VAR FEMINISMEN BARA EN PARENTES? Nyligen avslutade Håkan Lindgren en lång essä om mansrollen i Svenska Dagbladet (17–18.2.) med att nämna några ”tecken i tiden” som enligt honom tyder på att patriarkatet nu är på väg tillbaka efter en tillfällig rökpaus:

Ett sådant tecken är religionernas återkomst. Religion kan var mycket – ödmjukhet, generositet, asketism, mystik – men det är inte de aspekterna av människans religioner som gör mest väsen av sig idag, utan religion som patriarkal maktutövning.

Samtidigt som essän publicerades kunde vi i TV se vittnesmål om vad de lokala ”narko-jihadisternas” frammarsch inneburit för kvinnorna i norra Mali. Sharia-lagar, inspärrning i hemmen, hot mot ogifta mödrar, straff genom stening; genusterror under religiös etikett.

Det var inte svårt för Frankrike att vinna moraliskt stöd i västvärlden för sin militära intervention i ett land som tycktes vara på väg att förvandlas till ett nytt ”Afriganistan”. Även om det viktigaste motivet för regeringen Hollande troligen var att trygga tillgången till uran från angränsande Niger, kunde man den här gången trovärdigt tala om att återbörda demokratin; en variant av ”civilisationernas kamp” alltså, och kvinnornas ställning som en rätt känslig mätare på typen av civilisation.

SAMTIDIGT SOM DEN MEST MILITANTA islamismen motades tillbaka, åtminstone för tillfället, har partier med islamistiska kopplingar fått fotfäste i Tunisien och Egypten. Den här gången tack vare de demokratiska val den i stor utsträckning sekulära arabvåren tvingade fram. Att öppna dörren för demokratin kan vara att öppna dörren för religionen, som i sin tur gärna avskaffar demokratin och dess följd, feminismen – ett mönster som i olika form har återkommit i närhistorien och speciellt då i Iran. Arabvårens kvinnliga aktivister är med allt skäl oroade.

Den hårda fängelsedomen för ”huliganism” mot två Pussy Riot-medlemmar kunde tas som ett annat tecken på att Håkan Lindgrens misstanke – att patriarkatet kommer tillbaka med hjälp av religion – kanske inte är helt lösa fantasier. Pussy Riots performans i Kristus Frälsarens katedral i Moskva utfördes uttryckligen av kvinnor, i protest mot den allt starkare sammankopplingen mellan kyrka och stat i Putins Ryssland. Sett ur ett feminism-sekularism-perspektiv symboliserar domen hur staten lierar sig med den djupt patriarkala kyrkan för att i samarbete så mycket effektivare tysta kvinnorna.

SEKULARISMENS ÅTSKILLNAD mellan stat och religion, i fransk tappning principen om laïcité, är djupt rotad i västerländskt tänkande åtminstone från och med upplysningstiden. Franska revolutionen 1789 blev här en milstolpe, och också en tidskrift som Nya Argus måste förstås mot denna bakgrund. Fransk naturalism var idealet för tidskriftsgrundarna 1907, vetenskapligt tänkande skulle ersätta den rådande religiösa idealismen. Sekulär politisk debatt och statlig ”färgblindhet” i förhållande till konfessionella och icke-konfessionella kulturer var ideal att kämpa för. Också demokrati och därmed feminism smög sig långsamt in i diskursen.

Att det här inte var frågan om några självklarheter visar ännu Salama-processen på 1960-talet, vårt eget Rushdie- eller Muhammedkarikatyrfall och för närvarande den sista stora kulturkamp i vårt land där religiösa kretsar direkt ville ingripa i och censurera konstnärliga litterära uttryck. Författaren Hannu Salama dömdes verkligen 1966 till tre månaders villkorligt fängelse för hädelse, på grund av några rader i romanen Juhannustanssit. Han benådades 1968 av president Kekkonen.

VISSA RELIGIONSFORSKARE har redan länge talat om den nya postsekularismen som globalt fenomen. Högerkristna kretsar ska kanske ändå inte jubla i förtid åt tecknen på att den teologiskt neutrala staten rullas tillbaka, eftersom det åtminstone i Europa framför allt är islamsk invandring som skapar nya konflikt- och förhandlingslinjer – kring symbolfrågor som huvuddukar i skolan men också kring statens rätt att förbjuda ”kulturella” brott, som så kallad kvinnlig omskärelse och så kallade hedersmord.

Tecknen är i alla fall motstridiga. Buddhismen i Thailand befinner sig i stark tillbakagång och till och med i Polen, ett av Europas mest religösa länder, tappar katolicismen mark. Av finländarna trodde 27% på den kristna kyrkans Gud enligt en gallup 2011, en nergång på 10 procent under lika många år. Bland 15–24-åringarna var andelen 15%.

NÄR PRESIDENT NIINISTÖ – liksom tidigare president Ahtisaari – trots detta avslutade sitt första nyårstal med en appell till Gud, i amerikansk stil, var det en påminnelse om att den sekulära staten ingalunda är någonting självklart och en gång för alla uppnått. Precis som tillgången till dricksvatten, telekommunikationer och ett fungerande vägnät måste den sekulära, statsfeministiska apparaten försvaras och underhållas varje dag för att inte förfalla.

Tretton bokår

En stor del av det här numret (sid. 50–69) är vikt för den senaste upplagan av Nya Argus årliga poesi- och prosaöversikter, en tradition som vi etablerade 2001. Argus har därmed erbjudit två gånger tretton helhetsbilder av den finlandssvenska skönlitteratur som utkom 2000–2012.

Man kan ifrågasätta avgränsningen: varför finlandssvenskt? Varför inte rapportera om allt nytt och underbart på alla tänkbara språk?

I princip är det också vad vi gör, fast på ett mycket selektivt (läs ofullständigt) sätt, när vi till exempel i fjol tryckte texter om Tranströmer, Alakoski, Kepler, Lispector, Murakami, Le Clézio, Knausgård och, i nummer 9/2012, Åsa Stenwall-Albjergs essä om trender i ny nordisk prosa.

Men eftersom horisonten aldrig tar slut, finns det en poäng med att – med viss systematik – titta på den samtidslitteratur som ligger närmast i terrängen.

Kul nog har det inte varit svårt att hitta skribenter som, mot symboliskt arvode, åtagit sig det rätt massiva arbetet. Poesiöversikter har hittills slipats som enpersonsjobb av Barbro Enckell-Grimm, Marit Lindqvist och Ann-Christine Snickars. Prosan har pejlats i texter av Charlotte Sundström, Trygve Söderling, Kristina Rotkirch, Annika Tudeer, Tom Östling, Yasmin Nyqvist, Fredrik Hertzberg och Hanna Lahdenperä. De har gjort det antingen solo eller i dialogform, två-tre skribenter emellan.

I en helhetsöversikt säger man delvis andra saker än när böckerna bara droppar in, en efter en. Det är troligen själva poängen.

11.3.2013

Publicerad på nätet 13.3.2013