Kommentarer: Bibliotek och bibliotekarier / Jessica Parland-von Essen / Nya Argus 12/2012

Det var oundvikligt att det skulle hända, förr eller senare. Att lärare och frivilliga tillsammans som talkoarbete skapar läromedel, som delas ut gratis. För i slutet av september skrev ett gäng under koordination av Vesa Linja-aho ihop ett material för långa matematikens första gymnasiekurs. Det är svårt att tänka sig ett mer överlägset koncept för att få till stånd bättre läromedel, än att lärare och andra med sakkännedom delar med sig av sin expertis och saker de annars också sysslar med, och slår ihop sin kunskap. Fel blir snabbt rättade, materialet blir uppdaterat. Tänk Wikipedia. Delandets kultur, så självklar för de yngre generationerna, kommer förr eller senare att köra över traditionellt svartsjukt bevakande av egna material också bland lärare, och åtminstone komplettera de material förlagen tar fram. Senast då är många förlag i svårigheter.

Det har klagats på kvaliteten hos finlandssvenska läromedel, de anses dyra och författarna blir inte heller rika på sina insatser. Det är inte osannolikt att lärarna småningom kommer att börja söka andra sätt att skaffa och producera läromedel. Förlagen kan försöka hindra eller blockera detta, och väcka ytterligare ilska och provocera fram motaktioner. Eller också kan de helt tänka om och inse att man inte längre kommer att kunna fungera som förlag gjort de senaste seklerna. Vi lever i en ny tid. Det finns affärsmodeller som fungerar för den också. Frågan är om de gamla företagen klarar av att lägga om verksamhetsidén – som i första hand måste styras av att man delar med sig, först i andra hand av att förtjäna pengar – eller om de nya modellerna föds på annat håll, i flexibla och dynamiska miljöer, där man kan köra igång utan föråldrade strukturer och tankemodeller. De som skapar innehåll kan ofta tänka sig att dela och byta det gratis med varandra, men förstås inte med ett företag som säljer det vidare utan att erbjuda någon motprestation, något mervärde. Det värsta hotet mot förlagen är inte webben, det är de själva. Man måste acceptera att människor i grunden är generösa och sociala och att idealism är ett kapital man ska respektera och värna om. Att göra allt till business kan vara förödande, när man som förlagen är så radikalt beroende av fristående aktörers och publikens välvilja.

Snabbare än bokförlagen har förstås tidningsförläggarna drabbats av den nya digitala miljön. Stora tidningsdinosaurier har kraschat, branschen har krympt, skillnaderna mellan kvalitet och kvantitet har blivit uppenbara. Behovet av journalistik har inte försvunnit. Tvärtom. Vi behöver allt mer desperat trovärdiga informationskällor som vi kan lita på, som kan verifiera och bekräfta information och granska stora mängder data, som kan avslöja viktiga strukturella problem i samhället, eller ineffektivitet och oegentligheter. Journalistiken och tidningarna har en central roll i vårt demokratiska system. Vi behöver någon form av den (med)borgerliga offentlighet Jürgen Habermas skrivit om.

För att ett demokratiskt samhälle ska fungera och folk kunna ta del av offentligheten ens behjälpligt behövs allmänbildande undervisning och folkbildningsverksamheter. Grunden till denna offentlighet utgjordes länge av trycksaker och bibliotek, vid sidan av städernas gemensamma rum. Nu har böcker och tidningar dramatiskt ändrat format – därmed absolut inte sagt att de gamla formaten helt skulle försvinna – men offentligheten har förändrats i takt med att medierna har förändrats. I dag kan vem som helst publicera sig. I dag behöver man inte längre ta sig till ett bibliotek för att fylla informationsbehov eller hitta gratis eller lättillgänglig underhållning. Majoriteten av folket har den i sitt hem, eller till och med i sin ficka. Över fyrtio procent av finländarna har smarttelefon. Tryckta böcker och tidningar som har format vårt samhälle under flera hundra år har åsidosatts som huvudsakliga förmedlare av information och kunskap och som ensam hemvist för den offentliga medborgardebatten. En skenbart sekundär följdfråga är om vi längre behöver bibliotek och bibliotekarier?

