Kommentarer: Eurokrisen i den svenska och finska debatten / Susanna Fellman / Nya Argus 9/2012

Finland och Sverige har ofta kallats för syskonländer. Denna metafor används speciellt då man diskuterar ekonomiska frågor. Den ekonomiska utvecklingen och framförallt den institutionella modellen har nämligen uppvisat många likheter. Samtidigt är syskonskapet inte helt jämbördigt: Sverige bör nog snarast betraktas som en rejält mycket äldre storebror. Den svenska ekonomin är avsevärt större än den finska och den moderna ekonomiska tillväxten och industrialiseringen tog här fart mycket tidigare.

Finland följde emellertid ofta den svenska modellen – om än med en viss fördröjning – och landet kom ifatt det svenska välståndsförsprånget under 70- och 80-talen sådär som småsyskon brukar göra när vuxenåldern närmar sig. Men den finska ekonomin har fortsättningsvis varit mer krisbenägen än den svenska och välståndet förefaller stå på en bräckligare grund än i Sverige. En orsak till detta har varit att den svenska ekonomin genomgående varit mångsidigare än den finska, även om den snabba utvecklingen inom den så kallade ICT-sektorn (elektronik och telekommunikation) kring millennieskiftet gjorde att den finska industrin numera har flera ”ben” att stå på. Finland har också varit ytterst känsligt för internationella recessioner och framförallt varit mera utsatt för internationella politiska kriser.

Att Finlands ekonomiska situation förefaller vara mera kritisk är tydligt nu då den globala krisen fortgår samtidigt som Nokia upplever en allvarlig kräftgång. Den svenska tillväxten avtar visserligen också i nuläget, men alla ekonomiska indikatorer pekar på att den svenska ekonomin fortsättningsvis kommer att vara en av de starkaste i Europa. Som alla vet är en orsak till de olika utsikterna för Finland och Sverige att länderna förhållit sig på olika sätt till det europeiska monetära samarbetet. Länderna blev samtidigt medlemmar i EU, men Finland valde – främst av politiska skäl – att delta i eurosamarbetet så fort som landet erbjöds möjlighet till detta. Man önskade därmed ansluta sig till EU:s inre och ”hårda” kärna i syfte att försäkra sig om att omvärlden skulle uppfatta att landet verkligen hör till den västeuropeiska sfären. Sverige tog upp frågan först i ett senare skede och man underställde beslutet en folkomröstning. Som en följd av att folket röstade nej, höll man sig utanför valutasamarbetet for the time being.

Även i Sverige står man inför problem i nuläget. Sverige är en liten öppen ekonomi som är mycket exportberoende. Den svenska kronan stärks dessutom för tillfället i jämförelse med euron, vilket gör att exportutsikterna försämras. Och ifall valutakaos och kreditkris inträffar i Europa har det naturligtvis även allvarliga konsekvenser för Sverige. Men de kostnader som Finland får bära för stödpaket och stödfonder samt via det gemensamma ansvar som man i sista hand har i en valutaunion, behöver svenskarna inte bekymra sig för. Och som alla vet har den svenska ekonomin utvecklats utmärkt även om man hållit sig utanför eurosamarbetet. Detta är något som många i Finland haft svårt att svälja. Gjorde man fel beslut i Finland då man gick med i eurosamarbetet?

I denna betraktelse kommer jag inte att fokusera så mycket på vad de olika strategierna gällande valutasamarbetet har inneburit för länderna, även om jag naturligtvis diskuterar det inledningsvis. Jag vill här istället främst belysa de diskussioner om krisen och dess konsekvenser som förts i de båda länderna. Dessa diskussioner avspeglar naturligtvis först och främst ländernas olika position i EU, men de belyser även debattklimatet och debattkulturen i de båda länderna. Jag vill samtidigt framhålla att jag inte här argumenterar för ett finskt utträde, eller för att landet till vilket pris som helst ska stanna kvar. Jag säger inte heller något om huruvida Finland borde eller inte borde ha anslutit sig till eurosamarbetet.

