Kommentarer: Syskonländer vid vatten / Trygve Söderling / Nya Argus 9/2012

I två länder i världen – och inga andra – åtnjuter svenskan status av nationalspråk. Vi talar och skriver svenska på bägge sidor om det vatten som skiljer oss åt, fast litet mera till vänster på kartan. Med modell från Finska viken i söder borde vi kanske döpa om Bottenviken till Svenska viken.

Intersektionalitetstänkandet, populärt i dagens genusforskning, kan tillämpas också på språklig och nationell tillhörighet. I intersektionen mellan språket svenska och nationen Finland uppträder finlandssvenskarna, relativt okända i det andra svenskspråkiga landet, men rätt nöjda ändå. Nya Argus, som sedan 1907 utkommer i Helsingfors, är en av det sextiotal tidskrifter och tidningar som tänker och skriver på svenska och betalar sina räkningar i euro.

Med läsare i bägge länderna är det naturligt att vi då och då granskar resultaten av det experiment som inleddes 1809 och som har resulterat i diverse skillnader mellan likheter – skilda allianser, krig, pengar och sätt att torka disken, för att nämna några.

Susanna Fellman klarlägger på de följande sidorna Sverige-Finland-dimensionen av den högaktuella diskussionen ”euro eller nationell valuta?”. Fritjof Sahlström kan som både förälder och expert rapportera om växande, ställvis förvånande skillnader i skolpolitik och -debatt våra länder emellan, medan Bengt Lindroth registrerar korrelerande iakttagelser om debattklimatet i stort. En intersektion i intersektionen utgör Åland, som granskas av Fredrik Sonck.

Migrationsaspekter, denna gång österut, ger en antologi som anmäls av Erik Hallstensson, samt en personlig betraktelse av John Swedenmark om att sommarjobba i det finlandssvenska språket.

En annan reseriktning är söderut. Nordiska konstnärer och författare sökte sig under 1800-talet gärna till Frankrike, den europeiska kulturens epicentrum. Stefan Nygård och Christian Sundgren betraktar ur skilda perspektiv detta samspel mellan fransk kultur och ”nordiskt ljus”. I Paris och måleriska byar hämtades motiv, tekniker, men också ideologier. Spåren är starka i nordisk bildkonst och många av de viktiga namnen är kvinnor.

Nordisk litteratur av idag har få så gemensamma superstars som den tidens Brandes, Ibsen, Strindberg, Key – en Knausgårds genombrott över gränserna är idag exceptionellt. Men syskonländernas litteratur av idag uppvisar ändå intressanta paralleller, numera kanske ovetande om varandra. Åsa Stenwall-Albjerg, en av få essäister med ett pan-nordiskt perspektiv bortom deckarboomen, ger i detta nummer en personlig läshistoria som bakgrund till dagens halvhemliga trend av ”folkhemssurrealism”.

Nordiskt ljus, nordisk melankoli – klichéer värda att granska. Den ”svenska modellen” är knappast så unik som vi tror, men viktiga sociala lösningar har tidiga rötter här. Med Fritjof Sahlströms rapport i minnet kan man fråga sig om inte den finländska skolan just nu lyckas vara mera jämlik, rättvis – mera ”svensk” – än den i Sverige.

11.9.2012

Publicerad på nätet 11.9.2012