Nr 5 • 2013

I DYNAMIKEN MELLAN konservativa och radikala samhällskrafter kopplas bildning, speciellt när ordet skrivs på tyska med stor bokstav, Bildung, ofta ihop med det konservativa lägret. Denna uppfattning är inte i sig osann. Bildningstraditionen är genuint konservativ i bemärkelsen att den förvaltar ett arv. Det har också av hävd varit de konservativa politiska krafterna som värnat om detta förvaltaruppdrag. Den såväl ekonomiska som legitimitetsbetingade kris bildningsinstitutionerna idag upplever – med universiteten, museerna, arkiven och mediernas kulturbevakning i första ledet – beror delvis på att den ekonomistiska nyliberalismen avgått med segern i den kamp mellan liberalism och konservatism som sedan 1800-talet kännetecknat den politiska högern.

Samtidigt utgör bildningens konservativa uppdrag bara en del av dess potential. De flesta analyser av bildningsbegreppet, också de som ingår i detta nummer av Nya Argus, uppmärksammar både bildningens konserverande och dess kritiska aspekter. Historiskt sett kan man säga att det kritiska uppdraget kom först. Clas Zilliacus beskriver hur Immanuel Kant år 1798 tog strid för den filosofiska fakultetens frihet och rätt att verka som en oberoende kritisk röst. Därmed bidrog Kant till att skapa det som skulle komma att kallas det humboldtska universitetsidealet, bildningsuniversitetet. Bildningens kulturbyggande och -bevarande uppdrag är ett lite yngre fenomen, kopplat till 1800-talets nationsbyggen. Det är i detta skede, när J.V. Snellman hämtar Humboldts universitetsidé till Finland, som bildningen anammar sina konservativa konnotationer, djupt förankrade i den hegelianska filosofin.

Den politiska vänsterns något ambivalenta förhållande till bildningsidealet kan delvis begripas just med hjälp av själva idealets dubbla natur. Det kritiska arvet utmynnade i nyanserade analyser av kunskapens och förståelsens emancipatoriska, frigörande, karaktär. På ett praktiskt plan uppstod vänsterorganisationernas omfattande bildningsverksamhet – en folkbildning, delvis i polemik med 1800-talets borgerliga bildning, vars institutioner blomstrade in på 1980-talet. Arvet finns kvar, på finlandssvenskt håll synnerligen livskraftigt i form av Ny Tid och Folkets bildningsförbunds filosofi­caféer i Åbo, men dess koppling till den partipolitiska väns­tern är allt lösare och merparten av pengarna måste skramlas ihop på annat håll.

Vid sidan av bildningens borgerligt konservativa konnotationer har vänstern haft svårt att smälta idén om bildningens absoluta egenvärde och samhälleliga onytta. Redan Karl Marx kritiserade förståelse för förståelsens egen skull när han i sina ”Teser om Feuerbach” konstaterade att filosoferna nöjt sig med att tolka världen på olika sätt, medan det egentligen gäller att förändra den. I sin recension av Eric Hobsbawns sista verk How to change the world (2011) beskriver Stefan Nygård hur en nyligen avliden socialistisk historiker kom att förvalta detta marxistiska arv.

Frågan om egenvärdets och onyttans politiska valör är dock, tror jag, starkt kontextbunden. Idag, när ett mer eller mindre ekonomistiskt nyttobegrepp nått en i det närmaste hegemonisk ställning, är det i själva verket revolutionärt att vägra vara nyttig. Att sträva efter förståelse för förståelsens egen skull, att tolka världen utan att bry sig om till vilken nytta, har idag en helt annan politisk innebörd än det hade då Marx formulerade sina teser. Detta är en skiftning den politiska vänstern inte riktigt lyckats uppfatta.

De sittande undervisnings- och kulturministrarna Jukka Gustafssons (sd) och Paavo Arhinmäkis (vf) oförmåga att försvara både stort och smått – såväl universiteten som Brages Pressarkiv drabbas av nedskärningar – beror naturligtvis i hög grad på bristande politiska muskler i ett ekonomiskt trängt läge. Men det faktum att speciellt högskole- och forskningspolitiken, ur universitetens perspektiv betraktat, i dagsläget är minst lika katastrofal som den var under den föregående regeringens borgerliga ministrar, vittnar nog också om en brist på såväl intresse som förståelse för bildningens egenart och sanna potential. Intresset och förståelsen saknas i alla politiska läger.