Som ovan nämndes var Finlands beslut att delta i valutasamarbetet främst politiskt. Argumenten som användes var emellertid ofta av ekonomisk art. Ett genomgripande ekonomisk-politiskt beslut som inte motiveras med ekonomiska argument är inte ens politiskt trovärdigt, men många av argumenten var relativt ihåliga. Finland behövde visserligen komma ifrån sitt ryktet som ett land som devalverar sin valuta jämt och ständigt. Ett annat rent ekonomiskt argument var att Finlands export och investering under 1990-talet främst riktade sig till de andra europeiska länderna. Majoriteten av de oberoende ekonomiska experterna var emellertid tveksamma till ett finskt deltagande i eurosamarbetet. Den finska ekonomins struktur och konjunkturcykel var så pass annorlunda än de andra europeiska ländernas att riskerna för att komma i otakt med de övriga länderna i området var stora. Samtidigt varnade man för att Västeuropa inte uppfyllde kraven på ett ”optimalt valutaområde”. Dessa argument hade dock liten genomslags-

kraft i den debatt som den politiska eliten förde. Även om Finlands speciella konjunkturcykel inte i dagens krissituation är det största problemet, visade den kraftiga nedgången i den finska tillväxten 2008–2009 att Finland fortfarande är ytterst känsligt för internationella fluktuationer: då andra länder hade en finanskris hade Finland främst en realekonomisk kris förorsakad av ett stort fall i exporten.

Men som alla vet var det främsta underliggande argumentet politiskt. Genom att välja ”snabbfilen” mot djupare integration önskade Finland försäkra sig om att räknas till Västeuropa, speciellt som utvecklingen i Östeuropa ännu var ett osäkert kort i början av 1990-talet. Det är också klart att Finland då hade bråttom att skaka av sig skuggan av ”finlandiseringen” så snabbt som möjligt.

Intressant är att debatten kring euron och eurons framtid i Finland ännu idag i hög grad är politisk snarare än ekonomisk, även om argumenten som använts nu liksom inför anslutningen i hög grad varit ekonomiska. Lite karikerat kan man alltså säga att man ”säljer” rent politiska beslut med ekonomiska argument, vilket ju går rätt bra då det gäller ekonomisk politik.

Man har exempelvis benhårt vidhållit att eurosamarbetet har varit en orsak till den gynnsamma utveckling som ägde rum under åren kring millennieskiftet. Det är möjligt att så också varit fallet, men det innebär ju inte att det nu, eller i framtiden, är ekonomiskt fördelaktigt för Finland att stanna kvar. Den omfattande oppositionen mot stödpaketen – och ett ingrott motstånd mot eurosamarbetet överlag – hos Sannfinländarna och Centern gör inte situationen lättare. Det är svårt för ledande politiker att ens lyfta fram frågan om beslutet ur rent ekonomisk synvinkel möjligen varit felaktigt. Eller att det kunde ha varit bättre att träda ut snabbt då krisen började sprida sig till Italien och Spanien. Speciellt gäller detta naturligtvis Samlingspartiet som ju traditionellt vill framstå som ett parti där ekonomisk rationalitet och sunda statsfinanser är grunden för all politik, men även Socialdemokraterna har sedan krisen på 1990-talet framstått som ett parti som tar ansvar för de offentliga finanserna och vill befrämja ekonomisk tillväxt. Att nu medge att man eventuellt gjort ett, ur ekonomisk synvinkel, felaktigt beslut, skulle vara ödesdigert också inrikespolitiskt. Dessutom har regeringen – och en stor del av den politiska och ekonomiska eliten – bundit upp sig till eurosamarbetet. Finlands regering vill fortfarande vara med i integrationens kärna. Man är emellertid medveten om att fördjupad finanspolitisk och politisk integration är den enda vägen om eurozonen alls ska ha en framtid. Detta är inte en populär tanke ute i bygderna. Därför har man undvikit frågor om fördjupad integration så långt som möjligt och enbart talat om de ekonomiska sidorna.

Under sommaren har man inom regeringen varit tvungen att säga rakt ut att man vill och bör gå mot djupare integration. Detta kommer dock inte att falla i god jord bland röstarna och samtidigt som detta måste sägas ser man att regeringens eniga front börjar uppvisa sprickor. Till och med inom Samlingspartiet börjar flera vackla i sin tro. En majoritet av finländarna vill knappast se en fördjupad integration och därför bör samarbetet säljas med ekonomiska argument.