För att kunna svara på frågan måste man närmare analysera vilka olika funktioner biblioteken och bibliotekarierna fyllt de senaste hundra åren. Biblioteket har varit ett ställe där information och kunskap har lagrats och tillhandahållits alla medborgare. Bibliotekarierna har inte bara hållit ordning på informationen, de har också hjälpt folk att hitta den färdiga information som levererats av författare och skribenter, via förläggare och bokhandel till folket. Med hjälp av biblioteket har man tryggat en jämlik tillgång till information och kunskap, liksom till skönlitteraturen. Bibliotekarierna har varit en folkbildande kraft i samhället, en viktig länk i det demokratiska systemet. I dag kunde man anse att den rollen har kommit till vägs ände. Vi kan ju alla googla och köpa e-böcker direkt. Tror man lätt.

Förändringarna har också aktualiserat problem med upphovsrätten. Den ofta mycket affekterade diskussionen avspeglar förutom de ekonomiska system som byggts upp under de senaste trehundra åren, också hur oerhört starkt tryckpressens och mediernas historia påverkat hela vår kultur. Den tyske litteraturvetaren och mediefilosofen Friedrich Kittler har i sina texter visat hur den moderna skönlitteraturen skapats genom medierna. De moderna idéerna om verk och upphovsman är inte framsprungna endast ur romantiken, utan lika väl ur tekniken och mediernas sätt att förmedla information, att tala till oss. De ekonomiska aspekterna av de skapande verksamheter, som förvandlats till kreativa yrken, försöker man i dag rädda med marknadsekonomiska medel. Trots upprepade utredningar har man från statligt håll inte tagit i denna heta potatis ordentligt. I stället har man följsamt förhandlat med upphovsrättorganisationerna och försökt försvara de delvis fungerande licenssystem vi har. Biblioteken har här en passiv roll genom de så kallade biblioteksersättningarna, som utbetalas av staten via Sanasto. Såsom Fredrik Lång lyft fram i en insändare i Helsingin Sanomat (30.11.2012) får denna väg tråkiga följder. I stället för behovsprövad ersättning övergår man allt mer till ersättning enligt antal bibliotekslån. I dagens läge ersätts upphovsmannen med 4 cent för varje lån, en summa som Sanasto vill höja till 10 cent per utlånad bok. Detta gynnar författare av barnlitteratur och bästsäljare, medan författare av så kallad smal litteratur som noveller och debattböcker, av poesi eller av minoritetslitteratur blir så gott som utan. ”Eftersom upphovsrätten gäller i 70 år efter upphovsmannens död, och eftersom vi skrivit flest böcker i den stund vi dör, och eftersom vi snart alla är döda, skulle en annan konsekvens vara att en stor del av bidragen snart inte skulle tillfalla levande poeter utan sällskapet döda författares arvingar”, säger Lång. Biblioteken är dessutom i händerna på leverantörerna av bibliotekssystem. För att ta ut data om lån, begär man extra betalt av biblioteken och därför baseras utbetalningen på ett sampel. Lokala författare vars böcker köpts endast till de hembygdsavdelningar som ofta finns vid biblioteken, får ju dessutom ingen ersättning, eftersom dessa böcker oftast inte lånas ut, som Reijo Valta påpekat i sin blogg. Om nu biblioteket ens råkar ingå i samplet.

Sanningen är ändå den att vi, trots eller på grund av det stora informationsflödet, utan systematik och informationsförvaltning inte kan hantera de digitala materialen. Forskare producerar stora mängder data, liksom den bloggande allmänheten. Utan planering och struktur riskerar material komma bort. Men den digitala världen kräver en annorlunda ansats än det traditionella biblioteksarbetet. Man inser nämligen oftast inte att man tappat bort viktig information innan det är för sent. Man vet inte heller vad man inte hittat. Det finns också många, väldigt många, människor som inte kan eller vill vara delaktiga i den nya digitala offentligheten och ekonomin. Men bibliotekarierna kan inte sitta i sina bibliotek och vänta att folk skall komma till dem. Det besväret tar sig allt för många först som en sista, mödosam utväg. Samtidigt har vi en generation ungdomar och barn, som har stora svårigheter med att hitta relevant och pålitlig information då de behöver den. Vi har forskningsdata och digitaliserade material som är svåra eller omöjliga att återanvända på grund av bristande informationsförvaltning. Vi har försatt oss i en paradoxal situation där bildningen riskerar dräneras ur bibliotekssystemet, eftersom man envist försöker kombinera informationsförvaltningen med substanskunnande i biblioteket. Uttryckligen i biblioteket.