DEN PÅGÅENDE BILDNINGSDEBATTEN resulterade i fjol i åtminstone fem svenskspråkiga böcker, som alla på ett eller annat sätt tangerar frågan om den humanistiska bildningens förhållande till samhällsnyttan. Susanna Fellman recenserar i detta nummer två av dessa, Thomas Karlsohns Originalitetens former och Anders Ekströms och Sverker Sörlins Alltings mått, medan Ola Sigurdson i sin artikel tar fasta på två andra, Bengt Kristensson Ugglas Gränspassager och artikelsamlingen Humaniora i kunskapssamhället, redigerad av Jesper Eckhardt Larsen och Martin Wiklund.

Ola Sigurdson tacklar nyttoproblematiken med utgångspunkt i en distinktion Martin Wiklund gör mellan instrumentell nytta och bruksvärde. Kunskapens eller bildningens bruksvärde uppkommer ur dess relation till en mänsklig praxis, genom att den på ett eller annat sätt berikar vad det innebär att vara människa. Detta i grunden aristoteliska nyttobegrepp gör att bildningens bruks- och egenvärde sammanfaller, eftersom bildningen blir en del av människovarandets egenvärde. Ett sådant perspektiv på nytta fördjupar och förklarar vår intuition av att bildning förvisso i någon bemärkelse är nyttigt just genom att vara i instrumentell bemärkelse onyttigt. I den bredare samhällsdebatten måste man dock se upp när man introducerar nya nyttobegrepp. Det instrumentella nyttobegreppet har en så hegemonisk ställning att också bruksvärde lätt reduceras till sitt instrumentella värde.

Susanna Fellmans presentation av Thomas Karlsohns redogörelse för bildningsuniversitetets historia utgör å sin sida, tillsammans med Clas Zilliacus beskrivning av Kants universitetspolitiska ställningstagande, en hälsosam påminnelse om att allt inte var bättre förr och att spänningen mellan bildning och samhällsnytta är minst lika gammal som bildningsbegreppet. En sådan påminnelse är i sig bildande och illustrerar hur viktig en historisk förståelse är då vi vill fälla precisa kritiska omdömen om vår samtid. Insikten om att det inte var bättre förr betyder inte att vi ska sluta försvara bildningens egenvärde eller sluta upprepa Kants kritik i nya kontextbundna varianter. Snarare bör vi väl inse att det aldrig kommer att existera ett realpolitiskt tillstånd där bildningsidealet säkrats och kritiken blivit överflödig. Eventuellt är det så att bildning skapas i kampen för sitt berättigande.

För att också täcka närhistorien publicerar vi Thomas Henriksons artikel om kulturarbetarens öden och äventyr i det svenska folkhemmet, som ursprungligen utkom i Nordens Tidning 1991. Artikeln åtföljs av författarens nyskrivna, filosofiskt hållna kommentar. I den ursprungliga artikeln gör Henrikson en provokativt gestaltad tolkning av den socialdemokratiska hegemonins svårigheter med att inse konstens egenvärde, och skildrar därmed en specifik variant av vänsterns ambivalenta förhållande till bildning. Samtidigt beskriver, eller kanske snarare uttrycker, Henrikson det klimat som fortfarande formar den pågående svenska bildningsdebatten.

DEN FEMTE SVENSKA FJOLÅRSBOKEN, Bildningsresan, skiljer sig från de fyra övriga mer eller mindre akademiskt förankrade böckerna. Bildningsresan är tillkommen genom samarbete mellan Bertil Ohlininstitutet, ett stiftelseägt institut finansierat av ägarstiftelser inom liberal press, och Studieförbundet Vuxenskolan. Boken innehåller tolv korta essäer, vars skribenter med olika betoningar dels reflekterar över sin egen bildningsgång och dels diskuterar bildningens tillstånd i Sverige. Här finns pärlor. Jag är speciellt förtjust i Mats Svegfors, tidigare bland annat chefredaktör för Svenska Dagbladet, sätt att tvinna samman fragment ur sin egen bildningsbakgrund med en presentation av Arthur Engberg, Uppsalafilosofen Axel Hägerströms elev, som när han under tidigt 1900-tal var redaktör för tidningen Arbetet försvarade socialismen och den klassiska bildningen med lika glöd. Porträttet av Engberg visar å ena sidan hur bildning och socialism kan stärka varandra, här fanns ingen konflikt eller ens ambivalens, men å andra sidan hur Engberg, när han senare blev statsråd och del av det realpolitiska etablissemanget, måste ge avkall på sina klassikercitat till förmån för en retorik baserad på ekonomisk och annan specialkunskap.

