Svensk skoldebatt om symptom istället för orsaker

Någonstans mellan varmrätten och efterrätten på sommarens kalas börjar våra svenska kompisar prata om de skolor de valt för sina barn. ”Nielsen”, säger en, ”kommunalt” en annan. ”Vittra”, ”Medborgarskolan”, ”Ur och Skur”, ”Waldorf”. De är runt fyrtio de flesta, föräldrar till barn i grundskoleålder, något slags bildad medelklass, om man vill kategorisera dem. Det vill man inte, de är våra vänner.

Men deras sätt att prata om skolor och skolval visar att de behärskar något få finländare gör: hur man på allvar, utan dåligt samvete och utan strukturella hinder, agerar kunnig konsument på utbildningsmarknaden. Just våra vänner bor i Uppsala, där vi också bodde länge. De utgör långt ifrån något representativt urval av hur det är i Sverige, men Uppsala är ändå ett bra exempel på det nya utbildnings-Sverige: mångkulturellt (men inte som i Malmö och några av Stockholms förorter), någorlunda socialt blandat, och med en stor andel barn i olika varianter av icke-kommunala daghem och skolor.  

Den första svenska skolvalsgenerationen

Den här generationen svenska föräldrar, vars förstfödda nu är i de lägre tonåren, är den första riktiga skol- och dagisvalsgenerationen i Norden. Barnen föddes runt millennieskiftet, efter att möjligheten att välja skola infördes i Sverige 1994. Lagom till barnens skolstart runt 2005–2006 hade den svenska dagis- och skolmarknaden hunnit etablera sig, och valfrihetens konsumentkompetens fick man, på gott och ont, när föräldraledigheten var slut för de första barnen.

I Sverige har man, till skillnad från Finland, ett fullt utvecklat så kallat voucher-system både på daghems- och skolnivå. Systemet fungerar i princip så att varje barn är värt ett visst årligt belopp. Det här beloppet kan föräldrarna välja att använda i olika skolor och daghem, drivna av kommuner, aktiebolag, personal- och föräldrakooperativ, eller av föreningar och sammanslutningar. Alla daghem och skolor måste uppfylla läroplanen och andra fastställda krav, och vara godkända av myndigheterna. De skolor som vill vara en del av den offentligt finansierade skolan (till skillnad från egenfinansierade privatskolor) får inte ta ut övriga avgifter, och inte heller samla in pengar från föräldrar eller andra för att finansiera undervisning. Den här begränsningen kringgås i viss mån genom att föräldrar i privata skolor och daghem på frivillig bas sköter om städning och administration, och på det sättet kan frigöra resurser till pedagogisk verksamhet. Särskilt när det gäller städning görs det ibland med köpt svart arbetskraft, lite som när man köper sig fri från en nattvaktstur i en båtklubb.

Den här i grunden enkla modellen kan sedan på olika sätt anpassas, med avseende på vistelsetid, barn med särskilda behov, områden med behov av mera resurser, men i princip handlar det om ett system där marknadsmässig konkurrens mellan daghem, och mellan skolor, är tänkt leda till ett som helhet bättre skolsystem än tidigare. Den av Sverige övergivna modellen är i stort sett den som fortfarande används i Finland. Man har fortfarande en grundskola som är helt i kommunala händer, och det finns inte något betydande tryck för förändring av saken. Även om möjligheterna att välja skolor och specialiseringar inom skolor ökat också i Finland under de senaste åren.

När vi i det finlandssvenska liv vi lever sedan fem år tillbaka pratar skola till efterrätten så handlar diskussionen inte om vilka företags skolor vi skall välja. Istället pratar vi om lärare, elever och rektorer, men inte som något valbart, utan som något som nu i stort sett är som det är, både bra och dåligt. De finlandssvenska elevernas resultat i utvärderingar bekymrar lite, men absolut inte på det sättet att man skulle välja en finsk skola istället, utan som någonting som är dåligt, men ändå inte hela världen. Skolnätsförändringarna i Helsingfors upprör, men mest som en misskött fråga snarare än som en fråga om val mellan olika alternativ. Vi konsumerar inte utbildning, och när vi pratar om saker vi köper och väljer handlar det om cykelvägar, roddbåtar och aktersnurror.