Det är dags för bibliotekarierna att bege sig ut till människor där de arbetar, där informationen behöver hittas och där ny information och kunskap skapas. Varför har vi kommunala bibliotek som är skilda från kommunernas övriga verksamheter? Små underresurserade skolbibliotek och lärare utan stöd av informatiker? På engelska talar man om embedded librarians. Ett konkret exempel: studerande har bevisligen svårigheter med att hitta information. Databaser och bibliotekskataloger fungerar inte som googlandet. Man försöker lösa detta genom att ordna undervisning i informationssökning som en del av de grundläggande studierna. En grupp studerande möter en bibliotekarie som förevisar en drös olika databaser, kataloger och söktjänster under en eller några föreläsningar. En vecka senare har de flesta glömt det mesta. Först under andra studieåret inser majoriteten att det faktiskt är krävande att hitta information. En ”inbäddad” bibliotekarie kunde sitta med på ett proseminarium eller under en kurs med problembaserat lärande. Hen kunde hjälpa studenterna att söka fram information, just i det ögonblick de själva upplever ett informationsbehov, och de skulle då få övning i hur de olika hjälpmedlen fungerar. Bibliotekarien kunde hjälpa studenterna med att publicera sina arbeten och förse dem med metadata, berätta hur man väljer ämnesord och förklara de olika fälten som behöver fyllas i ett publikationsarkiv. Kommunens bibliotekarier kunde arbeta tillsammans med kommunens beslutsfattare och tjänstemän, finnas till hands vid själva arbetet, söka fram information och hjälpa till att arkivera dokument som skapas och att sprida informationen. Bibliotekarierna kunde vara kommunens viktigaste kontaktyta mot kommuninvånarna.

Bibliotekarierna måste komma till folk där de arbetar och finnas till hands också då man inte förstår att fråga efter dem. De måste finnas i skolorna, på sjukhusen och arbetsplatserna och hjälpa till med att förvalta den information och kunskap som behövs och föds i de olika verksamheterna. Hade man haft bibliotekarier på plats, hade inte våra hälsovårds- och andra system sett ut som det kaos det är i dag.

Vad händer då med trycksakerna, de vackra och underbara böckerna, vem ska sköta dem? Vem ska vårda boksamlingar och vilken framtid har biblioteket som fysiskt rum? Detta är viktiga frågor. Böcker, redaktörer, förlag, bokhandlare och traditionella bibliotek kommer att finnas länge ännu. De blir kanske mindre centrala, men de fyller säkerligen funktioner för många människor också i framtiden. För vem och hurdana, återstår att se. Det viktiga är att man inser vikten dels av informationsförvaltning, dels av substanskunnande; kunnande om böcker, om litteratur, om forskning – det är något vi inte mår bra utan. Men kunskapen måste också vara tillgänglig och finnas där den behövs.

I detta nummer av Nya Argus har vi samlat tankar av många personer som arbetar eller arbetat med bibliotek. De har stor kompetens och insikter i den brytningstid vi genomlever. Alla ser utmaningar och spännande ny utveckling är på gång gällande bibliotekens funktioner och verksamheter. Bibliotekarieutbildningen är ofta, och borde alltid vara, en tilläggsutbildning, ett komplement till substanskunnande inom något område. Bibliotekarierna har möjligen ett identitets- eller imageproblem. Den oklara situationen med de stora mängderna digital information har många gånger gjort det svårt att lyfta fram de egna kompetenserna. Som Rasmus Fleischer påpekat har man också inom biblioteken i förvirringens, det vill säga de anländande e-böckernas, tid inte alltid klarat av att hålla ögonen på bollen. Många frågor är ännu öppna. Hurdana är framtidens bibliotek och bibliotekarier, hurdana borde de vara?

9.12.2012

Publicerad på nätet 10.12.2012