Andra bidrag gör mig mera konfunderad. Två skribenter, Jasenko Selimović och Ebba Witt-Brattström, riktar var sin bredsida mot det svenska utbildningsväsendet. I bägge fallen vägs det svenska intellektuella armodet mot hur skribenterna upplever att det är utomlands. Witt-Brattström jämför svenska studerande med studenterna vid Humboldtuniversitetet i Berlin, som tillsammans med sin gästprofessor demonstrerade för mera bildning, och med studenterna vid Helsingfors universitet, där hon i skrivande stund stod i beråd att beträda professuren i nordisk litteratur. De finländska studenterna kan, enligt Witt-Brattström, inte visa sig vara sämre än de svenska, ”för det är omöjligt” (s. 17). I Selimovićs fall utgörs motpolen av invånarna i Sarajevo, som beskjutna av krypskyttar försökte rädda böcker från det brinnande Nationalbiblioteket. Selimović ger en gripande ögonvittnesskildring, han kom till Sverige som bosnisk flykting 1992, 24 år gammal.

Selimović och Witt-Brattström är säkert berättigade i sin oro över den svenska skolan. Också Mats Svegfors kritiserar svensk utbildning, med utgångspunkt i Arthur Engbergs kritik av 1904 års läroverksreform, som avsevärt försämrade de klassiska språkens ställning. Men Selimovićs, och i viss mån även Witt-Brattströms, resonemang är svartvitt på ett sätt som känns olustigt – ja till och med lite obildat.

Selimović, folkpartistisk statssekreterare vid arbetsmarknadsdepartementet och tidigare bland annat konstnärlig ledare för Göteborgs Stadsteater, är partiellt väl påläst och ger en utmärkt sammanfattning av det humboldtska bildningsidealet, inklusive dess aristoteliska rötter. Men sedan brakar det till skogs, uppenbarligen delvis på grund av folkpartistens sossehat. Jean-Jacques Rousseau görs i Selimovićs tolkning till den anti-intellektuella ”stormästaren för svenska ’progressiva’ pedagogpräster på 1970-talet” (s. 39). Och värre blir det när G. H. von Wright, tillsammans med bland annat Horkheimer och Adorno, görs till sekundant i denna anti-intellektuella sjuttiotalsmission. Då inser man att Selimović nog aldrig läst von Wright utan (be)dömer utgående ifrån den svenska mediebilden av en civilisationskritisk äldre herreman med yviga ögonbryn. Jag tvivlar starkt på att von Wright, vars civilisationskritik nådde den bredare allmänheten först på 1980-talet, hade något större inflytande på svensk sjuttiotalspolitik. Men det må vara en bagatell. Det likhetstecken Selimović sätter mellan civilisationskritik och anti-intellektualism är däremot genuint problematiskt, speciellt i fallet von Wright, men också i fallet Rousseau.

Selimović tecknar även en veritabel nidbild av svenska studerande, som enbart läser böckernas tentamensrelevanta sidor och gömmer luntlappar i byxorna. Sådana generaliseringar borde man alltid akta sig för och då de kombineras med Selimovićs egna ställvis förhastade tolkningar och omdömen börjar läsaren fråga sig vem det riktigt är som fuskar. Likt dygd, sådan den beskrivs av Platon, kan man kanske säga att bildning i någon bemärkelse är en odelbar helhet. Platon betonade att den som felar när det gäller en dygd, till exempel besinning, inte kan vara dygdig hur mycket hon än besitter av någon annan dygd, till exempel mod. På motsvarande sätt kan Selimovićs kloka ord om bildningens väsen inte riktigt kompensera för hans ogrundade generaliseringar, och därför kan också ett litet felsteg, likt Ebba Witt-Brattströms utsaga att inga studenter kan vara sämre än de svenska, dra undan mattan för ett i övrigt hyfsat resonemang.

BILDNINGSTRADITIONENS LIVSKRAFT är direkt beroende av dess förmåga att förnya sig, att omtolka sitt eget arv. Det är i denna ständigt pågående tolkningsprocess som bildningens konserverande och kritiska element konkret möts och stöts. Detta kan ske i mer eller mindre provokativa ordalag. Fredrik Hertzberg visar hur dadaisterna förnyade genom att utmana det de såg som förmätenhet, hyckleri. Och deras strävan att vara före sin tid har allt annat än förlorat aktualitet.