Hur ser då diskussionen ut i Sverige? Att Sverige hållit sig utanför eurosamarbetet gör att man även på högsta politiska nivå kan diskutera och analysera krisen, eurons framtid och kostnaderna för stödpaket och -mekanismer relativt öppet. I Finland skulle dylika ventileringar kunna tolkas av andra euroländer och storinvesterare som politiska ställningstaganden och eventuella hot om ”Fixit” (att Finland skulle utträda ur eurosamarbetet, en kombination av orden ”Finland” och ”exit”), vilket vi ju sett under sommaren. Ett ”oförsiktigt fritänkande” kan dessutom få inrikespolitiska konsekvenser. Varje ord som Jutta Urpilainen (finansminister) eller Jyrki Katainen (statsminister) uttalar vägs på guldvåg. Detta är ju välkänt även i internationell press och bland internationella ekonomiska experter: plötsligt har Finland blivit ett land som är politiskt och ekonomiskt intressant att studera för toppanalytiker – även i andra frågor än Nokia.

Diskussionen i Sverige är alltså öppnare helt enkelt eftersom dessa frågor är mindre laddade. Men skillnaderna beror även på olika debattkulturer. I Sverige deltar exempelvis representanter för den ekonomiska professionen mycket aktivare i samhällpolitiska frågor än i Finland, där de akademiska ekonomerna verkar direkt ointresserade av att diskutera ekonomisk-politiska frågor. Sedan professor Jouko Paunios tid har den finska ekonomisk-politiska debatten bland akademiska nationalekonomer stagnerat. Praktiserande ekonomister deltar nog i debatten, men de representerar ofta ett särintresse som en följd av att de i regel är anställda i de ekonomiska forskningsinstituten. Sixten Korkman har varit ett lysande undantag och kommit med mycket initierade analyser, men under de senaste månaderna har även han legat lågt. I Finland blir debatten och argumenten därför ofta väldigt tekniska: vilka blir kostnaderna för detta stödpaket? Har euroländerna företrädesrätt eller inte vid en eventuell statsbankrutt? De stora frågorna, exempelvis frågor om valutakursers och penningpolitikens effekt på ekonomisk tillväxt, debatteras inte överhuvudtaget. Medan svenskar, med professor Lars Jonung i spetsen, konstaterar att eurons försvagning – trots att den har negativa effekter på den svenska ekonomin – är en av de första ljuspunkterna för euroområdet. I Finland har man snarast negligerat detta faktum. Och det i ett land som ju är exportberoende om något!

Det svenska ”diskuterandet” är en uttjatad kliché som upprepas vid vartenda tillfälle när finsk och svensk samhällsdebatt kommer på tal. Då det är som bäst är det helt enkelt underbart för en finländare att lyssna till. Det finns dock även en baksida, nämligen en tendens till skruvade argument och överslag, som för en finländare tenderar att bli ansträngande. Det svenska debattklimatet tenderar att domineras av katastrofscenarier. När kommer riktigt vargen, frågar sig finländaren som följt den ständigt annalkande grekiska kollapsen utifrån svensk rapportering. Men samtidigt är det lugnande: då ord som ”krasch” och ”kollaps” uttalas regelbundet blir de paradoxalt nog mindre hotfulla än de är i Finland.

Och sist men inte minst: medan man i Finland enbart fokuserar på den akuta krisen, får även andra samhällsfrågor utrymme i Sverige. Det pågår hela tiden parallella debatter om den egna svenska ekonomin, om dagliga problem med pensionsbroms, skolor som krisar, vårdföretag som inte håller vad de lovat, problem med integration av invandrarunga och så vidare. Det kan naturligtvis tolkas som ett uttryck för att svenskarna bor i sitt lilla paradis, oberörda av stormen utanför. Delvis stämmer detta, men även den svenska ekonomin bromsar ju på grund av krisen. Oron för att den svenska kronan blir ”för” stark är exempelvis mycket aktuell. Men i Sverige uppfattar man att även andra ekonomiska och samhälleliga frågor behöver debatteras. Svenskarna är oroliga för överhettning på bostadsmarkanden, räntor som ligger på en annan nivå än de finska och arbetslöshet bland unga. Och framförallt, i Sverige orkar man även bekymra sig för tillväxten på lång sikt. Vart tog den diskussionen vägen i Finland? Varför diskuterar man inte vart Finland, post-Nokia, ska gå? Och varifrån ska jobben och välståndet komma i framtiden? Det enda positiva med krisen som jag hittills sett i den finska offentliga debatten är att flödet av innovationsrapporter och de hajpade diskussionerna om Globalisering 2.0 försvann någonstans.

11.9.2012

Publicerad på nätet 11.9.2012