Lillebror Finland släpper taget

I åratal släpade storebror Sverige finländarna efter sig i utbildningsfrågor. Grundskola, eget arbete och induktiva arbetssätt kom västerifrån och introducerades i Finland efter att de först kommit till Sverige. I mitten av nittiotalet började man växa isär. När Sverige valde valfrihet tänkte också Finland följa med, men valde annorlunda. Idag, snart tjugo år senare, finns det en hel del som tyder på att det var ett klokt val. I Sverige har man idag, särskilt i grundskolan, problem av en karaktär och omfattning som man i Finland inte är i närheten av. För att vara konkret: Sverige har sämre resultat i kunskapsmätningar än finländarna, de svenska skolorna är mer ojämlika än de finländska, och skillnaden mellan elever från olika social bakgrund är större i Sverige än i Finland. Det går helt enkelt bättre för den finländska grundskolan än för den svenska, för elevgruppen som helhet, men också och kanske viktigast för dem som kommer från underpriviligierade förhållanden (även om det är helt klart att det fortfarande finns stora sociala orättvisor också i Finland).

Många forskare har pekat på att valfriheten, och det sätt den förverkligats på, förefaller omöjliggöra uppnåendet av grundskolans mål om lika möjligheter för alla. Verktyget omöjliggör uppnåendet av det förväntade slutresultatet; väljer man valfrihet väljer man bort likvärdighet. Och det verkar inte heller vara så att konkurrensen mellan skolor leder till bättre resultat. Den större variation, som var en av konsekvenserna av förändringarna under nittiotalet, håller också på att få ge plats för en marknad där stora ekonomiska aktörer, rena utbildningskoncerner, blir ännu större. Forskningsresultaten från olika håll (också från borgerliga aktörer som Stiftelsen Näringsliv Samhälle, SNS) visar att det är svårt att visa att valfriheten lett till de förbättringar man velat uppnå.

Nervös och omfattande svensk debatt

När internationella kunskapsmätningar, med OECD:s PISA-undersökningar som det mest omtalade och bästa exemplet, visar hur alla viktiga svenska skolkurvor pekar neråt, utbryter förstås en nervös svensk debatt, där alla vill peka finger på något man kan åtgärda. Det är dukat för en traditionell vänster-höger-organiserad diskussion, där vänstern skulle förväntas stå för en position som kräver en återgång till tiden före valfriheten, och högern för en fortsatt satsning och utveckling av den. Men så enkelt är det inte.

För även om den svenska allmänheten är upprörd över hur bristfälligt grundskolan lyckas uppnå sina mål så tycks samma allmänhet uppskatta sitt eget nya inflytande. När forskare i en enkätundersökning i Uppsala frågade föräldrar till femåringar om hur de såg på möjligheten att få välja dagis tyckte nästan alla att det var viktigt eller mycket viktigt. Så även om svenska föräldrar är bekymrade över hur det går för den svenska skolan så tycks de ändå var för sig alla vara övertygade om att just de vet vad som är bäst för deras barn. Ett exempel är den nu avgångne vänsterpartiledaren Lars Ohly. Vänsterpartiet har varit och är det mest skolvalskritiska partiet i Sverige. Samtidigt visade det sig att just Ohlys barn går i privata gymnasieskolor i Stockholm. De svenska kvällstidningarna hackade hårt på Ohly för detta. Han har ståndaktigt försvarat sitt beslut, bland annat i programmet ”Sommar” i Sveriges Radios P1 2011. Den före detta partiledarens argument är exakt det samma som alla andra använder: för just mitt barn var just den här lösningen den bästa.

Det är klart att Vänsterpartiet inte klarar av att formulera en hållbar skolvalskritik i ett sådant här läge. In mot mitten och högerut ser det likadant ut. Skolvalet har inte under de senaste tio åren blivit en debattfråga i Sverige, inte ens när myndighetschefer och andra centralt placerade aktörer pekat på att den borde vara det.

Finländskt valfrihetsmotstånd

Konstigt nog är det så att finländska politiker förhåller sig mycket tydligare till skolval än vad deras svenska kolleger gör. Finländska forskare har, på samma sätt som i Sverige, pekat på ökande skillnader, och visat att en del av de skillnaderna uppstår som en konsekvens av de i internationellt sammanhang sett små ökningarna i valmöjligheter som införts. Framför allt i de större städerna i södra Finland ökar skillnaderna mellan skolor, och inom skolorna ökar skillnaderna mellan klasser.

För att få bukt med de här ökande problemen säger den socialdemokratiska undervisningsministern Jukka Gustafsson att hans mål är att så få som möjligt skall välja annat än sin närskola, och att man skall försöka hitta sätt att minska val av andra skolor. Det nya förslaget till statlig timplanereform (som reglerar det antal veckotimmar som olika ämnen får) tänker likadant, och förordar minskad valfrihet i grundskolan som helhet. I Helsingin Sanomat säger utbildningsstyrelsens generaldirektör Aulis Pitkälä att modeller där städer och kommuner aktivt försöker skapa skoldistrikt och upptagningsområden som är designade för att öka mångfalden och minska valmöjligheterna är eftersträvansvärda. Den stora föräldraorganisationen Hem och Skola är inne på samma linje, och vill undvika ”skolshopping”. De här inläggen möter inte något egentligt motstånd, och ledde inte till någon vidare debatt.