Omtolkning handlar om både innehåll och metod, och den innefattar också sådana vid första åsyn tekniska aspekter som en ökad digitalisering av de humanistiska vetenskaperna. Jessica Parland-von Essen visar i en recension av fjolårsantologin Understanding Digital Humanities att digitaliseringen av humaniora har långtgående både medvetna och omedvetna metodologiska konsekvenser.

En annan form av omtolkning har initierats av kvinno- och genusforskningen, som kritiserat bildningstraditionens mansdominerade kanon och krävt att tidigare marginaliserade författare, tankeströmningar och kulturella fenomen tas i beaktande. Ylva Vikström diskuterar behovet av en breddad kanon ur litteraturvetarstuderandens perspektiv. Hon pekar också på de problem breddandet stöter på, speciellt när det skall kombineras med universitetens skärpta krav på att utexaminera studenter i rask takt. Marianne Laxén pekar å sin sida på hur mansdominansen präglat nordismen, också sådan den skildras i Bengt Lindroths fjolårsbok Härlig är Norden.

Att omtolka och bredda kanon handlar inte enbart om att lägga till nya böcker, somt kan också lämnas bort. Men när man konkret ser till universitetens kursfodringar i till exempel litteraturvetenskap eller filosofi är det helt klart att man måste hålla kvar ganska mycket av det gamla för att det nya skall bli begripligt och meningsfullt. Detta gäller inte minst förutsättningarna för en välgrundad kritik. En, till exempel, feministisk kritik av en disciplin, säg filosofi eller litteraturvetenskap, blir meningslös om den inte är gediget förankrad i de teorier och den historia som kritiseras. Detta är en balansakt den framväxande genusvetenskapen klarat av i varierande grad.

Ett visst mått av traditionsbundenhet och respekt för de existerande disciplinerna och deras historia betyder inte att nytolkningarna inte skulle kunna vara metodologiskt radikala. Antologin Queera läsningar, här recenserad av Martina Moliis-Mellberg, strävar till att kombinera queerteori med mera traditionella litteraturvetenskapliga metoder och frågeställningar. Också här är balansgången mellan tradition och subversivitet central. Moliis-Mellberg saknar ett mera gränsöverskridande grepp om själva den akademiska formen, och det kan man hålla med om, men samtidigt tillägga att uppsatsernas traditionella form ökar deras möjligheter att kommunicera med det övriga litteraturvetenskapliga fältet och därigenom etablera queera tolkningar som en del av vår litterära kanon.

På språkets mikronivå kan man konstratera att också pronomenet hen, med sina queera rötter och sin explosionsartade etableringsprocess, med fördel kan ses som en del av bildningstraditionens mer eller mindre interna sätt att omtolka sig själv. I egenskap av Studentexamensnämndens biträdande censor i filosofi och livsåskådningskunskap har jag på paradplats kunnat följa ordets maskrosblomstring. För ett år sedan var det så vitt jag minns ingen, i höstas en eller två och nu denna vår ett märkbart antal livsåskådnings- och filosofiskribenter som lätt och ledigt använde hen, oftast utan att ge sig in på desto mera genusteoretiska resonemang.

Jag ser ingen orsak att godkänna hen i modersmålsproven. Det är viktigt att lära sig använda han, hon, den, det och man på ett korrekt sätt – så att man till exempel vet att människan på svenska traditionellt varit en hon. Men i värdebegrundande och personligt reflekterande realämnen såsom filosofi och livsåskådningskunskap platsar hen utmärkt. En abiturient som kan använda både de traditionella pronomenen och det mera subversiva hen, utan att de blandas ihop, visar prov på mera snarare än mind­re bildning.

I SIN NYSKRIVNA KOMMENTAR till artikeln om kulturarbetaren tangerar Thomas Henrikson frågan om minnets bedräglighet. Liksom frågan om historicitet, har frågan om minnen, både personliga och kollektiva, en väsentlig betydelse när vi vill greppa bildningens väsen. Därför känns det givet att i detta temanummer om bildning även publicera Bernt Östermans essä om minnesföremål. Österman diskuterar på vilket sätt minnesföremål knyter oss till det förflutna och på vilka sätt de både påminner om och skiljer sig från religiösa reliker.