graeber hävdar också här att det var tvärtom. Eftersom affärsmännen på den tiden sålde på kredit var köparna beroende av deras välvilja och förtroende. Det som Adam Smith beskrev var en utopi, det var så han ville att det skulle vara. ”Ett samhälle som en samling individer vilkas enda meningsfulla relationer är till deras egendomar och som lyckligt byter en sak mot en annan till ömsesidig fördel” (Graeber). En värld där vi är rationellt kalkylerande maskiner och där det kommersiella egenintresset kommer före samhället.

Mot en sådan kommersiell ekonomi ställer Graeber sitt eget ideal, den mänskliga ekonomin (som inte nödvändigtvis är human). I stället för pengar i den form vi känner dem har ett sådant samhälle ”sociala valutor”, krediter som används för att organisera relationerna mellan människor som äktenskap, föräldraskap, motverkan av grannfejder och försoning. Också sådana samhällen kan vara brutala, men det väsentliga är att de inte arbetar primärt för att ackumulera rikedom utan för att skapa, förstöra och omorganisera människor.

En sådan samhällssyn står Graeber närmare än en ideologi enligt vilken arbete per definition är en dygd och måttet på framsteg är att världens utbud av varor och tjänster ökar med 5 procent per år. Den modellen har nått vägs ände. Frågan är därför hur man skall sakta upp och gå mot ett samhälle där människor kan leva mera med att arbeta mindre. Graeber talar för de icke-strävsamma fattiga. De skadar ingen. ”Kanske vi borde tänka på dem som pionjärer för en ny ekonomisk ordning som inte omfattar den nuvarande tendensen till självutrotning”.

Även Wahlroos lånar faktiskt sitt öra åt en inkomstöverföring i form av negativ inkomstskatt (besläktad med en medborgarlön) men förutsätter då att leverantörerna av tjänster som utbildning, sjukvård och välfärd är privata.

Men han anser att ökad fritid och den ”kränkning av äganderätten” som beskattning innebär leder till långsammare ekonomisk tillväxt. Den innebär både mindre av livets goda och mera fattigdom, men också försvagat politiskt och internationellt inflytande. Ett sådant samhälle kan dock de duktiga fly genom att ”rösta med fötterna”. Wahlroos negligerar därmed de mänskliga relationer, ”rötterna” som Graeber lyfter upp som viktiga komponenter i en mänsklig ekonomi. Detta är en uppenbar nyttofilosofi i John Lockes, David Humes och Jeremy Benthams och Adam Smiths anda. Wahlroos frågar om unga med många år framför sig inte kunde få fler röster än äldre, ”som inte lär få åtnjuta så många år av den framtid som deras röstning är tänkt att definiera?”
 

*  *  *  

Hur kan två uppenbart begåvade och belästa personer som Graeber och Wahlroos komma till så olika uppfattningar om det ideala samhället?

En del av förklaringen är skillnaden i metod och kunskapsteori. Antropologen studerar induktivt små samhällen, kultur, evolution och mångfald och tolkar data fenomenologiskt, som man skalar den legendariska löken. Ekonomen bygger aggregerade matematiska modeller för byte och bygger deduktivt ”lagar” baserade på antaganden om individuell rationalitet (som psykologerna raserat många gånger om). Den ena är en trädgårdsmästare som odlar på naturens villkor, den andra en arkitekt som behärskar sina material och litar på sina beräkningar.

Det måste finnas även andra skillnader. Författarna kan återspegla ekonomiska och politiska intressen som de har anammat, eller representerar. Djupare kan det ligga en skillnad i världssyn, Welt
anschaung. Wahlroos hämtar sin ideologi från de liberala nyttofilosoferna och elitisten Ayn Rand, vars mest kända hjälte mycket riktigt är arkitekt. Eller på närmare håll Lenita Airisto, som dock ännu inte eftersträvat någon identitet som baronessa eller aristokrat, ”vi få, vi lyckligt få, vi bröder alla” (Henrik V). Graeber ställer sig däremot konsekvent på de svagares sida.

Man kan tycka att allt är givet människan som lån (eller att hon roffat det åt sig) och att det är på tiden att hon börjar betala tillbaka sin skuld till naturen. Men man kan också ”upprätthålla sin livsstil”, det som egennyttefilosoferna välsignar som nyttomaximering här och nu.

Jag har knappast lyckats dölja min egen preferens.