Betyg, skolvinster och lärarlegitimationer

I Sverige har skoldebatten däremot förts med oförminskad styrka under en lång tid, med omfattande artikelserier i bland annat Dagens Nyheter. Man har inte pratat direkt om valfriheten i sig, men om många andra saker: införandet av nya, nationella utvärderingar på elev-, skol- och kommunnivå, frågan om rätten för företag att ta ut vinster eller inte från privat drivna skolor och företag, och lärarutbildningens innehåll, organisation och kvalitet.

På individnivå har finländska elever mera – mycket mera – skriftliga förhör, prov och betyg. Redan från början får de skriftliga bedömningar, som i trean blir sifferbetyg. Sifferbetygen följer dem sedan hela vägen genom utbildningssystemet – för dem som skall till universitet och högskola ända fram till den sista möjliga examensanhalten, doktorsexamen. Betygen är en icke-fråga i finländsk utbildningspolitik, och inte ens elevorganisationerna driver deras avskaffande. Proven görs och bedöms av elevernas lärare. Antalet nationella utvärderingar och nationella prov är begränsat i Finland, och jämförelser på skol- och kommunnivå görs inte. Tanken är att lärarna själva kan göra bedömningar, och att deras kompetens räcker till för det. För den drygt halva årskull som fortsätter till teoretiskt gymnasium fungerar den finländska studentexamen som en nationell kvalitetsmätare, men den berör alltså långt ifrån alla elever, och kommer först efter tolv års skola.

I Sverige har särskilt de unga eleverna färre prov, och får betyg senare. Det pågår en intensiv debatt om vid vilken ålder barn skall få betyg. Galjonsfigur för en striktare linje är Folkpartiets utbildningsminister Jan Björklund, som länge drivit en kampanj för vad han beskriver som ordning och reda och tydliga krav i skolan. Detta möter motstånd, bland annat från lärare och föräldrar som inte vill ha individuell bedömning för tidigt, och än så länge är inte betyg en lika stor del av den svenska skolan som det är av den finska.

Dyr och ineffektiv utvärdering

Samtidigt som debatten rasat intensiv om elevernas betyg har det i det tysta vuxit fram en massiv inspektions- och utvärderingsapparat för den svenska skolan. Skolor, kommuner och klasser mäts och vägs, med test efter test, rapporter och utvärderingar. Nästan allt finns tillgängligt på nätet. För den 13-åring vi har hemma skulle valet av högstadieskola ha kunnat baseras på två databaser, Salsa och Siris, båda upprätthållna av svenska Skolverket. Här finns uppgifter om föräldrarnas födelseland, utbildningsnivå, om resultat, och relation mellan betyg och nationella provresultat, och om mycket annat. Detaljerat presenterat, med namn på skolorna. Vill man välja bort invandrarbarnen till dåligt utbildade föräldrar så finns allt dokumenterat och utlagt.

Arbetet med att samla ihop, sammanställa och kontrollera de här uppgifterna kostar mer än 150 miljoner kronor per år, utan att man egentligen kan påvisa några resultat av det, skriver Dagens Nyheter i augusti år. Problemet, som på alla sätt är reellt, är att ett system där man använder skattemedel för finansiering av både kommunala och privata skolor kräver någon typ av kontroll. En av de saker man måste kontrollera är att det inte uppstår så kallad betygsinflation. Höga betyg är ett viktigt marknadsföringsinstrument för skolorna. Kan man övertyga föräldrarna om att deras barn kommer att klara sig bra så kommer eleverna dit. Med eleverna, och bara med dem, så kommer pengarna. Så det är klart att det uppstår ett tryck på betygen. Så man inför nationella prov, som skall säkerställa att man inte alltför lätt får goda betyg i vissa skolor. Men det är svårt att kontrollera, och leder inte självklart till resultat.

Skattemedel blir företagsvinst

Medan det offentliga funderar på hur man skall kontrollera hur skattemedlen används så lyckas vissa av skolföretagen driva verksamheten så att det blir en del skattekronor över i form av vinst. De här vins­terna har, helt som i vilken annan affärsverksamhet som helst, delats ut till aktieägarna. Att skattemedel förs över till aktieägande riskkapitalister är stötande för många, och har väckt mycket debatt. En av de debatterna fördes inom svenska Miljöpartiet, som inför sin kongress före sommaren hade att ta ställning till ett förslag om förbud mot vinstuttag. Det blev inte så, också Miljöpartiet tycker fortsättningsvis att friskolevinster är helt okej. Men det finns en växande svensk kritik mot vinsterna, för att skattemedel delas ut till ett fåtal aktieägare på bekostnad av kvaliteten i elevernas undervisning.

Det finns också pengar att tjäna för andra aktörer än skolorna själva. Aftonbladet rapporterar i början av september 2012 om en explosiv tillväxt av företag som säljer läxhjälp till familjer. Ett exempel är företaget My Academy Sweden, som uppges ha cirka 2500 anställda. Kostnaderna för läxhjälp omfattas av det svenska hushållsavdraget, kallat RUT, vilket alltså innebär att den som har råd med läxhjälp får dra av en betydande del av kostnaderna. För en normalkund hos My Academy Sweden uppges kostnaden efter avdrag vara cirka 200 euro i månaden. Lärarnas Riksförbund är kritiskt, och menar att systemet gynnar de redan gynnade.

Samtidigt som debatten om friskolornas kvalitet och inriktning pågått så har lärarutbildningarna reformerats, kritiserats och diskuterats. I den svenska utbildningspolitiken är lärarutbildningarna ett av de områden där politiker visar upp handlingskraft. Det leder till att den med jämna mellanrum görs om, på ett sätt som är helt annorlunda än i Finland. På universiteten har man inte haft någon möjlighet att hinna med och anpassa sig, och lärarutbildningarna har fått utstå lång och hård kritik under hela nittio- och tvåtusentalet. Kritiken har påtalat både brister i ämneskunskap och brister i pedagogik.

Indragna examensrätter

Som ett led i det ständigt pågående reformarbetet krävde den svenska regeringen 2010 nya ansökningar om så kallad examensrätt från alla lärarutbildningar i Sverige. När ansökningarna väl kommit in visade det sig att många av lärosätena inte uppfyllde de nya krav som ställdes. Bland dem fanns de stora etablerade universiteten i Stockholm, Umeå och Uppsala, och många mindre högskolor. Ramaskri utbröt, förstås, och ytterligare några varv i skoldebatten gick utan att fokus låg alltför mycket på vad som händer i landets klassrum.

Den senaste stora frågan i svensk utbildningsdebatt handlar om införandet av så kallade lärarlegitimationer. Från 2013 måste alla fast anställda lärare ha en lärarlegitimation. Det är inte det samma som att ha en lärarutbildning, utan är en separat behörighet, som beviljas efter ansökan, och efter minst ett års arbete som lärare. Endast legitimerade lärare får sätta betyg, och om man undervisar utan legitimation måste betygen sättas av en legitimerad kollega. Debatten om rimligheten och nödvändigheten av en legitimation har varit omfattande. Under våren 2012 visade det sig också att Skolverket lagt ut granskningen av ansökningarna på entreprenad, till bemanningsföretaget Proffice, som också efter mycket kritik fortsätter sköta legitimationsärendena.

Kunden har alltid rätt?

Den svenska debatten om skolan handlar i grunden om bristen på förtroende, och om hur man kan kontrollera en marknadsorganiserad offentlig verksamhet. Den finländska debatten handlar om att justera detaljer i ett system man i huvudsak är nöjd med, och man gör vad man kan för att inte hamna i Sveriges läge. Det betyder inte att allt är bättre i Finland. Svenska elever uppger sig trivas bättre i skolan, uppger att det är bättre ordning i klassen, och skillnaderna mellan könen är mindre. De här, och många andra frågor, är viktiga, men har inte blivit de frågor som drivit skoldebatterna i de båda länderna.

Vi flyttade till Finland i samband med barnens skolstart, och var med om den i båda länderna. I den svenska skolan vi skulle börja fick vi ett intryck av att lärarna inte var så självsäkra, att de nästan bad om ursäkt för de skolliknande inslagen, och att de var beredda att diskutera det mesta. I Finland stod lärarna självsäkert upp och meddelade hur det var, och vad de förväntade sig av elever och föräldrar. Ingen av lärarna kunde förstås veta vad föräldrarna skulle prata om efteråt. Men det är inget sammanträffande att svenska föräldrar pratar skola ur ett konsumtionsperspektiv – helt rimligt mot bakgrund av det system man agerar inom – medan finländska föräldrar pratar skola som brukare. I Finland räcker det med att undervisa. Den svenska läraren är också säljare, med uppdrag att få elever till sin skola. I en affär har kunden alltid rätt, och är den inte nöjd så gå den till nästa. Den svenska debatten handlar om hur man skall hantera konsekvenserna av detta, snarare än att seriöst försöka närma sig just det skolval som orsakar problemet.